Än var det svårt för Ivo att komma in i sina nya rutiner. Att bo i en stad var knappast något han räknat med, men här var han nu. Även om han älskade Aurora av hela sitt hjärta och såg fram emot valparnas ankomst, så saknade han Eriinari en aning. Det fria livet under himlen och adrenalinet i blodet under zombiejakten. Han saknade Duva, hans vän. En dag skulle han besöka henne, och pappa Esk också såklart. Ett litet leende spreds över hans läppar vid tanken på dem båda. Han hoppades innerligt att de hade det bra.
Ivo gick längs huvudgatan i Civitas med tankarna bland molnen. Sedan Aurora gett de lyckliga nyheterna kunde han inte bärga sig. Han funderade på allt möjligt, på namn till de små krabaterna och på vad hans pappa skulle säga när han fick veta. Allt han ville lära valparna. Jakt, fiske, att slåss. Ivo gick nästan in i någon i sina djupa tankar men han tack och lov hejda sig innan. Hans vita blick landade på en svart skepnad, en tik som var bekant på något sätt. Ja, Ivo mindes bestämt att Aurora nämnt henne.
"Å, f'låt," fick han ur sig och försökte minnas hennes namn. "Eee..nilo? Visst?"

Till Enilorac!

Nilo såg på den stora hanen som hälsade på henne med lite avsmak i ansiktet hon inte hade kunnat hejda. Det var svårt att inte se på hans betar? Ew. Och det var extremt svårt att inte notera hans.. sex ben? Dubbelt Ew. Det blev bara värre och värre. Hur kunde Aurora falla för det här? Aurora skulle kunna få bättre, var hon så desperat tösen. Jisses hon behöver verkligen Nilos vägledning. Nu var det rena missfoster Nilo träffade och beblandade sig med. Hur hade hon hamnat här? Nilo fick påminna sig om varför hon hade utsatt sig för det här till att börja med och hon tog ett djupt andetag.

"Ursäkta jag tror inte att vi har mötts? Ni är?"

Nilo visste redan vem det var som stod framför henne och hon blev mest arg. Det här var vargen som hade gjort Aurora dräktig. Hon ville skrika på ivo och fråga om han förstått vad hans lilla romantiska påhitt skulle kunna betyda för alla, hur mycket det skulle kunna förstöra. Riskerna var för stora. Men så snart Nilo såg honom hade en plan börjat formats i henne. Något skiftade i hennes ansiktsdrag och hon log nu lite mer lustfyllt. "Säg mig, inte råkar ni ha tagit er hit för att träna till att kämpa i invigningen av Skuggfall?" Hennes ögon svepte över honom. "Jag tror ni skulle kunna göra bra ifrån er.. Bjuda alla på en bra och minst sagt spektakulär show."

"Hm? Å f'låt, ja' e Ivo, Auroras partner," presenterade han sig och sänkte huvudet. Han visste bara om att Enilorac var av högre rang så han försökte vara  respektfull. Han hade fått lära sig det tidigt av Esk, till befälhavarna bland Zombiejägarna.

Träna till att kämpa i invigningen av Skuggfall?

Ivo spetsade nu nyfiket öronen och rätade på sig. Aurora hade nämnt det, men skulle verkligen han? Träna och slåss i invigningen? Wow! Tanken på äran det kunde bringa honom och framför allt Aurora gjorde hans ögon lite blanka.
"Troru verkligen de?" utbrast han. Svansen började omedvetet gunga bakom honom. "Assååå ja kan ju gere ett försök hehe. Men va skulle Aurora tycka om de?"

Nilo hade tydligt svårt att höra vad han sa, men hon fortsatte le och trodde hon greppade sammanhanget i hans tal åtminstone. En del av Nilo kände ju att det var tur att Aurora inte verkat ha valt den klipskaste av partners i det här fallet, vilket kunde vara till allas fördel om de hade tur. Hade han varit allt för intelligent hade det snabbt kunnat leda till problem, och Nilo ville inte att Aurora skulle råka ut för något även om hon bannade henne för detta väldigt ogenomtänkta drag.

Men Ivo kunde också göra nytta genom att faktiskt träna till att bli gladiator och slåss för Tenebris. De behövde starka och lojala gladiatorer som kunde slåss för dem och Ivo hade allt som krävdes, utom möjligen den där nerven av ilska, men den gick nog att motivera och träna fram. Om han vann för Tenebris vore det bra för alla.


"Åh tror du inte att Aurora skulle.. imponeras av att se dig visa upp ditt mod och din styrka på arenan. Visa alla att du ärar din hona och förtjänar allas respekt. Att stå där och ta åt dig av allt jubel från all publik, det kommer bli mäktigt."

Och å andra sidan, om han råkade dö på arenan.. Så skulle flera problem vara lösta och de behöver inte oroa sig för vad han skulle råka komma över för information de inte vill sprida vidare. Smidigt. En Win win helt klart.

"Vi får fundera på en titel som skulle passa dig. Du är ju trots allt en zombiejägare, ett ärofyllt uppdrag, fyllt av heder och storhet i sig redan."

Ivo sken upp.
"Å jo... jo de tror ja!"
Svansen började vifta bakom honom vid tanken på Auroras blick ifall han stred på arenan, inför folk. Och om han segrade? Ivo hade än inte mött någon som var starkare än honom.
"Jaamen EXAKT." Ivo försökte genast att tänka ut något ärofyllt namn som passade honom, lät coolt, och som samtidigt skulle låta Tenebris skina. Trots allt var han en del av dem nu, inte Zombiejägarna. "Du har säkert redan massa bra idéer å så. Ja kan försöka tänka ut nå, ööh typ... IVO, Ken-Yaks beskyddare! Eftersom ja skyddade oss från zombies å så, asså. Eller typ... ööh..."
Kugghjulen snurrade så det knakade men Ivo insåg snabbt att han kanske inte var så duktig på namn ändå. Han log lite ursäktande. "Öh du måste väl ha viktiga grejer för dig å så, ja fattar. Men ja ställer upp, ja vill låta Tenebris skina och slåss för allt va ja kan asså!"

Nilo log tålmodigt.
"Åååh ja, det låter jättebra. Helt perfekt, du gör mig och hela Civitas verkligen en stor tjänst." Hon betraktade Ivo igen uppifrån och ner, men med en mer analytisk blick. Han var uppenbarligen stark, men långt ifrån så bra form han skulle kunna vara i. "För att inte skäm.. jag menar för att kunna visa upp din bästa sida så måste du komma ihåg att dyka upp på gladiatorträningarna nere i Skuggfall. Jag ska prata med Haru så hon vet om att hon ska träna dig." Hon log nöjt igen mot honom och blinkade. "Då kommer vi umgås en hel del nu. Lycka till, Ivo." Nilo dröjde sig kvar en kort stund innan hon sen vände sig om för att gå iväg. 

[Avslutat]