Ajodelle hade varit lite rädd för att sova på sistone. Med god anledning också. Hon hade haft underliga drömmar, som lämnat henne med en olustig känsla inombords. Men det var dags att sova. Motvilligt kurade hon ihop sig invid Ephie. Nog skulle drömmarna hålla sig borta om hon bara medvetet motade bort dem, och var nära sina kära. Man kunde ju tro det. Ajodelle var tyst och tänkte. Till slut slumrade hon till. Nästan direkt möttes hon av Ötamon. Hon hade knappast sovit innan hon drömde att hon vaknade. Hennes ben darrade i drömmen. Hon ville inte se mer blod. Ajodelle ville inte vara i Ötamon mer. 
  "Jag hatar Ötamon", viskade hon.
  Ändå tvingades hon vidare av sin egen nyfikenhet. Hon ville inte se sin mor. Inte sådär. Med sår överallt. Snälla. Ajodelle strosade runt i Ötamon, vidare, inåt. På samma sätt som den där andra gången stod en skepnad bortvänd en bit bort. Mamma? Den här gången blev Ajodelle inte alls glad. Inte ens förvånad. Inte förundrad. Hon var likgiltig. Sakta vände sig Ajani mot henne. Ajani började gå. Mot henne. Ajodelle stannade. Ajani verkade inte känna igen Ajo, så Ajo stod kvar och väntade. Så plötsligt dök en liten gestalt till upp. Ajodelle kunde inte uppfatta något från sina sinnen utöver att hon helt enkelt såg händelsen utspela sig. Det verkade som de pratade nu. Ajodelle kunde inte alls höra vad de sade. Sedan dök en större gestalt upp. Mamma ville bort, men de höll henne kvar där. Ajodelle försökte skrika, men inget ljud kom ur henne. Scenen fortskred, de gjorde hemska saker med hennes mamma. Två främlingar som Ajodelle inte sett förut. Ajo kunde inte prata längre, inte låta alls. Ajani var fast i en snara av något material, hon hängde i luften, länge, och Ajodelle ville inte se mer. Hon vände svansen till. Hon började kuta, fortare än hon någonsin tänkt att hennes ben kunnat göra. Plötsligt hörde hon något bakom sig. Hur var det möjligt, hon sprang ju så fort! Någon slipade upp henne, någon tog henne hårt i nacken och slet upp henne i luften. I samma rörelse slets hon upp ur sömnen. Hon flämtade upprepat när hon insåg att hon var vaken. Hon knuffade på Ephie och ville bara ha kontakt med någon nu. Tröst, kanske. Hon knuffade hårt igen för att väcka sin syster. Ingen reaktion. Ajo spjärnade emot med benen och försökte flytta på Ephie eftersom att hon var för trött för att orka prata. Hon visste inte ens hur hon skulle orka förklara, mardrömmen hade gjort henne mer utmattad än innan. Till slut kastade sig Ajo upp på fötter. Hon såg surt på Ephie men rött runt systerns hals hejdade Ajodelle från att knuffa igen. Ajo stirrade stint på Ephies stela kropp. Hon skrek till och backade tillbaka, såg Atheala och Alinan också. De verkade vara i samma tillstånd som Ephie. Uuuh... Ajodelle backade, snubblade, totalrammade den som stod bakom henne. 
  "Pappa, pappa? Vad är det som händer?", mumlade hon förtvivlat och spärrade upp ögonen.
Pappa svarade inte, och när hon vände sig mot den hon backat in i så skrek hon högt. För det var mamma, inte Ethan. Och hon hade kommit för att visa skadorna som Ajo försökt fly från, blunda ifrån.
Ajo vaknade på nytt. Hon skrek ihållande och det övergick i jämmer och gråt. Hon ryckte till när Ephie buffade på henne med nosen. Orolig över Ajos plötsliga relation. Ajodelle var så rädd. Hon ville berätta om det här för sin pappa. Hon ville bara ha hans sällskap nu. Men hon var tacksam över Ephies gest. Hon behövde den, för hon hade inte ens hunnit börja sörja Ephies död. Drömmen hade varit väldigt verklighetstrogen, och hon väntade sig nästan att hon skulle vakna igen. Och igen. För även om hon trodde att mörkret just nu var den äkta natten, så fanns tvivlet. Som sade att hon inte kände Ajani, hade aldrig känt henne, att verkligheten var fragil, att mardrömmarna var fler, att hennes syskon egentligen faktiskt var döda. Att hon skulle vakna igen. Men hon gjorde inte det, även om allt kändes väldigt skakigt och overkligt. Hon var vaken nu.

[Åldrar Ajo i samband med detta förresten]