Aimar hade vandrat flera veckor nu i jakt på Herodotus och Norrsken men ännu har han inte funnit sin väg hem utan omedvetet vandrat in på Numoorislätten, ett ställe han en gång kände så väl men som nu känns mycket okänt och annorlunda. Dofterna av vargar var gamla och han hade omedvetet sökt sig till Qu's gamla revirs utkanter. Sökandes efter svar och hoppet om att finna mer, få fylla ut de luckor som utgör hans trasiga minnen. 

Den grå fortsatte sakta sin vandring. Kroppen hade återhämtat sig lite och fällen var inte fullt lika raggig och matt och kroppen var inte lika mager och omusklad som förut men ännu långt ifrån helt återställd. De gulröda ögonen var matta och den måntatuering han haft var fortfarande frånvarande. Han hade många nätter försökt få kontakt med Duranier men denne lös med sin frånvaro och det förbryllade den grå ännu mer. Han förstod inte vad som hänt och varför han blivit övergiven av sin gud som han tidigare kunnat höra i sitt sinne. 

Aimar stannade upp och lät blicken svepa över slätten som sakta höll på att falla i skymningens dunkel. Himlen skiftade från klart blått till eldröd,rosa,gul och skuggorna blev allt längre. En svag bris fick de höga gulas gräset där frosten fick det att glittra som tusen och åter tusen juveler. Sorgset höjde han huvudet mot skyn och lät sin spruckna sorgsna stämma ljuda i ett högt utdraget yl, Ett yl på jakt efter svar och sällskap. Sorgen var djupt rotad i honom och ensamheten tärde på honom lika mycket som hans fragmenterade minnen tärde på hans sinne.

(Öppet för den som vill svara)

Aimar hörde ett yl i fjärran och såg ditåt med sina rödgula ögon.Ett yl han kände igen. Minnena av den vackra månvargen dök upp och ett vagt leende spelade på hans läppar. En nyare bekantskap men än dock sällskap. Han letade förtvivlat efter Herodotus och Norrsken men fann inte ett spår av dom. På nätterna drömde han mardrömmar som kändes så verkliga. Som om han återupplevde saker som hänt honom men som han inte mindes. Fragment av smärta och sorg. Korta minnesbilder av den smärta han känt då han gjort saker mot sin vilja. Saker han inte kunnat styra. 

Då ylet åter igen klingade klart och närmare rycktes han tillbaka till nuet och svarade det innan han med snabba steg rörde sig mot ylet. Efter en stund uppfattade han doften och snart kunde han se skepnaden en bit bort på slätten. Ett gläfs lämnade honom medan han skyndade närmare och då de två möttes kunde han inte stå emot att stryka huvudet mot tikens hans i hälsning. Han var så glad och lättad att äntligen träffat på någon. "Aryani om du visste hur lättad jag är att äntlign träffa någon. Jag har inte mött en själ under de månader som gått sedan du räddade mitt liv" Dom rödgula ögonen sken av lättnad och tiken log mot honom om än lite förvånad över hans sätt att hälsa på henne. "Hej igen Aimar. Jag trodde inte vi skulle ses så snart igen. Jag antar att du inte funnit dem du letade efter" De sista sade hon med en bekymrad röst. De han talade om var inga hon kände till eller ens hört talas om. Aimar skakade på huvudet och suckade. "Nej inte ett spår av dom" han blev genast nedslagen av detta. "Seså Aimar jag hjälper dig." Vid dessa ord sken han upp. Tack min vän" Sade han med värme i rösten. Mer behövdes inte sägasd mellan dem. De började gå sida vid sida. I jakt på hans fragment minnen.

(Avslutat eftersom ingen svarade på detta roll)