Natten var kylig, men ingen av dem var sådana som frös. Trots det låg det unga paret tätt ihop. Ivo vilade sitt huvud mellan Auroras tassar, och såg upp på henne. Hon passade perfekt in mellan hans betar, horn och allt. De var verkligen menade för varandra.
     Ovanför dem glittrade stjärnorna. Aurora hade alltid tyckt om natthimlen, men för varje år som gick började den kännas allt mer kylig och avlägsen. Som liten hade hon tänkt att ängeln vakade över henne från där, men nu sände bara den tanken henne obehag.
     "Ivo", mumlade hon. Det hade varit en behaglig tystnad emellan dem en stund. Ivos blick, som vandrat längs ett besmyckat horn, fästes i hennes. "Du vet att jag älskar dig, va? Och med valparna nu. Du- Jag-" Aurora tystnade, lite tafatt när hon inte visste hur hon skulle fortsätta. "Lämna oss inte. Lova det." Runt om dem var världen oändlig, men han höll henne ankrad. Hon var inte osäker med honom vid sin sida.

Han älskade henne. Hur annars kunde han beskriva känslan som blossade i hans bröst när han såg på henne? Ivo kände en enorm tillgivenhet där han låg mellan hennes tassar och såg upp på henne. När hon sa hans namn hummade han lågt, mötte hennes blick med ett litet leende. 
"Ja' älskar dig med," svarade han med en låg, mjuk röst. Aurora och valparna var allt som kretsade i hans tankar, ända sedan hon kommit med beskedet. Han fattade knappt att han skulle bli pappa, och han överväldigades dagligen av lyckliga tankar. Han föreställde sig dem alla, en enda stor, lycklig familj. Han föreställde sig även Esks lycka när han skulle få höra att han skulle bli farfar.
"Aurora," log han och lät sin nos snudda vid hennes. "Ja' kommer aldrig å lämna dig, eller valparna. Ja' älskar ju dig." 
Men för att lägga band på hennes oro lovade han. "Ja' lovar."

"Jag lovar." Det var klart att han älskade henne - hon älskade ju honom. De var menade tillsammans, och valparna var bara ännu ett tecken på det. Aurora kunde knappt bärga sig. Hon ville se de små liven som för evigt skulle etsa samman henne och Ivos liv. Det var som ett kvitto på deras kärlek och trogenhet.
     Hon slöt ögonen och drog sin nos längs hans, ner på nosryggen, och andades in hans doft. Ja' kommer aldrig å lämna dig. Det var allt hon behövt höra. När hon öppnade ögonen igen glödde de - faktiskt bokstavligen.
     "Vi för alltid", andades hon. "Mot alla odds."

"Mot alla odds," ekade Ivo med en mjuk röst. Han var nervös över att bli pappa, men han skulle göra sitt bästa för att stötta Aurora och barnen. Han skulle uppfostra dem väl, lära dem fiska, jaga, slåss. Visa bästa stället att bada på, hur roligt lerkrig kan vara och framför allt hur man är en god vän.
Ivo såg fram emot allt det, såg fram emot framtiden han och Aurora byggde tillsammans, och hoppades innerligt han kunde vara sitt bästa jag för henne, och för valparna.

[Avslutat!]