"Åh, åh, ensam smyger han i natten bland rosorna." Det ryckte okontrollerat i Rowens öron, och tippen på den tjocka svansen knyckte fram och tillbaka. De båda hanarna stod nära varandra, alldeles för nära för att det skulle kunna kallas för behörigt avstånd. Drakvargen kunde inte ha brytt sig mindre. Han svajade svagt, fram och tillbaka, och fick tillslut ta ett halvt steg framåt för att inte trilla omkull.
     "Det är fri tolkning vem jag syftar på", fortsatte han med ett fniss. "Jag vet ju egentligen inte hur det står till med dig. Men jag... jag är så ensam. Är det för mycket begärt att vilja ha lite sällskap? Jag tycker då inte det." Han skakade på huvudet, mumlade något ohörbart svammel riktat åt Zhìyuan och såg sedan upp på den andre med ett ryck.
    "Du kanske vill ha lite sällskap?" Han knyckte bakåt mot instrumentet på ryggen och log onormalt brett. "Jag är trevlig att lyssna på."

Där var någonting i sättet den gröne vargen förde sig på som var intressant. Even skulle inte påstå att den ingav någon respekt direkt, men samtidigt tycktes den sakna all form av tvekan eller känsla för personligt utrymme som många andra ägde. Den hade inte ifrågasatt någonting alls när Even närmat sig, och hade snarare själv stapplat in i Evens närhet, glatt pladdrande. Vargens utseende eller beteende var inte vad som först fått Even att uppmärksamma den dock.
     "Du kanske vill ha lite sällskap? Jag är trevlig att lyssna på."
Even backade ett steg; tillräckligt för att ge vargen plats när den i en van rörelse svängde av sig instrumentet den haft bunden på ryggen. Han satte sig ner, med öronen alert spetsade, och lät blicken pendla över de långa strängarna innan han såg upp på vargen igen.
     "Jag lyssnar gärna", svarade han. Där fanns intresse i Evens leende. "Var har du fått tag på den?"

"Den här har jag gjort själv", svarade Rowen med ett leende, men fick sedan något beklagande i blicken när han såg ner på instrumentet. "I mitt hemland finns mycket bättre, finare hantverk, men jag får nöja mig med vad jag har." Han såg till så att harpan var stämd och lät sedan tassarna börja löpa över strängarna. Melodin var munter, men oansenlig för att ge honom en chans att värma upp. Visserligen hade han även pampigare stycken i sin repertoar, men de få gånger som Rowen faktiskt blev uppmanad att spela så ville han prestera.
     "Är du intresserad av att lära dig?" Leendet som låg över drakvargens läppar var ovanligt lurigt, som om han just sagt något oerhört smart. "Eller uppskattar du bara musik?" Innan han gett sig av på sin resa hade Rowen underhållit adeln på många sätt. Han hade skapat smycken åt dem, spelat musik för dem, men också lärt upp en eller två. Han skulle ändå kalla sig själv för en skaplig lärare - och telepatin höll med.

Even var tyst medan vargen framför honom stämde sitt instrument och började spela. Det var ett sällsamt ljud. Gammalt och vackert. Något likt ett minne från svunna tider. Han skrattade lågt, vänligt, till svar på vargens frågor.
     "Kanske", började han, och besvarade vargens – musikerns – leende med ett eget. "Det var länge sedan jag hörde så klara, strängade toner. Sång i all ära, men-" Even lät orden dö ut och slöt ögonen till den spelade melodin. Han satt stilla ett tag, enbart lyssnande.  När han öppnade ögonen igen så studerade den andres tassar när de rörde sig över strängarna. Hur dess klor hakade i och knäppte på de tunna metalltrådarna, som i en elegant dans över ett annars till synes klumpigt instrument.
     "Vet du vad", hummade Even efter en stund. Musikern mötte hans blick utan att sluta spela. "Jag har ett erbjudande till dig, om du är intresserad." Evens leende blev inbjudande, och han gav ett nytt, kort skratt innan han fortsatte. "Mitt namn är Even."
 
[Avslutat? <: ]