Skog, så mycket skog. 
En rivig torka lämnade sina spår i det gulgröna gräset och hon njöt av den torra hela luften, liv och kvitter ljöd i dom gröna topparna medans den rödvita honan trampade fram. En stor mörk fjäder hängde från en liten lock längst hennes nacke, en liten trofé och påminnelse om en jobb hon en dag måste avsluta. Men inte nu, inte idag. Bushi kändes sig på ett ovanligt gott humör och funderade på vad hon skulle göra, kanske ta ett dopp och svalka ner sig lite. Roat skockade hon åt sina tankar och skakade fort på huvudet, blöta ner sig var något hon inte gjorde i onödan och än mindre en sådan varm, skön och torr dag som denna. Fläckvis knastrade det lite under dom ljusa tassarna när hon trampade på gräs som desperat skrek efter regn. Det hade varit en ovanligt varm och regnlös sommar på vissa delar av landet, tydligen hade Eldskogen varit en av dom drabbade. 
Dom ljusa ögonen såg sig om och Bushi stannade upp, något var inte helt rätt till. Hon var inte ensam, spänt lyssnade hon efter den främmande honan som befann sig i området men tycktes inte fånga upp något annat än fågelkvitter och vingslag. Med en vakande blick fortsatte hon framåt och den ensamma doften ökade till två främmande individer. Irriterat fnös hon så små glödgnistor bildades och dom gula ögonen började vagt glöda. Förhoppningsvis så skulle dom som befann sig på området bege sig av men ju mer hon rörde sig framåt ju skarpare blev dofterna. Sist hon hade stött på främmande så hade det varit, intressant. Kanske skulle detta sluta på liknande vis, kanske skulle det till och med kunna bli lite roligare. Lite hopp sprakade till inom den eldiga honan och hon fortsatte bland träden tills hon kunde se en röd skepnad längre fram. Det första som Bushi la märke till vad dom stora vingarna och det sprakade till i blicken. Hon vet inte vad det är men sen Templets fall så hade hon börjat få mer och mer avsmak för bevingade vargar, ju fler hon träffade ju värre blev dom. Med spetsade öron inspekterade Bushi den främmande varginnan och tog några steg närmare. "Du var mig den fulaste fågel jag har sett på länge." vräkte hon fram med ett roat leende och stannade på behörighet avstånd, kollade på dom stora vingarna och sen direkt på honan igen som såg allt annat än nöjd ut. 

[Saskia och Bellz <3]

Ny anländ till en ny skog, efter att den förra platsen var misslyckad. Skulle hon äntligen få vara ifred? Saskia hade landat för att vila vingarna en stund, då hon hade färdats långt och hennes vingar inte är optimerade för långflygning. Skogen hon befann sig i var torr och varm. Hon kommer behöva vara försiktig över hur hon använder sin eld här. Den unga honan putsade upp sig lite och tittade sig runt, hon kan inte minnas att hon såg ett vattenhål innan hon landade. Aja, det blir att gå en stund och leta så vingarna får en chans att vila upp sig. 

Men innan hon får chansen att börja så hör hon en röst, hur hade hon missat att det var någon här? Hon tittade mot hållet där rösten kom från och fick syn på en röd vit varginna, äldre än Saskia verkade det som. Den unga fakargen fällde ut vingarna defensivt och spännde blicken i främlingen. ''Du är inte så vacker själv'' sa hon irriterat, varför skulle hon bli störd hela tiden? Det värkte fortfarande i vingarna men om det behövdes så kunde hon ta sig därifrån, men inte speciellt långt. ''Vad vill du?'' frågade hon spänt.

Bushi log lite när den yngre tiken irriterat svarade emot. Hon hade hört bättre förolämpningar än så, om det nu skulle föreställa en. Den glödande nyfikna blicken inspekterade vingarna ytterligare nu när det fanns en chans att ta en god titt på dom. Inte jätte fina men tillräckligt för att hon fann dom intressanta. 
"Jadu, egentligen ville jag nog inget. Men du ser ut att vara en sån som gillar att..." ja vad såg hon ut att gilla. Bushi hade ingen aning men hon var inte riktigt på humör för att slåss, inte än. Hon ville se rött, känna värmen i luften bli ännu varmare. Oemotståndligt varm rättare sagt. "bränna saker kanske?" med en nöjd stämma satte hon sig ner och lyfte upp sin ena framtass som omslöts av röda sprakande flammor. Ärligt talat brydde Bushi sig inte om ifall tiken ville hjälpa till, hon hade redan bestämt sig. Så mycket som möjligt skulle brännas ner, om den främmande tiken brann upp med skogen sket hon i.

Aro hade insett att det fanns så mycket att se och världen var otroligt stor. På sin resa har han redan sett många otroliga platser och ingen har varit den andra lik, framför allt har ingen varit lik Höstskogen. Skogen han befinner sig i är grönskande och livfull i varierande gröna färger. Vacker faktiskt men frågan är om det kan kallas en skog. Klädda av klängväxter sträcker sig underliga kroppar upp ur jorden. Skapar en känsla av väktare som står pass.
Plötsligt är det en rörelse i ögonvrån som pockar på vargens uppmärksamhet. En färgglad fjäril fladdrar fram över blomster. Nosen rycker till på den unga hanen och han skuttar genast efter den lilla flygande varelsen. Fjärilen leder honom genom skogen och håller sig hela tiden utom räckhåll för vargens klapprande tänder. Jakten roar hanen och likt en lekfull valp kastar han sig hjärtligt efter fjärilen.
Uppslukad av fjärilens fladdrande charm lägger han inte märke till främmande röster förrän två färgklickar som klart står ut från skogens grönska sätter ett abrupt avslut på jakten och unghanen gör en slirande halt innan han råkade krocka med en annan varg. ”Oj, hej” Aro hälsar med glada svepningar med svansen. Dock stillar den snabbt när hanens gula blick faller på den vingprydda tiken. ”DU!?” utbrister han både överraskat och chockat.

Saskia granskade främligen och försökte se om hon kunde avgöra vad varginnan ville. Hon var lite större än Saskia själv och hon visste att främligen skulle kunna få övertaget om hon inte var försiktig. 
''Bränna saker?'' uppreppade hon skeptiskt efter främlingens påstående och fällde sedan ner vingarna. ''Frågar du många främlingar om de vill bränna saker?'' frågade hon lika skeptiskt. Situationen kändes väldigt suspekt. Men innan hon hann fråga främligen mer så avbröts dom av en svart massa som kom mot dom och när den unga fakargen kunde avgöra vad det var, eller snarare vem så reste sig raggen och vingarna spretade ut i en defensiv position. ''Vad gör DU här?!'' sa hon irriterat och puffade ut en liten eld puff. ''Jag sa åt dig att inte följa efter mig, hönshjärna!''. Saskia högg blicken i Aro men sneglade även blicken mot främligen.

Hon orkade inte riktigt diskutera med den främmande vargen men tänkte ge henne en chans till innan hon bestämde sig för att använda det bevingade kräket som flaxande fackla. Obrytt rycket hon till på skuldrorna "Nä, men tänkte jag för en gångs skull skulle fråga ifall någon annan vill vara med istället för att agera fnöske." Bushi hann inte reagera mycket mer innan en mörk individ brakade in och fick inte stopp på kroppen fören han slog i hennes röda mörka sida. Den flammade tassen slocknade och dom gula ögonen stirrade irriterat på den mörka hanen. Ett par stora mörka flaxande vingar fångade hennes intresse och ett brett leende sprack fram och än större blev det när hon hörde att dom två redan kände varandra. Inte för att dom verkade vara speciellt bra vänner, inte för att det heller spelade henne någon större roll men det skulle kunna vara en fördel för henne. "Så är du säker på att du inte vill hjälpa till lite?" blicken fästes på den andra tiken och ett slugt leende hände i giporna. "Vi kan ju alltid använda oss av denna." med lite retsam stämma ställde hon sig bredvid den yngre mörka hanen och kollade nyfiket på honom. "Vill du vara med och leka en lek med oss?"

Jag sa åt dig att inte följa efter mig, hönshjärna!
Aro räcker ut tungan åt Saskia. ”Ingen vill följa efter din fula fjäder-rumpa”. Något har minsann stigit henne åt huvudet. Aro vill vara över allt annars än vart hon är. ”Inte konstigt att det luktade illa åt det här hållet”. Aro fnyser som för att rensa rent nosen från obekväm lukt.
Vill du vara med och leka en lek med oss?
Hanens gula blick fästs på den andra tiken som ställer sig bredvid honom. Hon är högre än honom och ser även betydligt äldre ut. En kompis till Saskia? De förökar sig snabbt. Aro ser misstänksamt på den äldre tiken. ”Vem är du nu då? Akta dig för Saskia. Man förlorar hjärnceller av att befinna sig för nära henne under en längre tid”.

Saskia morrade irriterat mot Aro; ''din uppblåsta koltrast!'' sa den unga honan argt och puffade ut en eldboll. Hon flaxade till vingarna aggressivt och trök ner klorna i marken. Den svarta fakargen gick henne verkligen på nerverna. Hon tittade sedan mot den äldre tiken igen, ''jag tar gärna upp dig på ditt förslag, han där behöver lära sig att inte bråka med mig'' sa hon med ett illmarigt leende och tittade på Aro igen. ''Du kommer ångra att du följde efter mig''. Saskia backade ett steg och skickade sedan iväg ett litet eldklot mot den svarta fakargens fötter, och tittade sedan på tiken ännu en gång och drog vingarna längs kroppen för att hålla dom undan för all eld som skulle förmodligen komma.

Med en road min lyssnade hon på dom två ynglingarna som tydligt inte verkade gilla varandra, eller så var dom perfekta för varandra dom visste det bara inte än. Inte för att Bushi brydde sig, hon inväntade tikens svar. Oavsett vad svaret skulle bli så hade hon redan bestämt sig och kul skulle hon ha. 
När varginnan tittade på Bushi så förstod hon vad svaret var och backade några steg för att få en bättre vinkel på vad komma skall. Ett litet eldklot passerade förbi för att träffa sig mål, den mörka lilla oförstående hanen. Några sekunder funderade hon på om det kanske var lite lågt att dra in denna unga varg i det hela men och andra sidan så var det inte hon som hade tagit första steget, inte denna gång iallafall. Den intensiva glödande blicken föll kort på tiken och sen åter på hanen, ett brett leende sprack fram samtidigt som rygg och nacke flammade upp i ett sprakande sken. "Spring lilla vänn, spring." med en låg raspig röst började hon långsamt röra sig emot honom. Ett litet försprång skulle inte skada, hon gillade när det tog lite tid.

Hade han kunnat förutse att Saskia kastar ett eldklot mot hans tassar? Möjligtvis, hon har trots allt gjort det en gång tidigare. Han backar flera steg när elden denna gång är större och han kan känna hettan mot tassarna och benen. Nosryggen rynkas och öronen vinklas ogillande bakåt. Aro verkligen ogillar denna totala ignorans mot den skada elden kan göra.
”Har insekter krupit in i örat och byggt bo i din skalle? För du är verkligen inte riktigt klok”.
Spring lilla vän, spring.
Den äldre tiken hade backat undan och nu reser sig eld över hennes äldre tikens nacke och rygg. Flugskit, det är verkligen tillsammans. Aro reser vingarna över ryggen och reser sig sedan på bakhasorna. Han slår till med vingarna och vinddraget får Saskias eldklot att sträcka sina flammor mot henne istället. Därefter låter Aro vinden fylla hans vingar och med några kraftiga vingslag höjer han sig upp över platsen och de två tikarna.
”Ni är ju lika dryga båda två. Ni förtjänar varandra”.

När Saskia såg den äldre tikens eld längs nacken och ryggen så vart hon smått imponerad men vände sitt fokus snabbt mot Aro, och backa undan smått när hennes egna flammor kom mot henne när hanen for upp i luften. Saskia morrade till och tog själv sats för att flyga upp, ''kom tillbaka din fegis!'' ropade hon och tog några vingslag upp i luften även fast vingarna ömmade. Väl i luften så skickade hon iväg ett eldklot efter honom som tyvärr missade och for ner bland träden och man kunde höra hur elden sprakade när när ett träd börja brinna, men Saskia verkade inte bry sig i denna stund. Hon tog all kraft hon kunde att jaga efter Aro, och skickade iväg ännu ett eldklot mot hanen i hopp om att den skulle träffa.

Med ett brett leende lät hon vargens vingslag släcka större delen av all eld som klädde henne. Med ett väldigt roat skratt spände hon hela kroppen för att hoppa upp och försöka bita tag i hanen som hade lyft från marken. Dom vassa tänderna sjönk ner i det varma köttet när hon fick fäste om den långa svansen och med ett snabbt ryck drog hon ner hanen emot marken igen. Innan den unga hanen hade hunnit få fäste kastade hon sig emot honom med glödheta röda tänder. Elden hade spridit sig från hennes kropp och snabbt sökt sig längst det torra gräset, det fräste och spottade om dem alla tre när flammorna började få fäste om träd och buskar. Var hon träffade bekom henne inte, hon ville bara orsaka så mycket skada som möjligt och om hon högg honom eller den andra honan spelade ingen roll. Dem båda skulle så småningom få smaka på samma medicin. Intensivt löst de gula ögonen och ett sadistiskt skratt lämnade dom mörka läpparna när hon snabbt högg omkring sig.

[Bushi går mayhem ]

Saskias andra attack lyckades han finta och ett triumferat leende pryder hans läppar. Saskia skickar ännu ett eldklot mot honom och denna gången är det allt för nära. Aro kan känna doften av bränd päls men tack och lov inget som tagit eld, bara bränd. Smärtan griper tag i honom i nästa ögonblick och hela kroppen skallrar när den slår i marken. Han hinner knappt förstå, ens reagera på vad som hände innan den äldre eldfängda tiken går till attack igen och… mer smärta. Aro är inte själv medveten om att smärtan får honom att tjuta. Hettan från elden skickar en paralyserande känsla genom den mörka kroppen. Aldrig har han haft så ont tidigare. Aldrig har tänder och klor rivit i hans skinn och fått honom att blöda. Han kan höra Saskias skratt på avstånd, eller inbillar han sig? Världen känns ovanligt distanserat. Som om något dragit en slöja omkring för att dämpa allt, ljud, ljus. De gula ögonen söker sig upp mot den äldre tiken han inte vet namnet på. Han försöker samla sig, fokusera och ignorera smärtan. Kroppen darrar och med risk att trötta ut sig för mycket skjuter Aro ut en stöt av månenergi, likt elektricitet, mot tiken som har begravt sina tänder i hans kött. Måste bort härifrån, är den enda tanke.

Den varma järnrika smaken av blod fyllde den varma frätande munnen när dom långa vassa glödheta tänderna sjönk ner i köttet. Hanens panikslagna blick fick Bushi att skaka vilt på huvudet, slet i honom likt en trasdocka. Det knastrade och knäppte runt om henne när eld och glödheta tänder brände bort päls och hud. Hon hade hamnat i en sån trans att hon inte såg eller kände hanens statiska attack fören det var försent. 
Ilsket röt hon och släppte greppet om honom och tog ett steg tillbaka för att samla sig. Håren hade rest sig över hela kroppen efter den irriterande stöten. Hon hade förr fått elektriska stötar men denna var inte lik det på något vis, en bekant känsla hon känt förr. Argt stirrade hon på den svarta hanen och såg nu det bekanta mönstret, klart det var en av dom. "Ditt lilla äckliga månkräk!" spottade hon förbannat fram och lät elden rumt om henne snabbt röra sig emot honom. Han skulle dö här och nu, det var sista gången hon skulle ta skit från en värdelös månvarg. "Det finns ingen liten värdelös Gud som kommer kunna rädda dig denna gång!" med ett brett självsäkert flin började hon röra sig emot honom. Om än hon inte ville erkänna det för sig själv vad som hände den dagen så tänkte hon åter igen bevisa att Gudarna inte fanns. Dem skulle inte kunna rädda honom eller allt liv runt om i denna skog denna gång.

[Zoooey din tur att kaosa ]

När den svarta hanen föll ner på marken när den äldre tiken fick tag i honom så kunde hon inte låta bli att le och även släppa fram ett skratt. Hon kände som en form av extas som blandade ihop sig med ilskan. Innan hon landade för att fortsätta sin jakt på Aro så sprutade hon eld kring sig, man kan ju inte ha för mycket eld. Hon cirkulerade runt Aro och tiken i luften. ''Nu är du inte så tuff!'' kraxade hon högt med ett skratt. Hon landade på andra sidan av Aro och hennes långa klor grävde ner sig i marken när hon gick, och utan tvekan hoppade hon fram och bet tag i Aros nacke och lät lågor komma från munnen. Smaken av blod och det brände köttet gjorde henne mer exalterad, och hans skrik var som musik i hennes öron. Hon hade aldrig känt så här tidigare. Hon ville inte släppa taget hon ville bara bita hårdare och hårdare.

Smärta far genom hans kropp som elektricitet och Aro känner varenda del av honom domna. Udden av hans medvetande är blurrigt och någonstans inom honom är det en röst som viskar att detta bara är en hemsk mardröm. Fler tänder biter och sliter och bränner honom. Tvingar den mörka hanen att skrika ut i smärta. Han kan knappt andas då nosen är fylld av stanken av hans egna brända kött och päls. Aro ser ingen väg ut. Det här händer. Det är nu han dör. Tårar rinner ner för hans kinder utan att han märker det och den gula blicken söker sig upp mot himlen. Söker det lysande ögat där uppe som brukar kunna skänka trygghet. Istället bländas han av solens ansikte.
”Duraneir” Ordet sveper likt en utandning över den bevingade hanens mörka läppar.
”Snälla hjälp mig”. Jag vill leva. Rösten bryts av hans egna tjut av smärta. Det kommer inte finnas något kvar av honom när de här två eldvargarna är klara. Inte ens ett minne kommer vara kvar. Aro kommer bara vara en liten pust i vinden som ingen någonsin kommer märka var där.
Snälla hör mig. Är det en tanke? Han är inte säker på om han får ut orden i ord. Kanske andas de ut i hans skrik. Aro har tappat kopplingen till verkligheten. Han är inte säker på vad som är vad längre. Allt han känner är smärta.
”Vem som helst” Hjälp mig.

Den eldiga blicken följde dom två bevingade vargarna tumlade runt på marken. Det tog inte många ögonblick innan tiken hade övertaget över den mörka skadade hanen, luften fylldes av bränt hår och blod. Leedet på dom mörka läpparna försvann när hon började röra sig mot vargarna, skräcken i den mörka hanens blick gick inte att ta miste på. Han trodde nog att det var idag kan skulle dö, dö utan att någon Gud skulle rädda honom. Precis det hon hoppats på och ville visa honom, det finns inga Gudar och om dom nu finns så bryr dom sig inte som småskräp. 
Med glödheta tänder och eld vällande ur käften högg hon, högg mot tikens ena vinge för att orsaka så mycket skada som möjligt och vända tiken bort från hanen. Här skulle ingen dö utan att hon själv fällt det dödliga hugget. Med en hård blick såg hon mot hanen att skulle bege sig av innan hon eller tiken vände mot honom igen. Hade Bushi lite tur så skulle all eld runt dom avsluta jobbet, om inte annat kunde hon söka rätt på honom senare och avsluta det.

Snälla hjälp mig!
Det finns ingen liten värdelös Gud som kommer kunna rädda dig!


Eld, eld, eld. Alltid är det eld.


Brännande, fräsande. Ljudet av Aros smärtsamma skrik blandas av flämtade böner. Bedjande, vädjande; vem som helst. Luften fylls av knastret från lågor bland grenar och blad, av de båda tikarnas glättiga, hånfulla skratt, och doften av bränt kött och päls. Knäppande. Bubblande.

Det börjar i Aros strupe, kväver hans skrik med ett tjockt gurglande läte. Med en krampaktig kväljning väller vattnet fram ur hanens mun och nos. Det rinner ur såren, rinner över hans hals och rygg, över ben och tassar, först färgat rosa där blod har flutit, svart av sot, och sedan skimrande rent. Aros kropp vrider sig i ofrivilliga hostningar och smärta när någonting inom honom ljudligt förändras. Knäppande. Krasande. Ben mot ben. Stora, svarta fjädrar – brända och skadade av eld – faller till marken och ersätts av nya. Öppna sår flätas samman av ny hud, ny päls, och blanka, mjuka fjäll. Lång päls släpper från den piskande svansen när den förvrids, förlängs, och delas i en elegant fena.

Det hela är över på bara sekunder. Luft fyller åter Aros lungor, och paniken i hans inre tycks lindas i ett tröstande lugn. Där han tidigare legat döende har hans kropp nu blivit rest, drypande av det klaraste vatten, glänsande av elden som ännu slickar växterna runtom. Förvandlad.

Ej längre ett av månens barn, utan en son av vatten.


Du vill leva, och leva skall du,
son av himmel och hav.


[Aro har förändrats och blivit en fakarg/havsvarg, och har fått vatten som kraft istället för månkraft.]

Saskia var så inne i att skada Aro så mycket hon kunde att hon inte ens tänkte att den andra tiken tänkte annorlunda, så när den brännade och huggande smärtan tog tag i hennes vinge så skrek hon till med både chock och ilska så hon tappade taget om Aros nacke. Vreds sig mot hållet smärtan kom från och högg i luften med eld i käften för att komma bort. På något vis kunde hon ta sig ur grepet och vände sig mot tiken i ilska. ''Vad i helvete är ditt problem?!'' skrek hon ut morrandes och stampandes, hennes vinge var blodig och det hängde brända fjädrar från det brända köttet. 
Men innan hon ens kunde göra något annat så blev den unga fakargen distraherad av något blött hon tittade ner på marken och såg vatten. Vatten? Vad i hela...? Hon följde vattnet med blicken mot Aro där den unga hanen hade något slags krampanfall och det forsade vatten från honom. Saskia backade undan med chock blandad skräck, vad är det som händer? Hon ser den svarta hanen förändras framför henne. ''Vad är det som händer?!'' skrek hon ut och tittade på den andra tiken för nån form av svar men hon såg minst lika chockad ut. ''Det här var jag inte med på!'', Saskia sprang och med några smärtsamma vingslag så lyckades hon komma upp i luften, hon ville bara komma därifrån. NU. Med en ograciös flygning så lämnade hon platsen, smärtan var hemsk men hon tänkte inte vara kvar där. Det där fick tiken sköta själv.

När den vinglösa eldtiken ger sig på den andre så får Aro en liten gnutta hopp om att lyckas ta sig därifrån. Om han skulle dö ville han inte dö här. Men han vill leva, han har knappt fått leva ännu och de här eldtikarna försöker stoppa honom från den chansen. Han är för ung. Låt mig leva. Tron är det sista som lämnar honom och det som får honom att fortsätta hålla ett krampaktigt tag om livet. Förtvivlan är dock för stark och blodförlusten får det att snurra i huvudet. Aro känner livet rinna ur honom med varje hjärtslag. Det blir svårare och svårare att andas och tillslut känns det som att han ska kvävas… nej, drunkna… det känns som att han drunknar.
Smärtan slår helt ut alla hans sinnen och känns det som att han DRUNKNAR. Vatten, det är så mycket vatten och det kommer från honom. Nu ÄR det slut. Världen är upp och ner och han möter slutet genom att drunkna i ett hav av eld. Det är helt orimligt men det är sanningen. Aro ger upp och låter sig bara svepas med. Han tappar kontrollen och kroppen vrider sig onaturligt och ljudet av ben som bryts fyller öronen på honom. Han hör sin egen kropp falla sönder. Brända fjädrar slår i marken och tårarna forsar som floder. Han bländas inte längre av eldens lågor, allt är svart.
 
Plötsligt övergår smärtan i ett enerverande kliande. Luften forsar åter in i Aros lungor och den välkomnande lättheten sprider en form av frid inom honom. Allt känns som en dröm och sömnen glider av honom likt den smekande vind.
 
Du vill leva, och leva skall du,
son av himmel och hav.
 
Tack.
 
Det ligger mycket vördnad och tacksamhet i det enda ordet som Aro sänder ut.
 
Den klargula blicken fästs på den vinglösa eldtiken, den andra syns inte längre till. Det darrar i läppen innan Aro drar den tillbaka över vassa tänder och bakom honom piskar en lång fjällig stjärt. Vingarna reser sig mot skyn och Aro kallar vattnet till sig och i en enorm flodvåg låter han den skoningslöst fara fram mot eldtiken och hennes eld. Må den släcka allt i sin väg.
 
Med nyfunnen styrka kastar sig Aro med kraft upp i luften, det känns ovant och obalanserat men snart fångar vinden honom. Utom räckhåll för eldtiken och hennes temperament överblickar han skogen för att se så att elden kvävs.

Ett stort flin sprack fram när Bushi kunde se den andra tikens ilskna reaktion. Om någon ska dö här så är det i Bushis egna grepp och ingen annans, att låta dom hjälpa till lite skadade inte. Betydde bara att hon inte behövde jobba lika hårt för slutmålet.
Den brända smaken av blod fyllde hennes mun och aggressivt ryckte hon i vingen som satt fast i den andra tiken. Ett sadistiskt skratt gurglade fram när hon släppte taget för att röra sig mot tiken igen men något stoppade henne, stoppade dom båda i det stormade eldhavet. Blött, hon kände sig blöt. Eller det gjorde hon inte men något kändes fel och lite förvirrat tittade hon ned mot sina ljusa tassar såg såg vatten forsa fram. Så vitt hon minns så hade det inte varit det minsta blött när hon rört sig fram i skogen. Med nyfiken och irriterad blick följde hon strömmen som ledde till den andra bevingade kräket. Utan att lägga större vikt på tiken som flaxade iväg som en skrämd snorvalp släppte Bushi inte blicken från hanen.
"Jag måste verkligen sluta inhalera massa rök när jag gör saker." för varje sekund som gick övertalade hon sig mer och mer att påhittet framför henne inte var på riktigt. Kanske var hon fortfarande rökskadad sen Måntemplet, hon var garanterat rökskadad sen dess. Gudar var något som fega kryp bad till för att söka tröst, lönlös tröst när döden knackade på porten.
Om än Bushi inte ville erkänna det för sig själv så tyckte hon att han såg väldigt, annorlunda ut mot för tidigare. Alla sår tycks vara borta och hans sedan tidigare långa håriga svans var nu en... fena? Hur mycket rök hade hon egentligen dragit i sig för att hallucinera så mycket. Fjäll och fenor, det hörde hemma i havet och inte på en äcklig bevingad varg. Inte för att vingar hörde hemma på dom heller.
Långsamt följde den eldiga tiken hanen med blicken när han reste sig upp och hon gjorde sig redo att kasta sig emot honom när en stor våg bildades framför honom och dundrade emot inferotiken med oemotståndlig kraft. Det fanns ingenstans att ta vägen och Bushi slog mot vågens hårda kalla vägg. Det fanns många saker i livet som hon avskydde men havet var något hon aldrig hyst agg mot fören idag. Bara tanken att ett litet kräk som honom mitt i allt kan skapa en mindre tsunamivåg från ingenstans irriterade henne in i benmärgen. Var inte Bushi redan arg så blev hon nu, hur vågade det lilla kräket försöka dränka henne, dränka alla sprakande lågor som flammade vilt bland träden. Ilsket skrek hon och spottade eld runt sig samtidigt som hon försökte hålla sig ovanför ytan. Ju mer arg tiken blev ju mer vatten rann ner i halsen och hennes skrin gick över till gurglande. Bittert såg hon elden runt sig släckas medans vågen tryckte henne längre och längre bort från hannen. Dö, han skulle dö. Om än inte idag så skulle hon se till att han hans sista andetag dras med hennes glödheta tänder nedborrade i strupen hans.

Avslutat

[Bushi goes swoop   ]