Norspirets klippspetsar varierade i form och storlek men det var en särskild en som fångat Muriels intresse. Den var större än de intilliggande stenarna; bredare vid basen och med en topp som motför de andra kröktes i motsatt riktning. Han synade den nerifrån och upp – tredje gången nu – och blev tvungen att kisa mot solens strålar när han kikade upp mot den avsmalnande spetsen.
    "Ska bli större än den här en dag, mama", berättade han och plockade upp en droppformad sten. Skrovlig till ytan och vass i ena änden. Avskalad från klipporna, mest troligt. Den var stor och klumpig. Lite väl tung för hans lilla mun när han ristade horisontella, överlappande linjer i klippstenens yta. Han tappade den några gånger men till slut kunde där synas ett krokigt, inte särskilt djupt streck. I höjd med hans egen nos. Han skulle addera nya linjer allt eftersom han växte, tills stenen inte längre kunde torna över honom.
    Muriel sökte sin moders blick och log med hela kroppen när han tryckte sig mot hennes framben. Varm och trygg mot hans kind. "Den högsta punkten i hela Norspiret ska jag bli."

Det var med en underlig känsla Vasilisa rörde sig längs med Norspirets spetsiga berg igen. Vid tidigare återkomster hade hon sett fram emot att komma hem och återförenas med sin familj, men nu låg där en olustig känsla i bröstet på henne. Hon hade ingen aning om hur de skulle reagera på hennes historia, på Fays mående… på Muriel.
    Det drog vagt i hennes läppar när hon blickade ner på sin son. Hålet i hennes hjärta värkte, saknaden efter de hon förlorat. Hon visste att det inte var någon annans fel än hennes egna, men hon hade naivt trott på att Midir skulle värna om dem, inte skada dem.
    “Jasså ska du det, мой глазной камень*?” Hennes röst var raspig och andfådd. De hade hållit sig borta ett tag, och vandringen från Raukakekedjan hade varit långsam på grund av både hennes och Fays skador, och det faktum att Muriel endast varit ett litet knyte. Trots det hade hon inte återhämtat sig än, och hon visste inte längre om hon skulle bli fullt återställd till det hon en gång varit. “Det tror jag att du kommer fixa galant.”
    Hon slog sig ned bredvid sonen och synade det något krokiga strecket.
    “Jag vet att vi har varit här ett tag,” Vasilisa tog ett djupt andetag. “Men det börjar bli dags att alla får träffa dig.” Hon hade berättat om familjen, och att de en gång skulle återförenas med dem. Faktum var att Fay i denna stund var på väg att hämta Ezekiel och försöka samla ihop de som var hemma. Ännu visste hon inte hur de skulle reagera på hennes hemkomst, på hennes utseende.
    Oron hade spridit sig längs med hennes ansikte, men hon kom på sig själv. Det sista hon ville var att oroa Muriel. Hon ville honom bara det bästa.
    “Men oavsett vad som händer, så kommer jag finnas här vid din sida.” Hon gav honom en vänlig knuff i sidan. “Du kommer nog vinna allas hjärtan, så som du redan har vunnit mitt.”

* min ögonsten

Oron över hennes uttryck, den tunga innebörden i hennes suck – något var annorlunda. Mamma kändes ledsen men riktigt vad hon sörjde förstod han inte. "Mama, vad är det? Var inte ledsen. Jag är modig, jag är redo att möta dem", tröstade han och såg upp mot henne. Med modern vid sin sida trodde han sig kunna möta flocken utan problem.
    Hennes knuff fick honom att ta några steg i sidled och han jagade fnittrandes efter hennes nos innan hon höjde den utom räckhåll. "Du har mitt hjärta, mama, och jag har ditt. Det är allt jag bryr mig om. Gör det mycket ont?" Muriel visste inget annat än såren som löpte över Vasilisas ansikte. För honom var hon perfekt men han förstod också att hon inte alltid sett ut så. Kanske var det dem som gjorde ont nu när luften blivit kallare.
    "Medan vi väntar på Fay och din vän—". Han puttade på stenen han tidigare använt. "—Rita dit din höjd också. Då kan vi jämföra och se om du också vuxit."

Vasilisa log varmt åt sin son, men oron skiftade i hennes ansikte. Muriel påminde henne så mycket om Lev när han varit lika liten. De var lika tuffa båda två, och ville alltid se till att hon mådde bra. Någonting hon egentligen inte förtjänade. Hon undrade hur Lev skulle reagera. Radagast. Mara…
    Hon lade huvudet på sned och nickade något åt hans fråga.
    “Lite, men det har läkt bra.” Vasilisa hade helarna att tacka för det. Det stramade mest nu, och den kalla vinden gjorde att det ilade. Det var de osynliga såren som gjorde mest ont. Hon ville inte heller veta hur hon såg ut. Hade Tenn eller Midir tyckt om henne nu? Inte den sistnämnda åtminstone. Gråblodet bet ihop käkarna vid tanken på honom, och försökte lägga allt fokus på Muriel.
    “Jaså, hur ska jag göra då?” Vasilisa sänkte sitt huvud mot valpen. “Såhär?” Hon lyfte upp stenen och ställde sig bredvid klippan. “Här?” Vasilisa hade stenen i höjd med hennes ben, och gav honom en lurig blick. “Inte? Här då?”
    “Här, eller?” Hon målade den i höjd med sin nos. “Kan du tänka dig, snart kommer du vara större än mig.”

"Nääää, inte där. Nejeeee mama, du ska använda den där uppe ju." Han skakade på huvudet fnittrandes allt mer för varje felaktigt förslag Vasilisa gav tills hon äntligen höll stenen i rätt höjd. Så nära klippblocket som han stod var det svårt att se hennes inristning och han tvingades backa några steg för en bättre vinkel. Leendet var brett när han såg från sin mammas linje och ner till sin egen.
    Muriel skuttade fram och tryckte nosen mot klippblocket och sträckte sig upp på tå för att göra sig så stor som möjligt. "Mät mig! Mät mig också, jag kanske har vuxit!"


[Avslutat]