En tunn månskära lyste på en stjärnklar himmel medan Nilo vandrade genom Civitas. Endast några enstaka dekorativa lyktor lyste längs vägen och förstärkte hennes siluett. Som omväxling ville Nilo inte dra uppmärksamhet till sig just denna kväll, men det gick inte ta fel på hennes svepande rörelser. Hon tänkte alltid på att vara elegant, även i en mer diskret stund som denna.

I Civitas mitt kunde hon finna honom. Han var ute, passade antagligen på medan solen inte sken. Han visste antagligen redan att hon var där insåg hon men han låtsades inte höra henne.
"Even." Sa hon elegant för att få hans uppmärksamhet. Hon kastade ett nöjt leende mot honom. Lite för nöjt. Hon närmade sig något för att inte behöva prata för högt.

"Det är gjort. Min del är avklarad. Vi kommer att vara redo inför Skuggfalls invigning.. Som vi planerat." Hon såg lite menande på honom.


[Privat roll mellan Nilo och Even]

"Even."
"Enilorac." Even vände sig till svartvargen när hon kallade. Ett välkomnande leende över läpparna. Hennes egen, belåtna uppsyn talade redan innan hennes ord. Han visste varför hon var där, kände det i luften lika tydligt som det syntes i hennes anlete. Doften av platser, vargar och utvalda möten. Han luktade själv vagt av varg och blod den här natten. Han gick henne till mötes, och kysste hennes kinder i hälsning innan hon tog till orda. Det var gjort.
     "Åh, Nilo." Evens ton var låg och mjuk. Han lät den guldfläckiga blicken svepa över hennes skepnad innan han åter mötte hennes ögon. "Du har gjort väl ifrån dig. Lämna resten till mig." Han lutade sig närmre henne, sin kind mot hennes kind och blicken riktad ut i natten runtom. Leendet gick att höra i rösten när han fortsatte. "Jag ser fram emot spektaklet."

En nöjd rysning gick igenom henne.
"Åh Even. Du kommer bli nöjd, det är jag säker på. Men inte är det väl ändå bara ett spektakel vi ska kalla det heller, lite mer entusiastisk än så hoppas jag du är." Hon retades bara med Even. Men ett plötsligt sting av dåligt samvete slog henne. Det var synd det som skulle ske, men det fanns ingen återvändo nu, och det var för det bästa. För allas bästa. Och ja, helt klart för Nilos bästa. Ett offer hon var villig att göra även om det också tog emot.
"Det kommer bli perfekt. Jag hoppas du är barmhärtig." Hon backade något och såg honom lite menande i ögonen, men hon kunde inte dölja ett underliggande flin. "Du får vara en snäll Even."

"- lite mer entusiastisk än så hoppas jag du är."
Even skrattade, varmt och inbjudande.
     "Självklart." När hon backade så rätade Even på sig. Han besvarade hennes försök till en menande blick med ett mer roat leende. Hennes nästa ord drog ett nytt skratt från hans läppar. "När är jag inte snäll?"

[Avslutat]