Det var knappt att han syntes bland de mörka skuggorna när han med trötta, stapplande steg rörde sig den korta biten mot moderns rum. Snörvlande hickade han till ännu en gång. När han kunde se öppningen till hennes rum stannade han upp. Det här kanske bara var fånigt. Han borde egentligen gå och lägga sig igen. I sin egna bädd. Ariel rös till. Nä, han ville verkligen, verkligen inte gå och lägga sig i sin egna bädd igen.
    "Mamma?" frågade han med svag röst då han stod i dörröppningen. "Mamma."
Han fick en trött bekräftelse på att hon hörde honom. Med försiktiga steg gick han in hos henne och ställde sig bredvid hennes bädd. Han bet sig själv i underläppen. Det här kanske bara var dumt. Han var nog för gammal för att sova hos henne egentligen.
    "Får jag sova hos dig inatt?"
Gråten gjorde sig påmind och sken igenom i rösten. Han ville inte gråta, men han kunde inte sluta. Det var pinsamt.

Nilo nästan ryckte till när hon vaknat till och insett att det var en av hennes söner som faktiskt stod i rummet. Orolig över att det var något värre så slappnade hon snabbt av igen av att det inte var något värre än mardrömmar.

"Åh min son, kom till mig. Lägg dig nära." Ariel kröp upp alldeles intill så Nilo kunde lägga svansen om honom. Hon viskade: "Det är bra att du gråter. Att du är rädd kommer att göra dig starkare." Hon pussade honom på huvudet. "Du är svartvarg. Du är mörker som kommer vara någon annans mardrömmar en dag. Du kommer bli stark, som din far. Vacker som din mor. Världen kommer inte ha en chans." Sa hon som en stärkande tröst. En till puss på huvudet. "Berätta nu, vad var det som skrämde dig?"

Det var med en enorm lättnad i bröstet han kröp upp hos sin mor och kröp ihop så mycket han kunde i ett försök att undkomma de annars trygga skuggorna. Försiktigt snörvlade han till när Nilos svans omfamnade honom.
    "Det är bra att du gråter."
Med glansig blick lyssnade han på vad hon hade att säga. Det kändes skönt att höra att det var okej att han grät, även om det var pinsamt att han inte kunde komma ihåg varför. Men det kändes mycket bättre att höra hennes tröstande ord. Han behövde inte vara rädd för sina mardrömmar. Där och då bestämde han sig för att hans mardrömmar skulle vara rädda för honom, om än det inte var någonting han lyckades märkbart med. Så frågade hon plötsligt vad det var som skrämt honom. Ariel begravde ansiktet i hennes päls. Men den här gången försökte han inte hålla tillbaka tårarna. För det var okej att han grät. Han skulle bara bli starkare av det.
    "Jag kommer inte ihåg." sade han med tydlig skam i rösten.
Han sneglade mot sin mor. Skulle hon också tycka han var pinsam? Innerst inne visste han att så inte var fallet, men när man var liten, rädd och våldsamt blivit ryckt ur sömnen av något som skrämt en vaken var det svårt att tänka klart.
    "Jag bara vaknade och var rädd."

Nilo log igen.
"Aah, då har du redan skrämt iväg drömmen om du inte kommer ihåg den längre. En liten mardröm är ingenting mot mörkret som finns på vår sida här i Tenebris."
Hon smekte lugnande Ariel över huvudet med nosen.
"Sov nu min son. Du är trygg här."

Han snörvlade till svar, men det kändes redan mycket bättre. Och hon hade rätt. Självklart hade hon rätt: hon var hans mamma! Ariel nickade försiktigt till svar innan han begravde nosen i Nilos päls. Han var trygg här. Och han hade ju faktiskt redan skrämt iväg den mardröm han haft. Det fanns inte en enda av dem som skulle våga komma i närheten av honom när både han och hans mor fanns här. Den skulle inte ha en chans!
    "Godnatt mamma," gäspade han trött.
Han somnade ögonblicket han stängde ögonen.

[Avslutat]