Ira hade spenderat en lång period utan att lämna slottet och dess dal. Hon fullföljde sina uppgifter med stor hängivenhet och hon tränade rekryterna och krigarna. Det var ett viktigt uppdrag att hålla alla i form och träna deras bästa stridsteknik till det yttersta, men nu började inspirationen sina. Hon behövde något mer. Något som gav henne det där lilla extra. Hon hade överlämnat träningen av krigarna åt varandra för en period och de tog hand om rekryterna. Hon behövde se sig om, för något mer. Det blev lätt lite enformigt och den där valpiga nyfikenheten och otåligheten började sippra fram. Därför hade hon gett sig av mot islagunen. I hopp om att kanske få några intressanta samtal på vägen med vandrare eller liknande. Vandringen dit hade däremot varit en stor besvikelse. Hon hade mött några vandrare, men ingen intressant nog för att tala med. Helt ärligt så hade de varit otroligt otrevliga och Ira hade valt att bara låta de vara. Hon var inte alls den impulsiva och hetlevrerade varelse hon tidigare varit. Hielo hade format henne till den perfekta krigaren med ett fantastiskt sinne för strid, teknik och uträkningsförmåga. Ett vapen, välbevarat i Nordriket. Hon stod nu och inväntade kvällen intill en av de vattenhålor som fanns vid islagunen. Vattnet skimrade nästan i ljusblått och desto djupare solen gick, desto mer glödde hennes giftgröna ögon. Hon var till teckningen en perfekt kopia av sin farmor, men till ögonen var hon sin framors "tvilling", två kroppar, två själar. De båda hade delat på ett liv för att tillslut få var sitt. Ira visste inte riktigt vem hon tillhörde, men det var inte tankar som längre berörde henne. Hon var en krigare av isblod. Det var allt som betydde något. 

[Öppet för allmänheten att joina :D]

De hade vandrat länge, tassarna värkte på dem båda. De hade valt att ta vandringsleden som ledde upp mot Eriinari och Tassemark, istället för att bara gå rakt igenom Silverpile och Itrozo. Anledningen var så enkel som att Leviathan hade velat gå lite mer norrut, när de ändå hade vägarna förbi, som han så fint hade uttryckt det. Uriko hade ingenting emot det, de hade inte bråttom till Ötamon. Under hela deras resa hade den unga vargen inte fått någon vision, så vitt Uriko visste. Varje gång han hade frågat Levi om det inte var klokt av dem att träna upp hans krafter, hade ungvargen bara undvikit frågan, så Uriko hade tillslut gett upp att försöka. Han visste att Levi hade mycket i tankarna och ville inte pressa honom allt för mycket, i rädsla för att han helt skulle ge upp. Under sin resa på vandringsleden hade de stött på flertalet andra vandrare, men de hade snabbt avslutat varje konversation som startade, för att ta sig vidare. Där hade Uriko och Levi åtminstone varit överenns - ett kort samtal, och sen vandra vidare.

När solen började gå ner över horisonten kom de två vandrarna fram till en platå, som gav dem båda en syn de aldrig tidigare hade sätt. Här fanns massor av varm källor, med ångande vatten som steg upp i luften. Uriko tassade fram till en av källorna och böjde ner huvudet mot vattnet. Ångan träffade honom rakt i ansiktet och han kände hur han blev alldeles svettig i hela ansiktet. Han skrattade lite och vände huvudet bak och såg på Leviathan. Han tänkte precis be hanen komma och kolla, men blev stoppad när han såg uttrycket i den unga hanens ansikte. Uriko visste inte riktigt hur han skulle beskriva det. Chock? Förvåning? Det var inte rädsla i alla fall. Uriko gick långsamt fram till Levi, som stirrade på någonting annat. Han följde Levis blick och såg att han stirrade på en ung vargtik som stod vid en av de andra vattenkällorna. 
"M'lord?" frågade Uriko osäkert. 
Leviathan sa först ingenting. Men sedan, i en tyst utandning sa han bara ett ord: 
"Ira"


[omg omg omg omg!!! IIIIRAAAA <3 ]

Mörkret fall djupare över dalen och Ira's ögon lös desto mer, de mörka markeringarna runt hennes ögon i det annars ljusa ansiktet fick ögonen att nästan sticka ut ännu mer. Hon hade minst sagt ett utseende som var svårt att missta för någon annan. Ira kunde känna närvaron av två krafter som närmade sig, men inget hon reagerade över som var speciellt. Hon brydde sig heller inte nämnvärt, de var väl vandrare precis som så många andra i Numoori. Det var heller inte speciellt ovanligt de vandrade ihop längs vandringslederna. Den tjocka pälsen stängde den lite vrånga vinden ute och hon höll värmen utan några som helst problem. Den första riktiga vintern i Nordriket hade varit hård mot henne. Skinn och ben då inte ens mammutkött hade kunnat värma hennes kropp. Där efter hade bergsvarg generna tagit vid, de hade bara inte fått en chans första vintern då den var så tätt inpå hennes flytt. Arma 6m.år hade hon varit när hon mötte Hielo. Det kändes som en evighet sedan. Se på henne nu, krigare och av isblod. Så som hon lyckats i livet. En bekant röst fick hennes öron att sträcka sig emot ljudet som kom från hennes ena flank och hon vred sedan huvudet åt deras håll, snett bakom henne. Ira. Det var nästan som en viskning från det förflutna. Chocken rann över henne som en hink med kallt vatten. Hon blev först ståendes, stirrandes rakt emot dem utan att röra en ända muskel. Sedan tog hon några bestämda steg åt deras håll. Hon behöll sin stolta, respektingivande hållning. Svansen hängde endast ner bakom henne och hon höll huvudet högt. Öronen var spetsade, men annars var allt annat i hennes uttryck totalt neutralt. Inga känslor, ingenting. 
- Leviathan.

[Rätt episk reunion!]

"M'lord?"
Leviathan hörde inte Urikos frågande röst bakom sig. Allt han såg var den jämnåriga vargen han hade i sitt synfält. Hennes blick visade inte att hon var glad att se honom, men inte riktigt någon annan känsla heller.
"Min syster", viskade han. En förklaring till Uriko, som inte hade någon aning om vad som pågick. "Ira."
Sedan var det som om någonting brast inom honom, som om han först nu förstod vem det faktiskt som stod där framför honom, i egen hög person. 
"IRA!" skrek han och rusade mot henne. Han var tvungen att röra vid henne, han måste se om hon var på riktigt. Han sprang så snabbt han kunde, med svansen våldsamt viftandes bakom honom. Den lilla illern, hans andra hälft, slängde sig av från hans rygg och gömde sig bakom Urikos framben, skrämd av den upphetsade Levi.

Hans ord la sig tungt inom henne. De var syskon, men hon hade valt att lämna dem för något större. För något mer värdigt, mer makt och för ett större syfte än vad Draugai kunnat erbjuda henne. Hon visste att hennes gamla familj inte var värd hennes närvaro längre och det gjorde att hon inte kunde säga att Levi var hennes broder längre. Han var endast något från hennes förflutna. Hans hastiga rörelser och språng gjorde henne ställd. Han var mindre än henne, men trotts det kände hon sig hotad av honom. Antagligen just på grund av den känslan han gav henne. Att hon inte kunde skada honom, men samtidigt kanske behövde. Om Konungen bestämde det, var orden lag. Öronen vinklades bakåt och hon backade några steg. Tills hon kände kanten med ena baktassen ner till ett av vattenhålen runt omkring dem. Hon bromsade tvärt upp med mixade känslor. Skulle hon bli arg, trängd? Chockad? Glad? Hon visste inte riktigt. Hon var inte längre den samme och Levi kanske borde inse det snart, innan han drev henne över gränsen. Hon fann sedan sitt lugn och andades ut. De ända ord hon kunde komma fram till var. 
- Trevligt att se dig. 

Levi uppfattade ingenting runt omkring sig när han sprang i full fart mot systern. Han tog ingen notis om hennes ansiktsuttryck eller att hon faktiskt backade undan. Han var alldeles för upprymd för att märka att hans beteende nog störde systern, som egentligen var mer av en främling. 
"Leviathan!" 
Leviathan bromsade tvärt när han hörde Uriko skarpa röst. Han hade hunnit stanna några få meter framför Ira, och vände hastigt huvudet bakåt mot Uriko. Det var nog allra första gången den gråa hanen inte hade tilltalat honom som m'lord eller på något av de där andra speciellt sätten som han brukade. Leviathan lade dock inte märke till det. Istället såg han bara frågande på den äldre hanen. 
"För guds skull, unge herr Leviathan, ta det lugnt!" sade Uriko.
Leviathan gav honom bara en grinig blick och vände sig mot Ira igen. Det var först nu som Leviathan insåg att hon var förändrad, vilket inte var konstigt. Hon hade blivit vuxen, vilket han också hade hunnit bli. 
"Trevligt att se dig med", svarade han i en utandning, fortfarande alldeles upprymd över att få träffa henne. Han praktiskt taget hoppade på stället, men han gjorde sitt yttersta för att tygla sig. 
"Jag visste att ni skulle vara här någonstans! Jag såg det i min vision! Det var i och för sig många år sedan, men jag har inte kunnat lämna flocken förrän nu. Vi har bott i Döda Skogen länge nu", orden bara forsade ur honom, det fanns inget stopp. Det fanns så mycket han ville berätta för henne, så mycket han ville att hon skulle veta. Och så mycket han ville veta om henne och vad hon hade haft för sig under alla dessa år. Sedan kom han ihåg något av det viktigaste hon behövde veta, och han samlade sig för att säga det. "Pappa... pappa stack. Och mamma...", Leviathan svalde hårt och tog ett djupt andetag. "Mamma är död..."

Ira kastade en blick på den lilla kreschim vargen som följde hennes brorssida. Han verkade upprörd och försiktig. Smart minst sagt, men att Levi skulle lyssna förväntade hon sig inte. Han hade alltid haft en stark impulsiv sida, precis som hon själv haft. Det hade dock varit väldigt olika ändå, när Ira enkelt tog till aggression och våld så hade Levi enkelt att ta till glädje, nyfikenhet och allt det där som hör till. De var som delade från varandra. Ira kunde se allt kvar i honom, han var sig lik och det gladde henne. Ira själv hade lärt sig kontrollera sina impulser i alla lägen och ilska var inte längre hennes bränsle. Hon gjorde allt rätt, för Nordriket. Den unga hanen talade och Ira lyssnade utan att avbryta. 
- Åh jag vet att ni flyttade till Döda skogen. Nyheter sprider sig även hit. 
Svarade hon och log svagt emot honom. De hade fått rapporter om alla flockar efter uppdragen och Nordriket hade där efter varit på banan. Samt startat sin utpost här i islagunen. Hon funderade på vad han hade sagt om sina visioner. Han hade alltså sett henne, spännande. Han talade sedan om föräldrarna och det var nästan så att något brast inom henne. Far.. Hade han lämnat dem, vilken ynkrygg. Ilskan blossade i hennes giftgröna ögon, men tillsynes för övrigt verkade hon oberörd. 
- Vad hände?

När Ira svarade honom att hon visste att de hade flyttat så visste inte Levi först hur han skulle reagera. Hon visste? Hon visste, men hade inte kommit tillbaka? Först blev han arg, innan han insåg att han faktiskt inte hade en endaste aning om vad hon hade haft för sig under alla dessa år. När hon sedan frågade vad som hänt med deras föräldrar lade sig sorgen som ett täcke över hans ansikte. 
"Pappa... bara lämnade oss", sa han sorgset. "Jag vet inte riktigt varför... Jag tror han var dum på nåt sätt."
Leviathan visste inte att Uriko visste varför fadern lämnat dem, men den grå hanen hade inte haft hjärta att berätta hela historien för Levi. Inte än i alla fall.
"Mamma... mamma blev mördad", fortsatte Levi med gråten i halsen. Han önskade att han kunde berätta mer, men han visste inte mer. Hon hade blivit mördad, men han visste fortfarande inte av vem eller vilka, eller varför.
Han ruskade lite på sig, som för att bli av med sorgen inom sig. 
"Vad Ira haft för sig då?" frågade han och log mot henne. "Varför har du inte kommit hem?" tonen var en aning anklagande, och Levi rynkade fundersamt ögonbrynen. Ja, varför hade hon inte kommit hem igen?

Ira lyssnade instinktivt och under tystnad. Fiero, dum. Hennes bror pratade som om han fortfarande var valp. Det var en underlig känsla, de hade vuxit upp så totalt olika liv. Där Iras hade varit fyllt av till en början svält och nära död, för att sedan frodas av konungen och stärkt med träning samt kyla. Hon hade levt under annorlunda förhållanden och hennes bror tycktes ha vuxit upp under de perfekta sådana. Han såg barnsligt lycklig ut och hon kunde inte undvika att avundas honom lite. Hans liv hade precis börjat, för hon antog att det var på grund av föräldrarnas bortgång som han nu vandrade. Hans liv hade alldeles nu precis börjat. Nu valde han sin egna väg. Ira hade gjort det som 5m.år gammal valp. Och när hon såg tillbaka på sin resa kunde hon ibland rysa. Vem gör sådana val som så ung? Vem lämnar familjen, sin trygghet? Ibland kunde hon inte förstå det själv. 
- Jag lämnade flocken den dagen jag försvann. Vandrade själv och med hjälp av min kraft kunde jag överleva på diverse möss ett tag. Sedan träffade jag Mivria vid Numoorislätten och hon jagade åt mig och Nyaldi. Efter det vandrade jag vidare och Nyaldi följde med. Jag kom till snöslätten och där fann han oss. Hielo och jag blev en del av Nordriket som då skapades. Nu är jag General och Isblod. En viktig uppgift och Nordriket är mitt hem, min familj, mitt allt.