Tankarna kretsade mycket kring Zey-So och valpen var aningen orolig. Hon hade inte direkt jättebra koll på vad som hänt när hon blev tillsagd att springa därifrån. Hon mindes inte. Någonstans i bakhuvudet kunde hon dock uppfatta en obehaglig och fientlig känsla när hon försökte att minnas. Skulle honan finna henne igen? Levde hon? Nova som i vanliga fall var så bekymmerslös kunde inte sluta tänka på det. De skulle ju gå på äventyr tillsammans, honan skulle ta med henne till en speciell plats med nya lekkamrater. Huvudet vändes bakåt för att se om hon möjligtvis kunde ha kommit ikapp, men råkade då trampa på en lös sten. Panikkänslorna kom på en gång då det säkra fotfästet försvann och bakbenen sparkade vilt för att ta sig till en säker plattform. 

Tungt flåsande hade hon äntligen kommit upp, adrenalinet flödade likt skenande vildhästar på en prärie. Viljan och modet hade dock inte försvunnit i felsteget utan hon fortsatte att klättra, högre och högre. Tillslut kom hon inte högre, utan blickade ut över världen som tycktes så liten under hennes tassar. Nedanför sig sträckte berget ut sig och efter det en väldig slätt som i horisonten var klädd i en väldig dimma.