Vad som hade börjat som en rolig lek började snart bli till rent allvar. Mirai hade följt efter Lamia's doft och följt efter henne länge. Brandrökens doft hade hela tiden följt spåret, men Mirai var inte rädd. Hon var sådär ung och dumdristigt modig. Odödlig i sina egna ögon såklart. Med huvudet högt buret vandrade hon vidare mot de södra delarna av Eldskogen. Hon vandrade i ensamhet, men märkte ganska snart hur doften från brandröken började göra henne desorienterad. Hon andades ut kall luft hela tiden och sänkte kroppstemperaturen desto närmre området hon kom. Hon hade tappat bort spåret från Lamia för länge sedan och desto närmre hon kom desto mer insåg hon att hon ville hjälpa de som behövde hjälp. Hon ropade för att få svar, mörkret la sig över skogen desto närmre hon kom brand området. Röken skymde snart hela himlen och hon sänkte huvudet för att undvika röken som nu började lägga sig ovanför marken i huvudhöjd med henne. "Hallå?" Hon fick inget svar till en början, men tystnaden bröts sedan av någon hon trodde befann sig i fara. Hon började springa mot ljudet i ett modigt försök till att hjälpa till. Sedan gick allt så fort. I nästa sekund befann hon sig i ett hav av lågor. Hon hostade våldsamt desto tjockare brandröken blev. Hon såg sig om i svag panik och spred is runt omkring sig så gott hon kunde. Förnyade isen i pälsen för att skydda sig själv, men snart steg temperaturen så pass mycket att det knappt hjälpte längre. Och nu var det hon som befann sig i fara. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen och paniken lös i de brandgula ögonen. Och tillslut, när hon inte längre såg någon utväg skrek hon med full kraft. "HJÄLP!! KAN NÅGON HJÄLPA MIG!!???"


[Öppet för vem som helst som vill hjälpa denna korrkade tonåring :D]

Hettan var obehaglig, men hanterbar och något bekant. Den udda blicken hjälpte honom navigera mellan de brinnande träden och snåren, och elden böjde sig för att bana väg för honom där han sprang över den glödande marken. Hans rygg tyngdes av en lealös kropp, som trots medvetslösheten lämnade ifrån sig feberyrat jämmer.
 Han kunde känna anletets spända bekymrade mask, Hur många han hade slussat ut ur branden hade han inte ens längre koll på, men ett följe var efter honom, pep skräckfyllt till varje gång ett träd knastrade och smällde av hettan.
 "Häng kvar bara ett tag till, vi är snart utanför det värsta" lovade han dem, så snart de var utanför lågorna skulle det finnas IA representanter redo att ta emot sårade och slussa villiga till Yanamore, där Vila mat och ytterligare sårvård utlovades.
 Ett desperat rop på hjälp fick honom att stanna upp, främlingen på hans rygg gled nästan av på grund av den hastiga rörelsen, men han rättade till dem lite snabbt och blickade mot de skärrade familjemedlemmarna som följde honom. Det vvore enklast att leda dem till säkerhet och hoppas att denne främling klarade sig till han kom tillbaka, men det var inte en risk han var villig att ta. Det gick emot alla fiber i hans kropp och han kunde inte bara lämna dem där.
 "Kom" han flyttade elden och banade väg emot denna ny främling, de hade bråttom om någon av dem skulle klara sig.
[Kasai ifrån IA till undsättning!]

Mirai hostade våldsamt och röken brann inom henne. Lungorna kändes såriga på insidan. Hon såg ingen utväg och paniken gick i ett med hjärtslagen som dånade i öronen på henne. Ett ord yttrade sig och lågorna banade väg framför en mörk hane med röd lugg och olikt färgade ögon. Som henne. Efter honom följde flera och Mirai var snabb med att springa fram. Vad gjorde hon här egentligen? Det var första gången hon lämnat reviret såhär långt överhuvudtaget. Varför hade hon varit så dum? Tankarna gick i ultra speed och omvärlden tycktes gå i ultrarapid. Hon var stel och tyst men sträckte sig fram för att andas ut kylande luft över den stackars varg som låg på hanens rygg. Det skulle i alla fall hjälpa åren att kännas mindre smärtsamma. Om det var en tröst i det hela visste hon inte. Men hon ville i alla fall hjälpa till. "Tack" Sa hon sedan när hon tycktes ha hämtat andan. Hon undrade vart dem var på väg. Kanske kunde hon hjälpa till ändå? Hon var trotts allt inte skadad. Och rädslan som infunnit sig rann nu sakta av henne.

En ung varg var vad som mötte honom, udda ögon som knappt skiljdes ifrån varandra och ett skräckfyllt anlete. Han behövde inte uppmana henne att följa honom, hon anslöt sig utan att fråga med de som redan höll sig invid honom.
 Han fortsatte utan att stanna upp länge, stannade de så skulle de onekligen duka under för lågorna, och även om han var resistent emot Elden var inte immun, och röken var det värsta. Den brände hans lungor, men han var fast besluten. Efter den här rundan var han tvungen att vila, hur ogärna han än gjorde det.
 "Vi kommer snart ut ur det värsta" rösten var något hes av de giftiga ångorna och röken, men fullt förståerlig.
 "Väl utanför kommer vi mötas av representanter av IA, de kan ta hand om er" försäkrade han och ledde om fler lågor, han kunde skymta deras gestalter och höra röster inte långt ifrån dem nu.
 "Spring" manade han och längde på stegen själv, så gott han kunde med den äldre vargen över ryggen.
[Kort roll deluxe!!]

Mirai hängde på de andra och höll jämna steg med dem. Hon fann det lugnande att hanen tycktes äga förmågan att kontrollera elden. Precis som hennes bror. Just nu kände hon sig ganska misslyckad som inte hade ärvt förmågan själv. Snart skulle de ha passerat det värsta och Mira förstod inte själv hur hon hade lyckats ta sig in i det här. IA. Det betydde att vargen som hjälpte henne kom från Isil Anar. Det förvånade henne inte egentligen, de hade sitt revir inte allt för långt ifrån. Hon förblev tyst tills de kom ut ur det värsta och likt han sagt så togs de andra emot av flera hjälpsamma vargar. Hon skakade på huvudet när de frågade om hon var skadad. "Hjälp de andra först." Hennes röst var osjälvisk och neutral. Hon behövde ingen helare. Hon hade faktiskt undkommit utan brännsår. Troligtvis tack vare sin kraft. Hon gick fram till hanen som kommit till hennes räddning. "Behöver ni mer hjälp? Jag är oskadd, jag kan hjälpa till." Hon såg upp på honom med flammor reflekterande i hennes ögon. Hon studerade hans ärrade ansikte. Formaliteter som att presentera sig kunde vänta till senare.

Värmen var fortfarande påtaglig, men de var utanför eldarna, äntligen, och han saktade in vid några av flockmedlemmarna och fick hjälp att få ner den skadade åldringen ifrån hans rygg av dess familj. de kunde ta hand om det nu, det fanns helare i närheten. Han önskade dem lycka till och skulle till att dra sig undan för att dricka och vila en kort stund innan han tänkte dra in igen, när den unga tiken med det delade ansiktet mötte upp honom. Hans egna udda blick sökte snabbt över kroppen och noterade att hon faktiskt inte var skadad, det värsta han kunde se var inte ytligt svedd päls, inte mer.
 "Det finns säkert sätt att hjälpa. Kolla med Xihali" han nickade mot den vita Ninjan som stod en bit bort och verkade ge instruktioner till några andra överlevare.
 "Jag kan inte hjälpa dig mer än så, tyvärr" halsen skavde lätt och han hostade upp sot när han lämnade ynglingen bakom sig. Vatten. Han behövde definitivt vatten.

[Kasai Lämnar]

Lamia hade rört sig förbi den främsta samlingsplatsen för skadade och fortsatte mot infernot då hon plötsligt fick syn på en bekant gestalt. I utkanten av en grupp volontärer stod Mirai. Vad unghonan gjorde här kunde hon inte förstå, men kanske sökte hon erfarenhet precis som Lamia gjorde. En biffig hane lämnade just scenen och hon styrde bestämt stegen emot kusinen. Den blodröda blicken var något tveksam då den mötte honans tvefärgade.
"Mirai"
Hälsade hon kort, rösten något hes av röken i luften.
"Följ med."
Lade hon sedan till med ett snett leende innan hon satte av mot elden igen. Själv hade hon varit i Miras ålder första gången hon utfört ett uppdrag för sin flock, och hennes steg hade då som nu fört henne till döda skogen. Hon och unghonan hade aldrig pratat om det, de hade generellt pratat väldigt lite om annat än flocksysslor, men detta kändes som ett bra tillfälle att visa.
"Din far sände mig hit när jag var i din ålder, för att hitta Draugai. En fiendeflock till honom."
Noga läste hon av den andres ansikte, försökte se genom den rökiga luften hur hon reagerade på samtal om svikaren Shiva. Skogsbranden var nu skrämmande nära, bara ett hundratal meter, och vinden fick den att röra sig snabbt. Som tur var verkade rankorna som erövrat eldskogen inte vara speciellt lättantändliga. Hon saktade av och stirrade in i väggen av lågor, hettan fick det att svida i huden. Utan att släppa elden med blicken yttrade hon en fråga.
"Varför är du här?"

"Jag.. Okej" Svarade hon kort och gav hanen ett bekymrat leende. Osäker på om hon faktiskt kunde göra något. Hon hade inte ens hunnit ta reda på vad han hette innan han vänt på klacken. Fast hon förstod honom. Alla tänkte troligtvis på att ta hand om dem som behövde det. Hon förstod. Så där stod hon, smått förvirrad när ett bekant ansikte plötsligt dök upp en bit fram, mitt framför henne. Öronen vek sig osäkert bakåt. AJDÅ! Hon förväntade sig en fet utskällning. Hade det varit Corson hade hon garanterat fått en brutal avhyvling vid det här laget. Hon nickade bara som svar. Hon skulle vara lydig och följde efter Lamia, men när tiken styrde stegen tillbaka mot elden så riktades öronen framåt igen. Vad var nu detta? En ren nyfikenhet tändes inom henne och hon såg på den enorma tiken när hon talade om Shiva. Hon valde att inte visa några känslor eller reagera vid namnet. Hon visste att flocken såg honom som en förrädare, svikare och allt det där. För henne var han precis som Lamia redan nämnt, henne far. Och hon saknade honom, varje dag. Hon önskade att hon hade fått lära sig mer av honom. Men gudarna skulle säkert ge dem mer tid, senare i livet. Tikens fråga satte henne på kant. "Jag vet inte." Svarade hon osäkert. "Jag följde efter dig, men jag gick vilse och fastnade i branden. Förlåt"

Röken stack i hennes lungor då hon andades men eldens värme tycktes mata henne med energi, det var berusande att vara såhär nära. Unghonan verkade tveksam och förvirrad, hon betedde sig underlägset och osäkert. Lamia synade henne med en hård blick innan hon nickade.
"Det var dumt, vi behöver inte fler dödsfall Mira."
Konstaterade hon. Hennes minspel skvallrade inte om att hon förstod att flockens senaste dödsfall antagligen drabbat unghonan hårdast av alla.
"Men be inte om ursäkt, det är ett tecken på svaghet. Erkänn ditt fel och stå för det, kräla inte i smutsen."
Hon var lugn och saklig i sina ord, tänkte ta chansen att lära honan ett och annat då dem ändå var här.
"Jag är här för att träna på att hantera kaos, du ska veta att alla krigsfält du kommer se i ditt liv kommer vara dubbelt så våldsamma och förvirrande som det här."
Ett opassande flin bredde ut sig på hennes läppar.
"Om jag var stor nog att spionera i din ålder är du stor nog med, och du är ju redan här.. Går du vilse in i en vanlig eld kan du tveklöst behöva lite träning."
Lamia gav tonåringen en sista blick innan hon åter satte av rakt emot elden.
"Se till att inte dö bara."

Mira förblev tyst, det var dumt hon insåg det själv. Att försätta sig själv i fara var något hon aldrig tänkt på var ett problem tidigare. Vem skulle sakna henne? Det fanns trotts allt inga kvar. Knappt. Shiva skulle troligtvis hunnit bli gammal innan han fått reda på det och hon hade inga syskon kvar. Om man inte räknade Akira. Å andra sidan så hade de trotts allt inte växt upp ihop, så hon såg honom mer som en vän än som en broder. "Okej." Svarade hon bara och sträckte på sig. Hon lyssnade och nickade. Mer våld, blod och död. Hon kunde inte riktigt föreställa sig det, men hon tog in det som sades. Allt var en viktig lärdom. Hon flinade sagt tillbaka. "Jag ska försöka" Hennes röst var retsam och hon sprang orädd efter Lamia, mot eldlågorna och skogen som låg täckt i brandrök. Med Lamia vid sin sida kände hon sig mer eller mindre odödlig. Var det så hon skulle känna i sitt första krig? Sin första strid? Skulle flocken alltid få henne att känna denna trygghet? Eller var den falsk? Hon undvek att trampa på fel ställen och använde sina iskrafter fortfarande för att skydda sig mot värmen. Den brände mot skinnet i alla fall, men hon höll den på en uthärdlig nivå.

Unghonans retsamma ord roade hennes faktiskt, kaxighet passade hennes släkt bättre än tveksamhet. De var skrämmande nära infernot nu, och hon noterade hur Mirai använde sina iskrafter för att hantera värmen. Smart. Själv avledde hon värmeenergin, lugnade den, men till en mycket liten nivå. Träningen gick ändå ut på att härda sig, och såklart gjorde hettan och röken ont men smärta behövde hon kunna hantera. Det hörde strider och katastrofer till och var en svaghet man behövde jobba sig igenom. Rankorna under dem var helt bara från snö och marken ångade då elden snabbt torkade ut den.
Hon var inte korkad utan visste att det var en dödsdom att kasta sig rakt in i skogsbranden. Visst hade de fördelaktiga krafter, men inte ens någon med rena eldkrafter skulle överleva speciellt länge inne bland lågorna.
"Kolla"
Sade hon och nickade emot Mardoufs gap som öppnade sig till höger. På andra sidan tog sig en skrikande gestalt ut ur döda skogen, Lamia låste fast sin blick vid den. För bara något ögonblick tvekade främlingen innan den tog sats för att försöka hoppa det omöjligt långa avståndet över hålet. Det var det eller elden. Såklart föll vargen till sin död. Hon lät åsynen sjunka in hos Mirai några sekunder.
"Vad hade du själv gjort?"
Frågade hon medan hon vände sig och rörde sig åt motsatt håll, bort från sprickan längs med skogsmynningen. Hennes blick sökte igenom lågorna, fann att dem inte skrämde henne längre.

Mirai såg på marken, snön hade smält och vattnet ångade upp från rankor och andra växtligheter som snabbt torkade ut av värmen. Hon såg upp mot Lamia. Kolla. Orden sjönk in samtidigt som hon stirrade med glödande ögon på den främmande vargen som kastade sig ut i intet. Ut mot ett öde som var allt annat än vackert. En säker död. Mirai visste inte hur hon skulle reagera. Hon hade hanterat döden flera gånger tidigare, men det hade handlat om släktingar. Sådana som stod henne mycket nära och nu, när hon såg det hända framför nosen på henne utan någon vetskap om vem denne var kände hon ingenting. Hon tyckte det var hemskt samtidigt. Tragiskt. Hon visste att det säkert fanns någon där ute, som skulle undra. Sakna och sörja individen. De kanske aldrig skulle få veta? Lamias röst avbröt hennes tankar och hon vände blicken mot den äldre kusinen. 
- Jag vet inte. Vad hade du gjort? 

Lamia synade flocksystern några ögonblick medan hon övervägde hur ärligt hon skulle svara. Kände att situationen lika gärna kunde göra till en lektion.
"Mitt mål med att söka mig hit idag är att jag ska kunna möta eldens kaos och raseri utan rädsla."
Svarade hon, något kryptiskt. Om hennes träning var så lyckad som hon hoppades, om hon skulle fortsätta härda sitt sinne resten av livet så hoppades hon att hon en dag skulle kunna acceptera sitt öde. Välkomna Chaibos likt en vän den dagen det var dags, och även om hon så skulle brännas levande acceptera det utan att fly. Det var allt hon kunde önska.
Hennes svaga leende blev till ett flin och eldslågorna reflekterades i hennes röda blick. Hettan var fortfarande outhärdlig och luften svår att andas för all rök men hon tänkte inte låta tillfället passera. Utan någon större förvarning måttade hon ett hårt slag med framtassen emot kusinens ansikte.
"Försvara dig."
Uppmanade hon innan hon gjorde sitt nästa utfall och med stor kraft tacklade sig in i sin flocksyster och högg - om än löst - emot hennes nacke. Eld i all ära, men det var bara när man kunde koncentrera sig nog för att vinna en strid mitt i paniken som träningen skulle vara användbar.

Mira såg sig omkring när tiken talade, kaos och förödelse. Det stämde det låg i luften runt omkring dem och hon hostade en aningen ansträngd av röken som fyllt hennes lungor. Det brände i halsen, sved i ögonen, men någon rädsla fanns inte i hennes sinne. Hon förlitade sig helt på att Lamia var där. Hon skulle hjälpa henne om hon behövde. Kanske skulle hon lägga den tilliten hos sig själv istället, en dag. Så som Lamia talade om. Mira vart chockad när slaget kom mot hennes ansikte. Ett "ouff" undslapp henne och det brände på kinden. När chocken lagt sig tornade ett svagt flin upp i hennes ansikte. Hon tränade mycket med Cy och även med Akira ibland, men nu skulle hon äntligen få träna med någon annan. Som antagligen hade en helt annan teknik och rörelsemönster. Hon hann inte tänka tanken innan tiken gjorde nästa attack. Mirai hoppade undan för att undvika tacklingen men tappade balansen i luften och landade ostadigt. Hon var snabb i reflexerna och undvek hugget mot hennes nacke. Utan att tänka på det gav hon istället tillbaka. Bet om än löst i farten mot kusinens buksida. Cy hade demonstrerat alla vargarss svaga punkter. Och Lamia som var såpass stor hade definitivt sin på ett lägre plan som var mer lättåtkomligt för henne som ännu var ganska liten.

Hon hade själv räknat ut att hennes olja skulle vara oberäknelig i närheten av eldens hetta och bar därför inte ett laget i pälsen som hon annars brukade. Hade hon gjort det hade Mirais kontring lätt parerats med lite oljesprut i ansiktet eller ännu bättre rakt in i munnen. Nu fick kusinen istället ett ytligt grepp om hennes sida men Lamia lät en mindre energiexplosion stöta undan tänderna och snodde runt. Hon fick ett grepp om kusinens ljusgrå öra och höll hårt nog för att honan inte skulle kunna slita sig loss utan att skada sig. Kusinen var vällärd och tog tillfället till att istället möta hennes i närkamp och trotts att Lamia var både äldre och betydligt större var Mirai förvånansvärt stark. Ett något frustrerat grymtande lämnade den äldre men efter någon minuts intensivt brottande lyckades hon svepa undan den andres ena bakben. Kusinen föll dock inte utan stabiliserade sig snabbt men det gav henne själv andrum nog att ta ett steg tillbaka och ur munnen spotta olja över kusinens rygg.
I nästa sekund glödde hennes tänder av vibrerande rött ljus, energin kanaliserades och hon kunde inte låta bli att le. Hon hade förtroende för att alla tonåringar inom Lykoris kunde försvara sig väl men också den bryska åsikten att ev skador skulle vara positiva. Antingen kunde Mirai vad hon behövde, eller så skulle hon få ett ärr. Och skadades honan rejält hade hon kanske inte varit något vidare tillgång till flocken oavsett. Så utan att tveka sände hon ut flera små klot av värmeenergi vilka i kombo med oljan enkelt skulle sätta eld på den andres päls.

Adrenalinet pulserade i hennes vener och de bärnstelsgula och röda ögoat glödde intensivt när hon studerade sin motståndares nästa steg, varje millisekund som passerade förbi. Var det något som triggade hennes glöd och passion så var det precis det här. Kanske låg det i generna, uppväxten eller det faktum att det inte fanns något annat som fick henne att känna sig mer levande? Stöten som nådde henne förvånade henne och fick henne att tappa greppet om den större och hon kände en irriterande smärta i sitt öra. Var det något som gjorde ont på ett störande sätt så var det öronen. Det gnistrade till och så kom hennes kraft till undsättning. Styrkan var rå och kom från djupet av hennes inre, det var inget hon kontrollerade men hon var överlycklig. Aldrig tidigare hade hennes kraft visat sig i träning. Hon tappade fokus för en sekund och hon tappade nästan balansen när Lamia knuffade undan hennes ena bakben. Ett bryskt gruff lämnade henne och ögonen smalnade när tiken spottade olja över hennes rygg. Fusk. Cy sa alltid att kraften skulle vara ens sista utväg. Så utan att tveka och med otrolig precision skapades flera större is pilar som i nästa sekund skickades iväg mot sin motståndare. Kunde Lamia skada henne var hon inte en sekund ifrån att göra detsamma. Hon var sedan snabbtänkt när ett av värmekloten sedan närmade sig. Elden var ett faktum och istället för att använda sina iskrafter som i sin tur skulle bli till vatten och späda på oljan valde hon istället naturens medel. Jord. Två sekunder senare låg Mirai otroligt missnöjd på rygg och gnuggade in jord i oljan och kvävde elden med ens. En liten bit vid den mörka skuldran var pälsen svartbränd och blandad med en blodig sörja av olja samt jord. Elden var släkt och Mirai reste sig upp med ett förnedrande intryck. "Cy tränar aldrig med krafter." Hon tryckte på orden. Hon kanske behövde en ny tränare?

Precis hann hon se hur eld flammade upp i den andres päls då hon själv behövde parera för vassa isprojektiler. En sköld av värme fick majoriteten av spetsarna att trubbas och smälta bort men en av dem rispade likväl hennes hud. Hon kände hur blod trängde fram ur det ytliga, svidande jacket i vänstra frambenet.
Med ett ögonbryn höjt i en imponerad min så hon hur tiken slängde sig ner på marken och gnuggade livet ur elden i sin päls. Ett nöjt leende bredde ut sig på hennes läppar då honan reste sig, men Mirais ord fick henne att fnysa.
"Jag tror inte dina verkliga fiender kommer spara på krafterna den dag ni möts."
Svarade hon kallt. Cy kunde ibland ha huvudet lite för långt upp i någon skev heders arsle. Men sedan skrattade hon roat och boxade lekfullt med ena framtassen emot kusinens bog.
"Det var snyggt gjort, du är snabbtänkt, det kan vara skillnaden mellan liv och död en dag."

Kusinens ord fick henne att flina till en aning, det var sant. Det fanns ingen i en verklig strid som skulle hålla igen på sina krafter. Det var på tiden hon började träna dem. Själv eller med sällskap, det spelade henne ingen roll, det var dags att bryta sig loss lite från Cy's gamla men såklart fungerande tänk. Men hon ville mer, så mycket mer. Hon skrattade till och tog emot Kusinens komplimang med ett svagt leende. 
- Tack!
Hennes svar var kort, men nu var det roliga slut. Det var dags att bege sig hemåt. Mirai följde efter den stora tiken och ett leende höll sig kvar i hennes ansikte på färden hemåt. Ännu en lärorik dag. 

[Tänkte runda av det när vi ändå håller på, någonstans påvägen tappar ju Mirai bort Lamia, eller om hon smiter iväg vet jag inte men det spelar inte så stor roll :D hehe]