[Privat rollspel. Utspelar sig efter en okänd tid efter att Aurora mördats [Länk till rollspel] och Even förvandlat Nilo till vampyr [Länk till rollspel]. Här vaknar Nilo upp för första gången.]

Nilo hade inte haft någon slags uppfattning om tid i hennes drömmar. Och allt hade nog knappt ens varit drömmar. Först hade det varit ett långt mörker. Mörkret hade med tiden blivit till bilder, diffusa fragment av känslor. Bilderna hade sen blivit fler och snart blivit till hela minnen som hon levde igenom om och om igen. Det var minnen från hela hennes liv, bra och dåliga, alla viktiga ögonblick. Minnen hon älskade, ångrade och hatade samsades i ett ordnat kaos. Och snart blev allt mer verkligt och det var ett ny helt okänd bild som trädde fram. Ett dunkelt upplyst rum hon knappt kände igen att hon hade sett. Sen försvann rummet igen och de bekanta minnena återgick i sin loop, för att emellanåt låta rummet synas igen. 

Med tiden insåg hon att rummet inte alls hade varit en dröm. Det var rummet hon befann sig i här och nu. Av reflex drog hon efter andan när hon insåg att hon.. Inte andades. Minnet av andningen fanns där, reflexen av rörelsen, men det var som att hon kände att andningen inte hade någon effekt. Hon fick känslan av att kvävas, men utan att kvävas. 

Vart var hon? Vad är det som händer? Varför befinner hon sig i det här deprimerande rummet med den mest deprimerande inredningen? Eller snarare det mest deprimerande rummet utan inredning. Något var fel. VÄLDIGT fel. Sen kom hon plötsligt ihåg- Aurora. Even.

Blixtsnabbt hävde hon sig upp, mer vaken än hon någonsin känt sig. Hur kunde allt vara så klart? Nilo hade aldrig reagerat på att hon skulle ha haft dålig syn tidigare, men nu var det som att hon varit helt blind i hela sitt tidigare liv i jämförelse. Varje väggspricka stack ut för henne likt en sticka som fastnat i klon. "Obehagligt" kommenterade hon tyst åt de fula väggarna när hon reagerade på hur annorlunda hennes röst lät. Hon trodde först att hon fått en ny röst också när hon insåg att ytterligare en känsla gjorde sig bekant. Hennes röst var annorlunda för att hon var så torr i munnen. Och halsen. Hon kände sig - Törstig. 

Nilo försökte smacka med munnen och slicka sig om läpparna men det var lönlöst. "Even?!" Hon ropade rakt ut.
Tankarna började åter igen gå tillbaka till de senaste händelserna hon kunde minnas. Aurora. Aurora var död? Och det var hennes fel. Visste någon annan än Even? Var det därför hon var inlåst här? Var hon en fånge nu för alltid? 
"EVEN!" Hon ropade nu högre med hes och torr röst kryddat med en lätt panik som började ta över. 
Svag av törsten stapplade hon fram till den förslutna öppningen och försökte lönlöst att trycka upp den med kroppen. Hon blev arg.
"Even du skulle bara våga lämna mig här, i detta.. förskräckliga rum.. Hjälp mig snälla.. hjälp mig.." Hon började sjunka ihop igen. Den brännande törsten i kombination med de skarpa sinnena som just nu mest kunde berätta för henne hur absolut tomt och tyst det var utanför blev en smärtsam kombination. De klara minnena som var så tydliga att de nästan ekade omkring henne. Ilska gick över till uppgivna tårar. "Even.." Snyftade hon dramatisk. "Ge mig bara något att dricka.. Jag är så törstig.." Vatten. Vin. Vad som helst hade fungerat nu. Vad som helst.

Dom ljusa ögonen vilade på den mörka gången som trädde upp framför honom. Trappstegen försvann ner i mörkret och han svalde hårt, oftast var det upptänt men denna gång var det svartare än natten och Lupin drog efter andan. Bestämt gick han ner och omslöts av det tjocka trögflytande mörkret. En liten ljus strimma lämnade den ljusa stenen som hängde mellan dom tjocka hornen, lös upp vägen framför honom medans mörkret kändes tyngre och tyngre. Lupin behövde inte gå långt fören han uppfattade en bekant silluet framför sig och ljuset i stenen slocknade, det var Even som befann sig framför honom och stegen blev längre, snabbare. 
"Är hon va..." Lupin hann inte säga mer än så innan en bekant jämrande stämma ekade i korridoren. Jo nog var hon vaken alltid, äntligen var hon vaken. En brännande känsla byggdes upp i bröstkorgen och han såg emot Even igen. "Går det bra om jag går och ser henne? Det kommer inte ta länge." frågade han med en lugn och låg stämma. Nilos gapande fick den blossande känslan inom honom att bli hetare för varje ord hon ropade ur sig. Usch, att hon inte hörde sig själv. Inget hellre ville han än att rusa in och be henne dra igen käften. Det spelade ingen roll vem hon var, inte här och nu. Lupin tog gärna straffet sen för att ha sagt något olämpligt åt henne. Den smärtan var inget mot det han bar inom sig.

Even hade stannat när han hört Lupins steg i gången bakom sig. Hade anat skiftningen i mörkret, antydan till ett svagt ljus som aldrig hann nå helt fram till honom innan det slocknade igen. Det var inte första gången han råkat på ungdomen här efter allt som hänt, inte första gången Lupin mött honom i gångarna, eller utanför, med samma fråga. Men den här gången hade han ett annat svar. Eller, Nilo svarade nog tydligt för sig själv. Han nickade i riktning mot rummet längre ner i korridoren. Lupin visste redan vilket.
     "Hon är inte på sitt… bästa morgonhumör. Men om du vill ta den risken." Hans röst var saklig, utan tecken på ordens dubbla mening. Han lät blicken vila på Lupin en stund, innan han såg sig om i korridoren och med en mer ursäktande stämma fortsatte. "Men så oartigt av mig, här står vi i mörkret. Gå du och säg vad du vill ha sagt, så hämtar jag eld. Och hälsa Nilo att jag snart är där, så behöver hon inte oroa sig."
     Even lämnade Lupin med en artig nickning, och vände tillbaks åt det håll de båda kommit från. Bakom sig kunde han höra – nästan känna – Lupin fortsätta djupare in i mörkret. Själv vek han lugnt av mot trappen upp mot huvudsätet igen, med ett litet leende spelande på läpparna. Åh, de kunde få den tid de behövde.

Nä nog hördes det att Nilo inte var på bästa humöret men det spelade ingen roll, fanns inte så mycket hon kunde göra emot honom ändå. Hon hade inte styrkan eller krafter för att flytta honom och denna gång skulle det bli sagt, det  som så länge har ekat inom dom kaotiska tankarna. Lupin nickade åt Even och fortsatte fram emot ljudets källa. Var rummet låg visste han väl och hade förr gått in där, tittat på henne med ilska då den svarta trötta kroppen vilat på plädarna. Var det inte för hennes barn så hade Lupin nog försökt hämnas hans mor, hans bror.. Allt som gjorde så ont, om än det inte var Nilos fel. Det visste han innerst inne men det gjorde bara så ont. 
Den mörka hårda dörren befann sig inom räckvidd och andetagen kändes plötsligt tunga som att rök fyllde lungorna. Försiktigt öppnade Lupin dörren och steg in, dörren var lite lägre så han fick böja på sig för att ta sig in. Väl i rummet kunde den rosa skarpa hanen räta på sig, det var på håret att dom långa skruvade hornen inte slog i taket ovanför dom. "Nilo." stämman var låg, kall och hård. Nästan som en tunn viskning. Dom ljusa ögonen tittade besviket ner på den mörka lilla tiken. "Usch hur du ser ut. Till och med skräp gör mindre ont att titta på än... Dig." Even hade nog gjort sitt bästa att hålla henne i gott skick men det såg verkligen ut som att hon inte hade badat på månader. "Jag önskar jag kunde säga att jag är glad och se dig på benen, men det skulle vara en lögn." blicken blev smal och hård, ilskan var tydlig i dom nästan vita ögonen. "Varför överlevde du och inte hon?" Lupin hade börjat röra sig närmare henne och morrade fram orden. Varför stod hon här och inte Aurora, absolut var hans mor inte perfekt men förtjänade livet så mycket mer än Nilo. Hon gjorde ändå inget vettigt, satt på sin solplats och snackade skit.  Med det där äckliga vinet vid sin sida.

Plötsligt öppnades dörren hon meningslöst hade puttat på tidigare - den hade aldrig varit låst. I öppningen stod snart kanske en av de vargar hon hade väntat sig minst att få se.
"Lupin" sa hon med förvånad kraxig stämma och gav honom ett svagt leende, men ett genuint sådant. Det var skönt att bara se någon just nu.Hon hörde hans förolämpning och skrattade bara kort och flinade. "Åh jag gillar dig verkligen Lupin, du är för rolig."  Det var tydligt att hon inte riktigt var sig själv just nu, i vanliga fall hade hon blivit arg eller förolämpat tillbaka. Hon hade hört honom tala men antagligen hade hon inte riktigt lyssnat fullt ut. För det var något annat som hon kände nu när han var här. Något starkare och viktigare. Eller inte kände. Hon hörde det.

Dunk-dunk. Dunk-Dunk. Dunk-Dunk.

Ett rytmiskt pulserande ljud som kallade på henne. Hon fattade inte först alls vad det handlade om. Hon var inte ens säker på att det här hände på riktigt fortfarande eller om det bara var vanföreställningar, men känslan och ljudet blev starkare när han började kliva in mot henne. "Åh Lupin, du kommer helt rätt stund för jag är så.. törsig.." Och då slog det henne exakt vad det här handlade om. Såklart. Hur kunde hon vara så trög. Men hon log bara bredare mot honom och mötte upp honom med till synes svaga steg. Allt kändes så stelt och tunt i henne, men Lupin var så stor och stark. Han utstrålade liv och vilja och hon ville ha den. "Jag förstår, du.. saknar din mor." Nilo talade med en tystare och mjukare och nästan tröstande röst. Lupin hade sänkt sitt huvud och Nilo var alldeles intill honom. "Schh, jag ska berätta allt för dig.. Jag ska hjälpa dig, men först.. måste du hjälpa mig.. Kom närmare.." Med en oväntat hastig rörelse så hade hon fått grepp om Lupins strupe och hon började fullständigt att sluka honom. Och det kändes så naturligt. Mycket lättare än vad hon någonsin hade kunnat föreställa sig att det skulle vara. Det var som att hon hade förvandlats till en kropp bara driven av rena instinkter. Allt annat blev frånkopplat och oviktigt. Allt hon ville göra i denna stund var att få sig allt liv hon kunde komma åt i hela Numoori.

Med avsmak rynkade han på nosen då Nilo talade och började komma närmare. Hur vågade hon ens uttala sig om något hon inte visste om. Det borde ha varit Nilo som dött inte Aurora, vad bringer hon ens till Civitas förutom kackel.
"Du har ingen rätt att prata om henne." stämman var väsande och huvudet sänktes ner emot den svarta varginnan och en tung irriterad nys lämnade den mörka nosen. Hon närmade sig honom och den stora kroppen tog försiktigt ett steg tillbaka, han ville verkligen inte ha henne i närheten av sig. Förr hade han känt respekt mot Nilo men nu var det bara avund och hat. Varför, varför levde hon. Ingenting hon sa eller gjorde skulle någonsin få Lupin att må bättre, ingenting skulle få hans mor tillbaka.
En plötslig kall smärta högg i halsen och intensivt försökte han slita sig bort från henne. Dom långa kraftiga hornen slog i taket och Lupin fräste så saliven spottade. Trotts sina försök så satt hon som en igel fast och kraften i den väldiga kroppen tömdes.
Utmattat satte han sig ner och andetagen blev tunga, aldrig förr hade känsla av sådan maktlöshet bitit sig tag i honom. Vem denna svarta äckliga krake var så var det inte längre Nilo, inte den Nilo dom hade lärt sig känna. "S-sluta" mumlade Lupin kraflöst fram och gjorde ett till försök att putta bort henne men tappade istället balansen och föll handlöst i marken.
Det fick inte sluta såhär, inte här och pågrund av henne. Skräcken greppade tag om honom och den kalla känslan blev iskall. Livskraften i dom ljusa ögonen var knappt påtalig, ett vagt smygande ljus växte fram i dom. Innan någon av dom hann reagera så lös rummet kraftigt upp för ett ögonblick för att sedan återgå till sitt unkna ljus.

Omedelbart så släppte Nilo greppet om Lupin och backade bakåt tills hon slog i väggen samtidigt som hon skrek högt.
"AAAH MEN VAD GÖR DU!!"
Nilos skrik skar genom rummet och för en kortare stund tappade hennes nu mera ljuskänsliga ögon synen helt. Ljuset hade illa bränt sönder hennes ansikte till köttiga sår.
"Det.. Det gör ONT?!"


Nilo insåg där och då att hon aldrig hade känt riktig smärta förut. Aldrig hade hon skadat sig riktigt illa tidigare. Detta var en helt ny upplevelse hon helst hade fortsatt vara utan. Men hon läkte ganska fort med allt det färska blodet i hennes kropp och just synen kom snabbt tillbaka medan de slabbiga såren fortfarande gapade öppet. Men Nilo var inte i kontroll över situationen, inte det minsta. En vrede driven av törst var allt hon var just nu. Hon frustade medan hon försökte fästa blicken på Lupin igen.

"Du.. Du ska DÖ!"
Åter igen kastade hon sig över Lupin, nu med ett annat mål i sikte än att bara ta sig en liten sip av hans söta blod.

Even väntade inte länge innan han återvände ner i mörkret, den här gången bärande en lykta med glöder. Den gav inte nämnvärt med ljus, men skulle duga gott och väl för att tända de faktiska facklorna på plats. Det, och det tillät honom att säkrare bära det med sig än om han behövt bära en öppen låga.
     Han hade inte behövt känna blodlukten för att veta att Nilo fallit offer för sina instinkter. För hungern. Det plötsliga ljuset, som spillde ut i korridoren som en blixt, kom dock som en överraskning, även om det kanske inte borde ha gjort det.  Even blinkade bort spåren det satte i hans ögon, i hans ansikte, och längde stegen när han hörde – kände – Nilos vrede eka ut ur rummet. Ljudet av hennes gälla morrande förvreds av mord, och blandades med Lupins lägre tjut. När Even klev in i rummet och satte ner lyktan vid sidan om ingången så var Nilo redan över Lupin igen.
     "Släpp honom, Nilo." Even höjde inte rösten, men trycket bakom kommandot var tydligt. Nilo ryckte till som om hon blivit slagen, tillfälligt förlamad på gränsen mellan begäret att döda och Evens ord. Even klev in över Lupins sargade kropp för att separera dem båda. Han fångade Nilos blick, röd och vidgad i blandad vrede och extas, och höll den hårt.
     "Backa." Nilo backade. "Sitt." Hon satte sig ner. Han tillät sig att studera henne bara för ett ögonblick – de brända såren som snabbt läkte över hennes framsida, blodet som tovade sig i hennes päls, de många känslorna i hennes blick – innan han vände uppmärksamheten mot den dödlige under sig.
     "Lupin." Even steg snabbt av Lupin så att han istället stod vid den dödliges sida. "Lupin, se på mig." Lupin låg hopkurad på golvet i en svag, blödande hög av päls, med svansen gömd under sig och ofokuserad blick. Even vände Lupins ansikte mot sig med en tass, och hyschade mjukt.
     "Se på mig. Ah, bra, så. Andas vännen. Allt kommer ordna sig." Den bleka blicken som mötte Evens fläckade var skärrad bortom förstånd. En döende hare i rävens klor. Even satte sig ner så nära han kunde, och manövrerade snabbt men varsamt upp Lupin till sin famn. Blod vällde fram ur vargens hals och skuldra.  Even fortsatte att hyscha lågt, likt en tröstande förälder. "Seså, seså, låt mig se. Jag ska hjälpa dig."
     Nilos otålighet var påtaglig. Even kunde känna hennes blick, lika väl som han såg henne. Mellan sitt lågmälda babbel åt Lupin så lyfte han blicken till henne.
     "Du har haft tillräckligt Nilo. Ge det en stund så kommer hungern lägga sig något. Jag vet att det kan vara… mycket i början, men vi ordnar något bättre senare." Han vände sig tillbaks till Lupin lika snabbt igen.
      "Lupin." Vargen skälvde i hans famn, och Even hyschade honom på nytt. "Så. Så, lugn. Du behöver göra en sak för mig. Inga frågor. Öppna munnen." Lupin var inte tillräckligt närvarande för att kunna ifrågasätta. Even stack in sitt ena framben mellan vargens käkar. "Bit ihop." Lupin bet ihop, men bettet var svagt. Even makade på sig så att han kunde pressa Lupins huvud mot sin axel, och hårt trycka sitt eget ben mot hans tänder tills det blödde.
     "Bit ihop," uppmanade han igen. "Så, bra. Svälj. Släpp inte." Med Lupin säkert hållen mot sig själv så lyfte Even sin andra framtass. Han sänkte sina egna tänder i den, hårt och utan tvekan. De hade inte tid för det. Såret blev fult och blödde ymnigt. Han pressade den mot såret i Lupins hals – det allvarligaste av dem – och så snart han bekräftat att den dödliges blödning började upphöra så lyfte han blicken till Nilo igen.
     "Om du vill göra dig själv användbar så kan du tända facklorna. Där är en lykta…" Even kastade en blick över axeln för att se var han ställt lyktan, och såg sedan tillbaks till Nilo medan han nickade demonstrativt i riktning mot den. "Undvik gärna att sätta eld på dig själv. Det vore så antiklimatiskt."



[Har fått ok för PP <3 Gjorde en bild också för varför inte : ) Det är garanterat mörkare i rummet än på bilden men då hade det blivit jobbigt att se så pff]

Nilo hade blivit som i en paralyserande chock medan Even försökte lappa ihop Lupin igen. Hon försökte bara ta in allt hon kände, och inte kände. Känslan av en hunger som var djupare än något hon någonsin känt tidigare var så stark och rent obehaglig. Tanken på att hon varit så nära att ha ihjäl Lupin, utan att det skulle ha varit hennes avsikt skrämde henne genuint när hon kunde konstatera att hon aldrig skulle haft styrkan att sluta självmant. Hade det råkat vara någon annan utan ljuskrafter som kunnat skydda sig själv är det inte säkert att Even hade hunnit dit i tid. Det kunde lika gärna varit en av hennes egna avkommor som besökt henne som i så fall hade legat döda nu framför henne.

Nilo ryckte till när Even sa åt henne att tända upp i rummet och gjorde som han sa snabbt och utan att yttra ett ord. Nu medan hon stod och betraktade Lupins återhämtning började även Nilo att komma tillbaka till nuet mer. Hon studerade det djupa nu läkande såret.
"Ouch, det var verkligen ett rejält bett jag fick mig."
Hon gav Even en ursäktande blick.
"Oops?" 
Hon kunde inte hindra ett leende och lutade sig sen fram något närmare mot Lupin:
"Men det ser ut som att du kommer klara dig fint Lupin. VAR BARA LUGN LILLA GUBBEN. DET KOMMER BLI BRA TILL SLUT." Sa hon i onödigt hög ton eftersom att hon inte visste hur medveten han var i situationen. Men hon tänkte att tala högre kanske hjälper. Nilo är uppenbart inte lärd inom medicin om det inte har varit tydligt tidigare. 
"Och det är nog lika mycket tur för dig som för mig gissar jag. Kommer det ta lång tid?" Nilo var otålig, och kanske var det lika mycket för att hon fortfarande kunde känna den här hungern som låg och skavde i djupt i henne fortfarande, och det var som att hon blev mer påmind om den igen för varje minut som gick.

Ont det gjorde så ont. 
Aldrig förr hade han känt sån smärta, sån fysisk smärta. Hela kroppen kändes tom och tung. Han ville inget hellre än att resa sig upp och gå därifrån, lägga sig bland mammas mjuka filtar som han alltid hade gjort som barn när något gjorde ont. Men han orkade inte, kunde inte. Dom fanns inte längre, hon fanns inte längre. 
När Even talade så fanns ingen större reaktion, han var så trött och kall. Ville bort, ville hem till sin familj igen. Ville hem till det som var innan all kaos, ville hem till det inte längre finns.
En besk och metallisk smak började fylla hans mun och medförde sig en okänd stärkande effekt. Orkelöst öppnade han ögonen litegrann och såg att han tuggade lätt på Evens framben. Utan att säga emot så lyssnade han bara och lät blodet rinna ner och fylla honom med denna konstiga känsla. Att blod kunde ha en sån rusande effekt visste Lupin inte, aldrig förr hade han känt nå liknande. Låg han inte döende så hade han nog kunnat flytta berg och sjöar, iallafall kändes det så.
Nilos höga stämma letade sig in i hans sinne som en retande myggsvärm. Dom ljusa ögonen tittade missnöjt på henne med förakt ett par ögonblick innan han sjönk in i en kall sömn.


[bättre sent än aldrig.. typ haha]

Even vek öronen bakåt, men valde att inte kommentera Nilos försök till lugnande ord.
     "Inte särskilt. Ge honom en stund att läka, och vila, så kommer han klara sig fint. Fysiskt." Han gav Lupin en demonstrativ, lätt men rapp klapp med sin fria tass mot det läkande såret i vargens hals. "Han är en stor grabb, sånt här är inte lika… livshotande, för dem. Mentalt? Det återstår att se. Trauma läker du inte med blod." En till sak att hantera. Förhoppningsvis inte ett till problem till samlingen.
     "Vi har mycket att tala om, du och jag. Du har sovit länge." Even gav Nilo en lång, allvarsam blick. Det hade hunnit hända en hel del sedan hennes lilla påhitt. Mycket på grund av det. "Men först behöver vi få nått vettigt i dig. Som inte är en av våra. Jag har inte tålamod över till att behöva förklara ett plötsligt dödsfall här nere."
     Even hade börjat lösgöra sig själv från Lupin när han fångade det tysta ljudet av klor mot sten utanför. Doften av blod inne i rummet kvävde allt annat. Det dröjde dock inte mer än ett ögonblick innan en röst gjorde sig till känna.
     "Even?"
     "Ah, Gehenna, precis den jag behöver. Vänligen stanna utanför en stund." Evens röst skiftade till något lättsamt och alldagligt. En försäkran om att situationen var lugn, trots den överväldigande blodsdoften och de tidigare ropen. Hans blick vilade dock tungt kvar vid Nilo tills han var säker på att hon skulle stanna där hon var.
     Even såg snabbt över Lupins skador, innan han manövrerade den rosa vargen till fällarna i den inre änden av rummet. Lupins andetag var tacksamt lugna igen, tydligt sovande. Even vände sig till Nilo.
     "Följ med." Han passerade henne, men stannade precis innan öppningen till rummet igen och såg tillbaka med ett höjt ögonbryn. "Eller, såklart, om du vill stanna och slicka rent golvet först?" Det var inte så mycket en fråga som en pik för att se den lilla värdighet Nilo ännu hade slåss med den nya hungern. Han besparade henne dock snabbt striden han såg speglad i hennes anlete, och nickade åt dörren. "Kom."
     Gehenna stod ett steg bort i korridoren utanför rummet, lydigt väntande. Vrenen gav ingen synlig reaktion på att se både Even och Nilo — som fram tills nyss legat som i koma under en längre tid — lämna rummet blodiga, men det gick inte att missa den snabbande pulsen bakom hennes allvarliga yttre. Den lättsamma, lugnande tonen återvände till Evens röst, och han placerade medvetet sig själv mellan henne och Nilo.
     "Gehenna, fantastiskt. Skulle du ha möjlighet att se till att ingen oönskad tar sig ner här? Det vore synd att orsaka en scen." Han såg inte på Nilo, men orden var tydligt riktade till henne. "Du råkar inte veta om någon av våra närmre är i närheten? Jag tror nog att Lupin där inne gärna tar sig ett varmt bad, och kära Nilo här skulle kunna döda för något ätbart."
     "Jag ordnar det." Even lät bli att kommentera den lätt andlösa tonen i Gehennas röst. Någonting vördnadsfullt. Istället vände han sig om till Nilo igen, och nickade åt henne att följa med vidare ner i korridoren. Bakom dem kunde han höra Gehenna vända om och skynda iväg.

Even tog sig tiden att berätta allt för Nilo. Om allt som skett den tiden hon varit borta, och om sånt hon nu hade att lära innan hon var redo att riktigt träffa andra. Det blev som att lära sig leva igen på nytt.

Det tog lång tid. Dagar, veckor. Even var vackert tålmodig, medan Nilo inte hade det minsta av den varan. Men hon uppskattade stödet från sin närmsta och kanske enda riktiga vän. Hon ville inte göra honom besviken över att han förvandlat henne. Det var det sista hon ville. Nilo's upprivna själ och annars så starka känslor var ännu kraftigare nu än tidigare. Smärtan av att behöva känna sorgen av en förlorad son var för mycket att bära och när hon skrikit klart sin desperation mellan varven hade han till och med behövt hålla henne tryckt mot golv eller väggar för att han inte kunde tillåta henne att gå bärsärk i en stad full av potentiella offer. Minnen från sista gången hon pratat med Stephano spelades upp likt tortyr i hennes sinne som hon inte ville glömma, men inte heller klarade av att tänka på. 

Och skulden över vad hon hade gjort mot Aurora? När de svepande minnena kom till henne vart det farligt. Var det värt att bli den hon hade blivit genom att offra så mycket hon hade gjort? Det fanns hur som helst ingen återvändo längre. Hon behövde nu lära sig att leva med sig själv och sina skulder så länge hon levde, och kanske var hon stark nog nu att faktiskt kunna göra det på riktigt. Nu fick hon lov att bära den tunga frukten hon själv odlat och skördat sen den dagen hon träffade Even den första gången och hon insett att hennes drömmar plötsligt varit inom skrämmande nära räckhåll.

Men det här med att vara vampyr, lite falsk marknadsföring ändå? Var inte hela poängen att man inte skulle behöva känna någon smärta längre? Att man skulle bli fri? Pfft. 

Därför lärde sig Nilo att helt enkelt stänga ner sina starka känslor nästan fullständigt för att hamna i kontroll över sig själv igen. Stänga inte dem i ett litet svart hål i hennes själ för att sedan försöka glömma allt, för alltid. Den Nilo som varit dog med Aurora den dagen. Kanske hon redan dog med Zaron om man tänkte efter. Eller kanske hade en liten bit av Nilo dött dagligen redan sedan hennes mål hade blivit tydligt? Tanken på att det bara var ett ynkligt skal kvar nu som lyckats nått ett evigt beskydd i sig själv var inte vackert att bära. Hon behövde därför släppa även det sista skalet nu.

Och plötsligt var allt betydligt lättare. Ljuden, ljusen, varje steg och den där förbannade törsten som ändå inte hade varit det mest jobbiga för henne, allt blev mer hanterbart. Självklart kom hon fortfarande ihåg allt som hade skett. och varit. Men det var oklart varför.. det egentligen var sorgligt att Aurora hade dött? Hennes beslut hade varit fullständigt logiska. Hon kunde se det klart nu. 

Nilo till slut åtminstone mera redo att möta världen i sin slutliga och eviga form. Rakryggad och med ett kyligt leende klev hon ut i natten med guldsmycken som klingade klart i varje steg. Hon hade verkligen massor att ta tag i nu, även om hon hade blivit underrättad om vad som skett i Civitas så var det viktigt nu att bli sedd och träffa andra igen. Men först lite firande, hallå vem ska man behöva döda för att få tag i en god drink den här tiden på dygnet?

[Avslutat]