Ophelia står innanför porten i Civitas. Hon ser storögt på staden som i ett myller sträcker ut sig framåt och uppåt. Aldrig har hon stött på något liknande i hela sitt liv. Vad är det här? Vem har byggt det. Varför? Oförstående och chockad står hon med gapande mun och försöker fånga fatt i någon sorts förståelse över det hon ser, men utan vidare resultat. Lite skrämd stänger hon munnen, sväljer och biter sig i läppen. Öronen drar sig sakta bakåt och tiken ser sig omkring där hon står. Hon har ingen aning om vart hon ska börja. Vargar vandrar omkring på gatorna och verkar alla veta precis vart de är påväg. Som om den här staden är något helt naturligt. I Ophelias värld är det något helt otroligt.

[Pax till Molok]

Storstaden passade honom inte. Ständigt ljud och vargar överallt stressade honom. Bara det faktum att Molok valt att följa sin bror hade varit ett stort steg för honom; men att nu nästan varit bosatt i Civitas under lång tid hade varit ett under att han överlevt. Dock hade han ständigt sökt sig utanför de stora murarna för att samla sig och sina tankar. De bestod till mestadels av det vanliga, trötta tankar på livet och en brinnande ilska. Men där fanns också en annan eld som hade väckts till liv, en lust efter något mer. Första gången han hade känt det var när han först anlänt till Numoori, då han hade stött på tiken. Molok hade lovat sig själv att försöka förbättra sig, för hennes skull, men sedan hade hon försvunnit. Kanske hade hon avlidit då han inte kunnat beskydda henne, eller så hade hon avsiktligt hållit sig undan från honom. För honom fanns det inget mer oviktigt just nu. 
    Men när han såg henne, utanför Civitas enorma portar stannade han plötslig upp, och tvekade med ena tassen i luften. För några sekunder ville han inte tro att det var hon; han hade lagt sina känslor åt sidan, men det var med säkerhet hon. Tankarna om Nomë, hans juvel, blåste bort likt vinden, och hans fulla fokus låg nu på Ophelia.
    Molok tog ett djupt andetag innan han valde att möta henne.
    “Ophelia”, började han lågt och ett dovt läte lämnade rullade ur strupen på honom. “Jag ser att du lyckats hålla dig vid liv.”

Hon hoppade nästan överraskat till när hennes namn uttalades och Ophelia vänder sig om. Så fort hennes gröna blick vilar på den ljusa bevingade hanen så känner hon sig inte så liten längre. Svansen börjar sakta röra sig i svepande rörelser och öronen spetsas när hanen talar. Ett flin placeras på hennes läppar. "Såklart jag är. Vad tror du om mig egentligen?" Det är inte riktigt en fråga utan mer ett lite busigt uttalande som hon applicerar på en lite halvt, och väldigt spelad, förnärmad min. Hon fnittrar lätt och går honom till mötes. "Hej, Molok. Hur är det?" Frågar hon och tippar huvudet på sne när hon stannar. Hon stannar nära. Inte på sådant där artigt avstånd så man kan hålla en konversation i normal samtalston. Hon står närmare än så. Tillräckligt nära för att hon ska kunna sträcka lite nacken och låta nosen burra in sig i hans päls. Hon kan inte hindra impulsen utan gör just så. Hon drar in hans varma doft i nosen. "Jag har saknat dig".

"Jag har saknat dig."
    Hennes närhet hade förr fått honom att darra, och han kunde känna hur hans hjärta började att slå snabbare bakom revbenen även nu. En del av honom visste att det var fel. Moloks svarta hjärta hade sökt sig till ett annat, lika mörkt som hans egna men.... Samtidigt var han inte känd för att göra rätt och valde därför att besvara hennes plötsliga omfamning. Han andades in hennes doft och slöt ögonen för ett par sekunder. Trots att han inte ville erkänna det hade han saknat henne också.
    “Jag med… Mycket har setts sedan vi sågs sist…”, mumlade han lågt. Han hade mött sin far, anslutit sig till sina syskon, upptäckt sina krafter, attackerat Måntemplet, gjort ett försök till att bli handelsman, Nomë… Så mycket han inte kunde förklara för Ophelia. Skulle han berätta skulle hon fly sin väg av skam för det hon nu omfamnade. Motvilligt drog han sig undan lite från hennes värme och sökte åter hennes blick. De stod fortfarande varandra nära, och han kunde känna hennes kroppsvärme. “Vad har du haft för dig?”

Hans ord sprider värme inom henne. Hennes hjärta skuttar glatt när Molok besvarar hennes närmande. Hon myser av välbehag när hon känner honom så nära. Hon förvånas över vad han får henne att känna. Men hon välkomnar känslorna som han väcker hos henne. När han sedan drar sig tillbaka lite grann så kan Ophelia inte hejda en viss uns av besvikelse att rusa genom kroppen. Men det är inget som syns utåt. Hon möter hans enögda blick och ler varmt. "Mycket har hänt. Jag har tappat bort mig igen. Och den här platsen". Hon skakar lätt på huvudet. "Vad är det här för plats?"

Det ryckte kort i hans läppar. Att hon tappat bort sig igen förvånade honom inte, och tydligen hade inte det ändrats. Han vände bort blicken från henne och såg mot de stora murarna.
“Det är en hel värld innanför de murarna”, sade han och nickade mot dem. Lugnet utanför stod i kontrast till vad som fanns innanför, där det i princip alltid var liv på gatorna. “Det kryllar av handelsfolk och besökare, mat och dryck från hela landet.”
    Molok ville ta med henne in och visa platsen trots att han inte kände till den vidare bra än. Dock tvekade han. Vad han och Ophelia hade var… oklart. Han visste inte vad det var, men en del av honom hade längtat efter hennes närhet, hennes godhet. Samtidigt kunde han inte vara sig själv med henne. Han var rena motsatsen till henne; elak, grym, hänsynslös. Med henne var det som att alla hans negativa känslor trycktes undan, och för stunden tyckte han om det, men i längden skulle det inte fungera. Mörkret inom honom växte sig allt större och han visste att hans förflutna alltid skulle komma ikapp, att han en dag skulle han få betala priset för sina synder.
    Därför var hon perfekt för honom. Hans extraordinära juvel, hans Nomë. Hon var lika död som han inombords och de kompletterade varandra på ett sätt som han och Ophelia aldrig skulle göra.
    “Jag har begått ett misstag med dig...”, började han och mötte åter hennes gröna, vänliga blick. Det han skulle säga gick emot hans magkänsla. Men han visste att om Nomë skulle få syn på henne… Dimmvargen skulle inte tveka, och kanske skulle mörkret sluka även honom.
    Det sista Molok ville var att såra Ophelia, för trots att han inte ville erkänna det så var hon viktig för honom. Men för att hålla henne säker, var han tvungen att ta avstånd från henne. Hans umgänge, hans kretsar… det var inte rätt för Ophelia, som väckte så djupa känslor hos honom. “Du måste ge dig av.”

Hon förundras över det han berättar. Det låter som en saga. Ett fantasiland. Och allt får plats innanför dessa murar. Hon får uppfattningen om att vimlet av vargar aldrig tar slut där inne. Vad gör vargarna i de där byggnaderna? Vad är det för något. Ophelia är så oändligt nyfiken på den här platsen. När Molok talar igen stelnar hon först till. Tror inte riktigt på vad hon hört. Hon vänder tillbaka den gröna blicken till honom och ser upp i hans ansikte. "Va?" Frågar hon dumt. Molok säger att hon måste ge sig av. "Varför?" Frågar hon oförstående. Orden sjunker in. Jag har begått ett misstag med dig... Vad menar han? "Du ångrar att du räddade mitt liv?" Frågar hon och ser rakt på honom. Svansen är stilla bakom henne. Hennes hållning tyder inte på förvirringen som finns på insidan. Ophelia suckar och sänker blicken för en stund. "Jag ber om ursäkt om jag verkat för framfusig". Hon höjer blicken igen. "Du får mig att känna något jag inte känt på länge. Och mer än så". Hon biter ihop käkarna för en stund. Käkmusklerna spänns hårt. "Jag ber om ursäkt om jag missuppfattat saker och ting. Det var inte meningen". Hon andas ut, sänker blicken igen. Öronen sveper ut åt sidorna, stunden senare spetsas dem igen. "Lycka till, Molok". Säger hon. Sedan går hon förbi honom. Ut. Hon stannar till, ser sig om. "Jag vill bara att du ska veta att jag skulle slagits för dig som du slogs för mig". Sen vänder hon sig framåt igen och fortsätter gå. Tunna band bryts lätt. Det är med blandade känslor hon håller stegen stadiga. Kanske är det för det bättre? Kanske var det tur att hon inte hunnit falla för hårt? Eller?

Ett uns av irritation sköljde över honom när han inte fick den reaktionen han hade förväntat sig. Att hon tog det så enkelt fick en svag smärta att sprida sig i bröstet på honom. Kanske hade deras känslor för varandra bara varit en illusion, längtan efter närhet som spelade dem båda ett spratt.
    Men det hade känts verkligt, och att Ophelia reagerade som hon gjorde… det gjorde ont hos honom. Samtidigt var han medveten om att för hennes välmående så var det bäst för henne att han höll sig så långt bort som möjligt från henne.
    Därför förblev han tyst när hon talade. Det syntes inga spår av de känslor han kände inombords utan han såg på henne med kylig och neutral blick. Och när hon vände sig om för att lämna lika fort som hon anlänt, stod han kvar trots att en del av honom sade sade åt honom att följa efter.
   Molok ruskade på huvudet och vände sig om, och styrde tassarna in mot Civitas gator igen. 

[Avslutat]