Aleksandr hade sett henne på avstånd i en av Civitas trädgårdar och genast krökte han mungiporna. Det kunde ju bara vara Miranda, bruden han träffade i månskogen för ett tag sen. Tid hade passerat sen dess, men han hade tänkt på henne ibland. Roat undrade han om hon hade haft nytta för de användbara fraserna han lärt henne.
Han ville gå fram och säga hej, men något hindrade honom. En dum men rolig idé tog form i hans huvud. Det var en chans att ge igen för att hon fått honom att tro att han fått henne att grina.
     Aleksandr sänkte kroppen närmare marken och lät sig slukas av mörkret. Kraften tog form, utgick från honom och spred sig utåt, sträckte sig mot henne. Det krävdes stor koncentration att smyga mot henne. 
"Mirandaaa...." ylade han med en raspig röst. Hade hon hört honom? "Mirandaaaaaaa..."
När han var närmare visste han att han fått hennes uppmärksamhet. Aleks lät mörkret runt hans ansikte falla bort, avslöjade sitt ojämnt tecknade anlete. Hans mun föll öppen, och ur den välde mörker medan han stirrade på henne. "BU!"

[Till Miranda och hennes bröthers]

Miranda mumlade blomnamn för sig själv medan hon rensade ogräs. Det krävdes såpass lite koordination att även hon klarade av det utan att skada växterna.
     "Miranda....." Det var ett avlägset ljud, och samtidigt inte alls. Hon snodde runt. Ett böljande mörker mötte henne, sträckte ut krökta fingrar mot henne. Hon stod som stelfrusen inför den främmande situationen. Ett ansikte tittade ut, med öppen mun och mer mörker. 
     "Bu!" Miranda spratt till, och reagerade på ren instinkt. Hon klappade till honom rakt över nosen, en jordig snyting som han definitivt förtjänade.
     "Vad håller du på med?" skällde hon. "Är du helt- DIN mamma kan vara en skunk, förresten!" Aleksandr hade mycket att stå till svars för. "Och du luktar tåbira!" Hon gav honom en knuff, men inte särskilt hård, och den uppskrämda upprördheten falnade snabbt.

Aleks hade kanske inte förväntat sig att hon skulle slå till honom, men han förtjänade det i vilket fall. Han blev tillklappad rakt över nosen och mörkret han skapat löstes upp som dimma. Hans mun var som vanligt.
"Oy! Chert..."
Medan Aleks gned sin ömma nos tog han emot Mirandas klagomål. Oj, okej hon hade fått reda på sanningen bakom hans lilla ryskalektion. "Oy oy oy, förlåt, jag är faktiskt ledsen," försvarade han sig och gav henne ett illa dolt leende. Skrattet bubblade i hans hals men han försökte svälja det. "Jag tolkar det som om du blivit bättre på språket. Du sa väl inte det där till din mam-"
Aleksandr tog emot knuffen, den var inte särskilt hård men han stapplade ändå tillbaka ett steg och satte sig på baken. "Okej okej okej, du behöver inte bli arg, jag skojade ju bara," skrattade han. Sedan försökte han avvärja sig från situationen genom att le gulligt mot henne. "Jag kan lära dig något på riktigt den här gången. Förlåt - izvinite."

(* förbannat
* förlåt)

När han hade tackat ja till den där dejten hade han aldrig kunnat ana att han skulle behöva fly efter bara en liten stund. För att vara en karg hade hon varit söt, men hon hade också tagit med sig hela sitt kompisgäng som fnittrande satt och studerade dem. Hon hade inte blivit så glad av att höra att han inte tänkte stanna kvar på grund av detta, men vad spelade det för roll egentligen? Det var inte som att det skulle hålla även om det hade blivit något mer seriöst. Hon var ju inte ens svartvarg.
    Ariel skakade återigen på huvudet över hela situationen när han plötsligt hörde sin syster ilsket prata med någon bakom hörnet. Nyfiket travade han runt det och såg henne tillsammans med en röd-vit, hornklädd hane. Markeringen som klöv hans ansikte itu gav honom minst sagt ett intressant utseende. Hans blick smalnade av något innan han ersatte det med ett strålande leende. Han var lite lik Maksim, och såg inte så illa ut han heller.
    "Och vad händer här då?" frågade han och skred fram mot sin syster.
Blicken sökte sig till den främmande hanens blå.
    "Jag tror inte vi träffat varandra. Jag är Ariel, Mirandas bror."

Miranda var inte särskilt långsint, och hon kunde inte hindra ett litet leende att spricka upp, även om hon fortfarande rynkade pannan i protest. Hon la ordet på minnet, men hann inte svara innan Ariel uppenbarade sig. Miranda sken upp, och nickade ivrigt under hans presentation, som om hon på något sätt var närvarande.
     "Åh, inte så mycket", svarade hon med ett förtjusande tonfall, "det här är Aleksandr." Hon lutade sig närmare Ariel och lyfte ögonbrynen.
     "Du borde hålla lite avstånd" Miranda mumlade teatraliskt, men absolut högt nog för att alla inblandade skulle höra. "Han har problem med gaserna." Hon drog upp mungiporna och höjde ögonbrynen i en talande min. Yikes, liksom.

Aleksandr blinkade flera gånger när de fick sällskap. Det kom en ungvarg som var på pricken lik Miranda. Förutom att det var en grabb, och vid närmare inspektion var ögonfärgen fel. Där fanns lite gröna fläckar i det röda.
"Du sa aldrig att du hade en klon!" utbrast han teatraliskt och såg till att lägga broderns namn på minnet. Ariel. Han presenterade sig väldigt artigt, noterade Aleks.
Aleksandr tänkte precis presentera sig själv när Miranda besparade honom mödan. Han nickade instämmande, blinkade retsamt med ena ögat mot Ariel och log. Leendet dog snabbt ut när Miranda öppnade munnen igen. Den lilla-! "O chem ty govorish'- näe du det där är inte sant. Skäm inte ut mig för din brorsa." Aleksandr kunde dock inte hejda ett roat skratt. Skönt att äntligen kunna skämta lite med folk. Där hemma hade han fått brottas för sitt liv om han kläckt ur sig nåt sånt, beroende på vem han sagt det till. En bild av Maras vidöppna gap flimrade förbi och Alek rös lätt av obehag.

Blicken sökte sig till sin systers när hon talade. Gaser? Ariel rynkade äcklat på nosen medan han studerade den Aleksandr från hornen till tassarna, och tog demonstrativt ett kliv bakåt.
    "Nu när du säger det... Jag undrade vad det var som luktade."
Han lät hastigt masken falla och skrattade ett kort, hjärtligt skratt.
    "Så," han såg på Miranda igen. "Hur kommer det sig att ni två känner varandra?"
Och vad hade de för relation? Vad hade den här stiliga främlingen för avsikter med hans syster egentligen?

Miranda flinade. Det kändes bra att ge igen lite. 
     "Vi träffades i Ötamon", svarade hon och blicken blev skämtsamt smal. "Aleksandr här lärde mig lite av vinterspråket. Lite artiga hälsningsfraser och sådant, eller hur?" Leendet skulle kunna beskrivas som vasst om inte Mirandas drag hade mjukat upp det. "Jag är mer intresserad av hur länge du stannar?" Med sina ord hade hon vänt sig mot Aleksandr. Miranda kunde inte förneka att hon gärna ville spendera mer tid med honom, även om de drev med varandra. Speciellt för att de drev med varandra.

Aleksandr började för en stund på riktigt undra om han luktade illa. Lite diskret försökte han sänka nosen mot sig för att se om han hade en odör, men när brodern gav ifrån sig ett skratt kom Alek på banan igen, och kände sig lite dum som nästan gått på det.
"Da, precis," flinade Alek vid minnet. "Fick precis veta att Miranda hade bra användning för dem."
Aleks gav ett kort, lätt gnäggande skratt innan han tystnade för att ge Mirandas fråga ett riktigt svar.
"Åh, ett tag. Tror jag. Du kanske kan ge mig en rundtur?"
Lite blekt insåg Aleksandr att brodern fortfarande var där. "Eller... ni, menar jag?" klämde han sedan ur sig för att inte verka otrevlig och exkluderande.

[De går på en rundtur i Civitas, Alek får se allt viktigt! Sen girrar han. Avslutat!]