Den äldre hanen hade tagit Mira under sina vingar så fort han blivit tilldelad som mentor. Cy var äldre, vis och erfaren samtidigt som han tog ansvar på fullaste allvar. Mira hade inte sett till sina syskon på samma sätt då hon helt och hållet hållit sig till de uppgifter Cy hade givit henne. Han var stor och ibland kände hon sig väldigt liten intill den grova hanen. Hon hade fått börja med de mest grundläggande saker då Cy inte hoppade över några steg i träningen direkt. Hon hade fått träna på sina smygtekniker, hur man jagade rent basic och vanlig brottning. Vad en vargs svaga punkter ligger och hur olika vargar har olika svagheter. Hon hade inte ens fått tänka på hur hennes krafter fungerar. För han sa alltid; Dina krafter ska alltid vara din sista utväg. Låt dem inte definiera vem du är i strid. Och bla bla bla. Hälften av tiden lyssnade hon inte, vilket han också märkte men lät sig inte frustreras av. Hon kunde erkänna att han faktiskt var en fantastisk lärare och hon uppskattade faktiskt allt han gjorde för henne. Där emot var gryningen här nu och allt små liv började vakna. Ljud bröt tystnaden och skvallrade om att natten led mot sitt slut. Mirai sträckte på sig och gäspade, slog en blick på den stora cestrovargen och reste sig sedan upp. Han skulle säkert sova ett tag till. Ett svagt flin spred sig i hennes ansikte när hon tyst trippade iväg på upptäcktsfärd bland de stora träden som Kaiwood bestod av. Helt ovetandes om vad dagen skulle ge henne. 

[Någon som vill leka, prata skit eller retas med Mira? :'D]

Det var rätt tidigt ändå, tyckte Keisuke. Han hade låtit tassarna föra honom någonstans, ut på reviret. Kei hade inte tålamod att sova något mer, även om han verkligen uppskattade tiden då han sov. Keisuke var fortfarande inte helt säker på vad han färväntades göra i TBB, och det var detta som stressade honom upp på fötter nu. Hans träning skilde sig lite från Mirais, i alla fall utifrån vad han hade förstått, och hon hade alltid saker att göra. Keisuke blev därför mycket förvånad när han såg henne. Han hade inte fått en ordentlig titt på systern på ett tag och nu så gick hon där. Lyckoträff! Han hade också håltimme, eller håldag, eller vad man skulle säga. Keisuke kände att han hade tid att säga hej i alla fall. Han kunde fixa tid att retas med henne också. Kanske stjäla hennes tid ett bra tag. Han travade i mini-Shivas riktning. För Kei var egentligen Shiva en kopia, han var Mirai-kopian, för Mirai hade ju kommit in i Keisukes liv först. Sedan kändes inte Shiva som någon pappa för Keisuke, av någon anledning, så kopia-grejen hade inte så mycket status för Keisuke. Han förstod dock att Shiva var både flockledare och deras far. Hur det än var, så var det komplicerat och Kei bestämde sig för att sluta tänka på det nu. Han kom hela vägen fram till sin syster och tänkte hälsa snällt men ur munnen kom något annat.
  "Här är Mirai som är för fin för att umgås med oss andra", sade han med ett retsamt leende.
  Han sprang ikapp och ställde sig framför henne.
  "Så upptagen hela tiden", klagade han. "Vad gör ni ens?"
  Keisuke kunde inte dölja sin nyfikenhet. Han ville veta hur hans liv skilde sig från hennes. Han hade faktiskt saknat henne massor, deras gamla rutiner... Fast han erkände ju det inte ordagrant särskilt lättvindigt.

Hon hade inte märkt hans närvaro utan varit djupt försjunken i tankar kring trängningen och vardagen med Cy. Han var just nu hennes största förebild och hon vet att det kommer en tid då han kommer lägga mer och mer av hennes träning på Corson, den yngre hanen hon knappt sett till ännu. Hon visste inte riktigt varför, men det hade säkert med uppdrag och sådant att göra. Cy hade säkert mycket tid till att träna Mira just nu och tog därför övervägande ansvar för henne. När broderns röst ljöd genom tystnaden skrattade hon retsamt och spatserade fram med spänstigt hästlika rörelser med högt buret huvud och nos. Som om hon gick runt och trodde sig vara bättre än alla andra. Hon flinade svagt mot brodern och svansen svepte i en loj rörelse bakom henne. Den sa tydligt att hon var glad att se brodern, men att hon inte tänkte uttrycka sig mer än vad hon faktiskt gjorde. Hon stannade upp och stod nära sin bror, studerade de röda ögonen som var fyllda med en så stark livsglöd. Hon beundrade honom för hans entusiasm. Hennes egna ögon var skarpa och ristade av den saknad hon kände för sin tvilling. De var skarpa av ifrågasättande till livet och den värld hon lever i, till varför hon var här. 
- Cy kör hårt med mig. Vi tränar, mest hela tiden. Är det något som är roligt, hittar han ett sätt att göra det till träning och något tråkigt. 
Sa hon och skattade svagt efter, nästan ursäktande. Hon visste att hon varit väldigt upptagen och helt ärligt ägnade hon inte mycket tankar åt syskonen. Det var tragiskt men ändå sant och det var något hon nästan kände skuld över, nu när hon ägnade en tanke åt det. Hon borde bli bättre på det. På att bry sig om det blod hon delade med dem. 
- Han sover fortfarande. Vad gör du för något då?

Mirai gjorde sig till med högtravande hållning och långa steg, och hon skrattade, lika retsamt som han log, tillbaka. Keisuke skrattade lite nu. Han var lika glad över att se henne som hon var att se honom. Så kändes det i alla fall. Att de hade samma retsamma entusiasm lagd i deras respektive handlingar. Sedan Mitsuo så hade de blivit så mycket tajtare. Mirai hade stannat och stod väldigt nära. Hon berättade att den äldre tränaren drev henne väldigt hårt på hennes väg mot framgång. Mirai skulle bli en framgångsrik krigare. Keisuke hoppades att han också kunde bli det. Mirai berättade att Cy kunde göra något jättetråkigt av något som var roligt.
  "Vad o...roligt!" grimaserade Keisuke. "Jätte-okul."
  Han tyckte han var lite lustig. Så han flinade dumt. Sedan blev han lite mer seriös och skulle just öppna munnen igen efter att han frågat vad de ens gjorde, och Mirai hann säga att Cy sov. Frågan om vad Keisuke egentligen hade för sig.
  "Jag smiter från allt arbete tror jag. Eller tja, jag skulle nog egentligen sova nu. Kanske. Men jag bara glider runt serru. Vet inte vad jag väntade mig av idag men inte att stöta på dig i alla fall, och ha en hel konversation", sade Keisuke och lipade retsamt.
  Han lutade sig ännu närmare. Så att han kunde viska. Vilket tydde på att han kände lite skam i alla fall. Eller så var det bara scharader. Det var Keisuke riktigt bra på, att spela teater. Han visste knappt själv vad han tyckte om det han tänkte säga. Så värst skamsen kände han sig egentligen inte.
  "Mellan dig och mig så tycker jag att mina mentorer är helt inkompetenta för vi har ingen relation ALLS", sade Keisuke med betining och sedan följde en teatralisk suck varpå han himlade enormt med ögonen.
  Keisuke fnös. 
  "Det är han Abraxas. Och den där Kogan som typ ser ful ut. Vad tycker du om dem, Mira?"
  Att vara icke-värderande var inte Keisukes grej. Han dömde lika naturligt som han andades.

Mirai skrattade till en aning när Kei talade och hon insåg själv hur dum hon varit som inte värderat syskonens band till henne lika högt som Mitsou. Keisuke hade alltid varit där även fast hon inte uppskattat det för ens hon tvingats leva utan sin tvillingbror. Kanske var det något som behövde ske för att hon skulle utvecklas? Bli något mer, formas till den drottning hon är menad att växa upp till? Ödet. Kanske låg de något i allt som Cy snackade om. Hon ruskade bort tankarna. 
- Ödet, helt enkelt. 
Svarade hon brodern och flinade retsamt samtidigt som hon puttade till honom med den svarta tassen på bogen. Hon såg sig omkring, ja sova kanske de båda borde gjort nu. Det var nästan som att det låg något mystiskt i luften, något som gjorde att hon kände sig ovanligt mycket på vakt och nyfiken samtidigt. En spänning. Hon lyssnade sedan på brodern igen. 
- Åh. Du kanske måste anstränga dig lite? Jag förstod mig inte på Cy till en början heller. Jag har han Corson också, Abraxas bror tror jag. Fast han har jag knappt sett till. 
Sa hon sedan fundersamt och undrade över vad den unga hanen egentligen pysslade med. Fast det var säkert viktigare än att ha henne hängandes kring tassarna hela tiden. Hon såg tankspridd ut och det märktes att hon inte riktigt kunde fokusera på alla tankar samtidigt sedan flinade hon samtidigt som iskall luft andades ut och färgade den vit framför henne. 
- Ja han Kogan är ganska ful faktiskt! Jag har däremot hört att han är skicklig med elden, du kanske kan lära dig något?

Ödet, sade Mirai. Keisuke smålog. Hon puttade till honom på bogen, och han övervägde att luta sig mot hennes tass för att retas, men han lät den vara där. Han behövde inte vara jobbig hela tiden. De hade ju inte setts på evigheter kändes det som. Keisuke lyssnade nyfiket till Miras röst. Han fnös när hon sade att han borde anstränga sig mer. Kei himlade med ögonen. Han suckade för att understryka att han inte höll med, men han fortsatte att se på henne och han lyssnade till Mirai. Hon hade ju lite intressant information. Abraxas verkade vara bror till Corson, som var Mirais mentor även han. Underligt. Abraxas ena syskon skulle träna Keisukes ena syskon. Av någon anledning fann Keisuke detta lite komiskt. Mirai fortsatte säga, efter att Keisuke berättat om hur Kogan var ful, att Kogan var duktig med eld. Keisukes röda ögon vidgades.
  "Är det så?" frågade han, plötsligt väldigt engagerad och intresserad.
  Han hummade. 
  "Jag kanske borde ge honom en annan chans då", sade Keisuke. 
  Han funderade två sekunder.
  "Hjälper någon dig med den där isen?" frågade Keisuke med ett litet leende. "Kan Cy sånt? Alltså jag vill verkligen bli bäst på eld. Bäst, Mira, tror du jag kan bli det?"
  Han fnissade åt hur lustigt det lät.

Hon uppskattade honom mer nu än tidigare, kanske hade avståndet till syskonen gjort att hon värdesatte deras sällskap mer än tidigare. Troligtvis. De gjorde inte heller att hon ständigt blev påmind om hur mycket hon redan förlorat. Två bröder rättare sagt, även om Akame inte direkt stått henne lika nära som Mitsou så var det ändå en broder mindre. Mira log när han talade med entusiasm och nyfikenhet. Han hade potential helt enkelt.
- Det tycker jag du borde. 
Svarade hon och log vänligt emot honom. Det var mycket som Cy lärde henne och informerade henne om. Hon visste namnen på alla i flocken och vilken rang de hade. Mer visste hon inte då Cy aldrig nämner sina personliga tankar om någon av dem, den uppfattningen skulle hon skaffa själv. Att hon visste om Kogans krafter kring elden var nog bara för att hon hört de talas om det, mellan vilka mindes hon inte riktigt. Helt ärligt kunde hon inte säga att hon lärt känna någon i flocken på riktigt ännu om man bort såg från Cy. 
- Åh.. Nej inte direkt, Cy låter mig inte träna med mina krafter alls. Han är lite gammalmodig. "Dina krafter ska vara din sista utväg i strid, om du inte kan strida utan dem är du ingen äkta krigare"
Hon citerade honom med lite tillgjord mörk röst och försökte se allvarlig ut, men efter en stund brast hon ut i skratt och man kunde nästan se hur de lös i ögonen på henne. För första gången kunde hon bete sig och vara som en valp faktiskt ska vara. Lättsam, lättroad och lite ärligt larvig sådär utan att bry sig om vad någon tycker om det. 
- Det är klart du ska bli bäst!

Mirai rekommenderade att Keisuke skulle ge Kogan en chans. Mirais leende var vänligt och det fick Keisuke att må bra. Han kunde inte påstå att han var så mycket för resten av flocken, men Mirai och Arashi var han evigt lojal mot. För tillfället fanns ingen annan. Det var inte så att han planerade att förråda någon särskild, han kände dem bara inte. För att vara ärlig ville han inte lära känna någon heller. Det kändes motigt att socialisera med övriga flockmedlemmar. Han visste inte mycket om dem. I början, innan de introducerats till flocken, ville Keisuke bli Numooris bästa krigare, snabbt också - men nu visste han inte längre vad han ville. Han var kanske bara lat. Det spelade inte honom någon roll. Säkert skulle det få konsekvenser i framtiden, och han skulle behöva ställa om sig själv. 
  "Vilka brukar du prata med? Är det mest bara Cy?" frågade Keisuke lågmält. "Vad vet du om dem? Bara mellan oss; jag känner ingen koppling till någon av dem, det här går inte."
  Man fattar väl att mor aldrig kommer tillbaka igen. Hon var aldrig den där starka modersfiguren. Keisuke fattade inte varför hon aldrig varit det, men han fattade att hon sållats ut. Det fanns säkert inte plats för henne, bara. Såna som hon. Keisuke hade varit lite fäst vid henne i alla fall, men nu hade hon svikit sina valpar. Så mycket för moderskärlek. Keisuke spetsade öronen när Mirai berättade att Cy inte lät henne använda sina krafter. Hanvalpen rynkade på nosen. Sedan citerade Mirai humoristiskt sin mentor, och Keisuke såg intresserad ut. Det lät vist. Mirais ögon glimmade av skratt som också lämnat hennes läppar. Keisuke lockades med i skrattet. Han ville leka med henne, men snart. 
  "Fin tolkning", sade Keisuke och lipade.
  Åter till ämnet, kanske.
  "Vet du om alla de där tänker så? Jag borde fråga Kogan. Kanske", kommenterade Keisuke tankfullt. 
  Mirai sade att det var självklart att Kei skulle bli bäst. Han sken upp. 
  "Jag har saknat dig jättemycket faktiskt", sade Keisuke med ett leende. "Du och ditt roliga skratt."

Mira förundrades av hans stora intresse till att prata med henne, fast det var egentligen inte så konstigt. De hade inte setts på länge och Kei hade alltid varit den med sprudlande energi upp över öronen. Ibland trodde hon att han hade fått all galen energi av alla de andra valparna då hon och de andra inte alls varit fullt lika energiska som Kei. Han stack ut ur mängden och egentligen var väl det mer önskvärt. Mira stack nog ut ur gruppen åt andra hållet. Nästan så att det gick att kalla henne lillgammal där ett tag. Sur och bitter, för att livet hade gått hårt åt henne redan tidigt. Livet var orättvist och det var något hon redan hade börjat inse. 
- Jag pratar mest med Cy, inte direkt med någon annan. Nej vi kanske får expandera vårt kontaktnät inom flocken, eller vad säger du?
Svarade hon med ett litet skratt. De må vara rätt små, men de behövde också komma in i flocken, visa att de är där och existerar. Visa åter igen för alla att de är värda att räkna med. Hela deras uppväxt skulle bestå av test för att bevisa sig värdiga för flocken. Tidigare i den unga honans liv hade det varit något som gjorde henne trotsig, men någonstans hade en glöd börjat brinna. Brinna för att visa allt det hon hade på insidan, för att visa alla att hon var värd den här platsen och lite till. 
- Jag tror inte det.. Cy är lite gammalmodig. 
Sa hon och flinade lite. Han var trotts allt både gammal och vis, hans sätt hade säkerligen fungerat genom generationer så att vara nytänkande kunde hon inte tänka sig att han var. Han höll hårt på sina vanor. Tanken väckte henne och öronen spetsades för att sedan rikta blick och uppmärksamhet mot de håll hon visste att Cy låg och slumrade. Inga ljud eller rörelser inom synhåll. Hon vände sedan blicken tillbaka till sin bror och log mot honom med viss värme för att sedan svara honom. 
- Jag har saknat dig med min bror. Tror du mor någonsin kommer tillbaka?

Mirai sade att de kanske borde expandera sina sociala nätverk inom flocken. Keisuke nickade snabbt. Kanske var det en bra idé. 
  "Aa", svarade han. "Det hade ju gynnat en. Senare i alla fall. Ehhh. Jag undrar hur det blir när man blir äldre liksom. Blir man extremt vis och tråkig, är frågan."
  Vill man det? Det var också frågan.
  "Jag vill inte bli som alla andra, men man får inte välja så mycket vad jag förstår", sade Keisuke besvärat. "Inte om man är Shivas valpar. Mycket ansvar liksom, man vill ju bli bästa krigaren men är det verkligen allt livet är? Känns knäppt att kalla honom pappa förresten. Shiva får det vara."
  Keisuke hade pratat ovanligt djupt och mycket, men mycket vilade på den unge hanens medvetna. Han tänkte extra mycket nu för tiden. Mindre instinkt. När Mirai sade att Cy var gammalmodig påmindes Keisuke om den bittra sanningen. Han kunde potentiellt bli som Cy. Hans blick blev mildare när han också insåg att han behövde se upp till Cy, en stark och skicklig krigare. När konversationen tagit ett nytt spår i och med Keisukes bekännelse så sade Mirai något som fick Keisukes hjärta att slå en volt, bildligt talat. Hon hade saknat honom med. Det kändes bra. Varför det kändes så extra bra visste han inte. I nästa ögonblick högg det kort till, i sagt hjärta. Mor. 
  "Näe", sade Kei lite väl lojt. "Vad tror du att Chi håller på med? Han är väldigt tyst om det där... Han verkar inte bry sig?"
  Keisuke såg lite konfunderad ut för en kort stund. 
  "Om du frågar mig så tror jag inte att hon vandrar mer. Jag tror att vår opersonliga och lite suspekta så kallade morfar är döljer något, och han var alltid hård mot mor. Jag tror att han vet något, men det är ju nåt man inte borde säga till honom. Han skulle knappast bli glad."
  Keisuke snörpte på munnen åt det han sagt. Han stod fast vid att Chi var hård och opersonlig. Han hade pratat mycket, men det kändes lite OK ändå. Att uttrycka sig. Han hade aldrig pratat om det sistnämnda. Han ville gärna höra fler av Mirais åsikter. Hennes röst gjorde honom glad nu. Gladare än på mycket länge.

Mira lade huvudet smått på sned, tog in de ord som formades av broderns mörka läppar. Det var många ord, men hon var stilla som förtrollad av hans röst. Hon log svagt och förblev tyst. Respekterade brodern alldeles för mycket för att avbryta honom. Kanske hade Cy's lektioner gett något slags resultat. Respektera alla, även din värsta fiende. Hans ord var som inpräntade innanför pannbenet. Och ändå hade hon inte tränat med honom speciellt länge, men alla ord var ett steg närmre något större, starkare. 
- Kanske de, kanske inte. Jag tror du blir precis det du vill bli. Det är mycket ansvar, men jag brukar ignorera det som förväntas av mig. Jag vill gå min egen väg oavsett om far vill detsamma eller ej. 
Hon visste att Kei inte gillade ordet pappa för Shiva. Hon förstod honom helt faktiskt, men hon hade börjat förlika sig med att det var hennes far, hennes ledare. Den hon såg upp till och hade kvar här. Eftersom hon likt Keisuke förstått att modern aldrig skulle återvända. 
- Ååh jag vet faktiskt inte. Jag ogillar vad morfar sysslar med. Han är så hemlighetsfull. Visst att han kan vara hård och så, men han utelämnar information och det gör mig arg. Jag tycker vi har rätt att veta, om han vet om något om mor som vi inte vet. 
Mira lät tvär och sur. Hon var tydlig med att uttrycka det också i sitt svart vita ansikte. De rödgula ögat brann i sin blodiga ton och det gula glödde likt strålar från solen själv. En intensiv själ och man kunde tydligt se vilket släkte hon tillhörde. Shiva hade präglat henne tydligt, både till det yttre och inre.

Mirai nämnde Shiva. Keisuke hade förstått så mycket som att Mirai inte heller såg Shiva som en fadersfigur.
  "Jag undrar varför kom Shiva kom in i våra liv så sent. Var han för bra för att vara med oss?" fortsatte Kei på Mirais mening i en lite butter ton. "Jag vill aldrig kalla Shiva far, han är inte min pappa. Jag känner honom inte."
  Keisuke misstänkte att hans ord inte skulle vara populära utanför detta möte. Mirai kunde tolerera Keisukes åsikter, men andra kunde kanske inte det. Kei hade viss självbevarelsedrift och hoppades på att inte yttra några kontroversiella ord till flocken. Flocken. Han kände inte dem heller, egentligen. 
  "Blir väl tvungen att lägga manken till nu", erkände Keisuke. "Känner ju ingen utom dig och Arashi."
  Kei ville försöka hålla sig till Mirais teman mer. Han hade glidit iväg för mycket på sina egna tankespår. 
  "Jag har saknat dig också förresten. Det är helt sjukt hur mycket", sade han allvarligt.
  Det var mycket med TBB som inte passade Keisuke just nu. Bland annat separation från syskonen. Kei hade alltid velat göra alla stolta, bli världens bästa krigare, men nu visste han inte längre vad han ville. Mirai var bättre än honom nu. På tal om Mirai så var hon inne på samma spår. Mamma skulle inte komma tillbaka. Kanske var hon en svikare - mor. Som flytt till något annat, utan att bry sig om sina andra ungar. Allt som inte var Akame. Hon hade varit fäst vid Akame. Mirais ord om hemlighetsfulle morfar och hon hade flera bra poänger. Så Keisuke bestämde sig för att säga det.
  "Bra poänger. Vi har rätt att veta allt han vet, tycker jag i alla fall. Sen, att inte han tycker det är ju ett problem..." svarade Kei.
  Mirai lät rätt sur. Det stärkte Keis känsla av samhörighet. 
  "Tack, Mira, för att du sa de där sakerna", sade Kei lågt. "Det betyder mycket att höra din röst och vad du tycker faktiskt. Trodde inte att jag skulle säga det så."

Mira nickade och log mest när brodern svarade på hennes ord. Det fanns inte mycket mer att säga. De hade saknat varandra och hon undrade också varför Shiva varit så frånvarande tidigare i livet, men hon la inte så mycket fokus på det. Hon skulle så småningom ta reda på det, när hon fick chansen. 
- Kom igen, vi gör något roligt istället!
Sa hon bara när Keisuke tystnade och reste sig upp för att sedan nicka mot honom att följa efter. Sedan skuttade hon glatt iväg genom buskagen med ett leende som åter igen påminde omgivningen om att hon var en valp och inte vuxen än. 

[Tänker vi avslutar här x) jag är ju så långsam]