Måntemplet var fantastiskt. Kolzak hade aldrig sett något liknande. Så många olika vargar av alla dess slag, nya dofter, mat och värme. En trygg sovplats Kolzak kunde kalla sin egen, åtminstone för ett litet tag. Det var nog den största trösten Kol fått sen han tappade bort sin flock. Ja, bortsett från att ha träffat Ezekiel. Kolzak var oerhört glad att ha träffat den lille svarta, bevingade valpen, och såg honom redan som den lillebror han aldrig haft.

Natten föll och Kolzak hade svårt att sova. Det var så mycket han ville se och upptäcka i Måntemplet, det var helt omöjligt att sova nu! Tyst reste han sig upp på stora tassar och smög förbi de sovande vargarna runt omkring honom, inklusive Ezekiel. Kolzak kände ingen oro i att lämna den lille ensam, de hade tidigare träffat en grupp åldringar som varit snälla mot dem, som låg tryggt runt omkring.

Runt lägereldarna satt många vargar sent inpå natten och pratade, skrattade och sjöng. Det var en riktigt trevlig stämning som låg över Måntemplet, och Kolzak kände sig inte riktigt så blyg som han annars brukade. Han strosade runt lägereldarna, letade efter en plats han kunde slå sig ner men det verkade lite fullt överallt. Han såg sig omkring, var lite ouppmärksam på vart han satte tassarna att han knappt märkte att han var på väg att stöta in i någon tills det var för sent. Kolzak backade undan och såg ursäktande mot varginnan han råkat stöta in i. "Oj, förlåt! Jag såg inte..." ursäktade han sig och lade först nu verkligen märke till vem han verkligen råkat gå in i. Hon var mycket vacker, med en päls i kontrast av vitt och svart. Kolzak svalde, kände sig genast besvärlig och klumpig i en sådan enastående närvaro. "Hej. Förlåt," fick han klumpigt ur sig och försökte sig på ett leende.

[Varya]

Varya hade med flit stannat upp i vägen. Det var inte första gången hon lade ögonen på den rödfällade hanen, hon hade sett honom tidigare idag, men inte gjort något närmande. Pälsen var ännu vackrare på närmare håll.
     “[...] Jag såg inte... “ De blå ögonen fångade upp varandra. Ett mjukt leende hölls tillbaka med spända mungipor. “Hej. Förlåt.” Varya höll på orden lite, bara för att hon uppskattade hur han såg på henne.
     “Åh, nej då. Det var jag skulle sett mig för.” Ett mjukt och lent skratt följde. Med en glimt i ögat synade hon honom upp och ner. “Jag har inte sett dig här förut. Jag är Varya,” hon log ett brett leende, “vad är ditt namn?” Hennes blick sökte konstant efter ögonkontakt. Hannen var yngre än henne, men riktigt hur mycket kunde hon inte avgöra. 

[Kort. Men jag har en idé. Bear with me.]

Kolzak mötte hennes blick, och synade de allra blåaste ögon. Hon talade, men han uppfattade knappt vad hon sa. Hennes skratt klingade vackert i hans öron, och Kolzak hade svårt att slita blicken ifrån henne. Plötsligt kändes munnen alldeles torr.

Jag har inte sett dig här förut. Jag är Varya. Vad är ditt namn?

Kolzak återfick fattningen, och försökte besvara hennes leende med sitt eget. Betarna hade växt till sig ordentligt det senaste och stack upp en bra bit över nosryggen, vilket resulterade i ett något skevt och ojämnt leende.
"Jag har aldrig varit här förut," fick han ur sig. "Öh... jag heter Kolzak."
Kolzak log fånigt och försökte komma på något att säga.
"Känner du till det här stället bra, Varya?" Varyas namn rullade lätt på tungan för Kolzak, det klingade väl med hans tunga brytning. "Du kanske... kan visa mig runt?"
Kolzak ångrade sig då han inte ville framstå som framfusig. Han motstod lusten att be om ursäkt, han gjorde det alldeles för ofta för ingenting. Ändå kände han sig modig som tordes fråga. Det hade han inte gjort för några månader sedan. "Jag menar, om du vill, så klart."

[ håhå spännande! ]

Ett lågt, kuttrande fnitter lämnade henne i gensvar. Varya besvarade hans fåraktiga leende med ett eget.
     “Om jag gör,” svarade hon. “Jag växte upp bara en bit härifrån. Även om jag inte bor kvar, så är jag aldrig långt borta.” Det var sant. Det var inte konstigt att känna en samhörighet till platsen man föddes. Men det som alltid kallade henne tillbaka var skogens mystik, dess gåtfullhet. Mamma Blue hade en gång berättat om vargarået; en osalig ande, bara så mycket som en vålnad, men den vackraste varghona någonsin skådad, hon lockade med sig vargar i alla slag in i skogen för att aldrig bli funna igen. Då hade det skrämt henne, men nu drömde Varya om att vara vargarået. Vem ville inte vara så vacker att man kunde lura vem som helst, vart man ville?
     “Självklart vill jag det, Kolzak.” Leendet var smalt, nästan lite blygsamt. Stegen var långa men lätta när hon passerade den rödpälsade. Den azurblå, oskuldsfulla blicken såg över axeln. Svansen rörde sig i långsamma, vida bågar bakom henne.
     “Du har tur. Jag var precis på väg till mitt favoritställe.” För ett hjärtslag glittrade det något lekfullt i hennes ögon och hon tog avstamp. Språnget ledde henne in i en lätt språngmarsch.
     “Kom! Vi har inte så mycket tid!” Rösten ekade med hennes klingande skratt när hon skyndade sig fram emellan eldarna och vargarna som ännu var vaken.
     Skuggorna djupnade så fort de kom en bit längre bort. Bakom dem lyste templet emellan trädstammarna, bara ett pulserande bakgrundssken. Framför dem sträckte sig en stor dunge ut; den var tom, endast grönt och frodigt gräs som kantades av tätnade, stora stammar och rötter. Varya stannade upp vid skogsbrynet, en förväntan illa dold lyste i hennes klarblå ögon när hon såg mot Kolzak. För ett ögonblick synade hon honom, försökte se vad han tänkte.
     “Jag vet, jag vet… Det ser inte så mycket ut.” Det fanns en ton av besvikelse, men den var bara spelad, för sekunden senare tog hon ett hopp ut i det halvhöga gräset. Som eld gnistor blossade eldflugor upp runt hennes ben och vidare uppåt i spröda spiraler. För varje rörelse  flammade ännu fler upp. Varya stannade i sina dansande steg och såg på Kolzak genom den tunna svärm eldflugor som bildats. Leendet var inbjudande, väntandes. Kom då.

Varya var alltså ifrån trakten. Hon måste veta allt om Måntemplet, tänkte Kolzak förundrat för sig själv allt medans nyfikenheten för henne bara växte.  Hans hjärta tog ett lyckligt skutt när hon sade att hon gärna ville visa honom runt. 

Du har tur. Jag var precis på väg till mitt favoritställe.

Plötsligt tog Varya ett smidigt avstamp, och Kolzak överraskades lite av hennes plötsliga språng genom lägereldarna. Han följde efter, försökte hålla jämna steg med sina mindre graciösa kliv. Han var nyfiken på hennes favoritställe, så glad att hon ville visa just honom att han inte tog sig tid att tänka över saken. 

Skenet från lägereldarna kastade långa skuggor mot trädens stammar. De sprang ifrån Måntemplet. Kolzak hade gärna velat se mer av själva templet, men han litade just nu på att Varya hade något långt mer spännande att visa. Sorlet av skratt, prat och sång ebbades ut bakom dem tills de var omgivna av skogens tystnad. Framför dem låg nu en dunge, tom på liv men full av frodande gräs och präktiga trädstammar. Kolzak saktade ner och såg mot Varya. Sedan såg han sig omkring, lite förvirrad, försökte se vad det var som kunde vara så speciellt med denna plats.

Jag vet, jag vet... Det ser inte så mycket ut.

Hon lät besviken, men Kolzak hann knappt svara innan hon tog ett graciöst språng ut i gräset. Ljus sken upp, runt hennes ben, små gnistor av ljus som steg mot himlen. Där hon rörde sig steg de, eldflugorna, upp mot skyarna, dansade runt henne. Kolzak var vid det här laget helt hänförd av skönheten som utspelade sig framför honom, både av den makalösa dansen och ljuset som fick Varyas päls att gnistra. Han var lamslagen, allt han kunde göra var att stirra på allt det vackra.
"Åh, det..." Han var tom på ord. Eldflugornas spröda sken reflekterades i hans stora ögon när han klev ut i det halvhöga gräset. "Så vackert det är." 
Han tog några steg ut i dungen, och även där han trampade steg några eldflugor ur sin dvala. Kolzak skrattade lågt för sig själv. "Jag har aldrig sett något liknande," viskade han, mest för sig själv.
Blicken fördes mot Varya igen. Hon hade slutat dansa vid det här laget, och såg rakt mot honom genom en svärm av ljus. Kolzak tog några klev mot henne, tvekande, men hennes dragningskraft var så stark att det var svårt att stå emot.
"Tack för... för att du visade mig," log han, kände sig dum som var i brist på bättre ord när han slöt upp utrymmet emellan dem.

Den rödes reaktion fick henne att skratta förtjust. En nöjd suck undslapp henne när hon såg upp efter eldflugorna som långsamt dansade högre och högre.
     “Dem sover här,” förklarade hon, “men bara en stund.” Runt omkring dem började resten av gläntans eldflugor vakna till liv. Varya betraktade dem ett ögonblick, hänförd av deras lysande kroppar. Nästan som månvargar, tänkte hon. Ögonen naglade sig fast på Kolzak igen.
     “Är det här första gången du är i Ötamon?” Stämman var mjuk och lugn. “Du kommer inte härifrån, eller hur?” Varya tippade lite på huvudet. Det låg en slags iver i hennes ögon, något hon försökte dölja. “Vart kommer du ifrån? Reser du ensam?” Varya satte sig ned men höll blicken kvar på Kolzak. Det gick knappt att höra någon ur templet härifrån, bara då och då ekade ett brummande skratt eller ett skrålande. Ingen skulle höra dem, om de inte skrek.

Hela gläntans eldflugor tycktes belysa dungen nu, då de vaknade till liv. Kolzak kände en sådan glädje då han såg de små ljusen dansa. Det fanns så mycket han aldrig sett, så mycket mer än snö, berg och is. 
 Så ställde Varya några frågor, och Kolzak mindes sin flock och sin familj. Han kände ett skarpt sting av saknad. Han hade dock ingenting emot hennes frågor. Tvärtom, tyckte han att det var trevligt att hon verkade så intresserad i honom. Det gjorde honom glad.
"Jag kommer från Snöslätten," förklarade han efter en kort stund, nu med ett mer diskret leende. Det var inte roligt att tänka tillbaka till den dagen han tappade bort sin familj i snöstormen. "Vi vandrade mycket, min familj, uppe i norr. Men så tappade jag bort dem. Nu letar jag efter dem."

Kolzak tänkte på Ezekiel, och insåg vilken tur det var att han träffat den lille valpen. Annars hade han säkert varit oerhört hopplös, för att inte tala om ensam. De var båda utan familj, och nu hade de hittat varandra.
"Innan dess hade jag aldrig varit här i Ötamon. Egentligen har jag bara rest på Snöslätten och lite bland de Norra Bergen. Vi var på väg mot Eriinari när-"
Kolzak hejdade sig när han insåg att han började pladdra, och skrattade fåraktigt bort det. "Ja. När jag kom bort. Men jag träffade en vän, Ezekiel, och nu vandrar vi tillsammans. En vän tipsade för ett tag sen om att jag borde gå hit, till Måntemplet och träffa andra vandrare. Så nu är jag här med Ez."
Kolzak drog lite i ena mungipan. Han hade pratat alldeles för mycket redan, han ville veta mer om Varya. Hon hade vid det här laget satt sig ner, och Kolzak gjorde detsamma. Emellanåt vandrade blicken runt i området för att uppskatta den vackra dungen, trots att eldflugornas intensiva dans avtagit. "Och... du då, Varya? Du sa att du växte upp i närheten. Bor du ensam, eller bor du med din familj? Har du vandrat mycket?"

Varya hummade eftertänksamt när ynglingen talade. Många tankar virvlade i hennes huvud men hon höll dem alla till sig själv. Kolzak pratade hämningslöst, utan eftertanke. Det var så enkelt. Anletet tog ett medlidsamt uttryck när han vände frågorna till henne.
     “Jag har också tappat bort min familj. Eller ja, min mamma är död och mina syskon försvann i en hjord av odöda.” Varya log ett sorgset leende. “Jag lever ensam nu, men jag spenderar det mesta av min tid här, i Måntemplet.” Det var en lögn. “Jag har vandrat en del, men jag är nog ingen ensamvarg,” hon skrattade avväpnande. Blicken som föll på Kolzak var mjuk och len. “Jag föredrar sällskapet av andra.” En kort tystnad löd när hon såg på honom med en intensiv blick.
     “Jag kan visa vart jag växte upp, om du vill? Det är bara en liten bit bort. Ez kommer inte ens märka att du är borta.” Leendet var stort och kantat av tänder. Det kändes som stötar av elektricitet pulserade genom kroppen när ivern rev i henne.

Varya svarade att hon också tappat bort sin familj. Hennes mor var död, och syskonen försvann i en hjord av... odöda? Kolzak blinkade och hoppades han inte såg helt förskräckt ut. Han hade hört berättelser, om de odöda. Men de var inget han sett med egna ögon. Hon fortsatte att berätta att hon levde ensam, men inte föredrog att vara för sig själv. Kolzak tyckte lite synd om henne. När tiden var inne kanske han kunde fråga henne om hon ville slå följe med honom och Ezekiel. Om han kunde samla sådant mod. Han tyckte redan om Varya, och tanken på att han om bara någon dag eller så skulle bege sig vidare, och att det innebar att de skulle skiljas åt, gjorde honom litet nedstämd. 
Kolzak tänkte precis fråga mer om henne när hon talade först, och erbjöd sig att visa sitt hem, platsen där hon växte upp. Bara en liten bit bort.
"Jag borde kolla så Ez är okej, men..."
Han blickade mot lägereldarna vars varma sken dansade över trädstammarna. Det skulle väl inte ta så lång tid. Han kunde hinna tillbaka innan Ez vaknade och insåg han var borta.
"Men om det ligger nära så. Jag vill gärna se." 
Han log varmt mot Varya och reste sig upp för att följa henne.

Det var inte sant. Barndomshemmet låg längre norrut, längre västerut. Tillsammans reste de sig upp igen. Varya ledde honom över den lilla ängen, längre in i Ötamons djup. Ivern kändes elektrisk i hennes ådror. Hon var så nära nu, nästan så att hon kunde känna det, höra det, smaka det. Men det fanns något annat som gnagde henne i magslutet - en pirrig nervositet. Insikten om hur hon faktiskt skulle gå till väga, vad som faktiskt skulle krävas av henne gjorde henne nervös. Hon kastade en smal blick bakåt för att se på honom. Det var redan för sent, det fanns ingen tid för tvekan.
     De hade bara passerat en bit bortom den öppna platsen. De enorma träden kastade tunga skuggor över dem där Varya plötsligt stannade. När hon såg sig om var ögonen vida och stirriga, och på läpparna låg ett förfruset, illmarigt flin. Den tidigare skepnaden av hennes spelade lugn var som bortblåst. Rörelserna var stela och ryckiga när hon vände sig om.
     “J-jag vet inte vad jag ska säga, Kolzak.” Stämman var lågmäld och hes. Varya började svagt darra och käkarna klämde hårt mot varandra. Extasen fyllde hela hennes kropp.
     “Du är så vacker. Din päls är så vacker. Jag kan inte bara…” Hon drog ett skälvande andetag. “Bara låta dig gå.” En annan tid, en annan plats, hade det kanske varit annorlunda, men inte här, inte nu. Det enda Varya var säker på var att hon inte kunde missa sin chans. Trots adrenalinet som pumpade rörde hon sig långsamt, vacklande, nästan som om hon kämpade med att kontrollera sin egen kropp. Hon slöt avståndet mellan dem med samma olustiga ansiktsuttryck påklistrat.
     “Förstår du vad jag menar, Kolzak?” Orden var knappt ljudligare än en utandning. Hon tvekade, fastän hon inte borde, och hon lät ögonblicket fortsätta. Andan tryckte i halsen, hon var så nära, hon behövde bara göra en sista rörelse, men ändå tvekade hon.

Kolzak följde henne, och runt dem tätnade skogen. Mörkret blev tyngre. Här fanns inga eldflugor.
Plötsligt stannade Varya, och Kolzak gjorde likadant. Han lät blicken löpa över området, var detta alltså hennes barndomshem? Det fanns inte mycket här, bara ett kompakt mörker som gjorde Kolzak illa till mods. En olustig känsla stegrades i hans bröst, och han vände blicken mot Varya igen. Nu tittade hon på honom, med en stirrig, iskall blick. Ögonen var som blank, livsfarlig is, och hennes vackra läppar var stelnade i ett flin. Det var inget varmt leende. Kolzak strök öronen bakåt och flackade med blicken när hon vände sig om helt med stela lemmar. Hon rörde sig konstigt, som en spindel, kom Kolzak på sig själv att tänka. Ryckigt, oberäknerligt, och hon talade med en lågmäld och hes röst. Det var som att det var något annat som talade till Kolzak nu, inte Varya. Han förstod inte, Varya var inte sådan. Hon var varm, och rar. 
Du är så vacker. Din päls är så vacker.
Kolzak såg på henne med en bekymrad, och förvirrad blick. För några minuter sen hade han blivit uppspelt av iver över att höra henne säga så. Men det kändes konstigt att höra det från henne nu, med de där ögonen som tittade så på honom. Han var oförmögen att möta hennes blick för längre än några sekunder, det var något illvilligt där som han inte förstod.
"Nej, jag förstår inte," var det enda han fick ur sig efter en stunds tystnad, med en röst stadigare än han kände sig. Han kände sig naiv som inte förstod varför hon förändrats, varför hon sa så till honom. Kolzak drabbades av den olustiga känslan att Varya ville honom illa, men skakade bort sig den. Han vägrade tro att hon ville skada. 
Varya kom närmare, och Kolzak ville backa, men lät bli. "Varya, mår du bra?" Han svalde. Han försökte desperat att förstå vad hon menat med de där orden. "Jag kan stanna, om du vill det. Om du inte vill vara ensam." Hon var alldeles nära nu, Kolzak kände hennes varma andedräkt mot sitt ansikte och en rysning löpte längs ryggraden. Hans ord var andlösa, nästan som en viskning. "Snälla Varya, förklara. Jag förstår inte..."

Templets betryggande sorl var långt borta, här ljöd bara deras röster och vindens jämrande. Andetagen skälvde tillsammans med hennes kropp. En del av henne hade kanske önskat att han sprungit där och då, men det gjorde han inte. Ögonen flackade stirrigt av och an. Han var så ung, så dum, men Varya såg en bit av sig själv i honom. Så sorgligt. Hon ville skydda honom från världens onda hand. Så som Even gjort för henne.
     “Du behöver aldrig mer vara ensam, Kolzak,” stämman var skör och bräcklig, “om du bara låter mig… Låter mig….” Hon sträckte sig närmare, sög in hans doft. “Låter mig hjälpa dig.” I knyckiga rörelser högg hon plötsligt efter honom, försökte greppa ett tag om hans nacke för att slita ner honom i marken.

Kolzak vaggades för ett kort ögonblick in i ett lugn. Hon hade svaren på hans farhågor, och han ville höra. Hon närmade sig, och han kände av hennes intentioner som hängde som en tung slöja i luften, ändå rörde han sig inte ur fläcken.

Du behöver aldrig mer vara ensam.

Om du bara låter mig hjälpa dig.

Tänderna grävde djupt, som dolkar skar de förbi päls och hud. Han föll, det snurrade och Kolzak trodde världen blev svart för ett ögonblick, innan han hårt slog ner i marken. Varya hade ett ordentligt grepp om hans nacke, och hade hårt pressat honom mot det jordiga skogsgolvet. Smärtan brände som glödgade sylar, och Kolzak kippade efter andan. Tiden flöt tung som sirap. Var det såhär världen var? Han hade inte gjort något ont. Aldrig skadat någon.
De kalla ögonen var spegelblanka. Han kände sådant oerhört svek, det tyngde hela hans väsentlighet. Hur hade han kunnat vara så dum? Hur hade han kunnat tro att hon ville vara hans vän? Tänderna grävde djupare och det smärtade så att Kolzaks synfält suddades. Grät han? Kinderna kändes våta.
Såhär fick det inte vara.
Han spände musklerna och började kämpa, sprattlade i desperata försök att slå sig fri från Varyas grepp. Hur kunde han ha varit så dum? Så naiv? 
Under Kolzaks tassar vibrerar jorden. Skälver, skakar, och små sprickor bildas under dem. Kolzak har ingen kontroll. 
"Du får inte-!" tjöt han med en sprucken röst. Skulle han ropa efter hjälp? Ingen kunde höra honom, templet låg långt bortom hörhåll. Ezekiel sov säkert, han hade inte märkt Kolzak var borta. Kolzak spände käken, förvirrad, men beslutsam. Hon skulle bort. Han försökte resa sig på ostadiga ben,  streta emot hennes styrka. Jorden löd hans desperata kallelse, och pulveriserades under Varyas fötter. Förhoppningsvis skulle hon tappa balansen. Kolzak gjorde emellertid allt för att kasta sig undan, slita sig loss hennes grepp.
"Jag trodde du ville vara min vän," fick han andlöst ur sig med darrande stämma, ord menade som en tanke, men som förverkligades genom att yttras. "Varför hatar du mig?"

Blodet var metalliskt och varmt i munnen. Den yngre var oväntat tung och det krävdes mycket av hennes krafter att få honom till marken. Faktum var att hela övergreppets förlopp var helt improviserat. Varyas bristande kunskap gällande strid gjorde henne klumpig och långsam. Den enda erfarenhet hon hade var den hon fått av att iaktta Honom. Det var betydligt mycket svårare än Han fått det att se ut. Men ändå lyckades hon, delvis.
     Under tänderna kände hon han spänna sig, vrida sig för att lossa hennes vassa grepp. I tumultet tycktes Varya känna  marken vibrera, men det var inte förrän den smulades sönder under tassarna och hon tappade fästet som hon insåg att det var hans gärning. Hålet av sandlik jord fick henne att vackla till och tappa sitt grepp. Kolzak vann sin frihet och tog avstånd.
     Varya rätade på sig och klev upp ur det grunda hålet. Det bleka anletet var fläckat i hans blod och hans röda päls som hon rivit loss i överfallet. Hon förmådde sig inte stänga munnen och blodblandat saliv rann ur hennes käftar. De klarblå ögonen var stirriga och glansiga, nästan frånvarande i sin blick. Känslorna som virvlade inom henne var bedövande. I djupet av sina tankar kunde hon höra någon fråga henne varför, varför gjorde hon så här?
     Tårar hon inte kände började ohämmat strila och fyllde henne med en oändlig tomhet. Allting verkade tystna, sina bort. Benen skälvde under hennes tyngd och hon tvingades lägga sig ner. När den ihåliga, smala blicken såg upp på Kolzak var det som att hon förstod vad hon gjort. Insikten speglades i hela hennes väsen och hon såg rädd ut. Det var som att vakna ur en dröm. Det kändes så overkligt, men hon kunde inte förneka vad hon såg framför sig, vad hon visste att hon gjort. Vetskapen skar ett långt sår i hennes hjärta och otröstligt började hon gråta. Hon försökte be om ursäkt, försökte säga förlåt, men hennes röst var tjock av sorg och gjorde henne knappt tydbar.
     Genom de tunga tårarna såg Varya på honom. I krälande tag drog hon sig närmare, för svag för att orka ställa sig upp.
     “Förlåt. Förlåt,” upprepade hon genom gråten. Vad hade hon gjort?

Kolzak skapade ett utrymme mellan dem genom att, så fort han blivit fri, tagit ett långt språng ifrån Varya. Han vände sig snabbt om, beredd att fly om hon gjorde ett nytt utfall. Men hon anföll inte. Istället satt hon kvar i jordhålan han skapat. Kolzak darrade, hans andhämtning skakig. Det var som att hans ögon inte trodde vad han såg. Hennes bleka ansikte var blodfläckat, hans blod. I nacken kändes det varmt, vått och brännande smärtsamt. Varya hade lyckats hugga djupt. Det skulle ärra.

Ett ögonblick stod han bara där, stirrade, oförmögen att förstå. Tom på ord. En känsla väcktes till liv i hans bröst, som en liten gnista. Ilska. Hon hade lurat honom. Han hade inte gjort något fel. Eller hade han det? Fel i att lita på en främling. Det ryckte i Kolzaks överläpp, men han kontrollerade sig snabbt. Det var en känsla han inte gillade. Känslan i bröstet var inte en bekant känsla.
Han stirrade på henne när hon började gråta. Tårarna glimmade i det bleka månljuset och hon lade sig ner. Kolzak såg bara på. Han grät också.

 Varya började be om ursäkt för vad hon gjort, förlåt, förlåt. Flera upprepade gånger. Förlåt, förlåt. Hon krälade mot honom, men Kolzak backade. Han såg bara sitt blod på hennes päls. Fattade hon inte vad hon hade gjort?
"Tyst!" röt han plötsligt med sådan styrka att det skrämde honom själv. Han tystnade snabbt, skrämd över sitt plötsliga utfall. Men han klarade inte att höra.
"Kom inte närmare."
Orden var lägre nu, darriga och sammanbitna. Kolzak försökte att svälja gråten. Kom hon nära kanske hon skulle hugga igen. Döda.
"Du vill bara göra mig illa."
Han behövde härifrån. En sista blick på Varya, sorgsen och besviken, sedan vände han om och började rusa tillbaka mot Måntemplet, där han var trygg.
Aldrig skulle han luras igen. Bedras av ett mjukt leende och vänliga ord.

“Tyst!” Varya stannade i sina rörelser. Ögonen slöts hårt. Världen sinade långsamt bort med hans ord. “Du vill bara göra mig illa.” Ville hon det? Var det det hon ville? Nej, inte egentligen. Men det fanns alltid någon som skulle komma till skada, i vilka val man än gjorde, skulle man aldrig kunna komma helskinnad därifrån. Varya ville inte vara den som skadades, även om det betydde att hon var den som skadade.
     Kolzak försvann därifrån. Hans steg åts upp av skogen omkring och tomrummet han lämnade efter sig var ofattbart. Det var som att han stulit något annat från henne. Varya ville klandra honom. Det var hans fel! Inte hennes! Aldrig hennes. Men hon visste att det inte var sant. Hon kände sig så splittrad, så tvetydig. Hon stod inför ett vägval som slet i henne från båda håll. En längtan efter sina syskon, sin mamma, Hector, och den ovärderliga kärleken för Honom, för Even.
     Varya låg kvar i gropen och rullade ihop sig i en boll. Vältrade sig i sorgen, i förlusten. Men hon visste att när natten var över, skulle hon aldrig tveka igen.

[Avslutat]