Över vallgraven, förbi murarna. Natten hade lagt sitt mörka täcke över Civitas gator som gapade glesa, folktomma. Kolzak hade länge, innan allt, velat komma hit. Vasilisa hade berättat. Berättat om muren, om vallgraven, om alla vargar och alla handelsstånd. Det hade låtit lockande då. Tanken på att ta hit barnen en dag och se på alla handelsstånd, köpa dem något. Göra utflykter tillsammans. 
Nu kändes stegen tunga. Han kände sig osäker, vilse och ensam bland myriaden av gator och främlingar. Han andades in dofterna, sökte metodiskt efter Maksims, efter något bekant. Den doft han aldrig skulle glömma. Men en gnagande känsla i maggropen sade till honom att han inte skulle hitta honom här. 
Timmars fruktlöst sökande letare och Kolzak stannade vid en vägg med en djup suck, pressade pannan mot den svala stenen och motstod lusten att stånga huvudet in i den. Hårt. Han var tvungen att samla sig, hålla sig samman, men sömnlösa dygn gjorde sig påminda och Kolzak var osäker på hur många mer veckor, hur många mer månader han skulle orka hålla modet uppe.

Han hade varit mitt i ett viktigt samtal med olika byteshandlare när nyheterna om honom kom. Kolzak. Den som stulit hans dotter från honom. Med ens hade han ursäktat sig och låtit Nilo ta över konversationen. Han hade annat han behövde göra.

Att hitta honom var inte svårt. Stor. Röd. Hornklädd. Han stod lutad mot en vägg. Grendel kände hur ilskan bubblade upp inom honom.
    "Jag kan inte avgöra om du är modig eller bara utomordentligt korkad som visar dig på Civitas gator. Efter allt du har gjort."
Rösten vibrerade av ilska, och hade det inte varit fullt av vargar (som nyfiket stannade upp för att beskåda spektaklet som höll på att utvecklas) var han inte säker på vad han hade gjort med kidnapparen.

Efter allt du har gjort.
Kolzak öppnade långsamt ögonen och såg mot röstens källa. Han stirrade rakt på en liten varg, kattlik och brun. Ilskan var tydlig i hans röst, i hans ögon. Kolzak rynkade pannan, oförstående. Hans första, trötta tanke var fråga vem det var som stod inför honom, men så insåg han. Skuggfall. Minnesbilderna var inte de klaraste, mycket hade trots allt hänt sedan dess. Men Kolzak var säker på att det var Tenebris ledare som stod inför honom. Kolzaks förvirrade uttryck slätades ut när han kom till insikten, och det var med en allvarlig blick han mötte kargens. Han rätade på sig. "Vilken slutsats du än drar spelar ingen roll," Hans röst var lågmäld, och han vinklade öronen runt. Lyssnade om ledaren kom ensam. "Jag letar efter min son."
Kolzak skulle tveklöst kasta sig i en ormgrop om det innebar att han kunde hitta Maksim. Han hade en känsla av att det var det han redan gjort, utan att tänka sig för.

Nilo hade graciöst tagit över samtalen när Grendel plötsligt gett sig av men det hade samtidigt gjort henne väldigt nyfiken.. Så hon hade snabbt lyckats avrunda samtalet för att sedan följa efter Grendel.

Hon hade inte varit långt bakom och när hon till slut kom ikapp Grendel stod han redan med en främling, som hon kunde igen genom beskrivningar hon fått, men framför allt genom Grendels agerande. Det var inte svårt att lägga ihop pusslet framför henne.

"Aahaaa nu förstår jag varför du fick så bråttom iväg, Grendel." Nilo svassade fram ur skuggorna och månljuset lade sig över hennes svarta kropp i en skarp siluett. "Kolzak!" sa hon i en dramatisk ton och började gå förbi honom medan hon lät svansen stryka längs hans sida. Hon synade honom uppifrån och ner på det sätt hon brukade göra, och när hon hade rundat Kolzak så såg hon mot Grendel. "Synd. Han hade varit ett bra kap. Hade passat bättre som gladiator än död." Hon ryckte lätt på axlarna i en ironisk gest och gick för att ställa sig bakom Grendel. Hon blinkade retsamt till Kolzak med sina gröna ögon.

    "Din son."
Blicken smalnade av. Han hade egentligen bara väntat på den här dagen. Dagen då Auroras tanklösa handlande skulle få konsekvenser. Men nu när Kolzak själv stod framför honom spelade de plötsligt inte någon roll. Han skulle kunna motivera ett mord utan problem.
    "Din son," upprepade han, men kom inte längre än så förrän han hörde Nilos röst bakom sig.
Med en trött blick följde han hennes rörelser.
    "Du fick rätt bråttom själv," konstaterade han kort.
Även om han helst av allt hade velat slita honom i stycken låg det mycket sanning i vad Nilo sa. Han hade passat bra som gladiator. Med ögon kalla som is mötte hans Kolzaks.
    "Jag kan ta dig till din son, men har du förtjänat det? Du tog Varya från sin familj med våld. Från oss! Från Aurora."
Om han själv var arg var det nog ingenting i jämförelse med henne.
    "Du höll henne fängslad." väste han fram mellan sammanbitna tänder.
Han behövde lugna ner sig om han skulle komma någonstans. Sätta sin egna ilska åt sidan en stund. Ett kallt lugn lade sig över aderonen.
    "Men Nilo har rätt. Du skulle passa bra som gladiator. Ett öga för ett öga, så att säga. Vinn ett antal matcher, och du är fri att gå igen."
    "Och Maksim?"
Grendel drog en djup suck.
    "I slutändan är det tyvärr inte jag som avgör om du träffar Maksim eller inte. Det är upp till honom. Men jag kan inte påstå att dina odds är höga."

Så de hade honom. Tenebris hade haft honom hela tiden. Tanken på att Maksim var vid liv lättade Kolzak så mycket att hans ben nästan gav sig. Tanken på att de stulit honom från sin familj fyllde honom med vrede han hade svårt att dölja.
Var det hämnd för vad Kolzak gjort? Straffa ett oskyldigt barn.
Men det spelade ingen roll nu. Kolzak skulle vara redo att ta straffet för sitt brott tusen gånger om ifall det innebar att han fick se Maksim vid liv. Fick se Maksim återförenas med sina bröder och systrar.
"Avgjort," svarade Kolzak snabbt. Blicken pendlade mellan aderonen och svartvargen som anslutit sig. Han behövde inte fundera. Behövde inte övertygas. Om han behövde slava på en arena för resten av sitt liv så må så vara. Han litade inte på att de skulle stå för sitt ord - vinn ett antal matcher. Det kunde betyda vad som helst, men i slutändan var det var oväsentligt. Arenan skulle förmodligen bli hans grav, men om det innebar att Maksim fick en chans att komma hem igen så var det värt det.
"Ta mig till Maksim. Låt mig se honom. Låt mig bara se honom."
Kolzaks vrede bäddades nästan in i ren desperation. Så länge han befarat det värsta. "Sedan kan ni ta mig till Skuggfall redan nu i natt. Ställ era villkor, jag accepterar dem."
Ett lågt pris att betala.

"Strålande! Uuunderbart! Du kommer bli ett fint tillskott till de som redan tränar och bor där. Och jag är säker på att någon av din kaliber kommer att finna nöje i din vistelse, lite rufft och tufft sådär. Men vi har sett till så att ni har tillgång till de bästa bekvämligheterna, såklart"

Nilo gav bara Grendel en snabb blick när Kolzak frågat om Maksim.
"Vi beger oss av genast till Skuggfall. Så pratar Grendel med honom i morgon. Jag lovar på min dotters heder " Nilo försökte se pålitlig ut men det gick inte så bra. "Maksim kan bege sig till Skuggfall närhelst han vill möta dig, om han vill möta dig. Jag ska bara hämta Haru, och fixa en annan vakt.. Eller ja såklart, Grendel, du kan vakta istället för Haru resten av natten, tack så mycket." Hon väntade inte på svar från honom utan lutade sig ner mot honom och gav honom två kindpussar istället.

Nilo gav sig av snabbt och lämnade de två herrarna en kortare stund för att snabbt göra sig redo för resan mot Skuggfall.

Som vanligt gav Nilo honom inte en syl i vädret, och mycket snart hade hon kysst honom farväl. Hav gav henne en bister blick när hon skyndade iväg i mörkret.
    "Är han vaken kommer jag prata med Maksim redan inatt, sen är det upp till honom när han besöker Skuggfall."
    -du kan vakta istället för Haru-
Om sanningen skulle fram hade han inte en aning om vem det var han skulle vakta, men eftersom hon skulle iväg till arenan antog han att det handlade om henne valpar. Som nu var ganska stora. Och fullt kapabla till att ta hand om sig själva ett par timmar.

[Avslutat]