Ken-Yak låg stilla. Solen hade precis gått upp, och började sakta värma upp den kyliga nattluften. Det var blåste där klipporna var färre, men bland de större klippblocken var det hyfsat vindstilla. 
   En kilotung sten sprack mot en klippa efter att rullat några meter i nedförsbacken. Rowen travade efter, och undersökte noga spillrorna. Precis som väntat fanns inget annat än vanlig sten.
   "Mmm...", hummade han för sig själv och gick upp igen. Vid krönet låg en liten samling stenar som han samlat på sig. De var alla med i hans undersökning om huruvida Ken-Yak skulle innehålla Gudarnas metall. Egentligen hade han kunnat använda sin kraft för att söka igenom ett mycket större antal stenar snabbare, men Rowen kände sig traditionell idag. Han föredrog att göra det på egen tass.
   Nästa sten i kö var en aning större. Kanske den här skulle innehålla vad han sökte? Rowen använde båda framtassarna för att ge stenen fart. Blocket rullade neråt med allt högre fart. En liten rot i marken fick den att ändra kurs, och den missade hans stora klippblock. I stället girade den ut mot det öppnare fältet.
   Rowen stönade. Typiskt! Det kändes enklast att låta den vara, men... Chansen må vara liten, men tänk om det var just där som han skulle hitta metallen. Suckande travade han efter, ut mellan de två klippblocken som stenen försvunnit mellan.

Det första drakvargen noterade var det genast blev kyligare, tack vare vinden som nu blåste honom rätt i ansiktet. Det andra var den förfärliga stanken. Det vände sig i magen, och han hostade till. Vad i Shùmās namn? Rowen vände bort huvudet, och försökte att enbart andas genom munnen. Vad kunde lukta så? En varm källa? Han hade varit nära en del stinkande källor, men ingen av dem kunde mäta sig med den här lukten. Dessutom brukade källorna lukta svavel, inte... förruttnelse?
   Hanen bestämde sig för att undersöka saken. Stenen var som bortglömd. Misstänksamt vädrade han i luften, och rörde sig - tvärtemot hans instinkter - mot luktens ursprung.

När Rowen väl fick syn på vad som måste vara ursprunget tappade han hakan. En stor grupp av mörka, smutsiga varelser rörde sig långsamt framåt genom stenlandskapet. Tystnaden hängde i luften. Ingen verkade kommunicera med varandra. De verkade inte ha någon kontroll över sina leder, för gång på gång trillade någon. Ibland reste de sig upp, men det var inte sällan de bara låg kvar och lät horden av varelser trampa ner dem. Och så var det såklart stanken. Inte konstigt att den var så stark. De var minst hundra, det var han säker på. Eller? Räknades en halv varelse som en, eller en halv?
   En liten hare, säkert uppskrämd av den stora massan, lämnade sitt gömställe och störtade ut bland klippblocken. Med förvånadsvärd snabbhet kastade sig ett tiotals varelser mot den. Det lilla djuret begravdes under mörka kroppar. Efter bara några sekunder drog de sig tillbaka. Endast en hög med slamsor var kvar.
   Rowen var inte gammal, men han var vuxen och hade varit på resande tass länge nu. Han hade sett många saker. Men detta... Var det här normalt för Numoori? 

Drakvargen fortsatte att huka sig bland klipporna. Det här kunde inte fortsätta, bestämde han sig. I hans hemland hade Kejsarinnans personliga styrka tillkallats för att ta hand om detta, men han fick nöja sig med alla eventuella förbipasserande. 
   Rowen grep tag i telepatin och vidgade sin mentala karta så mycket det gick. Till alla sinnen han kunde hitta skickade han ut bilden av den stora zombiehorden. 

Jag behöver hjälp.

[Sååå, ett roll med den tredje zombiehorden :'D Öppet för alla!]

De hade vandrat en längre tid sida vid sida nu, och valpen som var hennes lärling hade också blivit en vän. Just nu var dem på en liten sväng genom stenlandskapet, Eriinari hade varit deras senaste tillhåll och planen var att återvända dit en sista gång innan de gav sig vidare. Det var en perfekt plats för den lille att träna sina krafter på, men Perse ville se hur honan nyfunna färdigheter skulle fungera på en plats som inte var kall i sig självt. Därför hade rört sig nedåt i landet och nu var de snart på Numoorislätten. Längre än så skulle de inte gå.
Hon rörde sig smidigt över och mellan klipporna, de rörliga tassarna greppade perfekt i varje springa och utbuktning och kroppen var som gjord för att slinka framåt, trots den väldiga storleken. Svansen hölls låg och rörde sig lite från sida till sida då hon gick. Hon hade lärt sig att sakta av stegen lite sedan de började sin vandring, valpen var för liten för att hänga med i hennes väldiga kliv annars, men nu kunde hon inte låta bli att öka på stegen. Hon kände sig hemma på ställen som denna. Berg, sten och is, det var hennes element. De hade sovit en stund under kvällen med sedan vandrat i mörkret. Perse hade inte världens bästa nattsyn men även om den var långt ifrån dålig så var gryningsljuset välkommet. Hennes faders Serpierblod märktes tydligt då hon med mjuka svängande rörelser tog sig upp på en klippa. Där frös hon till. Den öppna vyn och friska vinden bar med sig något som var långt ifrån friskt. Hon spanade ut över landskapet och såg snart den mörka massan röra sig framåt genom stenarna. De tycktes långsamt flyta ut ur den silvriga skogen och bakom och bredvid den väldiga formationen reste sig nästa och nästa klunga, något mindre men likväl skrämmande. Så här var dem. Hon log svagt, trotts att doften fick det att vända sig i magen, och klorna klapprade emot stenen medan hon funderade för ett ögonblick. Valpen skulle känna doften vilken sekund som helst. Hennes öron drogs bakåt och hon såg ner på den röde.
"De är här."
Sa hon lugnt.
Hon såg upp igen och spanade ut över området, massan av djur som främst bestod av vargar men även annat rörde sig långsamt framåt, men med plötsliga ryck. Plötsligt nådde en signal hennes sinne. Jag behöver hjälp. Jo, tack för den. Skulle de inte alla behöva det? Hon spanade ut bland stenhavet och fann snart grön päls. En drakarg, hon var nästan säker på det. Hon såg ner på Aurora igen.
"Jag tänker ta mig en närmre titt, jag behöver lära mig.."
Sade hon sakligt.
"Du kan antingen hitta en lämplig plats där du både kan gömma dig och ha sikt över det som händer, eller följa med."
Hennes nötbruna blick var högst allvarlig då hon mötte valpens dimmiga.
"Jag har din rygg oavsett, alltid."

Aurora hade aldrig sett så många stenar på samma plats, som i Ken-Yak. Var hon än vände blicken kunde stenar i alla storlekar skymtas. Det var som om en av Gudarna hade stampat sönder ett berg till smulor. Långt, långt borta kunde hon skymta en slätt. Först hade hon trott att det varit Azhekaslätten, men den hade sett alldeles för grön ut. Persephone hade förklarat att det var Numoorislätten. Aurora såg fram emot att komma dit. Den såg trevlig ut, och skulle vara en omväxling mot kylan. Inte för att det berörde henne, dock.
   De tog sig upp på en klippa, och Persephone frös till. Aurora såg undrande upp på sin vän, och följde sedan dennes blick för att se vad som fått henne att reagera. En bit bort rörde sig en mörk massa av stympade kroppar sig stönande framåt. Odöda.
   Valpen blev så rädd att det nästan svartnade för ögonen. Hjärtat rusade i bröstet, och hon fick plötsligt inte in nog med luft. Synfältet fylldes av gråa prickar. Senaste gången hon stött på många zombies så hade hon förlorat en vän. Hon ville inte förlora en till. De måste fly. Nu. Var skulle de fly? Stenar. De kunde göm-
   "Lugn." Ängeln var här, och plötsligt kunde Aurora andas igen. Det snurrade fortfarande i huvudet, men synen återvände. "Lugn, jag är här." Valpen nickade som svar. De dimmiga ögonen var stint fästa på hotet som långsamt rörde sig framåt. Hans närvaro lugnade henne nog för att hon skulle kunna hålla sig samman. Den ändrade däremot inte hennes syn på situationen. De kunde inte slåss mot något som redan var dött.
   Jag behöver hjälp. Orden dök upp i hennes sinne, utan att hon tänkt dem. Förvirrat rynkade Aurora pannan. Det tog henne någon sekund att inse att det inte var hennes egen tanke. En telepat måste vara i närheten. När hon letade i landskapet kunde hon skymta en klick av grön päls. Den försämrade synen hindrade henne från en bättre titt, men hon var säker på att vet var en varg. Ingenting i det här landskapet kunde äga den färgen.
   Persephone vände sig mot henne, och talade. Blotta tanken på att någon av dem skulle närma sig hjorden fick strupen att snördes samman igen. Endast med hjälp av ängeln lyckades Aurora hålla sig från att svimma. Minnet av Valendore som sprang från sitt liv var etsade på näthinnan. Hon kunde inte ignorera det.
   "Jag... jag kan inte- ... Senaste gången...", fick valpen ur sig. Gråten var inte långt borta. "Vi måste fly. Den med." Hon viftade med tassen åt den gröna klickens håll. Den var inte så långt bort. Hon kunde röra sig dit osedd, tack vare sin storlek. Det var värt ett försök. Trots att hon var fruktansvärt rädd ville hon inte lämna en annan varg i sticket.
   "Om du måste kolla så övertygar jag den så länge", fortsatte Aurora. Pulsen slog hårt. Hon kände sig som ett bytesdjur. Fly. De måste fly. Ville de komma härifrån helskinnande, fanns inget annat val. 
   Aurora kastade en blick upp mot sin läromästare, och började sedan smyga mot det gröna. Benen skakade våldsamt, och hon var så rädd att hon knappt vågade andas. Dum idé, dum idé, mässade hon. De borde springa, inte undersöka. Aurora var rädd att Persephone underskattade varelserna. Hon hade sett dem röra sig mycket snabbare än de borde, och det var inget fel på varken hörsel, lukt eller syn (åtminstone i de flesta fall).
   Det kändes som en evighet innan hon nådde vargen. Han var grön i fällen, med ljusa horn och en underlig svans. Ögonen var röda och bekymrade.
   "Vad g-" Aurora avbröt honom.
   "Du måste springa, nu. Så fort du kan."
   "Jag flyr i-" 
   "Du förstår inte. De kommer döda dig om du försöker slåss." Enda gången hon någonsin sett en av de odöda besegras var när Naberius slagits för deras liv. Hon tvivlade på att det var något som vem som helst kunde göra. Nab var trots allt hennes prins. Aurora såg att han tvekade, och verkade överväga det hon sagt. Till att döma av den starka accenten var han knappast från Numoori. Kanske skulle han lita på henne av den enkla anledningen?
   "Okej", svarade han tillslut. Försiktigt reste sig hanvargen upp, och vände sig för att gå.
   "Vänta!", skyndade sig Aurora. "Kan du meddela min vän att vi flyr, så att hon följer med?" Drakvargen nickade. Ingenting hände, men hon var tvungen att lita på honom. Han travade raskt iväg. Aurora stannade. Oroligt stack hon upp nosen och kikade ner mot hjorden. Skräcken hade dämpat sig medan de samtalat, men nu blossade den upp igen. De var så många, att slåss mot den skulle varit omöjligt. Kunde inte P komma nu så de kunde dra härifrån?

[Sammanfattning: Rowen drar och Aurora försöker få Perse att göra detsamma :')]

Det var inte första gången hon mött en av dessa varelser. Allt med dem var ihåligt. Ögonen tömda, liksom deras sinne. Det kunde inte beskrivas bättre än som något taget ur en av hennes mardrömmar. Levande döda.
    ”Spring bort”, hade hon sagt åt dem. En mindre samling livlösa hade separerats from den huvudsakliga horden, men var istället på väg rakt emot dem. Det gick att fly dem undan, men de var evigt vandrande. Jämrande och frätande stön ekade ur gruppen. ”Spring bortåt, så kommer jag sen. Jag leder dem närmare hjorden så  bara teleporterar bara bort efter.” Det lät enkelt. Lekande lätt. Vad kunde gå fel? Om hon bara fick gruppen av de döda tillbaka till sin skock så skulle de släppa deras spår, och sedan kunde Varya bara teleportera sig bort.
     Den svartvita ynglingen väntade inte på sina syskons bekräftelse, utan försvann utan förvarning några meter närmare. Stanken var outhärdlig, frän. Den fick henne att konstant kvävas av kväljningar. Med en svag röst ropade hon;
     ”Hallå era äckel, kom här!” De vandrande liken verkade inte uppmärksamma mer än att stöna, gurgla och med ryckiga rörelser ändra riktning. De rörde sig ojämnt, orytmiskt. Ingenting med dem såg naturligt ut. Deras ögonhålor tomma eller variga. De såg ut som de rest sig från graven. Vissa saknade lemmar men fortsatte ändå att gå. Det var fruktansvärt.
Varya väntade på att de skulle komma lite närmare, innan hon började springa närmare hjorden. Som om lukten inte kunde bli värre, blev den dock starkare. Den gjorde henne vimmelkantig, kräkfärdig. Men hon var fast besluten att fullfölja sitt uppdrag, även om hon missade hur fruktansvärt lättsinnig hon började bli.

Dem gick... Trots att dem var så uppenbart döda gick dem omkring även fast deras tid var slut för länge sedan. Han skulle inte ens kunnat drömma ihop en värre mardröm. Det spelade ingen roll att han sett dem levande döda tidigare, han verkade alltid glömma hur hemskt det var att möta dem.

Oroligt lyssnade han på Varyas plan. Den var dålig. Hon var dum som trodde att det skulle funka. Det fattade hon väll att dem borde ta sig därifrån? Han kastade en blick på Vit för att få stöd. Dem kunde inte låta systern göra det. När han vände sig mot den svartvita systern hade hon dock försvunnit.
"Varya!" ropade han efter henne och tog några steg emot henne samtidigt som hon sprang iväg med dem levande döda efter sig.
Hans rop hade dock lockat bort ännu en grupp från huvudhorden.
"Fan." svor han och backade två steg. Han kunde inte lämna Varya här, men dem odöda kom rusande mot dem i en hastighet som deras förruttnelse inte borde tillåta. Förtvivlat kastade han en blick mot stället där Varya var innan han såg förlåtande på sin lilla syster. Med långa språng satte han av för att möta den lilla horden som närmade sig. Han tog sats och hoppade högt, fällde en i nerfarten och kände hur ben krossades under hans tassar. Benen var fortfarande lite för långa för honom och han snubblade in i en till odöd som trillade och lät sig trampas ner av kamraterna som strömmade för att inta dennes plats.
"Dumma dumma Varya." muttrade han medans han försökte hålla dem odöda på avstånd.

För sent upptäckte hon att Aurora försvunnit fram till främlingen. Den unga damen hade en egen vilja och stor handlingskraft, och det svor Persephone över just nu. Men samtidigt log hon av gillande. Men uppdraget den lilla dragit på sig var kanske inte detsamma som Perse önskade, och när den främmande rösten tog sig i hennes huvud log hon inte längre. Man lämnade inte en kamrat på stridsfältet, det trodde hon Aurora förstått, och hon själv kunde inte lämna Aurora ensam med en främling. Intressena stred i en inre konflikt, men hennes nötbruna ögon plockade upp något som gjorde valet självklart. Det var ungvargar, tre stycken, alldeles vid horden. Något sammanbitet lade sig över hennes ansikte och hon började röra sig framåt över stenarna.
"Aurora!"
Ropade hon samtidigt, väl medveten om att detta skulle locka till sig de odödas uppmärksamhet.
"Minns vad jag sa, håll utkik eller följ med, lämna mig inte!"
Hon hade inte råd att fundera mer på Aurora då flera odöda brutit sig loss från horden och stormat emot en av ungvargarna, medan en annan jagades av dem rakt in mot hjorden igen. Hon suckade, hade hon haft tiden hade hon tagit sig för pannan. Ungvargar var så dumdristiga, första bästa plan och de kastade sig efter den. De trodde sig vara odödliga och såg världen som ett buffébord av äventyr. Sådan var Aurora också men hon hade lite vett i skallen, även om hon övergett sin partner i de mest kritiska av lägen.
Det var med förvånansvärt lätta steg som en väldiga honan hoppade fram över klippblock och grus, de rörliga tassarna passade perfekt för de flesta underlag.
När hon kommit så nära att stanken verkligen fick det att snurra i hennes huvud stannade hon upp.
"SPRING"
Vrålade hon.
"HÖR NI MIG? SPRING!"
Perse var vältränad, hon hade lagt sitt 40 år långa liv på att förbereda sig för just ett sånt här tillfälle. Visst hade tanken varit att hon skulle ha haft kamrater bakom sig, stridsdugliga kamrater, men hon skulle allt klara av det här ensam också! Hon vinklade för ett ögonblick ena örat bakåt, lyssnade efter Aurora eller främlingen. Hon skulle behöva den grönes assistans. Men hon fick börja ensam. Med en målinriktad blick lät hon en sköld av energier skärma av passagen mellan den vita ungevargen och de zombies som verkade slåss med hennes bror. En annan attack riktade hon emot missfostren som jagade den svaritvita, lät en kraftsmäll, en explosion träffa dem inifrån. Köttbitar flög åt alla håll. Med de som omringade hanvalpen var det svårar, hon kunde inte avgöra vilka tassar som hörde till vem så en attack underifrån var omöjlig, och det skulle vara högst olyckligt om hon lyckades spränga den unge i bitar. Hon såg bara ett alternativ. Samtidigt som hon sprang framåt och skrek "DUCKA, FÖR DITT LIVS SKULL DUCKA" så samlade hon metallerna och sköt iväg två rungande blad. De snabbt snurrande metallskivrona separerade huvudena från ett flertal kroppar och hon såg med belåtelse hur de rasade ner i små högar. Denna fokus hade dock fått energibarriären som skyddade den lille vite att falla. Men det kunde inte skada allt för mycket då de största hotet var utrotat.
Men även om dessa två smågrupper som hotat ungvargarnas liv nu blivit kraftigt reducerade så återstod en stor hord av onaturligt rörande köttslamsor till djur. Det vände sig i magen på henne men hon kämpade emot, sprang fram till unghanen samtidigt som hon tacklade bort den siste "levande" odöde. Den föll i backen med ett knak och tycktes gå sönder ännu mer.
"Vad tänker ni med?"
Sade hon med skarp men lugn stämma.
"Ta dig till din syster och håll er undan."
Hon synade hanen uppifrån och ner.
"Åtminstone tills jag har utarbetat en plan.. Du var modig men dum, tror du att du inte har något att bidra med kan du dra men annars behöver vi alla vi kan för den här striden."
Ett stort lugn sänkte sig över henne och hon såg in i de blå ögonen med en allvarlig min.
"Det här handlar om vårt land. Om hela Numoori."

Många saker tycktes hända samtidigt, och Vit hann knappt registrera hur Varya stack iväg innan hennes vattnigt röda blick mötte Valkyrians blå, och plötsligt stod hon ensam. Albinon ropade upprört efter syskonen, men tystnade och spärrade upp ögonen då nya, ruttnade kroppar närmade sig i fjärran utöver den mörka massa som Varya försökte locka vidare. Hon stod som paralyserad. Stirrade. Det här var fel, så onaturligt - och hon kände sig oerhört värdelös utan några krafter. 
  Skräcken pulserade i ådrorna, adrenalin som fick henne att känna sig både svag och oövervinnerlig på samma gång. 
  Ängeln vred sig i avsmak i hennes medvetande. Den välkända själen sände ut så starka signalen att Vit nästan kunde höra dem, ringande i öronen, alarmerande. 
  "Styggelser!", morrade rösten, tog in bilden av de odöda när Vit försökte bestämma sig för vad hon skulle göra. Ängeln behöll trots sin ilska ett hårt grepp om Vits medvetande, höll henne nära till hands; beskyddande. "Smuts! Sjukdom! Parasiter!"
  Vit såg sig om, svalde så hårt att strupen gav ifrån sig ett litet kvävt "kluck". Hon kände sig märkligt torr i munnen. Vinden ven plötsligt starkare över slätten, virvlade mellan de spridda stenbumlingarna och slet upp smuts och grus från marken, steg i snirkliga moln mot skyarna. Den fräna lukten av LIK och DÖD fick henne att hosta till och svälja ner ännu mer obefintlig saliv. 
  Fly eller fäkta?
  Syskonen hade tappert valt det sistnämnda.
  Då skulle hon göra det också. Någonting annat fanns helt enkelt inte på kartan. Ingenting, inte ens levande döda, skulle någonsin kunna skilja henne från Valkyrian och Varya. Särskilt inte efter vad som hänt Blue. De måste hålla ihop.
  "Jag kan inte lämna dem", morrade Vit, rakt ut i luften. Hon rätade på sig och var noga med att dra ett djupt andetag genom munnen istället för nosen, morskare än hon kände sig. Även då kändes det fel, som om den kraftiga odören låg så tjock att den nästan kunde smakas på.
  "Nej", svarade Ängeln, men av känsla än faktiska ord. "Men jag kan beskydda dig."
  "Jag vet", andades Vit ljudligt, och satte av efter sin bror. Klorna grävde fåror i marken när hon skyndade sig att öka takten, springa snabbare, kände grus och skräp stänka upp mot hennes buk i farten. Hon kände det knappt, med öronen trycka mot nacken och ögonen i brand. 
  Albinon såg hur en odöd bröt sig ut ur gruppen, någonting hon trodde hade varit en ren. Den hornkrönte varelsen, med sitt enda horn på intill vänstra örat, rörde sig med stapplande steg mot Valkyrian från en vinkel brodern tvingats lämna obevakat. Systern morrade ljudligt, ett rasande ljus okaraktäristiskt för den kropp som en gång varit tunnare än Blues men nu blivit betydligt kraftigare, och kastade sig mot den söndriga kroppen. Hennes käftar fick ett bra grepp om djurets enda horn. Ett gurglande, ihåligt läte som skulle föreställa ett bröl steg ur djurets strupe när Vit satte bakbenen i marken och drog, ryckte och slet, som i dragkamp, tills renen snubblade och huvudet --
  Vit andades ut i en äcklad flämtning då huvudet lossnade från kroppen. Hon släppte greppet som om hornet lika snabbt som om hon blivit bränd, kastade en blick mot brodern som förblev oskadd, liksom Varya.
  "SPRING! HÖR NI MIG? SPRING!", vrålade en röst. Vit snodde runt och såg hur en vuxen tik närmare sig, pälsen rufsig och blicken vild. Vit skakade bara på huvudet i vägran även fast den andre inte kunde se det, då uppmärksamheten riktats någon annanstans. Inte utan syskonen.
  Plötsligt ljöd explosioner över Ken-Yak, och rykande bitar av ruttnad kött spreds runtom de stridande. Vit ryckte till i chock, men samlade sig fort och sökte sig närmare Valkyrian, morrande och huggande i luften åt de döda som försökte ta sig närmre.
  Den äldre honan tog sig slutligen fram till dem när kusten var något närmare klar - med andra ord, efter att ha skiljt åtskilliga fiender från deras huvuden. Vit sade först ingenting när hon läxade upp dem, att de borde hålla sig undan såvida de verkligen trodde sig hade någonting att komma med.
  "Det här handlar om vårt land. Om hela Numoori."
  "Precis därför måste vi göra det här", sade Vit plötsligt, adrenalinstinn och fylld av ett plötsligt mod att käfta emot. Rädslan hade runnit undan. "Jag går ingenstans om inte Valkyrian och Varya gör det", fortsatte hon, kastade en vaksam blick mot de odöda på signal av Mariotte. Hennes blick vidgades märkbart då hon insett att de avancerat och ytterligare växt i antal. De började bryta sitt led, sprida ut sig, röra sig mot de som stridit. De var så förbannat många. Hon undrade plötsligt om det här verkligen var dårskap. De var så många, och de stridande.. var så få. Alldeles för få. FÖR få? Innan hon ens hunnit avsluta tanken så hade några av de odöda siktat gruppen, och satt av mot dem. 
  Vit förberedde sig för att gå till motattack - det var nu eller aldrig, men kom aldrig så långt.
  Över deras huvudet flög spjut av någonting blekt, lämnade frostmönster och snöflingar som dalade ner mot marken likt svansar efter sig. Spjuten hade sikte rakt mot horden, och med ett gäng av vrål och tjut och gurglande stön genomborrades flertal av dem, från bringa till bakdel, från ena sidan till den andra, från panna till bakhuvud. De som gått genom hjärnan förblev orörliga på marken, resten ryckte kraftigt som i spasmer.
  Unghonan vred på blicken med hjärtat vilt bultande i bröstkorgen, och lät den vandra uppåt. Hon öppnade munnen, men inga ljud lämnade läpparna. 
  Bakom gruppen stod den största varg hon någonsin sett, och hans metalliska blick brann, men inte av hetta. Av kyla. Blicken glimmade, och morrningen som steg ur strupen var så djup att främlingens bröstkorg vibrerade. I hans päls klättrade rimfrost, över nos och mellan ögonen, rann nerför ryggraden likt vatten. Is.. spjuten hade varit is.
  Den enorma hanen rynkade lätt på nosen när Vit kröp ihop under den andres dominans, pep lätt, men den svartvite lät bara blicken som hastigast svepa vidare över Valkyrian, den vuxna tiken, och Varya - innan han rätade på sig ytterligare lite och gläfste i en rytande morrning när blicken landade på de odöda som rörde sig allt närmare. Frosten i hans päls tycktes vibrera, som av magi så stark att den läckte ur hans kropp, slapp ur hans grepp. Ett par sekunder senare gick han till attack. Han pressade ifrån med kraftiga bakben i ett mäktigt språng och lät is flöda mellan käftarna, spruta som eld, mot fienden. Kylan som strålade mellan hanvargens käftar målade kompakt is genom luften, frös fast de odöda i de virvlande formationerna.
  "Hans namn är Othello", sade Mariotte, för hon kände hur Vit undrade. Hennes röst bar en märklig underton, men Vit avfärdade den på samma sätt hon avfärdade att Ängeln ens visste. Hon verkade alltid veta saker, konstiga saker, som om hon.. 
  Som om hon bara visste saker om andra. Hon hade sett det förr. 
  Ungtiken hade kommit av sig i förvåningen över den nya allierade. Hon insåg att munnen fortfarande hängde vidöppen, så hon pressade snabbt ihop käkarna, och såg långsamt över mot Varya som verkade lika tagen som henne, sedan tillbaka mot isbesvärjaren.
  Vid gudarna.

[PAPA COMES TO YOUR RESCUE]

Andan var hattig och knapp. Varya vågade inte se om. Orken i hennes ben försvann likt rinnande vatten. Hårt knöt hon ögonen och kämpade emot de hotande känslorna av att falla. Ljudet av liken som jagade henne var skräckinjagande. Hur kunde de fortsätta att gå? Hur?
     En explosion övermäktig henne löstes ut bakom henne. Kraften fick inte bara massan av levande döda att flyga iväg, utan även henne - om än hennes lemmar förblev intakta. Varya tappade fästet av energivågen och slungades framåt. Handlöst, utan kontroll över varken ben eller huvud dunkade hon ner i den hårda marken. Det tunna lagret snö virvlande om hennes kropp och stenen som hon landat på med ena sidan pressade ut all luft ur hennes lungor. Ett kvävt stön lämnade henne innan världen försvann.
     Bara några ögonblick hade gått när unghonan slog upp de isande blå ögonen igen. Ett rus av adrenalin fick henne att hävda sig upp på benen kvickt. Fort sökte blicken reda på sina syskon, längre än hundra meter bort. De var inte ensamma - de var i sällskap av en äldre. Varya hann inte tänka mycket mer förrän det ekade i hennes öron av jämrande och livlösa stön. Den svartvita tiken snodde runt, och möttes av ett gäng vandrande kadaver. De var nära - de måste tagit sig närmare när hon tappat medvetandet för några sekunder. Ett djupt andetag fyllde hennes lungor men släppte bara ifrån sig gälla gnyende. Hennes sida värkte så mycket, att det första språngsteg bortåt hon försökte göra kändes som hon slet itu något. Gnyendet förvandlades till smärtsamma yl. Haltande, så fort som värken och benen förmådde henne började hon söka sig tillbaka till syskonen. 
     Varya reagerade inte på den enorma vargen förrän spjut flög över hennes huvud, spetsade och låste de livlösa bakom henne på plats. Häftigt drog hon efter andan; först rädd att de var efter henne. När den stora, svartvita vargen istället kom rusande emot henne med vidöppna käftar kände hon hjärtat stanna. Trots att en hjord av döda varelse jagande henne kunde hon inte undgå att känna skräck när hon såg på den väldiga vargen. Men han var inte ute efter henne. Istället försvann han förbi henne, attackerade skaran av de som jagade, förfrös deras kropp på plats. Varya stannade, snodde runt. Hänförd. Skräckslagen. Vad det än var, om så en blandning av båda, kunde hon inte se bort.

"Aurora! Minns vad jag sa, håll utkik eller följ med, lämna mig inte!" Aurora svor till varenda gud hon kunde namnet på. Antingen så vägrade Perse att förstå, eller så hade den där gröna fårskallen formulerat sig fel. De kunde inte slåss mot de odöda. Det enda förståndiga skulle vara att fly, men om Perse inte tänkte fly så tänkte inte Aurora göra det heller. Förbannat! Hon kastade en mörk blick mot den gröna fjompen. Trots att valpen var så rädd att hon knappt kunde stå upp, så ville hon inte lämna P i sticket. Den stora honan var duktig, men hon kunde inte slåss helt själv. Alla behövde hjälp.
   "DU!", ropade hon argt. Han stannade och skyndade tillbaka. Det förvånade henne lite. Hon skulle definitivt inte gjort som en trettio centimeters liten valp sagt åt henne. "Ner med dig, P behöver hjälp!" Den gröne log brett. Han såg lättad ut, som om det här var vad han egentligen velat. Han smet iväg ner mot hjorden, och började attackera dem med järnklor. Persephone kanske inte frågat efter hjälp, men Aurora var säker på att hon skulle komma att behöva det. Till höger om sig såg hon något ljust ta form. Hon ryckte till, men kände sedan igen honom. Trots att han bara tagit kontakt via sinnet förut, så kände hon igen honom utan presentation. Kanske trodde Guardeiron att de hade hittat källan. Han hade tjatat om det länge nu, och Aurora tvekade inte på att han skulle ta till åtgärder om det här faktiskt var den. Hon brydde sig dock inte om varför han dykt upp. Han var här, och han skulle skydda dem alla.
   Säga vad man ville om Aurora, men hon var obotligt lojal. Stärkt av ängelns närvaro tvingade hon sig själv att följa efter Persephone in mot hjorden. Hon var noga med att hålla sig dold så att hon inte blev något som Persephone behövde beskydda. Varje gång någon av de odöda uppfattade henne och närmade sig, så frös hon fast deras tassar i marken. Simpelt, men effektivt. Hon hade lärt sig en hel del under vandringen.
   Medan Aurora närmade sig sin vän började det regna spjut. Ett punkterade en varelse precis bredvid henne. Hon ryckte till, men stannade inte. Skulle hon stanna så skulle hon tappa fokuset från Persephone, och då skulle rädslan överväldiga henne.

Hon hade för stunden tappat bort sin bror. Hon var inte orolig men förundrades en del av saknaden som gripit henne. De hade inte varit ifrån varandra länge men det band som stärkts mellan dem gjorde att det kändes väldigt ensamt utan honom. Men hon är som sagt inte orolig. Jorden säger att det inte är någon fara. De möter snart på varandra igen.
Den mörka tiken rör sig fram mellan stenarna i Ken-Yak. Raggen krusar hennes päls av obehag. Hennes senaste besök i det här området slutade på ett minst sagt hemskt sätt. Då det är inte konstigt att hon mer eller mindre går på tårna just nu. Hon försöker behålla en jämn andning och jorden berättar för henne hur området omkring henne ser ut. Först hade hon fokus på en mindre area omkring sig själv men allteftersom oron växt så hade hon vidgat det område hon ville ha koll på. Allt för att inte överraskas av något.
Men överraskad blir hon av att få reda på vad som rör sig i massor längre fram. Det är när hon kommer runt en större klippformation som stanken slår henne i ansiktet likt en örfil. Förruttnelse och död. Öronen drar sig genast mot nacken och raggen står på enda. Hon har aldrig stött på något liknande tidigare men jorden fyller i hennes ovisshet. Vandrande döda. Lik som inte förstår att de misstänkta livet. Smitta. Sjukdom. Krossa hjärnan. Låt dem inte bita dig och bit heller inte dem. En rysning av obehag drar sig genom kroppen.
Då hör hon en röst i sitt huvud. En begäran om hjälp. Försöker någon slåss mot de där varelserna? Då märker hon även de levande som försöker sitt bästa att reducera hordens antal. Hon kan inte bara stå HR. Hon kan heller inte vända om och se blint på det här. Det här måste stoppas. Det är här och nu. Ljudlöst och smidigt tar tiken sig närmare. Hennes tassar placeras mjukt och lätt på underlaget och jorden slukar ljudet som skulle skapas av klor mot sten. Den långa svansen hålls i linje med kroppen men är dubbelt så stor då raggen är rest.
Hennes instinkter skriker åt henne att vända om. Men det är redan försent. Hon vet om att den här massan av döda är här. Hon måste hjälpa till att bekämpa dem innan de sprids. Tänk om de redan har spridits? Hur många är dem? Finns de på fler ställen i Numoori? Tiken sväljer en kväljning. Stanken är för mycket. Hon låter andetagen filtreras mellan tänderna istället för att andas genom nosen. Det gör det lite lättare. Lite. Inte mycket. Det känns som att stanken klibbar fast i gommen. Hoppas smittan inte är luftburen.
Hon måste göra något. Hon måste hjälpa till. Det är vad som styr henne framåt. Slaget mot de döda har redan börjat. Flera döda är döda. Om hon tar andra vägen runt hordens och möter dem bakifrån kan hon kanske reducera deras antal en del. Det är värt ett försök. Hon avviker från sin när och rör sig bort från de andra levande. Det är värt ett försök. Åh vad hon önskar att Chayan var här med henne. Skräcken som biter i hennes kropp är svårt att tygla. Hon hoppas att ingen av se hon älskar och bryr sig om någonsin möter på den här hordens. Det ska hon se till. Med sitt bidrag kan fler gå säkert.
Hon blir dock upptäckt trots att hon är en mästare på att smyga och ta sig fram obemärkt. De här döda måste ha något övernaturligt sinne. En rot far upp ur marken och spetsar två av de döda och marken under fem andra öppnar sig och slukar dem. Krossar deras redan sargade kroppar och lämnar inget kvar. Större. Om hon kan göra det större. En hel grupp börjar röra sig mot henne. Den här gången känner hon sig mer självsäker och målmedveten. Det här kan gå!

(Tidshoppar med Kyrian då vi vet hur det här rollsplet ska avslutas, han lämnar nu)


Det verkade inte finnas något slut på dem levande döda. För var gång en föll tillkom två. En kvävd, hysterisk snyftning lämnade ungvargen när han såg ytterligare två levande döda som stapplade mot honom. Marken under tassarna var hal av mosad hjärna och svart blod. Tassarna fick intet grepp och han halkade hela tiden. Benen var tynga som bly när han försökte komma undan tänderna som rev i luften efter honom. Han hade för länge sedan tappat bort sina syskon, han hade inte sett dem på evigheter fast han ropat sig hes. Ytterligare en snyftning slet sig ur hans strupe när dem nerstänkta tassarna snubblade över en levande död som faktiskt var död. Han kunde inte förlora syskonen också! Han kunde inte!
Med ett kraftlöst vrål kastade han sig mot en räv och mosade den lilla skallen under tassen.
Det var lönlöst. Dem döda skulle inte sluta komma och han orkade snart inte mer. Tyst bad han sina systrar om ursäkt, ursinnig över att han inte var starkare och kunde skydda dem.
”Jag ska hitta dem! Jag måste!” tänkte han samtidigt som han försökte undkomma fler döda. Det var inte rättvist! Först mamma och nu skulle han förlora syskonen! Han hoppades bara dem faktiskt var oskadade. Han sträckte på sig och rusade bort från hjorden av levande döda, snyftande och förbannade alla som splittrat familjen.

Hoppas dem alla vred sig i vånda hos Chaibos tills evigheten tog slut och för evigt där efter

[Tidshopp]

Lika många som fastnat i den is som fötts ur Othellos käftar, lika många hade armen av döda ökat i antal, och sen tre, åtta, femton gånger därtill. Överallt var lukten av död och överallt låg orörliga kroppar, uppriven jord och blod, isblock, andra tecken av kraftanvändning som dröjde sig kvar.
  Othello högg tag om ett rådjurs hals, reste sig upp och bakbenen och slungade det lealösa djuret rakt in i en klunga som närmade sig honom. Frosten låg tjock i hans päls som tecken på det stridsraseri som bultade med andrenaliten inom honom, men han hade för länge sedan tvingats överge sig förmåga när hans kropp dukade under för tröttheten. Hanvargen morrade och högg mot grupperna som närmade sig åt alla håll, kastade några snabba ögonkast runtom sig och tog sedan ett beslut. Det var över - vargarna var för få, och de döda för många. Detta var ett hopplöst företag.
  Med en rytande morrning sköt han ifrån med bakbenen och satte av rakt mot en av de tunnare klungorna. Han pressade sig rakt genom massan, prejade större kroppar åt sidan och trampade ner de mindre, lösgjorde sig från stridens hetta. 
  Med ett sista ögonkast mot de kvarvarande kämparna, som även de försökte fly genom närmsta lucka, gav sig Othello av över det dömda Ken-Yak.
  Nätverket gick ut på starka, enskilda individer. Deras agenda låg i att plocka isär och återbygga, fria vargar, en splittrad enhet. Därför, önskade han de som inte skulle klara sig från stridsfältet en skonsam död, de som ändå slagits för landets ära. 

[Othello lämnar rollspelet]

Vits andhämtning var ansträngd, likväl hjärtat som rusade i bröstkorgen. Vart hon än tittade anlände fler av de döda, vart hon än andades var den vidriga lukten än starkare, men det var inte det största problemet. Hon hade slagits för allt var hon stod för, kämpade för att inte hamna mellan de dödas käftar, men under tiden hade hon tappat bort Valkyrian och Varya.
  Mariotte ville att hon skulle fly, men hon kunde inte. Det var ju därför hon börjat strida, för att syskonen gjort det. Hon kunde inte lämna dem. De måste vara här, någonstans. Måste.
  Den unga tiken drog ett rosslande andetag och slank undan när någonting sträckte sig efter henne. Hon kastade sig framåt i fyrsprång, trasslade sig på något vis ut mellan de som omringat henne, men inte utan att någonting rev henne i sidan. Hon märkte det inte ens, i paniken av att plötsligt vara ensam. 
  "VALKYRIAN? VARYA?", ropade Vit för allt vad hennes lungor höll, men hon fick inget svar, och hennes syskon fanns ingenstans att se. Hon tjöt till då en grävling högg efter hennes svans, drog till sig bakdelen och snubblade vidare.
  "VART ÄR NI? VARYA!"
  "Fly, Vit", sade Mariotte. Rösten var lugn, men den underliggande skärpan var tydlig. "Det lönar sig inte nu."
  "Jag kan inte lämna dem!", sade hon rakt ut i luften, sprang i en vid cirkel runt fältet, men tvingades tvärvända och rusa tillbaka samma väg då en ny grupp nalkades bortom slänten.
  "Fly medan du ännu kan", sade Ängeln.
  "Jag kan inte!", morrade Vit, hoppade över ett livlöst lik av vad som måste varit en älg. Han var täckt av is, men huvudet låg utanför stenblocket, krossat rakt genom hjärnan. "Jag måste ve-", hon drog ett djupt andetag, svalde saliv som inte existerade, "Måste veta, måste veta att de är vid - vid liv och-"
  "Fly, Vit. Din syster och din broder är sina egna, och ibland måste var och en se efter sitt eget skinn."
  "Jag kan inte.. jag vill inte - jag vet inte ens vilket håll de gick! Hur sa jag kunna veta var de -"
  "Det kan du inte, Vit. Fly, och må du återse dina egna en annan tid."
  Vit's buk hävdes i en snyftning då hon ursinnigt skakade på huvudet, men stannade likväl, scannade området en sista gång men såg varken sin syster eller bror. Logiken sa henne att om de inte klarat sig, borde hon inte kunna se dem ligga någonstans? De måste klarat sig. Måste. Någonting annat var otänkbart.
  "Fly", upprepade Mariotte, och den här gången lydde hon.

[Vit lämnar rollspelet]

Aurora snubblade.
    Med Guardeirons hjälp hade hon lyckats röra sig framåt, utan att bli paralyserad av rädslan. Valpen hade inte haft några planer på att avvika från sin kurs, förrän hon snubblade. Den röda tumlade ner i en liten nerförsbacke. Hennes svans rasslade. Aurora tackade sina horn för att de växt ut nog för att hålla guldkronan på plats. Hon tänkte inte bli av med den.
    Hastigt kom valpen på fötter, och fann sig själv omringad av ett halvt dussin varelser. Bredvid sig lyste Guardeiron upp. Hon kunde känna hur de darriga valpbenen plötsligt blev starka och självsäkra. Ville han att hon skulle stanna och slåss? Aurora kunde inte tänka klart. Hon var så rädd att andetagen fastnade i halsen. Allt hon kunde göra var att vända om och springa för livet. Det fanns inte en chans att hon skulle kunna nå fram till Persephone nu. De hade spärrat hennes väg, och det fanns ingen annan att ta: åtminstone inte en som inte var farligare.
    Så snabbt hon kunde försvann Aurora in bland några stora stenar. Där sicksackade hon för att skaka av sig sina eventuella förföljare. När hon var säker på att de hade tappat spåret smög hon sig upp på en sten belägen högre upp. Där spejade hon efter sin vän. Om hon bara kunde hålla blicken på Persephone, så kunde de återförenas senare.
    Men den äldre syntes inte till. Hur noga Aurora än tittade kunde hon inte se skymten av honan. Hennes försämrade syn hjälpte inte heller till. Det enda hon kunde urskilja var skarpa färger, som den gröna främlingen. Längre bort kunde hon se honom kämpa hårt, men tillslut ge upp och fly. Guardeiron hade bleknat. Han tyckte uppenbarligen inte att hon var i lika stort behov av skydd längre. Med darrande ben tog Aurora sig ner från stenen, och in i en liten grotta. Hon skulle vänta här ett tag tills kaoset lugnat ner sig, och sedan skulle hon leta efter Persephone.
    Valpen darrade inför uppgiften.

[Aurora samt Rowen lämnar rollet.]