Numoorislätten sträcker ut sig under henne och vinden sveper snabbt förbi. Vingarna älskar friheten och det sjunger i pälsen. Ingen varg vet vad frihet är förrän de har flugit och känt vindarna föra dig framåt. En djup avslappnad suck lämnar den tvåfärgade tiken när hon seglar fram över Numoorislätten. Hur kunde hon ha stannat i en skog? Hon skrattar nästan för sig själv. Hon borde ha flugit över den om hon vetat att denna plats fanns på andra sidan. Så dum man kan vara. Hon skrockar lätt. Och här finns det massor med bytesdjur. Stora. Inga små fjuttiga harar. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Nog skulle det vara gott att sätta tänderna i någon varm kropp och mätta hungern med dess kött och törsten med dess blod. Hon känner sig uppeldad idag. Det är vindarna som gjort henne på gott humör. Hon tackar tyst vindguden och siktar sedan in sig på ett bytesdjur nedanför.

Vingarna fälls in mot kroppen och hon dyker ner mot de ovetande bytesdjuren som lugnt står och betar. De vet inte vad som komma skall. Vingarna fälls ut igen för att fånga upp henne och klorna gräver sig in i ryggen på ett stort djur. Snabbt böjer hon sig framåt och hugger mot halsen. Siktar mot den stora artären så att lidandet ändå ska bli kort för djuret. Blodet sprutar åt alla håll. Detta kunde hon ha gjort smidigare. Med vingen som skydd för ansiktet så slipper hon få för mycket blod på sig själv i alla fall. Hon känner bytesdjuret sega ihop under henne. Dess kamrater har redan flytt i vilda skrin.

Tiken hoppar ner på marken. Hon ruskar på vingarna och blodet stänker åt alla håll. Det släpper greppet om vingen snabbt i alla fall. Det är en fördel hon har med nakna vingar. Ingen päls eller fjädrar som måste putsas tusen gånger innan de kan användas igen. Hon ler för sig själv. Men leendet blir kort. Magen klagar över att det tag för lång tid för maten att nå den. Så hon hugger in mot buken på djuret. Börjar äta och fylla buken. Å så gott det är.

[ÖPPET ROLL. VEM SOM HELST KAN JOINA. MAX ANTAR ÄR 2 PERS I ALLA FALL].

Maten är välkomnande. Hon minns inte när senast hon åt. Men det är vanligtvis inget hon går och tänker på heller. Hon äter när hon är hungrig. Eller i alla fall när hon inte står ut med sin kurrande mage längre. Hon sväljer, höjer sedan huvudet och ruskar på sig. Det bytesblod som ändock fastnat i pälsen tappar greppet och skvätter åt alla håll. Hon måste nog ta sig en ordentlig rengöringsstund senare. hon återgår till att äta.

När hon svalt flera tuggor till höjer hon huvudet igen. Denna gången faller den isblå blicken på en främling som är på väg åt hennes håll. En snyltare som har lockats hit av bloddoften? Det darrar till i läppen på den tvåfärgade tiken och en dov morrning föds i bröstet. Hon tar ett kliv över sitt byte. Så hon står med ena framtassen framför bytet och de tre andra benen bakom bytet. Så hon står över det. Visar med hela sin kroppshållning att hon inte tänker tillåta att främlingen kommer nära hennes byte. De stora vingarna är böjda kring henne. Får henne att ta upp väldigt mycket plats. Och får henne att se större ut. Kanske mer skräckinjagande?

"Vem där?" Frågar hon med vakande stämma. Svansen piskar från sida till sida bakom henne. Detta är hennes byte. Det är hon som ska äta det. Det är hon som ska fylla buken med dess kött. Ingen annan får ens komma i närheten av det utan hennes tillåtelse. Kanske kan hon lämna efter sig lite rester eller något. Men hon tänker inte ta ett steg tillbaka innan hon är klar.

Asynja stannar upp och betraktar åter vargen framför henne. Svansen dansar med lätta, uppenbart vänliga svajningar bakom henne och de vadderade öronen lägger sig åt sidorna, hon söker absolut inte att starta något bråk och den andres byte är hon inte ett dugg intresserad av. Hon hade nyligen ätit och hennes buk var redan fylld.

Vem där? Den andra tiken hade gjort det mer än tydligt att hon inte tänkte dela med sig av sitt byte eller att hon ville att Asynja skulle komma något närmre. Vilket var fullt förståeligt.
"Asynja."

Hon sätter sig ner och lägger ett vänligt leende över läpparna, efter händelsen med den gråe så har hon inget intresse av att skaffa sig några fiender om hon på något sätt kan undvika det.
Asynja lägger en kort blick på bytet som tiken står över, men flyttar sedan sin blick till vargen istället.
"Jag vill inte åt ditt byte. Jag möttes av en flock djur på min väg hit och jag blev nyfiken på vad det var som skrämt dem. Det var det drog mig hit, inget mer och inget annat."

Främlingen presenterar sig som Asynja. Och? Det är inget namn som säger Skythe något. hon synar främlingen uppifrån och ner. När främlingen talar igen så lyssnar hon. Hon fuktar nosen med tungan och kastar sedan lätt med huvudet innan hon åter fäster den isande blå blicken på främlingen.
"Ja, nu har du sett vem som fick bytesdjuren på flykt. Så nu kan du fortsätta gå dit du var på väg". Svarar hon och låter sitt missnöje över att bli stört i maten höras i rösten. Hon står fortfarande över sitt byte. Har inte rört sig en tum. Som om hon stelnat eller frusit fast där hon står. Blicken hålls stint fäst på främlingen.

[Skythe var på dåligt humör. x3 Förlåt]

Hon ser efter främlingen när denne vandrar iväg. Bra. Hon tänker som sagt inte dela med sig av sitt byte. Det är det som dominerar hennes huvud just nu. Bytet. Att stilla hungern som gapar likt ett tomt hål inom henne. Nog kan Skythe vara trevlig. Men det beror på omständigheterna. Och främlingen hade helt enkelt valt ett dåligt tillfälle att bemöta henne. Hon fnyser skarpt. Sänker sedan bakdelen så hon hamnar i sittande ställning. Frambenet som varit placerat framför bytet dras nu tillbaka och stannar uppe på bytet. Klorna hakar fast i skinnet och Skythe drar till sig en stor köttbit som hon börjar tugga på.

[Du får bestämma om Asynja vill försöka samtala lite till eller om hon ska dra vidare. :3]

[Inte ditt fel xD]

Asynja ger tiken ännu en blick. Kanske att hon skulle... Men nej. Hon finner ingen lockelse i att fortsätta prata med tiken. Hon skulle bara bli snäst åt igen.
Asynja vänder tillbaka huvudet och fortsätter bort.

[Lämnar/avslutar?]