Han hade bestämt sig. Det hade tagit tid och han hade behövt fundera mycket och länge, men till sist hade han kommit fram till vad det var han ville göra med sitt liv. Sen att Nilo inte skulle bli speciellt glad över det hela var en helt annan femma.

Det kändes som att han letat överallt när han till sist fann henne i en av trädgårdarna tillsammans med Nephania.
    "Hej," hälsade han med ett leende.
De båda tikarna avbröt sin konversation, och han kysste kärleksfullt deras kinder. Plötsligt blev han riktigt nervös. Allting hade känts okej fram till nu när han faktiskt skulle prata med henne.
    "Mamma, kan jag prata med dig?"
Det gick säkert att höra att det var någonting utöver det vanliga, för Nephania ställde sig upp för att lämna dem ensamma.
    "Vi får fortsätta vår konversation lite senare," sade stäppvargstiken och lämnade dem.
Med ens önskade han nästan att hon inte gått sin väg, för plötsligt behövde han ta tag i att prata med sin mor med en gång.
    "Kom," hon gestikulerade till honom att lägga sig ner bredvid henne.
Med en graciös rörelse sjönk han ner bredvid henne. Hjärtat dunkade så våldsamt i hans bröst att han undrade om hon kunde höra det.
    "Jag har bestämt mig för vad jag vill göra," sade han med ett leende. "Jag vill bli gladiator."

Nilo hade precis böjt sig fram för att dricka lite mer utsökt vin.. När hon istället började hosta av vad hon hörde vad hennes son tänkt berätta. När hon kunde andas igen gav hon sin son en sträng blick och snörpte ihop munnen.

"Du vill bli.. gladiator." Hon reste sig stressat upp och började vandra fram och tillbaka. Och sa inget på säkert en hel minut vilket är eoner av tid räknat i hur länge Nilo brukade hålla tyst vanligen. Allt hon kunde visualisera sig framför sig är hur hennes son - utan krafter - skulle brytas av på mitten av någon som Haru, eller deras senaste tillskott Kolzak. Han skulle inte ha en chans. Att bara hitta motståndare lämpliga nog som inte skulle säkra hennes egna sons DÖD... Hon stannade upp och såg på honom igen. Hon försökte le men såg nog mer arg och hotfull ut än något annat på ett sätt bara en mamma kan.


"Ariel.. min älskade älskling.. Min son. Du tycker inte att jag har visat dig tillräckligt många avskräckande gladiatorstrider sen du föddes? Borde jag visat dig ännu mer blodiga kroppar som slitits isär eller döda kroppar som de bär ut från arenan? Förstår du att jag kommer inte kunna skicka med dig Haru som beskydd nere på arenan?? Du har inte funderat på att prova något som.. Ja vad vet jag.. teater?? Du kan följa med Alonso nån gång, de verkar ha väldigt trevligt och det är inte lika vanligt att de som är med i skådespelen dör åtminstone."

Tystnaden när hon vankade av och an kändes oändligt lång. Det var få tillfällen hans mor faktiskt var tyst, men han verkade ha lyckats. Hennes skarpa ord fick honom att motvilligt lägga öronen bakåt. Han hade inte förväntat sig att hennes reaktion skulle vara bra, men han hade samtidigt inte förväntat sig att hon skulle reagera så aggressivt. Ariel kunde inte påminna sig om att han någonsin sett henne så här tidigare, och om sanningen skulle fram var det lite obehagligt.
    När hon var klar lade han sig på sidan med ett litet stön. Teater. Det passade kanske hans syskon, men han ville göra något annat.
    "Men jag vill inte spela teater." muttrade han tjurigt.
Han kände sig bara fånig när han övat repliker med bröderna.
    "Och jag vill inte ha en död son."
Ariel blängde kort på henne.
    "Jag får väl se till att inte dö då."
Hur svårt kunde det vara? Han var kanske kraftlös, men han var bra mycket smidigare än många av de gladiatorerna han sett träna. Och med lite träning skulle han bli stark nog att kunna tackla omkull dem också.

Ett djupt andetag. Hon försökte hålla sig från att inte skrika på honom.
"Då hittar du en annan hobby, vad du vill - plocka blommor, mata fåglar, borsta Auroras päls, jag bryr mig inte gör vad som helst som inte garanterar att du dör ung och gör att din mor förlorar en son. Vem. Som. Helst. Kan dö på arenan. Vem som helst. DU om någon borde förstå det. Vi är svartvargar. Vi spiller inte vårt blod som simpel underhållning på arenan. Det är inte i våra öden, och det kommer inte att vara ditt öde. Du är Mer än så." Nilo var nära bristningsgränsen. Hon hade varit meddragen i de glorifierade gladiatorstriderna så länge nu att det hade blivit en så stor del av henne själv. Och det värsta vara att hon älskade det - lite för mycket. Och när hon tänkte på det var det inte konstigt att hennes son nu här framför henne drogs till jublet och "äran" som hon själv hade predikat om.

"Du vet att jag älskar dig, men snälla ge dig av nu, jag orkar inte se dig mer idag. Vi får diskutera det här mer senare." Sa hon trött.