Tassarna trummade mot marken när den intensiva jakten fortgick mellan träden. En liten, grå valp jagade en lika grå hare. De två pilade fram mellan träden. Det var uppenbart att valpen började bli trött. Avståndet växte för varje steg som togs.
   Chander gav tillslut upp och satte sig ner. Bröstkorgen hävde sig upp och ned när han försökte ge musklerna syret de behövde. Attans! Han hade varit så nära. Hade han bara fångat den där haren, så han kunnat ta hem den till mamma. Hon skulle bli så glad! De skulle behöva lite extra mat. Det var knapert, men Chander klagade inte. Det gjorde han aldrig nu för tiden.
   Ända sedan hans mor skadat honom, så hade han varit en aning nervös i hennes sällskap - mer än tidigare. Trots att hon varit lugn ända sedan hon återvänt, så kunde han inte hjälpa det. Hjärnan älskade henne, men kroppen ville inte hålla med.
   Valpen la sig ner. Långsamt återvände andhämtningen till normalt. Kanske kunde han spåra upp haren igen och överraska den? Han ville hemskt gärna få den där haren.
   Med nosen hårt pressad mot marken fortsatte valpen fram. Han var inte särskilt bra på att spåra. Det var alldeles för svårt att filtrera bort alla andra dofter och bara fokusera på haren. Chander försökte sitt yttersta, och glömde nästan av omgivningen. Fokuserad på sitt spårande travade han fram med svansen i vädret och blicken fäst i marken.

Assar var inte gammal och kanske borde hon tvivla på sig själv när hon strosade runt i skogen. Hur skulle hon ens hålla sig levande? Hittills hade det gått bra, men i längden kanske hon inte skulle ha sådan tur. Hennes syster hade haft en beskyddare, Assar var ensam. Visst var hon lite äldre än vad Aurora varit när hon gav sig av men det var knappt.
Men den lilla färgsprakande tiken oroade sig inte, hon hade kommit till skogen på natten och det hade varit en sån magisk upplevelse. Marken lös likt månen då hundratals blommor slog upp sina kronblad emot stjärnhimlen. Det här var till och med en bättre plats är solstäppen, hon undrade vad den hette. Tills hon visste bättre kallade hon den månskogen och att vara här var en sådan berusande erfarenhet att hon helt glömde bort att oroa sig. 
De breda tassarna placerades lätt framför varandra på en rad och tungan var utstucken ur munnen då hon kämpade med att hålla balansen. Hon hade inget att balansera på mer än en av alla de stigar som rådjuren trampat upp men det var en rolig sysselsättning ändå! Så fokuserad på sin uppgift som hon var så hade hon ingen koll på omgivningen och då hon till slut tappade balansen fann hon sig på marken rakt framför en liten grå varg. Fort flög hon upp på tassar, först skrämd men sedan otroligt glad. Den ganska stora lockiga bollen till svans vickade från sida till sida.
"Hej!"
Huvudet tippades på sned och hon synade hanen, han var grå med blanka gula ögon. Hon tyckte instinktiv om honom och log glatt.

"Hej!" Saker hände framför Chander så snabbt att han inte kunde hänga med. Plötsligt befann sig något färgglatt framför tassarna, och i nästa stund pratade det med honom. Förskräckt tog han ett steg bakåt. Vad var det där? Chander hade aldrig förut mött någon utanför familjen. Och det här... Det var en varg, kom han fram till, men så olik honom att det var komiskt. Ögonen var blå, pälsen var intensivt lockig och färgad i intensiva färger. Valpen hade aldrig sett något liknande. 
   Det var det vackraste han någonsin sett.
   Tikvalpen - det kunde han känna på doften - hade talat. Han fuktade nervöst nosen. Kinderna hettade redan.
   "... hej", pep han fram, "vad fin du är." Orden flöt ur honom alldeles för snabbt, och nu rodnade hanvalpen ännu mer.

Hon spetsade båda öronen till sitt yttersta och tippade huvudet lite på sned, hanvargen verkade lite skrämd av henne. Eller bara förvånad. Hon log förväntansfullt och väntade på hans svar, när det kom vred hon huvudet snett bakåt och kinderna var helt varma under den redan rodnande rosa pälsen. Leendet var okontrollerbart brett och visa tankköttet.
Försiktigt såg valpen som påminde lite om en bergsbock upp på den andre.
"Du med."
Närmast viskade hon. Sedan tog hon ett litet barnsligt skutt åt sidan för att försöka bryta den elektriska spänningen mellan dem.
"Jag heter Assar"
Deklarerade hon glatt och tittade på främlingen med huvudet lite på sned.
"Vad heter du?"
Hennes röst var ovanligt mörk för att komma från en sådan liten honvalp, men ändå barnslig och alltid glad. Hon tyckte det var så otroligt roligt att träffa nya vargar, det var ju därför hon gett sig av! Och den här skogen var betydligt bättre i sitt utbud av vänner än vad den dimmiga slätten varit. Leendet var konstant brett och de jämna tandraderna blottades för hanen.

Chander med?! Va! Hanvalpen höll på att förgås. Han med?! Det var nästan så att han blev lättad när spänningen löstes upp, och hon presenterade sig.
   "Jag heter Assar. Vad heter du?" Chander koncentrerade sig på hennes ord.
   "Assar...", mumlade han, och ögonen vidgades omedelbart. "Eller! Jag heter inte Assar, det heter du, jag ville bara testa hur det lät, eller asså, du sa det ju nyss, men-" Han fick slut på luft. Kinderna var illröda, trots pälsen.
   "Chander", pep han fram tillslut, "jag heter Chander." Han önskade intensivt att Hecate var här. Hecate visste alltid hur man skulle göra, och hon var bra på att prata.

Assar tyckte det var lite roligt hur nervös hanen verkade, men hon ville inte håna honom så hon visade det inte. 
"Jag förstår."
Sa hon lugnt med sin lite hesa röst.
"Chander är ett fint namn, vad betyder det?"
Svansen viftade bakom henne, hon hade förstått att namn ofta hade betydelser och att vissa föräldrar tänkte igenom sina valpars namn noga. Hennes syskon hade väldigt olika namn men alla var fina, och hon hade faktiskt fått veta vad hennes namn betydde. Hon tyckte om namnet, Assar var fint och fick henne att tänka på glöd och sol.
"Mitt namn betyder något lite konstigt.. 'Den som svarar'."
Sade hon och fnittrade lite.
"Det är allt, inge slut på meningen bara 'den som svarar!'"
Hon log glatt och sträckte långsamt upp ena framtassen och duttade mycket försiktigt på hanens nos.
"hej"
Pep hon fram och log sådär jättebrett igen.

Chander hade faktiskt koll på vad hans namn betydde, och det tackade han månen för. Inte för att han kunde göra bort sig mer än vad han redan gjort, men ändå.
   "Det betyder måne", svarade han, och upptäckte att det var lättare att prata om han andas djupt genom nosen. In, ut, in ut. Lättat kände han hur rodnaden började svalna.
   Den som svarar var onekligen en konstig betydelse. Förvirrat la Chander huvudet på sned, men Assar verkade inte ha en bättre förklaring. Den som svarar... Det stämde i och för sig, för hittills hade Assar svarat på allt han sagt.
   När Assar sträckte upp en tass och duttade honom på nosen kunde Chander inte stoppa sig själv. Åter blossade rodnaden upp på kinderna, utan att han visste varför. Det var helt enkelt hans normala sätt att reagera på saker. Han var inte obekväm med situationen, men kändes sig inte heller bekväm. Vad ville hon att han skulle göra? Tveksamt petade han henne i sidan.
   "Du är?", föreslog han osäkert.

Ett hest men ändå klingande skratt lämnade den lilla honan. Hon hade inte tänkt sig leka jaga men hon tyckte om hanens trevande initiativ. Måne var en fin betydelse på ett namn tänkte hon medan hon tittade på hanen. Egentligen var det inte så mycket mer de kunde göra än att leka insåg hon, men just som hon tänkte kasta sig ner i lekställning och låta ett busigt morr lämna henne så slog det henne något.
"Vad gör du här förresten?"
Frågade hon med värme i rösten. Frågan var av ren nyfikenhet, och kanske med en liten baktanke om att själv få berätta om sin självständiga expedition. Hon var stolt över sig själv som tagit sig hit och kände ett stort behov av att berätta om sin resa så här långt, nöjt tänkte hon på när hon blev äldre och kanske kunde skaffa sig valpar själv. Då skulle hon berätta om sina äventyr för dem som godnattsagor.
Tankarna återvände till nuet, kanske hanen vars namn betydde måne bodde här. Hon skulle verkligen inte ha något emot att bo här, och måne var ett väldigt passande namn för någon som var i månskogen.

"Jag bor här", svarade Chander. Assar hade varit på väg ner i lekställning, men istället frågade hon den frågan. Han undrade om hon faktiskt undrade. Hanen var bittert medveten om att han inte var så intressant som hon var.
   "Du då? Vad gör du här?", kastade han tillbaka frågan, genuint undrande. Det var för otroligt att hon skulle bo här. Då borde han väl ha sett henne tidigare?

Hanen verkade lite osäker, det ville inte Assar att han skulle vara men hon visste inte riktigt vad man kunde göra åt det. Alla var väl helt enkelt olika och vissa var osäkra, antog hon. 
"Gud vilken tur du har."
Sade hon häpet och såg på hanen med stora ögon.
"Att få bo här, det är så otroligt vackert!"
Tänk att födas in i den här skogen. Hon älskade höstskogen, och hennes päls matchade väldigt fint med löven, men att känna samma band som hon onekligen hade med sin födelseskog till denna skog måste vara fantastiskt. Det var så spännande att träffa andra vargar.
"Jag vandrar"
Sade hon med ett leende.
"Jag ville följa efter min syster och upptäcka vackra platser, men inser nu att det är vargarna man träffar som är det vackraste.."
De stora ögonen sökte marken och hon rodnande
"..med resan"
Avslutade hon med en viskning.

Chander nickade lite. Jo, det var vackert här. Han älskade månblommorna och eldflugorna med hela sitt hjärta. Och mamma! Familjen var nog det bästa med Ötamon. Utan dem skulle inte det kännas som hemma.
   Assar fortsatte, och Chander rodnade naturligtvis. När rodnade han inte? Väldigt irriterad på sig själv försökte han låtsas som om ingenting hänt. Istället hummade han förstående, även om han inte riktigt förstod vad Assar menade.
   "Aaa, de' tror jag os- också", svarade han, och snubblade på orden utan någon speciell anledning. "De man möter är ju liksom... levande." Avslutningen kändes lite lam, och han bet sig i läppen, som för att tillrättavisa sig själv.