[Reserverad för Valiquette.]

Natt, den vackraste tiden på dygnet. En tid av mörker, en tid för jakt. En tid för alla de blodtörstiga att roa sig med de som var dumma nog att ge sig ut i mörkert. En tid av ondska, då demonerna kröp fram ur sina hålor och förgiftade jorden med sin närvaro. En tid som var föraktad, fruktad, till och med hatad. Men också älskad av alla de som kunde röra sig fritt just i mörkret. Speciellt av de som inte kunde göra detsamma i solljus.
De var nattens barn. Skapta för att jaga och fälla. De förstärkta sinnena samt övernaturlig snabbhet och styrka gjorde att de var nästan omöjliga att slå. Det perfekta rovdjuret. Och ändå... Dessa egenskaper behövdes knappt. De bar på en sådan skönhet, vackra varelser som enkelt lockade till sig sina byten. Utan minsta ansträning.
De var vampyrer.

En mörk skugga rörde sig genom natten, en varelse av mörkret. Ljudlöst, utan varken andetag eller hjärtslag. En iskall mördare, tillhörande just vampyrsläktet.
Och hon var stolt över det, stolt att tillhöra de magnifikaste av varelser.
Blodröda ögon som lös genom mörkret, ingenting undgick hennes blick. Den enda vännen hon hade, också den enda hon någonsin skulle behöva, vandrade alldeles vid hennes sida - Ensamheten. Den ljuva, underbara ensamheten som förde med sig både tystnad och ro.
Men det ljud hon uppskattade mest av allt var det hennes offer brukade ge ifrån sig - Skräckslagna, hjärtskärande skrik. Meningslösa rop på hjälp, ynkliga kvidanden om nåd.
Så patetiskt...
Den dagen hon skulle visa nåd skulle aldrig komma. Hon älskade sig själv och det hon var - En kallblodig mördare.
Ett flin spred sig på läpparna

Återigen natt. Den enda tid på dygnet som kunde anses vara vacker. Anledningen var dock inte att skuggorna verkade djupare eller att alla rörelser i ögonvrån verkade hotfulla, utan mer för att denna tid kunde upplevas. Den långa tid, dagtid, då solen sträckte ut sig över landet för att vidröra och värma allting var en tid som berövades de som inte tillhörde de levande. Istället för att älska och beundra solens strålande sken, avskydde och föraktade hon det. Men det var avsky och förakt som rotade sig i fruktan. Vem skulle inte frukta någonting som så lätt kunde beröva det svaga liv man ännu ägde. Om det nu kunde kallas liv, det som utspelade sig nattetid och bestod på bekostnad av andra varelsers blod. En vampyr... besatt inte liv. Det var snarare en förbannelse, en grym och hjärtskärande förbannelse, som tvingade värden att dricka andra varelsers blod. Endast för att man skulle ha ytterligare en dag att gömma sig för solen, ytterligare en natt att vandra, så att man skulle kunna upprepa hela proceduren. Om det skiljde sig från det liv som de levande ägde visste hon inte. Det enda hon visste var att de inte begränsades av solens ljus, av en törst som ständigt gjorde sig påmind och som aldrig kunde släckas, och de ägde förmågan att föra nytt liv till världen. Men förutom det... var de så mycket mer annorlunda än vampyrerna..?
Honan stannade upp. Alltför många år hade hon levt för att kunna minnas att hon en gång varit en av de levande. Att hon en gång kunnat vandra om dagen, såväl som natten, och att ingen törst ständigt rivit inuti henne. Och att hon en gång ägt förmågan att föra nya små liv till världen... det var minnen som berövats henne, och som hon aldrig skulle få tillbaka. Vad kärlek innebar, vad någonting annat än törst och ilska innebar, det visste hon inte. Och denna ovisshet, den levde hon med varje natt.

Bröstkorgen rörde sig inte när hon lyfte blicken för att studera träden som reste sig omkring henne. Inget hjärta slog inuti hennes kropp, inget blod pulserade genom hennes ådror för att transportera syre. Hon behövde inte syre. Behövde inget hjärta. Det enda hon behövde var blod. Någonting som hon knappast skulle finna här...
Den ljust turkosa blicken smalnade, och öronen vinklades en aning bakåt medan hon fortsatte att studera sin omgivning. Få ljud kunde uppfattas. Inga rörelser från små gnagare eller större djur var någonting hon kunde känna av, och dofterna som satte klorna i hennes förstärkta luktsinne sade henne ingenting om platsen hon befann sig på. Det luktade... död.
De svarta läpparna särades en aning, men inget ljud undslapp henne, och innan hon hunnit blotta tänderna som gömde sig i mellan de kraftiga käkarna slöts munnen. Detta var inte en plats hon besökt förr. Hon visste inte vad den hette, kunde inte minnas att hon hört om den. Men hon hade å andra sidan hållit sig undan andra varelser, iallafall de som ägde förmågan att tala ett språk hon förstod, så att hon inte hört så mycket rykten om platser eller varelser var inte så konstigt.
Ändå, så kändes denna plats... välkomnande. Öronen vinklades åt olika håll och hon vädrade försiktigt i luften. Vars befann hon sig? Med ljudlösa steg fortsatte hon framåt, den snövita kroppen rörde sig smidigt fram mellan trädstammarna. Hon var vacker, liksom alla vampyrer. Men till skillnad från så många andra av sitt släkte så var hon inte felfri. Djupa, mörka ärr prydde hennes nosrygg och strupe. Ärr som vittnade om den tidpunkt då hon berövats sitt riktiga liv, för att vakna upp till detta. Men de gjorde inte åsynen av henne så mycket hemskare som det kanske skulle gjort om hon tillhört de dödliga. Liksom resten av hennes kropp tycktes ärren glänsa och endast bidra till den skönhet hon var. Ja, till den gräns då rovdjur och mördare tog över...

Hon rörde sig smidigt genom omgivningen som hon hade lärt känna så väl. Tidigare hade den varit helt främmande, hon hade inte vetat om den existerade. Men var den ett av hennes favoritställen, denna skog som stank av död. I den fuktiga luften kunde man tydligt känna hur ingen direkt doft mötte en, förutom död. Hur det nu doftade. Kanske var det känslan som gjorde att man inbillade sig att just doften av död låg i luften, omgivningen och stämningen. Det var svårt att avgöra för en varelse som egentligen inte brydde sig.
Smidigt tog hon sig fram över den fuktiga marken, undvek att trampa på de många benbitarna som under vissa partier täckte den. En kyrkogård var vad de kallade denna skog. Vampyrernas kyrkogård till och med. En plats dit de släpade sina döda, en plats där de som var kvar av deras sköra kroppar fick förruttna i stillhet. Locura hade aldrig brytt sig om det. Varför flytta på någon som var död? Det tjänade ingenting till. Men många före henne hade gjort det, och nu var skogen fylld av varnande skellett som sade åt De dödliga att denna plats inte var någon som de ville befinna sig på. Men självklart fanns det alltid någon dum, övermodig varg som gick över gränsen mot bättre vetande, endast för att senare ångra det. Det var alltid lika roligt när hon stötte på såna. Dumdristiga varelser som trodde att de verkligen hade en chans att överleva till de blev gamla och hade både barn och barnbarn. Men nej, det hände aldrig. Det var bara meningslösa drömmar som de höll sig fast vid för att han någon anledning till att fortsätta sträva framåt. Sådant behövde inte hon. Hon hade redan allt hon kunde drömma om. Och när det kom till vad som drev henne var svaret mycket enkelt - Blodtörsten.

Locura stannade upp, märkte av en förändring i luften. Det var ingen doft, inte heller kunde hon uppfatta något ljud. Det var mer en känsla, hon anade att något fanns i hennes närhet. Och leendet på läpparna blev aningen bredare för hon brukade alltid uppskatta möten med de av samma släkte som henne. Vem var det denna gång? Kanske Tavar, hennes käre vän. Om man nu kunde säga att hon har några vänner, det mesta var endast ytliga bekantskaper eller falska relaioner. Det var så det blev när man saknade förmågan att bry sig om andra.
Hon rörde sig en framåt en bit, stannade sedan åter upp. Funderade åt vilket håll hon skulle gå, kände sig obeslutsam. Men en rörelse i hennes ögonvrå avgjorde det hela, och några ögonblixk senare stod hon framför den vita vapyrinnan. Då de röda ögonen granskade denne upptäckte Locura till sin förtjusning att detta var någon hon inte hade mött förut. En främmande varelse, en främmande vampyr. Så intressant, hon hade visst inte träffat alla ur sitt släkte ännu. Eller var detta en ny stjärna? Hon tvivlade på det då något över vampyren verkade mycket gammalt. Kanske inte lika gammalt som Demetri, men fortfarande äldre än henne själv.
- Hälsad, främling.
Rösten var len och leendet var äckligt sött.

Alla instinkter, alla förstärkta sinnen, det var de som ledde henne genom denna värld och guidade henne genom det liv hon genomled. Det var också dem som sekunden innan en annan varelse dök upp framför henne, tydligt sade åt henne att stanna. Den höjda framtassen hann just ta i marken och musklerna i hennes kraftiga kropp slappna av, innan en mörk hona stod framför henne. Ingen direkt reaktion kunde avläsas på den vite, öronen var vinklade bakåt och blicken var lika lugn och stadig som energin man kunde känna utsöndrades från henne. Allting med denna hona talade för lugn, självsäkerhet och kontroll. Det var endast i de turkosa ögonen som riktigt stor förändring skedde, och det oftast då det gått för lång tid mellan måltiderna hon ägnat sig. Precis som för alla andra av hennes släkte antog ögonen en blodröd färg då törsten blev för stor, men i hennes fall var den röda färgen så mörk att hennes ögon såg näst intill svarta ut. Ingenting som hon själv uppmärksammade, men det fick henne att se ännu mer skräckinjagande ut för de som var kloka nog att hysa rädsla för vampyrer.

Nu var dock blicken lika klar och färgstark som alltid medan hon mötte den andra honans ögon, som hon lade märker till bar just den blodröda färg hon lärt sig älska under alla år.
Dessvärre verkade ögonen vara det enda positiva hon kunde finna på denna hona. Måhända en förhastad slutsats, men hon tänkte hålla fast vid den tills dess att honan visat sig vara annat än den fåfänga ungvarg första intrycket sade att hon var. Någonting som inte varit till hennes fördel dittills var hennes smarta beslut att ställa sig i vägen för den vita vampyrinnan, och det söta leendet som fick det att sticka i tänderna var inte heller någonting som ansågs vara positivt.
Nosryggen rynkades, om så bara en aning men det avslöjades i vecken som bildades kring ärren, och blicken blev så skarp att den skulle fått en vanlig dödlig att backa undan och lägga sig platt på marken i en gest som skulle skrikit underkastelse. Innanför de slutna käkarna drogs en skär tunga över huggtänderna, som om hon ville smaka på sina ord innan hon beslöt sig för att yttra dem. Det tog henne dock inte lång tid att besluta sig för vilka ord som skulle passa, och såklart vara lätta för den andra honan att förstå.
"Var inte du en gullig ung dam..."
Det låg någonting strävt i tonen när hon talade. Men varken blick eller kroppshållning vittnade om att det var hennes avsikt att förolämpa den andre. Såklart, när sådana ord lämnar en äldre vampyr i en ton som talar för allt annat än glädje över sällskapet kanske det inte ses som annat än förolämpande.
Blicken synade honan som om hon önskade se in under hennes skinn och syna vad som kunde pågå innanför det där tjocka pannbenet på henne, men mycket snart kröktes nacken i en ytterst svag rörelse och huvudet tippades bara millimeter åt sidan.
"Vad vill du?"
Den sträva tonen var borta, och istället lät hon nu barsk. Vanligtvis var tonen i hennes röst len och stabil, lika lugn och säker som energin man kunde känna utstrålades från henne. Att hon ofta lät sträng eller tillrättavisande berodde dock inte på hetsigt humör eller intolerans för misstag. Nej, till skillnad från andra honor så sänkte sig hennes röst en ton lägre, så hon talade mörkare och djupare än många andra. Oftast inte vad man förväntade sig av en vampyrhona, men detta var också någonting som endast bidrog till att hon verkade så stabil och omöjlig att rubba.

Locura hindrade ett roat ljud som sökte sig upp i hennes strupe och försökte ta sig ut, men med tanke på den kyliga tonen som den andre gav henne var det kanske inte det bästa hon kunde göra. Den vite verkade inte glad över detta möte, nej. Hon verkade snarare irriterad, som om hon redan hade dömt Locura till att vara en meningslös och patetisk varelse. Kanske hon var det. I vanliga fall hade Locura inte accepterat en sådan åsikt från någon, men detta rörde sig faktiskt om en annan vampyr. Man fick ha lite överseende med dem, då tiden kunde göra dem en aning... spciella. Kanske hon inte gillade sättet som denna främmande hona såg henne på, men Locura valde att ignorera det hela och detta för att ifall det skulle bli ett större bråk skulle hennes liv vara hotat då hon inte kunde neka till att den vite faktiskt var jämstark med henne. Och det var det som det alltid handlade om i slutändan, överlevnad. Så vad nu denne egentligen tyckte om henne spelade faktiskt ingen roll, då Locura redan hade sin egen världsbild där hon var störst och mäktigast. Och den skulle ingen kunna rubba, inte ens en annan vampyr.

De röda ögonen hölls alltjämt på den vita honan, granskade denne. Blicken var stirrig, kanske något som uppkom av att hon aldrig blinkade. Man fick ibland intrycket av att hon såg rakt igenom honan och tittade på en punkt långt bakom henne. Svansen svepte stillsamt genom luften, och sedan satte sig den svarte ned. Framtassarna placerades prydligt bredvid varandra och svanstippen lades bredvid dem. Sedan höjdes huvudet igen, så på den andra honan. Leendet låg kvar på läpparna, opåverkat av orden som den andre hade gett henne.
- Skenet kan bedra, något du borde veta allt om.
Ja, visste inte alla vampyrer? Hur det var att vara vacker på utsidan men en mördare på insidan. Så lättlurade de dödliga kunde vara, så simpla varelser som gick på ett av de äldsta tricken i boken.
En svag nyfikenhet vaknade hos Locura då hon såg på den andre. Hon undrade vad som rörde sig i den andre huvud som gjorde denna så fietlig. För visst var det det hon var? Det var i alla fall det intrycket som Locura fick. Och sanningen var att det till viss del roande henne, även om det också fick henne att undra mer om denna hona. Avvisad kände hon sig dock inte, för hon hade alltid blivit bemött med kyliga kommentarer och blickar. Hon var van vid detta lag.
- Spelar det någon roll vad jag vill? Du verkar redan ha bestämt dig för att jag inte kan ha något intressant att erbjuda. Och ifall detta möte inte verkar bli intressant i dina ögon finns det inget som hindrar dig från att gå förbi mig och fortsätta din färd.
Samma silkeslena röst och samma roade leende. Ibland undrade Locura om hon inte utamande ödet genom att vara sig själv.

Det rådde ingen tvekan om att den svarta hona som stod framför henne, blockerade hennes väg, också tillhörde vampyrsläktet. Ingen doft kunde uppfattas av den vitas känsliga luktsinne, inga hjärtslag hördes inifrån bröstkorgen och det som kanske var det tydligaste tecknet på att honan inte tillhörde de dödliga var att alla hennes rörelser var mjuka, följsamma och ljudlösa. Även den stirrande blicken som hölls fäst på henne utan att blinka kunde ju också ge en hint om vad för slags varelse hon var.
Men att den vita inte visste vad den svarta var för varelse var inte problemet i situationen. Redan innan den andra honan uppenbarat sig hade hon kunnat känna av en annan varelse, och i samma ögonblick blickarna mötts hade hon fastslagit att hon givits den stora glädjen att träffa en annan vampyrinna. Fast i hennes fall ansågs det vara allt annat än en glädje. Kanske problemet var just det att hon visste vad för sorts varelse den andre var. Kanske var det den blodröda, stirrande blicken, eller leendet som låg på läpparna och fick henne att se dummare ut än hon skulle gjort utan att flina. Kanske var det faktumet att honan valt att ställa sig ivägen, eller att hon inte krälade på marken inför den vita. Vad det än var som fick henne att visa upp den mest likgiltiga sidan av sig själv, så var det ingenting som skulle ta upp alltför stor del av hennes tid. För likgiltig, balanserande på gränsen till ogillande, var det perfekta ordet att beskriva hennes sinnesstämning med. Att uppfatta det som ilska eller irritation var dock ingenting man kunde klandras för. Den stora honan gav nästan alltid intryck av att vara aggressivt inställd eller endast ytterst otålig, men det var ingenting som hon rådde över. Blicken var oftast så intensiv att den fick de levande att backa undan, och hennes kraftiga hållning och uttryck kunde jämföras med sättet en otålig alfa uppträder på när denne inte anser sig ha tid att lägga på andra. Ja, det var lätt att missuppfatta henne, men det betydde inte att man inte skulle vara uppmärksam i hennes närvaro. Trots det stabila lugn hon nästan alltid visade upp så skiftade hennes humör snabbare än en orm hugger. Vilket såklart inte gjorde det tryggare att befinna sig i hennes närvaro...

I samma sekund som den svarta satte sig ned, pressades den vitas käkar ihop med en styrka som var skrämmande. Om detta var ett tecken på att hon ogillade den andres handling, eller om hon inte visste hur hon skulle reagera, förblev en obesvarad fråga. Blicken vek dock inte en tum ifrån den andre, och när hon talade så uppfattades varje ord, varje stavelse. Men orden ansågs inte vara värda att kommenteras. Om inte honan förstått att hon låtit rösten drypa av sarkasm när hon yttrat sig så fanns det ingen mening med att försöka förklara det för henne.
Tungan gneds sakta emot gommen, som om hon försökte känna smaken av de dofter som omgav dem i skogen, medan hon inväntade att den andra honan skulle besvara frågan hon ställt. Den turkosa blicken lämnade den svarta, om så bara någon sekund, för att studera gamla benrester som nästan sig ut att klättra uppför stammen på ett av träden som befann sig intill dem, men så fort hon uppfattade att den andra särade på käkarna igen återvände blicken till henne. Den silkeslena rösten hon möttes av, och det envisa leendet, lockade en besk smak att lägga sig på hennes tunga. Men det var inte irritation eller avsmak som den andra honan möttes av i den klara blicken. Medan hon talade höll den vita öronen spetsade, och blicken hon studerade den andre på ett sätt som kunde liknas vid en moders blick när hon studerar sin valp som försöker förklara någonting den just upplevt eller fått reda på. Tålmodig, ja nästan förstående, det var de rätta orden för att beskriva hur hon studerade den andra honan.
Nej, intressant var absolut inte det rätta ordet att använda om man ville beskriva mötet dittills. Då den unga honan inte var det minsta intressant i sig själv kunde inte samtalet bli intressant, och det kunde man ju inte klandra henne för. Det spelade ingen roll om hon var äldre än andra dödliga vargar i vuxen ålder, jämfört med den vita var hon ung och dum. Det kunde inte kännas på någon lukt eller höras, men det var någonting med den svartas sätt att röra sig och hennes attityd. Hon var för fräsch. I och med det var hon alltså oerfaren, omedveten om så mycket, och därför ointressant.

Inte en min hade rört sig i de skarpa ansiktsdragen, hon hade inte slutit ögonen för en sekund, men när den andra honan talat till punkt sträckte hon upp halsen lite och såg forskande på henne. Man kunde få intrycket att orden som lämnat den andre inte betydde någonting i hennes öron, av den milda blicken att döma såg hon mer ut som om hon ville förklara för den svarta honan att det var bra att hon försökte förstå vad vars denna konversation var på väg, men istället för att öppna käkarna och svara henne så smalnade blicken och hon log ett stelt leende innan hon med lugna steg gick förbi samtidigt som hon åter fäste blicken framför sig. Respektlös kanske vissa skulle ansett hennes handling vara, men den svarta hade tydligt sagt att hon inte tänkte uppehålla henne, och hon hade inte den minsta plan på att låta sig uppehållas av en sådan ung vampyr, så hennes syn på det hela var att hon gjort det uppenbara. Hon hade aldrig uppskattat sällskap, inte av dödliga och inte av vampyrer, så länge hon kunde minnas. Det fanns ingen anledning att försöka sig på att uppskatta det nu.

Hon fick inte svar, vilket för en gång skull suddade ut det sluga leendet som nästan alltid annars fanns i Locuras ansikte. När den vita vampyrinnan oberört gick förbi henne kände Locura ett sting av missnöje. Och sedan kom irritationen, inte för att den andre hade gått utan mer på henne själv, eftersom att hon faktiskt brydde sig om vad den vite gjorde. Det var inte likt Locura, hon struntade i alla andra. Nästa, åtminstone. Sedan fanns ju han som hade makten över henne, vilken hon faktiskt inte kunde ignorera även om hon en gång i tiden hade försökt. Men frågan var om hon inte skulle välja sig själv ifall valet stod mellan honom och överlevnad. För den enda hon älskade var sig själv, den enda hon brydde sig om var sig själv. Så varför kunde en sådan simpel gest sudda ut hennes kännetecknande leende?
- Dock skulle jag inte vandra med så självsäkra steg.
Rösten var fortfarande lika len, och Locura visste mycket väl att tonfallet stärkte utmaningen som man kunde ana i orden ifall man tolkade dem på rätt sätt. Kanske vissa hade sett det som en hjälpande gest, en varning för att ge dem en säkrare färd. Men detta var inte ett möte mellan två vanliga vargar, två dödliga individer som i slutet av dagen aldrig var mer än byten. Nej, detta var större än så. Två av de mäktigaste stod på denna plats, omgiven av benen från frona offer. Förutom den orosväckande känslan så låg även en spänning i luften. De var vampyrer, och det märktes för den som kunde läsa tecknen. Stolta, oövervinnerliga. Ingen av dem ville ha hjälp av någon annan, så inte heller skulle orden som den svarte hade uttalat uppfattas som vänskapliga eller det minsta positiva.

Locura funderade över det i några korta ögonblick medan förvirrade tankar korsade hennes huvud. Kanske hon hade utmanat fel person denna gång? Men sedan kunde hon inte låta bli att hånle åt sig själv inombords. Fel person, någon sådan fanns inte. Hon var oövervinnerlig, just det.
Huvudet vreds sakta bakåt, och slutilgen stannade de röda ögonen på den vita vampyrinnan. Ännu var leendet från läpparna borta, och Locura hade faktiskt ingen större lust att ta tillbaka det. En förväntan fanns inom henne, en känsla som pirrade svagt i kroppen. Hon ville se den andres reaktion, se hur henne ord hade uppfattats. Något sade henne att detta kunde bli en intressant natt.

Många timmar av mörker återstod, och den vita kunde inte låta bli att i sitt stilla sinne fundera över ifall hon kanske skulle stanna kvar på denna plats och undersöka den. Benresterna som täckte marken, den tunga stämningen som hade ett järnhårt grepp om platsen, det gav intryck att detta var en rogivande och ytterst intressant plats för en av de varelser som aldrig kunde låta sig smekas av solens varma strålar. En plats för de som vandrade i en värld som vilade mellan livet och döden. En viloplats, kanske.
Men det fanns en alltför stor nackdel, som fick den positiva med denna plats att blekna bort och inte betyda mer än hennes egen existens i denna värld, och det var faktumet att här fanns andra monster. Precis som hon själv. Andra vampyrer, som de så vackert kallades i detta land, och hon hade ingenting till övers för sådana som hon själv. Speciellt inte då de var unga, naiva och fortfarande ägde den alltid lika äckliga attityden att de kunde ta sig an allt och alla, oavsett ålder eller släkte. Ingenting gott kom ur de nyligen återfödda. De var en börda som var svåra att hålla ordning på, och de lärde långsamt. Alldeles för långsamt.

Den andra vampyrinnans ord nådde hennes öron, och hon stannade upp med en mjuk rörelse som fick hennes kraftiga kropp att se slankare och lättare ut än den gjorde då hon stod stilla. Fortfarande låg lugnet över henne, som för att försäkra omgivningen om att hon inte var ute efter bråk denna natt. Men för den som studerade hennes avsmalnade pupiller och ögonvitan som kunde skymtas i ögonvrån stod det klart och tydligt att detta inte var en hona man skulle utmana, hur lugn hon än framstod vara.
Huvudet hölls fortfarande högt, men det tippades lätt åt sidan i en långsam rörelse som såg stram och tvångsmässig ut. Den andra honans blick brände i hennes nacke, och hon undrade för en sekund vad det var som hållit henne från att slita huvudet av den andre i samma stund som hon fått syn på henne. Nej. Det skulle ha varit en impulsiv och onödig sak att göra. Slöseri med ungt liv. Om man nu kunde kalla det för liv. Säkerligen såg den unga honan bakom henne sitt nya liv som en gåva. Det brukade de göra. Vissa åldrades med den idiotiska tanken, vägrade tro att någonting kunde stå högre än dem. Att det fanns en mening, ett syfte, med att de befann sig vandrande mellan liv och död. Vad beträffade denna vita hona, så hade hon alltid vandrat över denna jord med vetskapen att högmod alltid resulterade i de stora varelsernas fall. Att vara arrogant och naiv, det förkortade avsevärt alla år man hade framför sig.

Att hon stannat upp betydde inte nödvändigtvis att hon tänkte anta den utmaning den andra vampyren erbjudit henne. Det mest lockande alternativet var att fortsätta ignorera den okunniga varelsen bakom sig, fortsätta utan att ge henne mer uppmärksamhet. Kanske också ett av de lättaste alternativen. För det skulle bli allt annat än lätt att starta en diskussion med valpen. Men då fanns det någonting i bakhuvudet på henne som gjorde sig hört. En av de många instinkter hon inte visste tillhörde vampyrens alla sinnen eller var ett eko av den varelse hon en gång varit. Vad det än var, så intalade det henne att det knappast skulle resultera i en fridfull natt om hon fortsatte framåt med ryggen vänd emot den mörka honan. Hon fruktade inte att förlora i en strid om det skulle bli nödvändigt mellan dem båda. De unga var lätta att ta till marken då de fortfarande inte lärt sig hur man bäst använder vampyrens fullt utvecklade kropp. Nej, vad som skrämde henne var tanken på att tappa kontrollen och ge vika för det blodshungriga monster som alltid låg och spann djupt inom henne. Hon hade ingenting att frukta hos andra. Den enda hon behövde vara rädd för var sig själv.
Lugnt vände hon sig om. De breda tassarna slog mjukt och ljudlöst emot marken under henne, och när hon stannade upp för att stirra in i den andra honans blick syntes det tydligt hur alla muskler i hennes kropp arbetade under skinnet på henne, för att sedan slappna av och bära upp henne i en stolt men behärskad hållning.
"Oroar du dig för monster du träffat på?"
Svansen knyckte till bakom henne, och hon log varmt emot den andra honan. Pupillerna var åter sin normala storlek, och den turkosa färgen som fick hennes ögon att näst intill lysa speglade nu den värme som resten av hennes ansikte utstrålade. Såklart var det en öppet fejkad värme, hon önskade inget annat än provocera den yngre, men det var iallafall inget hånleende.
"Du behöver inte oroa dig för mig. Jag är mycket farligare än alla monster som kan tänkas dyka upp i en valps fantasier."
Återigen tippades huvudet lätt åt sidan. Men nu glimmade det till i hennes blick av illvilja. Pupillerna vidgades en aning, och det ryckte lätt i mungiporna på henne. Nu var det hennes tur att låta utmanande. Om det var menat eller ej kunde man inte avläsa på hennes kroppshållning eller leendet som vilade på hennes läppar. Men hon rörde sig inte en tum, trots att hon skyltat med att hon tänkte fortsätta sin vandring, oavsett den andra honans avsikter.

Fortfarande med den oläsbara, svagt allvarliga minen i ansiktet så mötte Locura den andres blick när denne vände sig om. De röda, stirrande ögonen verkade näste se förbi den vita, något som alla andra varelser Locura hade sett på också hade upplevt. En del hade till och med frågat ifall hon såg igenom dem. Det gjorde hon inte. Hon antog endast att hennes blick hade ett tomt uttryck. Kanske det tillhörde vampyren, kanske det alltid hade varit så.
Svansen svepte bakom henne, och utan att släppa de turkosa ögonparet med blicken så satte hon sig stillsamt ned. Svansen böjdes i en båge runt kroppen och lades över framtassarna. Den rosa tungen gled ut ur munnen och fukade de smala, svarta läpparna.
Hon slutade aldrig att förvånas över hur många vampyrer de egentligen fanns. Först hade hon trott att Demetri var den enda, sedan hade hon mött Tavar. Amanita, Ayame och nu denna hona... De var verkligen bra på att hålla sig undan varandra, på sin egna kant. Och visst var de varelser som tridves bäst i ensamhet, Locura kunde själv känna det. Men hon hade lärt sig en viktig läxa - Bara för att man inte kunde se det betydde det inte att de inte fanns. För det gjorde dem, vampyrerna. Lurade överallt bland nattens skuggor. Hon var knappast ensam i sitt släkte.
Även om hon kunde önska det.

-Hmf...
Det var ett svagt roat läte som gled upp ur Locuras strupe, även om hon fortfarande inte log det skeva leendet som hon vanligtvis hade. Hon visste inte varför, det kändes bara inte rätt. Men ändå hade hon roligt.
- Det är inte monster som jag oroar mig för.
Varför hade den andre nämnt det? Kanske denne syftade på andra av deras slag, andra monster som kunde slita varandra i stycken. Men i såfall hade den vite missbedömt Locura ganska grovt. För hon oroade sig inte över andra vampyrer, eller monster av något slag. Hon visste att hon tillhörde mörkret, var en del av det. Hon hade inget att frukta där ifall hon inte gjorde sig ovän med någon annan varelse därifrån på egen hand.
Det fanns andra saker att oroa sig för ifall man nu hade ett behov av att känna den känslan, betydligt värre saker. Om man nu kunde uttrycka det på det viset.
- Visserligen är väl vissa monster inte heller så... trevliga, men den riktiga faran är solljuset. Och dit du vandrar så skiner det även om natten.
Tankarna nådde den vita varginnan, och en belåten min drog för några ögonblick över hennes ansikte. Men lika fort var den borta och tystnaden lade sig efter den ljusa rösten som hade svarat den vita vampyren. Och tanken kom till Locura, att hon inte visste om den andres namn. Och hon började undra över detta, men lade aldrig fram frågan.

I samma stund som den mörka vampyren satte sig ned vinklades de snövita öronen bakåt i en långsam rörelse, och den ljusa tycktes lyfta hakan ytterligare någon millimeter. Blicken hölls stadigt spänd i den andres blodröda ögon, och uttrycket i ansiktet var fortfarande kontrollerat. Det enda som avslöjade det missnöje som sköljt över henne var det lilla veck som kunde tydas på hennes ärrade nosrygg. En valp är en valp, så är det alltid. Men att kräva respekt av de yngre och oerfarna ansåg hon absolut inte vara för mycket begärt. Det fanns tillfällen då man kunde strunta i artighet och respekt, men detta var inte ett av dem.
Valiquette var en gammal vampyrinna. Alldeles för många år hade passerat medan hon endast vandrat vidare genom natten utan att påverkas av tiden. Kanske gjorde detta henne en aning mer förnäm i sitt sätt, kanske skulle hon helt behöva släppa sina strikta principer när det kom till att kräva respekt och lydnad av de unga och dumma. Det var trots allt inte hennes ansvar att fostra och lära dessa färska kräk hur saker och ting fungerade. Nej, det ansvaret låg hos den som tagit sig tid att skapa monstren, som sett en anledning i att det behövdes mer blodsugare i nattens trånga utrymme. Nosryggen rynkades ytterligare, fick ärren att se djupare ut än de egentligen var, och den vita svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne. Nej. Det fanns ingen anledning i att släppa sina egna principer. Trots allt så fungerade de alldeles utmärkt bland de dödliga. Hah. Ironin i det hela. Varelser som givits evigt liv, samt alla andra förmåner som existerade i denna värld, ansåg inte att det var värt att värna om det ens med att visa den minsta uns av respekt för de äldre. Medan de dödliga förstod vinken utan vidare. Kanske för att de hade färre år framför sig, och fortfarande ägde förmågan att prioritera liv framför stolthet. Vampyrer tycktes förlora det helt, i samma stund de öppnade ögonen och såg allting på nytt med en odödligs blick.
Ja, det var helt klart därför hon avskydde dem. Andra varelser som vandrade om natten, andra vampyrer. De glömde bort allting som inte hade med makt eller överlägsenhet att göra. Som om blodsuget satte skygglappar på dem. Både patetiskt och sorgligt...

Lätet som undslapp den andra honan fick det irriterade uttrycket att rinna av den vites ansikte, och ersättas med någonting som mest troligt kunde liknas vid likgiltig förväntan. Vad det är var som kunde lockat fram ett sådant äckligt ljud från den andre så var det antagligen lika intressant som hon visat sig vara hittills. Trots det stod den äldre honan var, tålmodigt.
Orden som lämnade den yngre lockade ett flin att lägga sig över den ljusas läppar, men hon tillät det inte. Istället spetsade hon ett av de vita öronen för att försäkra sig om att inget av orden som undslapp den andre skulle undgå henne. Inte för att den risken var speciellt stor, hörseln som förstärktes hos vampyrerna tillät inte mycket att undgå dem. Den belåtna min som kunde skymtas hos den yngre när hon talat till punkt fick Valiquette att rynka på nosryggen och dra upp den övre läppen en aning så att de långa huggtänderna blev synliga där de dolde sig i hennes käftar. Ett missbelåtet ljud kunde anas djupt nere i hennes strupe, en blandning av en morrning och ett väsande, och hon gjorde ingenting för att tvinga undan det medan hon vände på huvudet för att blicka bort åt det håll dit hon styrt stegen för bara ett ögonblick sedan. Den intensiva blicken stirrade tomt åt det håll där ljuset antagligen väntade på henne, och för en sekund kunde man undra ifall den äldre honan förlorat sig själv i sina funderingar. Sanningen att säga granskade hon situationen, samtidigt som hon försökte övertala sig själv att det fann betydligt värre saker hon kunde ägna sig åt än att stirra in i en oförskämd liten valps uppnosiga plyte.

Det ryckte till i ena mungipan på den äldre, innan hon åter lade blicken på den unga vampyren som nu satt framför henne. För någon med ett kreativt sinne kunde hela situationen se ut som en lärare som granskar en elevs svar på en fråga.
"Är det någonting du fått lära dig. Har någon intalat dig att vi nattens varelser uppskattar hjälp och råd från någon av vår egna sort?" Det låg inget förakt i hennes ton, heller inte avsmak. Men det gick trots det inte att undgå skärpan som låg i varje ord som lämnade hennes tunga.
"Du har ingen anledning att varna mig." Vid de orden log hon svagt emot den andra honan innan hon åter började röra på sig så att hon vände den yngre ryggen på nytt.
"Och jag har absolut ingen anledning att lyssna på dig."
Med lugna, beslutsamma steg började hon åter vandra framåt. Varken rädsla eller oro hade väckts inom henne. För någonstans djupt inom henne fanns en röst som sade att det inte skulle vara så fruktansvärt att åter få se dagsljus. Medan instinkterna rev inom henne i desperation, och hon försökte lugna sig själv med övertygelsen om att ifall det stämde, det den unga talat om, så kunde hon dra sig tillbaka in i skuggorna och finna en annan väg. Förhoppningsvis en väg som inte skulle hindras av andra blodsugande kräk. Sådana som hon själv.

[hoppas det är läsbart och inte bara blajj..]

[Haha, alltså... Val är sååå dryg ;D]

Locura kunde inte låta bli att se det hela lite som en lek. För visst var det precis det som allting var - Ett skämt. Ett enda stort patetiskt försök att finna en mening med det liv som de delade med alla andra varelser i världen. Och här stod hon nu, med en annan av sitt egna slag, och kunde inte slita flina för det enda hon såg var hur roligt allting egentligen var.
Skrattretande.
Och med hela denna extremt roande värld runt omkring henne lyssnade hon till de ord som den vite hade att svara henne. Den näsvisa tonen, uttrycken som spelade i den andres ansikte. Det var lite som en charad, som om den andre på något vis försökte få Locura att gissa dennes sinnesstämning utan att avslöja för mycket. Och nog gissade Locura, hennes sinnessjuka huvud hade kokat ihop mer än en idé om vad den vite tänkte på den korta tid de hade varit i varandras närhet. Men hon höll inte fast vid någon av tankarna, lät de bara glida förbi, passera för att sedan försvinna ut i en dimma där det var omöjligt att finna dem igen. För egentligen spelade det ju ingen roll. Det fanns bara ett sätt att beskriva den andra på.
Gammal.
För visst var det en hona som hade vandrat genom natten längre än Locura själv, det märkte hon klart och tydligt. Sättet som denne rörde sig på, det nästan uttråkade uttrycket som spred sig från kroppen, den negativa inställningen till det egna slaget... Det påminde henne om Skaparen.
- Nej.
Sade hon utan att hon riktigt visste vad det var hon svarade på. Huvudet ruskades och någonstans inom henne stack en svag känsla av irritation över att den andre endast vände henne ryggen hela tiden. Nog hade hon väl mer att erbjuda än bara galet sällskap? Eller var det kanske bara hon som var desperat efter att bli sedd av de äldre vampyrerna? Tanken var nästan lite skrämmande, även om även det roade henne till en viss grad.

Då en stilla vind svepte in över slätten och drog med sig det halvdöda gräset i en vacklande och osäker dans kom även en våg av nya dofter. De registrerades av den känsliga nosen, samtidigt som hjärnan signalerade åt henne vad det var som rörde sig i öster, därifrån vinden kommit. Men inget av intresse fanns att upptäcka, och de ilsket röda ögonen förblev alltjämt fästa på den vita honan som var på väg bort från henne, igen.
Patetiskt...
- Varför är du så obrydd?
Frågan slank ur hennes mun utan att hon reflekterade över vad det var hon sade. Leendet hade svalnat av en aning, det var inte längre lika påträngade eller sliskigt som tidigare, och det verkade nästan som att hon inte hade något mer att säga om saker och ting. Med en uppmärksam ställning, spetsade öron och fokuserad blick, satt hon på sin plats på marken och inväntade reaktionen från den andre. Om det nu skulle komma någon. Men Locura anade att detta inte var en varelse som gillade att bli ifrågasatt, inte på minsta lilla vis. Och inom sig hoppades hon lite smått att frågan hon ställt skulle göra denna vita vampyrinna riktigt irriterad.
Kanske hon skulle få ut mer att mötet då.
För som det såg ut just nu satt en av dem med en massa obesvarade funderingar, medan den andre endast vill avlägsna sig från platsen. Ingen vidare bra kombination i Locuras ögon.