Det var en vacker eftermiddag. Solen sken ner med behaglig styrka och Aurora stormtrivdes. Några fåglar kvittrade klart nog för att tränga igen bruset från omgivningen. Här, vid Nilos sida, var allt fulländat. Fridfullt, speciellt när man jämförde med kaoset som nybliven förälder innebar. Hon hade unnat sig ensamtid när Grendel och Ivo gemensamt valppassade, och hade då av en slump stött på Nilo. De hade tagit sig till en avskild plats, bara för dem, och slagit sig ner som så många gånger förut. Det var en gammal, bekant rutin, och för första gången på länge gjorde det inte ont i Aurora av att tänka på sådant som var normalt. 
     Väninnan sa något som fick Aurora att sätta i halsen när hon frustade till av skratt. Vinet brände när hon hostade för att inte kvävas. Det var egentligen lite ovärdigt, men Aurora tänkte inte lika mycket på sådant längre. Hon var friare nu. Gladare, mer tillfreds. Lyster och volym hade återvänt till hennes päls, och det var bara tack vare de nya valparna. Plötsligt kändes livet värt att leva - hon ville leva för dem, ville njuta av tillvaron. Vinkväll med sin bästa vän kändes som en bra start på den nya tiden, den med Ivo och valparna.
     "Men Nilo då!" Aurora skrattade fortfarande, men det smärtade lite. Hon var ovan vid vin vid det här laget, och drycken kändes strävare än hon mindes. "Kan du verkligen säga så? Du är bestämt, hm, fräckare än jag minns, kära vän." Kommentaren i fråga hade varit en sannerligen vågad åsikt om en stilig hane de träffat tidigare under dagen. Det fanns inget dömande hos Aurora, men hon kunde inte hindra ännu ett skratt.
     "Jag är ju mamma på nytt, jag måste föregå med gott exempel. Fast", Aurora blinkade mot sin väninna, "det man inte vet kan inte skada en, eller hur?" Sakerna hon sa i förtroende till Nilo skulle aldrig hållas emot henne, det visste hon, på samma sätt som hon höll Nilo om ryggen. Här kunde de släppa modersrollens tyngd och vara sina rätta, unga jag.

Nilo hade gett ett nöjt leende till Aurora av att hon blivit så road av hennes berättelse.
"Ja nä, jag är mycket nöjd med att mitt och Evens förhållande är mera.. öppet.. om du förstår vad jag menar." Hon höjde menande på ögonbrynen medan hon tog en till klunk. "Jag menar vårt förhållande är ju mer ett skådespel ändå så. Jag är fri. Fast ja samtidigt är jag inte det antar jag. Min plats är här. Med Even, och med mina söner och min dotter." Nilo såg lite avlägset bort för ett ögonblick som om hon kom ihåg ett liv hon hade föreställt som kunde varit istället för detta. Ett liv hon antagligen skulle spenderat i Diomhair. Med Zaron. En framtid som med säkerhet aldrig skulle ske nu.

"Men ja om inte annatt.. Det finns ju inget som säger att man inte får titta.. Här i Civitas får jag vara fri."

Aurora visste mycket väl vad Nilo menade. Väninnan hade anförtrott sig för ett tag sedan - och hon hade inte berättat för en kotte, inte ens för sin pappa även om han kanske visste. Den vanligtvis så skvallerglada Aurora höll läpparna stängda. Det ärade henne att Nilo litade på henne nog att dela en sådan hemlighet, även om det kanske gick att se för den med skarpast ögon. Deras vänskap var starkare än de båda insåg.
     "Verkligen", höll Aurora med, och hostade till igen. "Du vet, jag stöttar dig. Alltid. Har jag inte sagt nu ett tag att vi borde göra en resa till Diomhair?" Hon var medveten om Nilos preferenser.

Nilo hade stannat upp för ett ögonblick och hade sett nästan lite rörd ut. Visa Diomhair för Aurora? Wow. Det hade varit stort. "Det är därför du är min bästa vän, darling." Diomhair kändes så avlägset nu, och hon kunde tänka på familjen hon fortfarande hade där, och på gamla vänner hon aldrig träffade längre. Men när hon tänkte efter så var det inget hon saknade heller.. Hon hade en ny familj här.. Och Aurora hade varit en del av den.

Nilo såg ner på det vackra halsbandet med en juvlig kristallsten som skimrade i rosa och lila som hon hade fått av sin vän att ha runt halsen från hennes vandring i Kallan med Ivo.
"Vet du vad." Hon såg upp mot Aurora med ett skratt. "Jag lovar att aldrig ta av mig detta. Till och med när det inte matchar med min finaste utstyrsel, lovar jag att bära det." Hon försökte att se lite ut som att hon offrade sig för att inte såra sin vän med att inte uppskatta krimskramset hon hade fått, men hon kunde inte hindra det genuina leendet som letade sig fram i den snobbiga ytan.

De var sannerligen bästa vänner. Aurora såg rakt igenom Nilos fasad, och uppskattningen värmde henne.
     "Det hoppas jag." Hon harklade sig, och skakade på huvudet, "det är en liten bit av mitt hjä-" Innan hon hunnit tala färdigt var hon tvungen att hosta igen. Sedan igen. Aurora hostade ytterligare en gång, och rynkade nu förvirrat pannan. Det kliade fortsatt i halsen, och hon fick ur sig ett kvävt, "ursäkta", innan hon hostade och omedelbart efteråt sänkte nosen för att dricka mer vin. Det brukade vara bästa sättet att få bukt på saker som fastnat i halsen, men Aurora fann att det inte hjälpte alls. Tvärt om blev klådan värre, och hon kunde nu inte hindra ett krampaktigt hostanfall. Smärta blommade upp i halsen och vandrade snabbt ner i lungorna. När hon öppnade ögonen igen fanns hon att blod fläckade marken och hennes framben. Det sög till i magen. Chock förlamade henne i en lång sekund innan hon såg upp på Nilo för att be henne slå larm, hämta hjälp-
     Aurora insåg att Nilo satt kvar. Stilla, med blicken fäst på henne, utan någon sorts panik eller förvåning. Hon tappade andan, som om hostan inte redan tagit den ifrån henne. En plötslig rädsla grep henne lagom till nästa attack. Kanske blev hon yr av allt blod, eller så var yrsel bara en oundviklig följd av vad det nu än var. Det var svårt att andas nu. Aurora krafsade panikslaget i marken som om det skulle hjälpa, och råkade i sin panik slå omkull sin skål med fruktdryck. Den blandade sig med hennes blod och kletade in sig i pälsen när hon blev tvungen att lägga sig ned. I dryckens tunna yta reflekterades Nilo som en mörk skepnad över hennes smärtande kropp. 
     "Nilo", Auroras röst var hes, och mer blod bubblade upp innan hon kunde fortsätta. "Nilo, vad har du gjort?"

Aurora föll handlöst omkull och Nilo rusade fram till sin vän och lutade sig genast över henne och såg i hennes ansikte.
"Schhh... Allt kommer bli bra. Förlåt mig.. Förlåt mig.." hennes ögon tårades, det var inget hon kunde hindra.
"Du pratade om att lämna Civitas.. Jag kunde inte... Du förstår.. Det går inte. Du gav mig inget annat val." Nilos tårar droppade ner på hennes vän och Nilo var nära på att brista, men lyckades på något sätt hålla ihop det. Försökte vara rationell. Men det var för sent för att ångra sig nu. Auroras harklande överröstade Nilo. "Schhh... Snart är allt lugnt... Och en dag möts vi igen, i Chaibos grottor. Då är allt bra igen." Mer tårar. Varför skulle Aurora göra det här så svårt för henne.

[Ha på låten från förra inlägget]

Aurora blinkade. Det gjorde ont att andas, och hon kunde inte riktigt fästa blicken. Nilos ord var som ett sus i öronen. Lämna Civitas. Allt lugnt. Chaibos. Aurora kippade efter luft, och grät. Hon förstod, även i sitt tillstånd, och insikten gjorde ondare än något fysiskt. Det var ett svek hon aldrig kunnat drömma om, och hon grät än mer. 
     "Mina valpar, Nilo", snyftade hon. "Mina valpar." Det fanns mer hon ville säga, men ändå var två ord nog. Det var för orättvist, för grymt. Hon kunde inte förstå att Nilo gjort så mot henne. Mot valparna. Mot Ivo. De var knappt gamla nog att börja äta kött. De skulle inte komma ihåg henne, insåg Aurora stilla. De var ännu för unga, och hon skulle bara vara dimma i deras sinnen när de växt upp. Hon sörjde det mer än förlusten av sitt eget liv.
     "Ivo! Ivo!" Hon snyftade och skakade, men livspartners namn tvingades ändå fram. Kanske var det en fånig dröm att han skulle komma och rädda henne, men Aurora kunde inte släppa tankarna på att det skulle vara dem för evigt. De skulle flytta till en undangömd plats, där rosor blommade och tiden inte gick. Det var dem för alltid, och hon- Hon kunde inte tro att hon skulle svika honom såhär. "Ta hand om honom, Nilo. Du måste. Lo-" Kippa efter luft. "Lova! Och valparna." Hon hade aldrig känt sådan sorg som när hon lyckades fånga Nilos blick. Den djupa känslan av besvikelse och svek var tydlig. Hon skulle inte få se sina valpar växa upp, och det var Nilos fel.
     "Jag kommer aldrig förlåta dig", viskade Aurora och blinkade sakta. "Men du är skyldig mig det. Lova." Hon kunde inte andas längre, och huvudet föll mjukt till golvet. Auroras blick sökte sig mot solen, det bländande vita, och hon tänkte på Ivos ögon. På hans leende, hans skratt och hans doft. Hon tänkte på hur han alltid trott på henne, alltid älskat henne, även när de inte kände varandra. Hon älskade Ivo för mycket, och hade alltid gjort.
     "Jag älskar dig", viskade hon till de vita ögonen i himlen. "Du är allt jag aldrig förtjänat, och... jag.. Ivo-" Det sista andetaget var en ansträngd snyftning, och sedan blev Aurora liggandes stilla.

"Jag lovar.. Jag lovar.. Jag ska göra allt för dem. Det är jag dig skyldig.. Jag vet det. Nu och för alltid. Står jag i skuld till dig. Min vän." Hon såg på Aurora, och tog in varje ord hon sa. Varje andetag. Allt som skulle bli hennes sista stund i livet. Aurora såg långt bort, och Nilo kunde bara föreställa sig vad hon såg, men hon var säker på att det var något väldigt vackert. Hon önskar att hon hade kunnat se det.

Och snart blev hon stilla. Hon blev tyst. Nilo lyssnade. Nu andades hon inte mer.Nilo väntade en stund till. Tills hon var säker på att Aurora aldrig skulle kunna vakna igen.
"Förlåt. Jag älskar dig." Tårarna rinner medan hon böjer sig fram och kysste henne på huvudet. "Sov gott nu, min Darling. En dag möts vi igen. Jag hoppas då att du är stolt över mig. Stolt över oss. Stolt över Civitas. Du ska få se. Det kommer att bli fantastiskt. Jag hade velat ha dig här med mig." Höga snyftningar och tårar. Det gick inte att hindra. Men Nilo reste sig och metodiskt städade bort alla spår efter vinet. Hon var lugn. Nästan för lugn. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att hon inte kunde höra sina egna tankar. När allt var städat gick hon fram till Aurora. Och nu brast det. Nu föll hon ihop, för hon insåg just nu att hon hade mördat sin bästa vän.

"HELARE!" Ropade hon högt med brusten stämma och snart skapades det ett tumult av vaknade vargar som hon kunde lämna utan att någon såg. För en gångs skull, var det inte Nilo fokuset låg på.

[Avslutat]