Till Haru

Ensam. Avian sitter på en gren högt uppe i ett träd och tuggar på en bit frukt. Han hade aldrig kunnat se sig helt ensam. I hans lilla perfekta värld skulle det vara han och mamma för alltid. Men det blev inte så. Hon dog. Lämnade honom ensam kvar. Ännu ung, ännu utan den erfarenhet han skulle behöva så är han nu helt ensam. Det börjar lida mot kväll och skogen ändrar ljud. Halvvalpen sväljer tuggan och slickar sig sedan mellan tårna på ena framtassen där rester av frukten fastnat. Den söta smaken kittlar tungan och vargens silvriga blick söker sig om efter en till frukt. Hittills har han levt på frukt, bär och mindre djur. Men någon vidare jägare är han inte. Moderns väldigt ensidiga kost begränsade lärandet på det planet.

Plötsligt hörs ett prassel bakom honom. Avian vrider på huvudet. Öronen pekar åt ljudets håll. Ett skri hörs. En stor rovfågel brakar fram genom vegetationen och spärrar upp klorna åt vargens håll. Avian reagerar blixtsnabbt och kastar sig ner från grenen. Han breder ut vingarna. Jägaren tar upp jakten och det blir en katt och råtta lek som borde kunna höras på långt håll.
Avian drar in vingarna intill kroppen och dyker mot marken. Rovfågeln följer efter. Kvistar och blad och andra hinder flyger då de bryts av från sin plats. Rovfågeln skriar gällt.
Han är rädd. Avian vill inte vara rädd. Han vill inte vara ensam. Han vill verkligen inte vara jagad av den här varelsen. Han fäller ut vingarna igen och sveper framåt på en lägre höjd. Han ser sig omkring och försöker få någon idé på hur han kan bli av med förföljaren. Han får syn på en grop i marken. Den leder in under en buske. Kanske kan han på något sätt gömma sig där och rovfågeln kan ge upp jakten. Vargen dyker igen. Innan han tar mark börjar benen pendla för att fånga upp honom. För att inte tappa fart. Han far rakt in i busken med huvudet före och han tränger sig in längre. Tyvärr hör han rovfågeln slå i busken också. Smärta spirar från bakdelen när en stjärtfjäder bryskt rycks loss. Avian gnäller till och försöker vända sig om. Det är inte den mest graciösa synen men han väljer att möta klor och näbb och kastar sig mot fågeln. De båda tumlar ut ur busken igen och fajten är i full gång.

Luften var kvav och varm. Harus päls hängde tung och tovig runt hennes kraftiga kropp. Den envist stående mankammen fastnade med jämna mellanrum i växter som hon duckade under. Hon svor för sig själv när hon klättrade upp på den väldiga stammen av ett fallet träd. Haru kisade upp mot himlen, men fick ingen hjälp av molnen där uppe när hon försökte avgöra var hon var. Hon kunde svära att hon hade sett den här stocken förr.
     Haru hade hört historier om den här skogen, och de mystiska varelserna som sades leva här, men allt hon hade sett sedan hon anlänt var höga träd, snår, fula djur och högljudda insekter. Hon hade aldrig befunnit sig i en så högljudd skog förut, och hon hade bestämt sig för att hon inte gillade det. Hon kunde höra apor som skrek till varandra någonstans ovan mark. Där var otaliga surrande småkryp, flugor som satte sig i hennes ansikte och kittlade i hennes öron. Fåglar skriade från överallt runtom. Det konstanta droppandet av fukt trummade mot blad och mark, endast understruket av det lilla hon kunde se av den mörka himlen ovan trädkronorna. Det skulle säkert börja regna igen. Vid gudarna, det kändes som att det aldrig riktigt slutat regna sedan hon kommit hit.
     Ett plötsligt brakande och högre oväsen än det redan ständiga oljudet fångade Harus uppmärksamhet. Det kom närmre, och plötsligt uppenbarade sig en ljusare skepnad bland träden. Snabba vingar störtade in i ett närliggande buskage, tätt följt av en stor rovfågel som med flaxande vingar och vassa klor försökte nå vad det än var den jagat. Någon annan fågel troligtvis. Haru stod bara still för ett ögonblick, innan hon på stora tassar slank ner från stocken igen. Hon närmde sig fågeln medan den var distraherad, men hann inte anfalla förrän vad fågeln själv än försökt fånga kastade sig ut från buskaget igen. Det var en liten, bevingad varg.
     ”Hörru!”, utbrast Haru högt, innan hon med en morrning slängde sig över de båda fjäderfäna. Fågeln skrek högt när hon stampade ner dess ena vinge i marken. Haru högg tag i en annan vinge, vilken hon genast insåg inte tillhörde fågeln, varpå hon knyckte med huvudet och slängde den lille vargen åt sidan. När hon istället försökte få tag på fågelns fria vinge fick hon den hårt slagen i ansiktet. Hon lyckades till slut få tag i dess kropp mellan tänderna och bet ihop hårt.

Klor och näbb hackar mot hans skinn och smärtan löper likt elektricitet upp och ner längst med hela kroppen. Avian försöker med offensiv strategi vinna den här fajten. Men det ser inte ljust ut. Ett ljud hörs i närheten. En röst. Men ynglingen har inte tid att titta. Men någon närmar sig. För upptagna av varandra blir både liten varg och rovfågel överraskade av någon som stampar på fågelns vinge. För en sekund stelnar Avian till men smärta i ena vingen får honom att tjuta till när ett knakande ljud hörs. Sedan så blir han bryskt slungad iväg genom luften. Han slår i backen en knapp meter bort. Mörbultad och för stunden desorienterad ruskar han på huvudet och försöker se sig omkring. I förvirringen och skräcken sprids hans kraft omkring honom. Lätt snyftande går tanken till mor. Den lilla tuffa Hikiokin som var hans ständiga beskyddare. Vad han än råkade ut för så var hon alltid där och räddade honom.
Rovfågelns skri slår mot hans trummhinnor och han sjunker tungt ner mot marken och lägger framtassarna över öronen. Om det ändå vore en ond dröm. En ond dröm kunde han vakna upp från. Vad ska han göra om den onda drömmen aldrig upphör?

Ett ljudligt kras, och fågeln var stilla. Haru släppte den på marken. Hon frustade ljudligt när hon vände sig om efter det andra fjäderfäet. Den låg hopkurad på marken, skälvande och med ögon och öron stängda för omvärlden. Liten och lilafläckig. Knappt mer än en fördömd valp.
     ”Vad skulle det där föreställa?”, brummade Haru högt, tonen någonstans mellan arg och road. Hon steg bort till valpen och knuffade den hårt med ena tassen. ”Du är nog det mest patetiska jag sett på länge. Hur har du inte blivit uppäten än, va?”

Allt han vill är att slippa vara ensam. Att ha någon vid sin sida som tycker om honom. Som tycker om att vara med honom, och han skulle göra allt för att denna någon skulle vara glad. Han kunde inte göra något för mamma. Hon bara dog.
Någon knuffar hårt till honom med en stor tass och den lilla ynglingen reser sig upp med väldig fart. Det gör ont i vingen och han kvider till. Försöker kväva ljudet när han fäster blicken på den stora främmande vargen. Öronen drar sig osäkert bak mot nacken.
Snälla tyck om mig. Tanken sänds ut mot tiken.
Avial kryper ihop och ser upp mot främlingen.
"Jag.... jag..." Han sväljer ner klumpen i halsen. "Jag har väl haft tur". Svarar han med skymten av ett oskyldigt litet leende.

”Tur!” Haru skrattade högt. Hon lutade sig nära valpen, så hennes huvud var i nästan samma höjd som hans. Hon drog ljudligt in hans doft och såg på honom med avsmalnad, koncentrerad blick. Han luktade mest som resten av skogen.
     ”Äru härifrån eller?” brummade hon efter en kort paus.


[Ta ett jättelångt svar! ]

Sakta hukar han sig när den stora tiken kommer närmare. Öronen vinkas ut åt sidorna men de silvergrå ögonen glittrar lätt av nyfikenhet. Likt en valp spetsar han ena örat och reser mekaniskt på sig igen och sträcker på halsen. Den tvåfärgade nosen darrar lär han passar på att nosa försiktigt på främlingen när denne nosar på honom.
Han nickar åt hennes fråga.
"Ja, klart jag är". För den lilla hanen är den här skogen hela världen. Han har aldrig satt sin tass utanför och han har heller inte fått höra historier om att det skulle finnas något annat. Hans liv hittills har varit väldigt isolerad.

Valpen bekräftade att han var därifrån.
     ”Bra”, grymtade Haru. Hon bet utan förvarning tag över valpens skuldror, och ignorerade alla protester när hon lyfte honom från marken. ”Hilket håll uf härifrån?” frågade hon ner i hans päls, och höll upp honom högt.
 
[PPar lite, säg till om du vill att jag ändrar något så gör jag det ]

[Edit 08/12-19: Tänker NPCa Haru, så räknar det här som avslutat!]