"Hallå halå-råååå?" Hon kisade, försökte utvinna orsaken till ljuden genom den spöklika dimman men fann där inga rörelser, inget liv. Rävkorsningen muttrade högljutt och återgick till sitt projekt. I en lång rad, längst med trädens rötter, gapade flertalet hål ur marken. Tillräckligt stora för att Frenja själv skulle få plats i dem och runt en fem äpplen djupa. 
Hon var säker på att hon hade begravt sin fina ädelsten här i området, men hon kunde inte minnas vart exakt. Hon ville tro att det var i trädet där hon hade sin lya. Tiken lyfte sin blick till trädet som stod jämte med det hon nu satt framför. Hade någon sett henne begrava det? För att sedan gå och gräva upp den och ta den från henne? Nej nej nej. Hon hade sett till att hon varit ensam. 
Hon muttrar igen och sneglar till säcken hon bytt till sig från Laali-skatan. Med en lång arm sträcker sig fram till den och tillsammans med sina flinka tår drar hon kvickt fram en mustig bit av svamp. Snabbt trycker hon in den i munnen och börjar ansträngt tugga genom den tjocka men spröda massan. Hon sluter ögonen och stönar nöjt. Nu känns allt genast bättre.

Ett högt ljudligt knak och sen ett brak hördes genom den dimmiga skogen, och följdes snart av en, inte så ljuvlig röst:

"AAJ!! Vem sjutton är det som har grävt hål i skogen!!!"

Nilo hade inte varit så uppmärksam och stod nu med huvudet före raktner i en grop, där hon hade slagit runt och låg nu på rygg i en obehaglig vinkel och sprattlade ilsket med benen. "HJÄLP. Kom GENAST och hjälp mig den lusätna idiot som har grävt en grop mitt i skogen, vid Chaibos förbenade avbitna skägg, jag kräver hjälp innan jag.." Hon fortsatte svära i långa haranger och skämdes inte för att göra ljud ifrån sig, tvärtom så var hon väldigt kränkt nu. Och det hade inte så stor betydelse om hon nu hade kunnat tagit sig upp på egen hand, vilket hon kunde, det var inte riktigt det som var poängen. Nu var hon nämligen Arg och hon ville vara arg på Någon som uppenbarligen saknade någon eller några kvalificerande tankeförmågor och talanger i sammanhanget.

När rösten kom ekande genom skogen så spärrades dom glansiga ögonen upp i ett våldsamt ryck.
"Fabirrajhhn." Munnen var fortfarande full med svamp, kinderna svullna från deras innehåll, så ordet hon yttrat kom därför ut i något som inte riktigt liknade ett ord av någon betydelse.
Gråblodet återgick till att maniskt tugga samtidigt som hon viftade med nosen i luften. Där. 
Följt av höga smaskningar smög hon sig fram genom dimman när en mörk skepnad snart uppenbarade sig inom hennes synfält. Den svor, om och om igen. Förundrat såg hon på den medans hon närmade sig gradvis. En vargkropp på rygg utan huvud. Frenja stannade upp för att undvika kliva rakt ner i ett av hålen som hon grävt. "Hörruuuruuu. Svär dö shom utan hövve?" Nyfiket tog hon några steg närmre och svalde ner svamp-geggan. Hon förstod det inte, varför hade den inget huvud där ett huvud ska sitta och hur kunde den prata som den gjorde? Svor och hade sig. Benen dom sprattlade på som om den fått sig nå ryck. 
Tiken smyger upp längst kroppen, med något äppel i avstånd från varandra. Hon sträcker på halsen och upptäcker att dess hals tycks ligga vriden ner mot ett av hålen hon grävt upp, och där kan hon också skymta vad som ser ut som sidan av ett huvud. "Määäh," stönar hon irriterat. "Vah gjöhru sådäfhör? Hövve ner i håla." Frenja var inte nöjd med situationen. Var den här svartingen här för att stjäla från henne? Uppenbarligen! Varför skulle hon annars ha huvudet sitt nere i ett av hålen?

Modet i Nilo sjönk när hon såg varelsen titta ner i hålet på henne. "åh nej.." Hon började gråta, på insidan, och talade med sig själv: "Varför ska jag straffas på detta sätt. Varför?" En krokodilsnyftning kunde höras. "Varför ska det vara en varelse av så låg intelligens att den inte ens kan tala med mig. Och just en räv av alla varelser, som är så underutvecklade. Förnedringen kan inte bli större." Hon suckade långt och dramatiskt och vände ögonen mot de störa öronen med ännu en suck. "Du kan begrava mig här, det är lika bra." Hennes värdighet var borta. Det fanns ingenting kvar. Att ligga där i en grop med benen i vädret med endast en räv där som inte kunde tala, det var för mycket.

Hennes huvud vreds långsamt i ett otalt olika riktningar under tiden som Eniloracs dramatiska monolog utspelade sig. 
Frenja förstod inte vad det var som pågick, eller vad den babblade om, utan stirrade stint ner i hålet. Det var först då den talade om att begravas som ett tydligt ljus gick upp för den mindre tiken. Så klart, det var därför den låg kvar med huvudet där i. 
"Okahj."
Hon snodde runt. Positionerade sig med bakbenen strax intill hålet och satte sedan igång med att gräva. Precis som med dom andra hålen så tog det en stund att lösa upp det övre lagret av hårdpackad jord men när det släppt så gick allt väldigt fort. Sval jord, blandad med småsten och kryp regnade ner över den nattsvarta vargens huvud.

Omedveten om att vilddjuret faktiskt skulle göra som hon inte så ärligt hade önskat, fick Nilo nu en otrevlig överraskning med insekter och lera i sin mun. Hon skrek till och började spotta och fräsa.
"MEN VAD TAR NI ER TILL!? Det var då det fräckaste"
Nilo började försöka resa sig upp ur gropen på egen hand. De välpolerade klorna fick rispor i gruset och hennes annars så svarta blanka päls bar nu ett matt förnedrande lager av damm och smuts, men skammen var värst. Den är svårare att tvätta bort.

När Nilo väl hade tagit sig upp ur gropen skakade hon av sig den värsta smutsen och vände sig sen och såg ilsket mot tiken. "Hur vågar du ditt gråblod, vem tror du att du är?? Du hade kunnat skada mig, och nu är jag alldeles smutsig. Ånej se på mina klor, de är helt förstörda! Jag har aldrig varit med om maken." Fräste hon åt henne - arg, ilsken, upprörd och allt däremellan. Men hon tänkte inte dröja sig kvar, istället svängde runt kvickt och fortsatte gå i riktningen hon hade varit på väg mot från början med arga steg. Hon tänkte bege sig av därifrån fort så ingen av betydelse skulle råka se henne med den där.

Man kunde höra henne spotta ut grus och skalbaggar på långa vägar sen hon hade försvunnit in mellan träden.