Det var på runda ben, och absolut inte stadigt, som den knubbiga lilla valpen snubblade fram i bostaden, nyfiken på de vackra ljusen som speglades på golvet av glasen. Roade sig med att försöka fånga färgerna, och storögt stirra på tassen när den färgades av ljuset.
 Ett ljust skratt ekade då han hoppade efter en grön fläck på marken. Tassarna vilt fläktades framför honom då han trampade uppspelt på marken. Trots att alla fläckarna stod stilla vinglade han lika glatt emellan dem och skrattade förtjust åt färgerna.
 Plötsligt bleknade de bort ifrån golvet, mest troligt ett större moln som täckt solljuset, men i valpens ögon var det som magi.
 Förvånat, och förskräckt, såg han upp på den lilla vargen som för tillfället var hans barnvakt.
 Egentligen var det inte så värst nödvändigt, men ända sedan Viol sett sin morfar för första gången hade han varit helt betagen av den lilla skepnaden, så mycket mindre än pappa och mamma. Så han hade tjutit, pipit och ylat högt tills dess att de låtit han få hälsa på honom igen.
 "Moffa!" han skuttade med små skutt mot Grendel och klängde på honom när han väl kommit fram.
 "Färger?" krävde han lätt med rynkat ansikte. Vart tog de vägen?

Det var med road blick han följde Viols staplande steg över golvet. Det fanns något nostalgiskt i det hela. Trots att han inte fått vara med under sina biologiska valpars uppväxt så kunde han minnas när de med lika klumpiga rörelser som barnbarnen tog sig framåt. Han undrade vagt hur det var med dem. Om de visste någonting om honom, eller om Flora ljugit för dem. Egentligen spelade det hela inte någon roll: han skulle aldrig mer se dem. Och även om han gjorde det skulle de inte känna igen varandra.
    "Moffa!"
Grendel drogs ur sina tankar när den lilla, rosa-röda skepnaden kallade på honom, och snart hade han en valp som klängde på honom.
    "Hörru du, din bus." sade han lurigt och brottade ner honom.
Med ett djupt andetag dök han ner med nosen på valpens mage och började kittla honom. Ett klingande skratt ekade i rummet. Med ett skrockande drag han tillbaka nosen och såg mot den plats där färgerna tidigare varit.
    "De kommer tillbaka. Färgerna försvann för att solen försvann." förklarade han. "Precis som att skuggor försvinner när solen försvinner."
Han var inte säker på om han skulle förstå, men det var värt ett försök i alla fall.
    "Där! Ser du."
Han nickade mot de nyligen uppenbarade färgerna.

Redan innan han ens hamnat på marken för att bli kittlad så skrattade han förtjust. Ett ljus klingande barnsligt skratt. Han slingrade sig våldsamt under beröringen, vilket egentligen bara gjorde motsatsen av syftet. Istället för att komma undan kittlades det bara mer. De knubbiga tassarna trummade svagt avvisade på morfaderns nos och han kved lätt när han försökte putta sig undan.
 Like plötsligt som anfallet börjat så slutade det och han sprattlade mödosamt runt för att hamna på Mage.
 Flera ord han inte förstod blandades med ord som han faktiskt visste vad de betydde. Färger. Sol och skuggor. Han förstod inte sammanhanget men nickade ändå hetsigt, någonstans kunde han koppla meningen, även om han inte förstod varför det fanns ett sammanhang eller hur det funkade.
 När det blev mörkt försvann färgerna, så som skuggor gjorde.
Snart dök de upp igen, och den lilla svansen viftade vilt bakom honom med sina två tippar pekandes åt olika håll.
"FÄRGER" utbrast han uppspelt och trampade på platsen, som om han behövde laddas upp inför de(för honom) enorma skutten han tog mot de återigen färgglada golvet.
"Moffa å Färger!" han såg tillbaka på den lilla vargen och såg strängt på färgerna sen igen.
"Moffa å å ha färger!" det var oklart vad han ville men han var bestämd om det.

Han tvingade sig själv att hålla tillbaka ett skratt när Viol såg på honom med vad han antog var en allvarlig min.
    "Vad är det med färgerna?" frågade han och lade huvudet på sned.
Grendel var inte riktigt säker på vad valpen önskade av honom. När han med trumpen min upprepade meningen och demonstrativt klampade med de små tassarna ställde han sig upp. Med en frågande blick satte han tassen på en orange fläck, och den lilla skrattade glatt.
    "Okej."
Försiktigt började även han trampa på de färgade fläckarna, och tillsammans rörde de sig i maklig takt över golvet. Efter en tid kikade Durian in och sade att hans närvaro behövdes. Aderonen stannade upp och nickade bekräftande.
    "Jag kommer om en liten stund."
Gladiatorn var på väg att lämna när Grendel stoppade honom.
    "Innan du försvinner!" Durian såg frågande på honom. "Du får gärna hjälpa mig bära tillbaka Viol till Ivo."
Det var en order dold som en förfrågan, men den andre gjorde ingen skillnad på det. Utan att motsätta sig gick han fram till valpen för att plocka upp honom. En handling som möttes av ljudliga protester.
    "Morfar behöver jobba." förklarade han och gav Viol en puss i pannan. "Vi får fortsätta leka en annan dag."
Någon dag efter att invigningen av Skuggfall var avklarad.

[Tänker att vi kan avsluta här? Känns mest som att det blir utraget om de ska jaga färger i all oändlighet :p Men jag tar gärna ett roll i framtiden sen :D]

Ett förtjust litet pip lämnade honom då den lilla vargen rörde sig mot färgerna och han skrattade i samma ljusa ton då Morfadern lade en tass över en av de färgade rutorna på marken. Detta följdes naturligtvis av ett krumsprång där han stegrade och fladdrade med benen innan han skuttade fram ett par hopp på bakbenen för att attackera en ny fläck tillsammans med Grendel.
 Han visste inte hur länge dem höll på, ännu hade han inte riktigt någon tidsuppfattning, och så länge han hade kul kunde han hålla på hela dagen utan problem eller minsta tecken på att tröttna. Det framtill att han faktiskt stannade upp, förstås. Då kom alltid all trötthet över honom på samma gång. Lektiden stördes av en enorm rosa hane och Viol tittade upp på honom med en förnärmad uppsyn. Hur länge de än lekt så var det inte länge nog!
 Morfar nämnde Pappas namn och han blickade bort ifrån den stora hanen igen. Tillbaka, Ivo. Trots att han inte förstod alla ord var innebörden tydlig. Han fick inte leka här längre. Då bjässen närmade sig skulle han försöka skutta ifrån, men hann inte mycket mer än att vända sig om innan han lättade ifrån marken. Trots att han sprattlade och gnällde och tjöt så släpptes han inte ner, så när Grendel igen talade så tystnade han för att lyssna. Jobba. Han visste inte vad ett jobb var, men vuxna behövde göra det konstant och då antingen försvann dem långa perioder eller så satt de still och pysslade med något ändligt tråkigt, men blev ändå sura om man störde dem. Om Morfar skulle jobba fick inte Viol störa. Så mycket hade han lärt sig.
 Huvudet rördes från sida till sida i en sakta skakning och han ville protestera igen, började någon med att han inte var trött och ville fortsätta leka nu på en gång, men hindrades av en stor gäspning. Nåväl. Dorian var iallfall rosa, och påminde om familjen. Så han lät sig bäras iväg, och hann somna innan de ens passerat det första huset.

Avslutat