[Reserverad för Malva.]

Hon hade iakttagit dem, de som kallade sig Tenebris, som hade byggt denna plats under ledning av Gråtass. Han som nu också hade lockat henne till civilisationen, med alla de vackra löften han viskat i hennes öra. Och hon var inte jätte imponerad av det hon hade sett. Visserligen fanns där karaktärer som hon kunde känna ett visst intresse för, men hon förstod inte hur de kunde vara utvalda. 
Och kanske var det därför som hon nu, när solen äntligen hade dragit sig undan bakom horisonten, som hon beslutade sig för att faktiskt undersöka saken närmare när blicken fastnade på en av de unga vargarna som var döpta efter naturens växter.
"Rött." 
Locura granskade den andre samtidigt som hon ställde sig rakt framför henne, sträckte på halsen och med en fundersam blick i de gröna ögonen. 
"Inte den smidigaste färgen, eller hur?" Ett slugt leende låg på hennes läppar. "Inte den vackraste heller, ifall du frågar mig. Den är så... skrikig."
Hon satte sig stillsamt ned, till synes totalt obrydd om att den andra kanske var på väg någonstans. 
"Men å andra sidan, det är inte ditt fel - du kan ju inte välja din pälsfärg. Stackare."

Malva hade haft en lång rada mindre trevliga upplevelser med oförskämda främlingar på senare tid, till viss del utbalanserad av ovanligt trevliga stunder. Men bara en negativ kommentar räckte för att hemsöka henne i evigheter. Därför kändes det så extra orättvist nu när hennes väg klipptes av av en av Evens gäster. Malva hade som alltid försökt vara artig och välkomnande, och hade hört att denna mörka hona var en gäst i staden. Hon verkade ibland lägga sig till med samma obrydda sätt som kännetecknade kusinernas fader, och agerade onaturligt världsvan för sin knappa ålder, men hon hade låtit henne hållas. Just på grund av sina mindre positiva upplevelser, och något sänkta grundhumör, hade hon inte interagerat närmre med tiken innan om än hon märkt hur hon och alla i flocken blev iakttagna, närmast förföljda. Men, som sagt, Malva hade låtit henne hållas, visat sitt mest gästvänliga jag och vänt andra kinden till. Otaliga gånger faktiskt, inte låtit misstänksamheten vinna, inte låtit irritationen ta över. Hon hade varit den perfekta värdinnan, och nu då den mörka ställde sig i hennes väg hade hon gett henne ett mjukt och inbjudande leende. Och just därför var det så himla orättvist, för vad var tacken? Jo främlingeninledde samtalet med att på det mest oförskämda vis - utan att ens introducera sig själv - förolämpa hela hennes existens. Faktiskt hela hennes ätt.
Malvas anlete var fortfarande en mjukt leende mask då pikarna slutat hagla ner över henne från den andres mun. Men dem kalla, stålgrå ögonen var hårda och speglade hennes egentliga känslor tydligt. Kanske hade honan komplex för sina egna, rödsprängda ögon, tänkte hon men höll det för sig själv.
"Ja inte alla kan klä i kungliga färger, min ätt har mycket att leva upp till."
Svarade hon istället med sockersöt stämma, låtsades som att elakheterna gått henne helt förbi.
"Jag är Malva Stjärnsten, jag tror inte vi har haft möjlighet att formellt presenteras tidigare."
Orden en tydlig hint till att hon minsann sett främlingen, att hon inte var så hemlig som hon trodde. Som bara en lätt markör, ett sätt att visa att den andra var just en gäst och inte en del av gänget, lät hon bli att dela ut dem för Tenebris övre skickt karaktäristiska kindpussarna.

Det var svårt att avgöra ifall vampyren verkligen hade lyckats trampa på en öm tå, men hon valde att tro på sin egna förmåga och bjöd på ett ännu bredare leende.
"Locura." 
Hon lade huvudet en aning på sned.
"Jag antar att du vill kunna kalla mig vid namn. Det är något som ni verkar uppskatta, även om jag inte förstår det."
Hon himlade med ögonen. Hon hade alltid hittat på egna namn åt dem hon mött, det hade varit enklare att komma ihåg dem på. Förutom åt sig själv, hennes namn var självklart passande. Inte för dem som inte kunde Cazari, men Locura hade haft en mor som hade talat språket, vilket även hade gett hon och hennes syskon deras namn. 
"Stjärnsten, säger du?"
Ögonen fixerades åter vid Malva.
"Hur kommer det sig, hm? Föll du från himlen för att få ett sådant namn?" 
Locura visste inte hur stjärnstenar kunde tänkas se ut, men hon förväntade sig något helt annat än vargen hon hade framför sig.

Honan verkade obrydd av hennes mycket små pikar, och kanske var det egentligen bäst. Hon var ju Evens gäst. Likväl störde det henne mer än hon ville erkänna. Men en chans att tala om sitt släktnamn var iallafall en god distraktion.
"Åh."
Hon log.
"Stjärnsten är namnet på den ätt kärleken mellan min moder och fader skapat, min mor en dotter av natthimlen och min far en son av sten."
Mycket nöjt log hon emot den andre, verkligen älskade både sitt namn och sina föräldrars romantiska historia.
"Vad är namnet Locuras ursprung?"

"Så det är något som definierar er." 
Hon lade huvudet en aning på sned, samtidigt som hon granskade den unga vargen. Det verkade dumt, på något sätt. Men de dödliga hade alltid dumma saker för sig. 
"Stjärnsten… Jag antar att det är okej. Jag har hört betydligt fulare namn. Men jag förstår inte varför du ska bära ett namn som är menat att definiera två andra individer?"
Hon såg fundersamt på den andre. 
"Om det nu är menat för din far och mor, varför bär du det? Om det beskriver deras kärlek för varandra, kan jag inte förstå på vilket sätt det påverkar dig? Klart, antagligen föddes du på grund av den, men det borde vara allt. Resten av livet är väl ditt." 
Hon drog ett djupare andetag, mest för syns skull, och fortsatte sedan att tala utan att invänta den andres svar. 
"Locura är enkelt. Den direkta översättningen från Cazari betyder galenskap. Det är mitt namn. Punkt slut. Där finns ingen djupare betydelse, det är bara det jag heter."

"Åh men jag och mina syskon är ju förkroppsligandet av deras kärlek, givetvis är den av vikt för mig. Jag är en del av deras arv, deras legacy."
Hennes blick glittrade då hon sade det. Att grunda en ätt var ett säkert sätt att på ett vis leva för evigt.
Den andre verkade inte lika sugen på att väva ut historien om sitt namn. Kanske inte konstigt med tanke på vad det betydde, men det var en pik som Malva med stor kamp lyckades hålla för sig själv. Mjukt synade hon honan och tänkte att namnet iallafall passade henne.
"Det är ett vackert namn iallafall, Locura."
Bekräftade hon den andre.
"Talade dina föräldrar Cazari? Eller, du kanske talar det själv?"
I så fall behövde hon berätta det för Miranda, det skulle vara att slå två flugor i en smäll. Miranda skulle bli glad och hon själv skulle slipa hantera främlingen mer.

"Förkroppsligandet av kärlek..."
Orden fick Locura att fnissa till, uppenbart road över det hon hörde. De dödliga hade en tendens att bry sig om de mest oviktiga sakerna i världen. Ibland undrade hon om hon hade varit likadan... Kanske. Eller mest troligt. Hon hade alltid trott att hon var bättre än övriga, men aldrig riktigt varit det, inte förrän Vitben välsignat hennes döda kropp.
"Jag antar att ett tack är i sin ordning," gav hon som svar på kommentaren om hennes namn, valde att släppa diskussionen om den rödas ursprung, eftersom att det inte gick att resonera med ynglingen. 
Ögonen smalnade afv en aning.
"Mor talade Cazari. Säkerligen lärde jag mig av henne, även om mina kunskaper börja vara aningen... rostiga." 
Hon lade huvudet på sned.
"Minnen dör lätt. Nästan lika lätt som våra kroppar."
En kort paus gjordes, för att tillåta vampyren att dra ett andetag som hon inte behövde, innan Locura sedan fortsatte med en silkeslen röst. 
"Är det inte ironiskt, Malva? Du som till och med är döpt efter växtriket... En levande kropp med ett levande namn. Och ändå föds vi bara för att dö?" Tungan letade sig ut ur munnen, fuktade läpparna. "Vem tror du vi ska skylla det på? Universum? Gudarna? Eller kanske det är vi själva som bär skulden för att ha förtjänat ett sådant öde."

Wow. Den här bruden var verkligen deprimerande. Malva kunde inte förstå vad Even såg i henne. Visst var hanen förtjust i djupa samtal men han var ju iallafall underhållande, detta var bara tragiskt.
"Åh inte vet jag, jag tror Grendel skulle säga något om att allt behöver ha balans. Ljus och mörker. Ont och gott. Detsamma stämmer säkert kring liv och död, tror Ni inte?"
Hon må vara ytlig men hon var faktiskt inte korkad, hon kunde tala om existensens mening hon bara fördrog att låta bli. Det fanns så mycket annat som var både roligare och mer fascinerande, som dagsfärskt skvaller till exempel.