|| NINOVARGARNA ÄR HÄÄÄR *dingelidong i klocka* NU KOMMER KANINERNAA! *dingelidong* Den som vill träffa de här två syskonen får hoppa med hitt! ENDAST EN FÖRUTOM PRAHAN! obs obs- ska vara en aktiv en! mycket aktiv BD||

Vinden rev något våldsamt, skulle det ha funnits buskar skulle dom riskerat att dras upp med hela rötterna. Men de hade bättre vett och höll sig borta. Samma med fåglarna, allihopa höllsig gömda förutom de tapraste. Vattnet var grumligt och svart. Vitskummade vågor över en meter kastade sig frammåt för att sen smälla ihop och börja rulla upp en ny. Gång på gång samma smällande och brusande. Mitt därute ovanför vattnet låtsades en stenbyggelse "resa" sig ur havet. Med dehär vågorna reste den sig knappast. Ihopsamlade stenbumlingar bildade en bro, rakt genom vattnet kom den och skärde av. Den skulle antagligen vara många meter ovanför vattnet men med det här ovädret hade den höjden minskat rejält. Stenbron var säkert mer än 4 meter bred och hade en ganska platt yta att gå på. Fler vandrade här. Men just nu låg den rätt så öde, de största djur som var där verkade vara fåglar som inte orkade mer.
Men så....

Från det håll dit stenbron bara försvann. Långt långt bort. Bort från landet stenbron förde vandrare till. Från lång långt borta skymtades figurer ur vindens grågrumliga luftmassor som kastades runt. Deras fart var inte på det högsta, huvudena var sänkta mot vinden..
Men de gick inte normalt. De hoppade.

Parhin tufsade ännu en gång halvlamt till med bakbenen mot det hårda underlaget för att ta ett minihopp frammåt. Hennes annars så fluffiga och uppbystade hårman som krage slokade. Våt och stripig tillsammans med tofsarna på framtassarna och tofsarna som dolde hela roten av de långa öronen. Örontofsarna fortsatte mellan öronen som en lugg om gick snett ner över pannan och dolde höger öga. Det andra var i skogens mörkgröna irisfärg men verkade för stunden ganska matt. Öronen var en histore för sig, medellånghåriga hängde de ner, i och med att Parhin hade huvudet sänkt släpade de brunkletiga i marken, de som nästan ändå nuddade marken när hon gick rakt normalt vis.

Kroppen skakade av köld, hår hängde ner i kletiga stripiga remsor och rännilar av vatten sökte sig neråt till magen där det till sist droppade ner. Man kunde knappt urskilja honans ljusgula pälsfärg och gräddvita utsmyckningar. För en stund stannade hon upp och såg mot hannen som luffsade på direkt bakom henne.
-prrrrraahh...pitfrrriih? [Broder...när är vi framme?] klagade hon med gnällande ton. Hon var itne på humöret för spänning och upptäcksresande mera. Hon var hungrig och ville egentligen bara sova.
-wrha me proo [jag vill inte mera], sa hon sen med samma tonläte efter att hon börjat fortsätta framåt. Surt slog hon till med svans- stumpen på 10 cm. Hon ville att hennes bror skulle föra bort henne, så som han alltid skyddade henne. hon ville inte vara här. hon ville han skulle ta henne till ett soligt fågelkvittrande vackert ställe och det NU.

Hans huvud var böjt mot vinden, pälsen var våt och det längre håret på hans kropp var stripig, samma sak med pannluggen som brukar vara så tjock och fluffig, hängde nu ner i stripor så att man kunde se den mintgröna ögonen som annars aldrig syntes under den tjocka pannluggen. Vassa benbitar skar sig in i hans tassar då han rörde sig fram på marken som var full av benknotor.

Han hade börjat fundera på om han hade gjort rätt som utsatt sin syster för det här, tagit henne från det riktiga landet där de hörde hemma. Eller hade hört hemma. Nu var de bara ett par vilsna själar. Men di hade hittat ett nytt land, nytt skrämmande. Hela denna situation hade sina skrämmande delar. Vart skulle de igentligen ta vägen, här var de bara främlingar för den nya världen. Han svalde och tog några skutt framåt efter sin syster för att komma upp vid hennes sida, vinden ville tvinga honom bakåt, men de var starka. De två. De var ju de överlevande, varför skulle de inte vara starka?

Så hörde han Parhins klagande ljud och han försökte komma på något att säga åt henne, lugna henne. Men han visste inte var de var, när de skulle vara framme, om de nånsin skulle vara framme. Men han skulle hitta en plats åt sin syster. Han skulle hitta en säker plats, där inga vindar ville riva omkull dem, eller ben som skar in genom tassarna.
"Praar, pror ra" [snart, ska du få vila] sade han med en mjuk lång stämma, lugnande och gav henne en lugnande puff med nosryggen mot hennes tjocka pälskrage, som nu var blöt mot hans panna. Han drog in hennes doft, den var blandad med den salta doften av hav. Han måste iallafall hålla sig stark inför sin syster. Fast bilderna på de döda föräldrarna alltid dök upp i hans huvud tvingade han sitt liv att fortsätta. Han fortsatte framåt medan han lyssnade på hennes klagande, det var förståerligt.
"Pra ro" [Du måste] sa han med kortare ljud än förut, men nu också bestämt och de gröna ögonen mötte tillit fullt hennes.
De skulle klara det.

[YEE, JOINA FOLKET 8D]

När Parhins broder puffade henne uppmuntrande vid hennes hårkrage ville hon surt dra sig undan och lägga sina dystra tankar som hans fel. Men istället lutade hon huvudet mot hans rygg för en stund och suckade tungt för att få honom att förstå hur otroligt eländigt det här var för henne.
Hon hatade verkligen den här gångmarchen, den var grym... Kunde han inte bära henne?
Hon såg mot hans ögon som syntes mellan luggstriporna. Nej, nu fick hon klara sig själv. DEt förstod även hon, att det här var lika jobbigt för dem båda.
Hon ville klaga mer men ändrade sina ord istället. Ville ha en glad broder.
-eerr, oh-trr-ooof! [-En bit till, sen kan vi vila!], blev hennes mening när hon spände de tynade musklerna och började hoppa framåt med de kaninbakben hon hade.
Att det måste gå så långsamt.

Benkusten var en läskig plats, det blåste sand här och där och det fanns kvicksand också, den turkosa honan fick gå försiktigt fram på sanden för att veta om det var farligt här eller ej, långsamt travade hon framåt, fullt bestämd att klara detta. Hon stannade upp och såg sig omkring med sina blåa ögon, hon saknade Shikage och hon ville se honom just nu. Det var inte länge sedan dom skiljdes åt, men nu var hon bland sand och hård vind - hon var tvungen att tänka på vart hon egentligen var, inte drömma om sin älskade.

Hon såg sig om igen, det fanns ju ingen här bland alla ben, all sand och vinden som störde henne, fanns det något liv här? Eller var hon dödsdömd? Men plötsligt såg hon något, dom blåa ögonen kisade för att se tydligare, och visst, det var ett levande väsen, men vad var det för något? Hon slutade att kisa och började att springa emot den kaninliknande varelsen, men det var ingen kanin, för när hon stod fem meter framför kaninen såg hon att det var någon konstig blandning mellan varg och kanin. Hon blev förbryllad och såg sig om efter fler vargkaniner, bakom den andre fanns en till, men sedan såg hon inga mer. Vilka var dessa varelser? Och hörde dom hemma här?
- Hejsan .. jag heter Eqii. Vilka är ni?
Frågade hon trevligt och log, hon hoppades att vargkaninerna förstod vad hon sa.

Han var tacksam över att Parhin inte fortsatte klaga, det var redan svårt som det var hans ögon hade en tacksam och mjuk blick då han tittade på henne och nickade instämmande till Parhins egna peppande ord. Och fortsatte sen frammåt. Var kunde de ta skydd och kanske fånga lite mat? Hans strupe var salt och torr efter saltvattnet då de behövt simma en bit. Och tröttheten ville slå igen hans ögonlock men han stirrade intensivt sig runt omkring. Det var för plant för att något kunde ge skydd. Han morrade uppgivet men fortsatte endå. Så plötsligt såg han något grönt närma sig dem, och lika så doften som slog imot honom. Det var nästan som en stor ödla.. fast endå varglik då han kom närmare. Hans ben blev styva och hela hans kroppsställning visade avaktande medan han sneglade mot Parhin men höll sedan blicken kvar på den gröna skepnaden. Då de kommit närmare och vargen/ödlan sade något på ett främmande språk förstog han inget alls. Han reste ragg fast främlingen verkade trevligt inställd och tog några avaktande steg framför Parhin.
"Mrahja?!" [vem är du, sen visar han med kroppen att hon inte ska komma närmare] sade han och de gröna ögon smalnade. Skulle denna främling förstå vad han sade?

Parhins humör sjönk för varje hopp hon tog och hon avr riktigt nära att öppna den hårt slutna munnen och klaga igen. Vilket hon samtidigt ändå visste att skulle vara lönlöst. Men då uppenbarades en skepnad långt borta, grön såg den ut på håll men desto närmare den kom blev den mer turkosaktig. Parhin spärrade skrämt upp ögonen, hon hade då inte väntat sig sällskap på vägen.
Hon stannade stelt upp och Prahan tog genast plats framför henne, hon backade lydigt bakom honom och stod nästan dold av hans röd-vita kroppshydda.
-Prahan..., nästan viskade varginnan skrämt. Hon kikade upp bakom hannen och såg figuren framför, hon hade aldrig sett någon sådan förut. Korta små spetsiga stubbar till öron. Klena bakben (klena mot nino-vargrnas kaninbakben) och helfärgad. Utan extra hårlängder, utmärkande färger. Bara smal, enfärgad och.. och.. Parhin darrade till, både av skyndade rädsla och kyla. Svansen var också utväxt, lång med lång päls på.
Nått helt annat var det än Prahans och hennes lilla lurvstump på 10 cm.

|| Sorii för lite segt svar, men nu kom det. ||

Den turkosa honan såg på vargkaninerna, den större tog plats framför den lilla hon först sett, den större vargkaninen sa något på ett främmande språk och själv hoppade hon till.
- Jag är Eqii .. Eqii. Du?
Sa hon trevligt och långsamt för att dom skulle förstå, när hon sa 'du' pekade hon på den större vargkaninen, hon log trevlig och backade ett steg, sedan satte hon sig ner.
- Jag är fredlig.
Då hon sa 'jag' pekade hon på sig själv och log sedan igen efter sig mening. Skulle dom attackera henne? Skulle hon bli uppäten? Nja, knappast.

Den turkosa honan hade en hare runt sin hals, hon slängde ner den på marken och började att äta lite smått på den, dessa vargkaniner skulle väl bli sura, denna haren hon åt på kanske var deras vän? Men den turkosa honan tänkte inte på att detta kunde tas som ett hot emot dessa varelser. Hon tänkte ju inte så mycket.

[ Undrar hur dom reagerar! xD ]

[Hahha, vad jag skrattade åt det sista du skrev Missah x'D Ser de verkligen ut som harar?! cx]

Hela han var fortfarande spänd fast den konstiga vargsakens lugna beteende, hans överläpp var en aningen höjd så de vita tänderna syntes. Men sen så märkte han haren kring hennes hals och han sänkte snabbt överläppen. Denna hona hade mat, och de behövde mat. Honan talade på samma konstiga sätt igen, men denna gång föll det nästan upp ett ljus av vad främlingen sade, inte orda grant. Mest hur hon visade, om han försog rätt så kallade hon sig själv Eqii. Konstigt namn.. så skarpt. Öronen åkte åt sidan och sen så sade hon "du" och han rynkade pannan men den sletades ut en aning då hon nickade mot dem.

Han gissade fortfarande att hon undrade vem de var på hennes konstiga språk.
"Prahan" sade han och höjde huvudet och sneglade sen bak åt Parhin, skulle hon svara eller skulle han? Men nej, han hade annat att tänka på, som dendär haren som honan börjat tugga på.
"Prai vra?" [Får vi?] sade han och han lät nu mer vänlig. Fast det var väl troligen lönlöst, hon skulle ändå inte förstå. Men hon verkade vara vänlig så kanske.. Så han nickade ivrigt mot haren och slickade sig menande om munnen. Man måste ju göra saker med list.


[Oj vad det blev luddigt och konstigt ;c]

Parhin spärrade upp ögonen då varelsen talade igen, det lät så skarpt. Varje ord så rakt och snabbt, inga långa ljud, korta och snabba. Det värsta var när Prahan svarade med sitt namn, fattade han vad honan menade? Parhin blev genast nyfiken och kikade upp ovanför hans huvud, skulle hon också säga något? Skulle hon säga sitt namn? Hon var ytterst osäker och bestämde sig för att vara tyst, hon vågade inte. Den känslan rullade iväg när hon såg det vargfiguren hade framför sig, en hare. Mat. Föda. Föda. Mat!
-preeemiih el [Ge mig/Jag vill ha], gav Parhin oskrämt ifrån sig i ett gällt glädjetjut. Hon spände ifrån med bakbenen i ett hopp mot varelsen med krafter som plötsligt rusat ut i hennes muskler. Hon skulle ha, Prahan måste se till att hon fick, eller egentligen- hon kunde ta själv.
Tiken fortsatte sin framfart med glittrande ivriga ögon på den uppdukade haren. ¨

[ Nja, dom har ju lite liknande utseende, som haröron mm .. Cx ]

Den stora vargkaninen sa Prahan, Eqii gissade att det var hans namn. Sedan sa han något konstigt, något hon inte alls förstod. Men han sa det vänligt, nickade emot haren och slickade sig runt munnen. Det verkade som om han var hungrig. Eqii log, hon ville dela med sig, hon ville vara snäll. Men plötsligt skuttade den mindre vargkaninen fram, Eqii hoppade till av skräck, tog tag i sitt byte, hukade sig och visade sina vita smala tänder. Hon morrade dovt emot den mindre och kollade upp emot henne. Den mindre vargkaninen hade blanka ögon, nästan som om dom glittrade av hunger och menade nästan 'mat, ge mig - det är mitt'. Eqii tog detta som ett hot och släppte ner haren bakom sig, sedan såg hon mycket sur ut och öppnade sin mun. Hon omvandlade lite luft till en kall front som skulle gå emot den mindre vargkaninen, men hon avbröt sig själv och satte sig istället trevligt ner. Hennes tänder var fortfarande ytterst lite blottade emot den mindre vargkaninen och till henne tänkte Eqii inte dela med sig.
- Fy på dig!
Sa Eqii emot den mindre och morrade dovt igen. Då hon sa detta pekade hon på den lite mindre vargkaninen och blottade tänderna mer.

Honan verkade mjukna en aning av hans försiktighet, men hans syster verkade inte vara lika försiktigt och var nu inte bakom honom mera utan hade skuttat förbi mot tiken. Hon morrade och Prahan gav också ifrån sig någon sorts morrande purrande ljud i en dov stämma.
"Parhin! Prara!" [Parhin! Stanna!] sade han och hans ord var en aning skarpare än vanligt. Han skulle inte låta henne störa för dem, han skuttade fram och rörde sig framför henne för att blockera hennes väg.

"Praro" [lugn] och gav henne en menande blick. Sedan vände han åter tillbaks blicken till honan och gav henne ett ursäktande leende.
"Rarraaa?" [Kan jag..?] sade han och la huvudet lite på sne och slickade sig åter om munnen och gav haren en menande blick. Bara inte Parhin kom och gjorde sig framrusig igen.

Parhin skuttade i samma hopp tillbaka direkt hon landat
när den turkosa morrade och Prahan höjde rösten och
blockerade hennes väg. Hon tgo flera steg tillbaka och
såg ensligt på sin bror.
-Raohh [hungrig], gnällde hon mesigt.
Blicken såg längtnsfullt mot haren och sen osäkert mot
den turkosa. Hon förstörde, hon tog Prahans uppmärksamhet
och fick henne själ v att känna sig dålig, hon förstod inget
av filurens ord, men Prahan verkade kunna prata med henne,
det störde henne.

Då den stora vargkaninen blockerade den lilla och skällde ut den, tittade Eqii bara förskräckt på, och när den stora vargkaninen tittade emot henne blottade hon fegt tänderna inför honom, men då hon såg att han var vänlig satte hon sig upp och log. Sedan nickade hon då han slickade sig menande emot haren och tittade på den. Såklart att dom fick ta, bara inte den mindre vargkaninen skulle attackera Eqii. Hon vände den blåa blicken längre bort, där stod den lite mindre vargkaninen, Eqii nickade emot henne som om hon också skulle få ta.

[ Kort och uselt .. -__- Men aja~ C: ]

Prahan nickade tacksamt då det verkade som om det var fritt fram att få ta. Han vände huvudet mot Parhin och log.
"Raraa" [Uppför dig] purrade han milt och backade ett steg bak för att låta Parhin äta först och satte sig ner för att undersöka den turkosa med blicken. Hon pratade med så skarpa ljud, inte alls lika mjuka, han visste ibland inte om hon ville vänligt fast hennes kroppsspråk visade det men hennes ord var så skarpa.
Det här var en konstig plats.

Parhin flyttade tyngdpunkten till sitt högra framben
så att hon lättade det vänstra från marken.
Ögonen var rynkade och hennes tänder skallrade
lätt mot varandra så som de ofta gjorde när hon
kände sig obekväm, var osäker, rädd eller kände ett
allmänt missnöje. Barnsligt nog bestämde Parhin sig
för att inte gilla den här turkosa varginnan speciellt
mycket. Att hon bjöd dem på sin fångst struntade
Nino-vargen i som den aningen bortskämda varelse
hon var. Den turkosa var konstig, inget mer med det.
Prahan däremot behöll sitt lugn och sade åt henne
med en lugn stämma. Honom kunde man lite på, men
för att visa att hon ännu var missnöjd med situationen
gav hon honom bara en blängande blick innan hon
steg upp och tog ett hopp mot maten.
Att lägga tänderna i köttet var underbart,
Parhin gillade dock itne att äta hare eftersom hon
ansåg det var något elakt mot deras egna ras.
De var ju trots allt ganska nära släkt med harar,
hon gillade att beskåde de små djuren på avstånd.
Se dem leva och röra sig, men nu i denna stund nådde
tankarna på rätt och fel henne inte. Hon var hungrig.
Djuret var ändå dött.

|| Hummm, ursäkta för sådär lite själviskt och barnsligt
bortskämt skrivande men jag anser och tror att det är så Parhin är.
Lite bortskämd och van att se sin bror fixa det mesta.
"Inte redo för världen" kan man säga.. mmm ja... ;D ||

Eqii såg på dom båda, den mindre vargkaninen steg fram och började äta, just i den stunden tittade hon på den mindre.
- Jag går nu.
Sa hon och log, sedan vände hon sig om och trippade därifrån med viftande svans, vinden piskade henne i ansiktet och förde med sig sand. Hon såg inte så bra, men hon försökte att vandra härifrån i alla fall, hon ville bara bort från detta helvetet med massor av sand. Eqii ökade takten och försvann sedan med stormen.

[ AVSLUTAT? ]