Ydris hade vaknat tidigare än vanligt denna morgon och bestämt sig för att inte väcka sin syster som fortfarande sov tungt. Det var fortfarande väldigt kyligt i luften när han försiktigt tassade ut från deras lilla vindskydd och möttes av bleka solstrålar. Ydris blinkade lite sömnigt men började sen tassa iväg mot träningsområdet, det var nästan alltid någon ute och tränade och han hade några timmar att fördriva innan Gwyn skulle vakna. Det var fortfarande väldigt tomt i området och det var bara ett fåtal morgonpigga byteshandlare som höll på att ordna upp sina prylar. Han betraktade med måttlig nyfikenhet när han passerade men svängde sen vant in längs en gränd som snabbt skulle leda honom till träningsområdet. När han steg ut på det öppna området var han nära på att tvärvända, förutom de tränande vargarna var det också några få individer han väl kände igen. Ett litet gäng ungvargar lekte en bit vid sidan av, alla äldre än han och de hade flera gånger retat honom när han varit ensam. Men tjurskallig som han var gick han med bestämda steg över gräset utan att låtsas om dem. Han hoppade lite klumpigt upp på en sten och satte sig tillrätta, hans ben var fortfarande väldigt mot hans tunga kropp. Ydris försökte så gott det gick koncentrera sig på ett par kämpande vargar men han kunde han inte undgå att höra ungdomarnas förtjusta rop när de sett honom. Förutom att Ydris såg allmänt ovårdad och rufsig ut i pälsen så hade hans fjäll börjat ömsa och de var grå och flagnade på vissa ställen, så de skulle inte låta honom komma undan så enkelt. “Men det är ju ödlan!” knäckte en ur sig när de tagit sig fram till platsen han satt på, Ydris stirrade fortfarande rakt fram med en orörlig min. “Jag har hört ödlor tappar sina svansar när de blir rädda, var det som hände med dina vingar?” skrattade en annan. När han fortfarande inte visade något intresse gav den sista honom en pisk med svansen och de gick fnissande iväg mot utgången. Ydris kokade inombords medan han satt och tänkte på alla fula ord han någonsin hört. 


Så tog det bara någon minut och han hörde åter steg bakom sig, att de hade mage att komma tillbaka! Han knep ihop ögonen och det ryckte ursinnigt i nosryggen, han kunde inte stå emot. Ydris vände sig hetsigt runt och med ett djupt andetag halvskrek han “Dumskallar! Ni skulle bara våg…” men hans mening avslutades där, för rakt framför honom stod inte dumskallarna, nej det var en svart vargtik. Han kände hur det hettade i ansiktet och han andades ut ett “Oj”.

Nilo putade lite med underläppen. Hennes guldsmycken glimmade starkt i solen.
"Hm, jag misstänker att jag inte är den du trodde jag skulle vara." Hon böjde sig ner mot honom. "Kan vara en bra läxa då att komma ihåg att det alltid är viktigt att kunna uppföra sig. Skuggfall är ingen lekplats." Nilo såg ner mot arenan. "Flera tappra gladiatorer har gett sitt liv ute på den arenan för att underhålla oss. Det minsta vi kan göra är att hedra och visa respekt för arenan. Kom ihåg det nästa gång du ser blodet som är spillt för din skull." Hon synade valpen. En drakarg eller nåt åt det håller såg det ut som. Spelade visserligen ingen större roll för Nilo. Men valpen såg stark ut. "Vad gör du här valp? Har du inga föräldrar i närheten? Eller har du rymt hemifrån för att du tänkt träna till att bli en storslagen gladiator?" Det var inte första gången Nilo hade sett valpen och hon hade medvetet närmat sig för att ta reda på mer.

Ydris kände sig väldigt generad över sitt misstag och det kändes inte alls bekvämt. Han flackade lite med blicken då hon böjde sig ner mot honom men sen försökte han sträcka på sig och satte nosen lite i vädret. Han ville inte säga förlåt. Hon talade väldigt fint och det fick honom att tappa sin fräcka uppsyn åter, han iaktog henne bara förvånat. Hon påminde honom om sättet hans mamma hade förklarat saker för honom. “Jag vet..” mumlade han knappt hörbart. Han ville komma med en ursäkt om de dumma ungvargarna men han kände att hon inte skulle bry sig ett skvatt om hans ursäkt. Han damp ner på rumpan igen och tittade likgiltigt upp på henne då hon frågade om hans föräldrar. De hade fått höra denna frågan så många gånger att han tappat räkningen, tillsist hade de bara kommit på lätta ursäkter så de skulle sluta fråga och lämna dem ifred. “Det är bara jag och min syster och vi bor faktiskt här” sa han uppriktigt, hon verkade inte vara någon som skulle försöka dalta med honom bara för att han sa det. Ydris tittade fortfarande lite misstänksamt på henne men något glimmade till i blicken när hon nämnde gladiatorerna. “Åh nej.. Jag tror aldrig jag skulle kunna bli en, mina ben är klumpiga och jag har inte ens vingar längre. Men jag och min syster tränar ändå varje kväll!” sa han och innan han hade avslutat meningen så sprack han upp i ett leende. “Hon vann igår, så jag behöver en ny taktik” sa han och nickade menande mot de tränande vargarna. 

Ydris kom på sig själv med sin vänlighet och plirade misstänksamt med de gula ögonen på varginnan. “Vem är du då och vad gör du här om du inte tränar?” sa han och granskade henne. Hon verkade bekant men han var nästan säker på att han inte sett henne på fältet. Hon hade vackra glimmande smycken och Ydris lämnade nästan lite väl länge och iaktta dem. Han undrade för sig själv hur mycket kött de kunde vara värda, antagligen mer än vad han kunde äta.

Nilo log åt att som omväxling inte vara helt igenkänd. Det var alltid ganska kul nu mera när hon inte blev det. Att vara igenkänd bland vargar hon aldrig pratat med hade till och med Nilo ledsnat på vissa dagar.

"Åh jag är bara en som tycker om att komma hit och se gladiatorerna träna. Och för att hålla borta störningsmoment från läktarna." Valpen fick en menande blick, men fortfarande med glimten i ögat. Hon satte sig på läktaren bredvid valpen.
"Och jag tror du har fel. Det finns många sätt att vinna en gladiatorstrid på. Det viktigaste är att vara klipsk. Och flexibel. Att kunna anpassa sig till sin motståndare. Vissa använder snabbhet. Andra sin styrka. En del specialiserar sig i att effektivt kunna nyttja sina krafter i en strid. Och du är bara valp. Du har gott om tid till att finna vad som skulle passa dig bäst. Börjar man träna som valp har man de största förutsättningarna till att bli en av de bästa." Det var gladiatorbyte på arenan. Hennes personliga väktare Haru skulle slåss mot någon av deras nyare gladiatorer som tillhörde Civitas som Nilo inte kunde komma ihåg namnet på. Nilo log. Haru hade lätt kunnat bryta nacken på motståndaren om det inte hade varit för att det var en träningsmatch.
"Haru är en av våra mest magnifika gladiatorer. En av de starkaste i hela Numoori. Jag har sett henne slåss mot björnar. Haru Björndräparen. Och ser du på henne så har hon också vad jag skulle beskriva som "klumpiga" ben. Men det är bara muskler." Nilo beundrade träningsstriden och att se den starka Haru att slåss. Även fast Nilo kanske var den i hela Numoori som sett absolut flest gladiatorstrider så hade hon aldrig tröttnat på dem. Snarare tvärtom så var hon mer intresserad och kunnig nu än tidigare och älskade att se dem utvecklas. Och även fast hon inte hade koll på exakt alla som var gladiatorer nu mera så var hon alltid väldigt väl investerad i de etablerade och i de som hade mycket potential. Och imponerade man på tränarna och i sin tur Nilo så kunde man få det väl förspänt och bli väl omhändertagen som gladiator. De bästa gladiatorerna var väldigt värdefulla för Skuggfall, Tenebris och för hela Civitas. Nilo trivdes mer än väl med sin tilldelade roll i Skuggfall. Och det gav henne ett meningsfullt syfte som fick tiden att gå.

Åh jag är bara en som tycker om att komma hit och se gladiatorerna träna. Och för att hålla borta störningsmoment från läktarna. Ydris vände bort blicken och försökte låtsas att han inte hörde hennes ingömda pik, höjde hakan som om något extra spännande hände ut på arenan. Hon var visst lite fräck ändå, Ydris gillade det och hade inget emot när hon satte sig ner för att göra honom sällskap. Han fortsatte att snegla upp på henne när hon fortsatte tala och blev väldigt förvånad över hur mycket hon verkade veta om gladiatorer och nästan ännu mera förvånad över att hon uppriktigt verkade tro att han också hade en chans att bli en halvdan gladiator. Ydris visste inte riktigt vad han skulle svara så han hummade bara, sökte efter ord. Men tur nog blev han avbruten i sitt försök när vargarna på arenan bytte stridspar och Nilo fortsatte att tala. Ydris stirrade storögt på tiken som skulle vara Haru, björndräpare. Han hade en gång sett en björn i bergen och att en varg hade någon som helst chans var väldigt svårt att tro. Han tittade misstroget upp på Nilo “Nääe.. björndräpare. Det tror jag inte på.” sa han men han lät inte helt säker. Han fortsatte följa Haru med blicken, hon hade faktiskt kraftigare ben men rörde sig ändå utan klumpighet, “kanske en liten björn då” sa han eftertänksamt. 

De satt där ett tag och tittade på Harus helt klart vinnande strid. Ydris blev som hypnotiserad när striden hettade till och hans kraftiga klor grävde sig okontrollerat ner i stensätet. Det var först när det var över han märkt hur han spänt tassarna, han tittade upp mot henne och log nu brett. “Du vet då ett och annat” sa han imponerat och kom sen på att de inte alls presenterat sig. “Jag heter Ydris annars” sa han och svepte lite med den långa svansen.

Hon gav valpen blick och vände sig mot arenan medan hon fnyste. "Hm. Tro vad du vill. Det är ändå bara de med stora mål och ambitioner som kommer att bli ihågkomna. Och då måste man våga tro på det omöjliga man hör. Även om det inte är sant." Valpen visste verkligen inte mycket om han inte ens kunde tro på en historia om björnar, som till och med var sann. Tänk om han visste om allt annat i den här världen. Björnar var det minsta man hade att oroa sig för. 

"Och du vet inte mycket alls än lille vän. Nilo." Hon sa sin presentation kort och utan krusiduller. Och hon la inte direkt valpens namn på minnet. Hon kunde bara bemöda sig med att notera namnen  på alla hon mötte om det faktiskt inte var något som var värt att komma ihåg. "Men med tiden kommer också du att lära dig om livet." Träningsstriden framför dem blev pinsamt kortvarig. Haru verkade ha dåligt tålamod idag för nybörjare. Nilo log och reste sig elegant medan de bar ut den andra stackaren som Haru råkat slå medvetslös. Hon såg ner mot valpen. "Om du ångrar dig och vill slåss i arenan en dag - kontakta mig. Vi kan erbjuda den bästa gladiatorträningen i hela Numoori." Hon började gå bortåt och nerför trappstegen men stannade till en bit bort och vände sig om. Hennes gröna ögon smalnade. "Och Ydris. Det var den största björn jag någonsin sett." Med ett leende vände hon sig igen och fortsatte iväg ner för att ge sig av för att möta upp Haru.

Hon verkade inte ta hans skepticism väl, han förstod vad hon menade och tog orden till sig. Men å andra sidan så hade han också fått betala för att vara allt för naiv, ungvargarna vara ett fint exempel på det. Så han kände sig tudelad men nickade för att visa att han lyssnade. För Nilo verkade vara någon man skulle lyssna på. 

När hon nämnde att hon skulle kunna hjälpa honom på vägen att bli en gladiator så var Ydris ögonen på att ramla ur hålorna, så stint stirrade han på henne, sökte efter det minsta lilla tecken på att hon skämtade. Ingen gömd sarkasm kunde han se. “Då kommer vi träffas igen!” sa han bestämt och ett stort flin spred sig. Vilka som “de” var hade han ingen aning om, men han visste att om det fanns en chans att han kunde bli lika stark som gladiatorerna så skulle han ta den, även med sina klumpiga ben. Hon började gå därifrån och Ydris reste sig också, magen talade att det var dags att hitta lite mat. Men innan han hann gå därifrån vände Nilo sig om och hennes ord fick Ydris att skratta till högt. “Jag tror dig då jag ser det!” hojtade han till svar. Efter den dagen höll han alltid ett extra öga på när Haru tränade och det tog inte länge innan han började tro på Nilos ord. Kanske han också skulle kunna fälla en björn en dag.


[Avslutat]