Han och systern hade varit bosatta i Itrozo en lite längre tid nu. Än hade han inte sett mycket annat av landet, mer än rosenskogen han valt att leva i. Nog var det vackert alltid, även såhär dags om vintern när träden var kala och marken var täckt av snö. Snö, vatten, is, allt var det saker han brukade avsky av naturliga anledningar, men såhär i stillsamheten besvärade det honom inte alls. Den bevingade valde att promenera till fots denna stillsamma eftermiddag, inte alltför långt ifrån boplatsen han delade med systern. En fejd mellan syskonen hade lett till att Sholeh förlorat sitt ena öra, men trots det var han till freds med henne. Hon var bara för dum för att fatta hur stark hon egentligen var. Det hade varit ett misstag, antagligen. Sholeh kunde leva med det, eftersom han fortfarande var ståtlig. 
Sholeh var inte säker på vad hans promenad hade för syfte. Först tänkte han sig en patrull för att se till att inget oönskat sällskap gjorde sig närvarande, men när han insåg hur ensamt det var i trakten tänkte han att en jakt vore på sin plats istället. Kanske kunde han fälla något riktigt präktigt för att imponera på sin syster och visa hur bra han var på att ta hand om sin familj.

[öppet för de som vill! :'D]

Han hade våldsamt blivit väckt av en extra retsam skata som vägrat lämna honom ifred. Efter otaliga försök att få den lämna trädet hade han till sist sett till att den aldrig mer skulle irritera någon igen. Och med skatan var det som om hans sömn också var försvunnen. Frustrerat hade han knuffat fågeln ur trädet. Med en duns landade den bland törnarna. Aderonen ställde sig upp och sträckte på den nyvakna kroppen. En gäspning lämnade honom och han skakade på sig, som för att skaka av irritationen. Kisande såg han på sin omgivning. Trots att solen doldes bakom tjocka moln var det fortfarande ljusare än han hade önskat. Tacka Tenrai att skogen skulle bli mörk tidigt. Gissningsvis skulle det inte dröja mer än någon timme, på sin höjd.

Vintern var en ovan tid för aderonen. Han hade lekt mycket i snön tillsammans med döttrarna, och det hade inte tagit lång tid för honom att gå från missnöjd till road. Det var bara då han var nyvaken som han inte uppskattade det kalla underlaget speciellt mycket. Med hastiga steg smet han in under törnarna och gjorde en säker tunnel för sig själv. Frukost, som inte hade skepnaden av en förbannad skata, stod på kvällens agenda. Men först skulle han undersöka den doft som smugit sig in i hans nos. Doften av en främmande hanne.

[*kastar Grendel på Sholeh*]

En avlägsen duns fick Sholeh att rycka lite i det enda ytterörat, men han ägnade inte större tanke åt ljudet. Det var säkert bara något litet djur som prasslade i den taggiga undervegetationen. Hans steg var loja, om något slöa, och det vackra släpet av långa fjädrar prasslade när de dunsade mot hans hasor. Tillslut kunde Sholeh inte ignorera det lågmälda, prasslande ljudet längre, då det lät som att det kom närmare. Det knakade nästan, som om kvistar böjdes undan, men han kunde inte höra några fotsteg. Hm. Fundersamt stannade Sholeh upp och sneglade mot de vassa törnarna. Han drog in omgivningens alla dofter i en djup inandning. Den var vag, nästan dold, men Sholeh anade en främmande vargs doft. Hörde den till det prasslande djuret i buskarna? Nyfiket hukade sig Sholeh litet så att han kunde kika in i törnesnåren. Han såg inte mycket, men han anade nästan en rörelse där inne.
”Hmm?” hummade han för sig själv, innan han reste sig igen. Han såg inte någonting. Egentligen var det väl inget viktigt, men han var för nyfiken för att gå därifrån.

[*Sholeh fångar*]

Grendels kropp blev lägre ju närmare den främmande hannen han kom. Egentligen fanns det inte någon mening med det, det visste han. Men instinkten att hålla sig så osynlig som möjlig låg djupt rotad i honom, trots att den andre med all säkerhet redan lagt märke till honom. Han kunde kontrollera att stegen han tog inte gav ifrån sig allt för mycket ljud, men han hade ingen makt över sin doft eller hur mycket ljud törnarna gjorde då han banade väg för sig själv. Aderonens steg stannade upp då han såg ett ljust ansikte med gröna ögon se in i snåret. Det bekräftade hans misstankar: han var upptäckt. Eller? De ljust grå ögonen smalnade av och han lade huvudet på sned då han hörde den andre humma. Kunde det vara att främlingen hade upptäckt att det fanns någonting men inte någon? Inte omöjligt. Han lade sig ner. Övervägde.

Det tog inte lång tid för honom att bestämma sig vad han skulle göra. Med lätta steg tog han sig ut ur snåret och fick för första gången en ordentlig titt på främlingen. Det vita ansiktet stod kontrastrikt ut från den mörkare kroppen. Ett par ståtliga vingar vilade på hans rygg, och han tyckte sig kunna se ett släp av fjädrar där svansen borde synas. Han konstaterade kort att Varya hade älskat hans fjädrar.
    "God..." han såg upp mot himmelen. "...kväll?" sade han antagande.
Det var svårt att avgöra såhär under vintern då solens resa var så kort.

Sholeh tänkte precis vandra vidare när en liten varg klev ut ur snåren. Häpet stannade Sholeh upp mitt i ett steg och såg ner på den lilla vargen som uppenbarat sig. Liten var främlingen minsann, rödbrun och randig. Nästan lite lodjurslik. Den lille vargen tycktes betrakta Sholeh lika mycket som Sholeh i sin tur studerade främlingen tillbaka. Tidigare hade Sholeh säkert gjort en anmärkning på främlingens ringa storlek, men ett tidigare möte med en ilsk liten karg hade lärt Sholeh att inte döma främlingar efter storlek. Kanske kunde den röde ge Sholeh en ordentlig omgång.
I vilket fall var det aderonen som bröt tystnaden, med ett tvekande god kväll. Sholeh följde främlingens blick mot himlen. Jo, nog var det kväll. Dagen gick mot sin ände fort såhär års.


"Jag tyckte väl att jag hörde någon. God kväll," hälsar Sholeh tillbaka. Han kunde inte hjälpa att vara lite nyfiken. "En granne? "

[segast svar förlåååt D:]

Han sänkte huvudet och mötte den andres blick.
    "Om du bor här i skogen så gissar jag att vi är grannar," sade han med ett lätt leende.
Sedan lät han en fundersam min falla över hans ansikte.
    "Men jag har inte sett dig tidigare." Konstaterade han stilla. "Nyinflyttad?"
Han ville påstå att han hade god koll på vad som hände i skogen. För sin egen, döttrarnas och Evens skull. Men denna hanne var ny för honom.

[På tal om segast.. xD]

Sholeh nickar. Han hade inte riktigt hållt räkning, men han och systern hade levt här ett tag. Och beslutat stanna, åtminstone tills vidare. Tills de tröttnade, eller ett bättre alternativ vann deras intresse. Vargens svar konstaterade även att han var en invånare i skogen, han också. 
"Ja exakt, jag och min syster flyttade hit för något månvarv sedan. Vi beslöt oss för att stanna. Tills vidare, åtminstone. Jag vill gärna se resten av Numoori också. "
Den andre måste ha levt här en längre tid. Han kände med största sannolikhet till varenda vrå skogen ägde. Sholeh insåg att han borde presentera sig.
"Jag heter Sholeh. Jag gissar att du har levt här länge? Finns det något jag bör veta om skogen innan jag bestämmer mig för att stanna här en längre tid?"
Nån fara kanske hotade som inte gjort sig varse ännu. Eller naturkatastrofer, eller annat otrevligt. En hostil flock. Sholeh insåg hur lite han egentligen visste om sin boplats, och kanske kunde den röde besvara några av hans frågor.

Han och hans syster. Två nya individer. Med det lät inte som att de skulle bli väldigt långvariga. Grendel uppskattade det. Det innebar att han inte skulle behöva hålla koll på dem speciellt länge. Med ett leende nickade han åt främlingen som nu presenterat sig som Sholeh.
    “Grendel. Och ja, jag har bott här en tid nu.”
Tillsammans med adoptivdöttrarna och Even hade de blivit en fin liten familj. Ett mjukt hummande lämnade honom.
    “Någonting, någonting… Reta inte upp enhörningarna. Passa dig för törnarna. Det var nog det tror jag.”
Det var åtminstone det han skulle råda att han undvek. Andra individer skulle säkert ha något annat att berätta.

Grendel, presenterade sig den lille som. Sholeh log litet. Han bekräftade att han bott här länge.
...Reta inte upp enhörningarna. Passa dig för törnarna. Det var nog det tror jag.

Sholeh hummade lite för sig själv, funderade nyfiket över enhörningarna. Fanns det sådana här? Han hade inte sett dem, men gissade att de var skygga. Törnarna var ett uppenbart hot mot hans päls och fjäderskrud, så det skulle han nog akta sig för utan förmaning.
"Fina råd," log han. "Då får jag tacka, Grendel. Jag borde röra mig vidare."
Sholeh förde stegen vidare, på väg hemåt. "Trevlig kväll."


[ledsen för segt svar! tänker vi kanske kan avsluta här? :D ]

Han nickade kort till svar.
    "Detsamma."
Lugnt såg han Sholeh lämna platsen, och det var inte förrän han försvunnit bakom en hög buske som han själv satte sina tassar i rörelse. Han behövde fortfarande fånga frukost.

[Avlutat efter 1000 år ]