Den lilla valpen står uppe på en sten som är en del av ett stenröse en bit från lyan. Den är i närheten men ändå tillräckligt långt borta för att inte synas från lyan. Här har han varit förut men inte under dagtid.
Sirius står uppe på stenen och hans små vingar är utfällda och vevar lite upp och ner då och då. Valpen har redan hoppat från stenen otalig gånger men vingarna vill fortfarande inte bära honom. Vad gör han för fel? Är de för små? När kommer de inte vara för små?

Sturskt tar han ett djupt andetag och just som han andas ut hoppar han ut från stenen. Rakt ut i luften. Ooooooch slår i backen sekunden senare. Nog känner han sig mörbultad alltid men han vill inte riktigt ge upp ännu. Svart rök slingrar sig ur nosen på valpen när han fnyser. Sen reser han sig upp igen och klättrar upp på stenen igen och upprepar proceduren. Efter några gånger till blir han sittande nedanför stenen och känner sig nedslagen. När ska han kunna flyga som fåglarna? Är det meningen att han ska kunna flyga som fåglarna? Valpen vill så gärna flyga som fåglarna.

Då lägger han märke till att han inte är ensam. Vinden för med sig doften av ett av syskonen. Assar. Sirius reser sig upp och svansen börjar genast att glatt vifta.

[PAX TILL ASSAR]

Assar strosade runt genom skogen. Han älskade hösten, i och för sig är hösten det ända han upplevt men såhär ändå. Man kunde tro att den lilla hanen skulle tröttna på den enformiga hösten men det var tvärt om. Desto längre tid han spenderade här desto mer gillade han det. Och på den kallare tiden av året så är höstluften så härligt frisk och klar. Vad fanns det att inte tycka om? Detta var allt han sett av världen, för allt vad han visste så kunde lika gärna hela numoori se ut på detta vis. Han tvivlade dock. För ibland drog starka stormiga vindar in genom skogen och förde med sig en salt doft. Hans mor hade då talat om havet. En dag ville Assar se detta hav, vad det än var för något! Han såg på livet som ett delikatessbord, alltid nya underbara saker att upptäcka. Även inom den skyddade lilla kupol som lyan och revirsmarkeringarna var. Det prasslade om honom där han trippade fram med stora glänsande blå ögonen. De små flerfärgade lurviga tassarna trampade sig försiktigt fram över löv i olika grader av förruttnelse. Så nådde en doft hans svarta nos och ett glatt leende la dig lver läpparna. Hans gång blev istället mer studsig än trippig och han skyndade sig framåt. Vid ett litet stenröse fann han sin bror, Sirius. Hanen verkar ha märkt honom tidigare, och stod redan redo att hälsa. Han tog några lekfulla skutt fram emot den mörkade brodern och slickade honom glatt på nosen.
"Tjenare brorsan!"
Utbrast han med ett stor leende.

[Idag är Assar en hane, han doftar dock fortfarande o ser ut som en hon, men det vet du ju redan ;) Kan inte sirius svara något som antyder att Assar är en hona typ, så kommer vi direkt åt rätt håll c:]

Inte står han där länge och viftar på svansen innan Assar kommer inom synhåll och kommer skuttande mot Sirius. Svansen viftar om än mer glatt och han kan inte göra annat än att slicka Assar på nosen så som syskonet gjort.
"Tjenare syrran". Hälsar Sirius och backar ett steg och sjunker sedan ner på frambenen och skjuter upp baken i luften bakom honom. Svansen viftar vilt och hela kroppen tvingas med i rörelserna.
Sen gör Sirius ett lekfullt utfall mot Assar och nafsar efter ett öra.
"Titta vad jag kan!" Utbrister han och tar sig sedan upp på stenen igen. De små patetiska bihangen som ska likna vingar sträcks ut vid hans sidor varefter valpen hoppar rakt ut från stenen. Vingarna flaxar vilt och... flög han där? Sekunden senare slår han i marken precis som han gjort alla andra gånger. Mörbultad reser han sig upp och det är ändå ett belåtet flin som vilar på hans läppar när han vänder sig mot Assar igen.

De små öronen spetsas och vrids sedan bakåt av broderns ord. Syrran. Det skavde i honom. Det rev och slet. Det kändes bara.. fel. Han såg förvånat på Sirius som inte verkat ha fattat detta alls och som var i full vart med att spexa framför honom. Hanen försökte flyga, och för ett litet ögonblick av ett vingslag så såg det nästan ut som att han skulle lyckas, men sedan föll han pladask ner på marken igen.
"Haha"
Utbrast han triumferat.
"Mycket vackert, ren konst faktiskt!"
Det låg en stöddig ton i rösten.
"Tio av tio poäng!"
Ett snett leende bredde ut sig på hans läppar och han blinkade lätt ed det egna örat. Men sedan gick han försiktigt fram till sig bror och nosade försiktigt på honom.
"Det gick bra, eller hur?"
Nu var rösten istället genuint orolig. Han må älska att djävlas ibland, speciellt när han känner sig så som han känner sig denna dag, men han avsåg aldrig skada sin bror. Aldrig skulle han vilja att ett av hans syskon gjorde sig illa. Tungan fuktade den egna nosen och den lilla bollen till svans började svänga från sida till sida igen.
"Har du inte sett hur fåglar gör?"
Log han fram och försökte signalera att han inte skulle driva med eller göra sig lustig på bekostnad av Siruis mer. Han undrade dock hur det kändes att flyga, och han förstod att brodern som fått den gåvan var ivrig att bemästra den.
"Först kastar de sig ut med något flax och sen breder de bara ut vingarna en stund innan de börjar flaxa igen. Iallafall om de kommer från en hög höjd.." Hans leende var varmt och välvilligt. " Det är säkert. Det har jag sett själv!"

Sirius märker inte om Assar ger någon reaktion ifrån sig på hans ord. För honom är Assar hans söta syster. Och Sirius är hennes bror. En av hanvalparna. Även om han inte riktigt känner sig som det. Det känns bara som att han inte passar in. Sen har han de här vingarna som får honom att stå ut från syskonskaran.

(Vad jag vet i alla fall. Vissa av valparna är ju inte startade/skapade än. :P)

Sirius skrattar och svansen viftar vilt bakom honom när bakdelen sjunker ner mot marken och baktassarna skjuts ut på var sin sida om framtassarna och den udda blicken vilar på Assar när hon kommer fram till honom och nosar på honom.
"Jadå". Svarar han glatt. Just nu är det ingen smärta som bekommer honom. Men i morgon kommer det förmodligen vara en annan sak. Det är inget han inser just nu i alla fall.

Sirius tippar huvudet på sne när Assar talar om hur fåglarna gör. Han nickar lätt när Assar tystnar sen.
"Ja, jag tittar på fåglarna hela tiden". Svarar Sirius och de små vingarna på hans rygg flaxar lätt till när han talar.
"Men fåglarnas vingar ser mycket starkare ut". Beklagar han sig lite och sänker den udda blicken mot marken och hänger med huvudet. Men Sirius tänker inte ge upp förrän han kan flyga. Han höjer huvudet och ser glatt och upphetsat på Assar.
"När jag kan flyga så kan du få flyga med mig!" Säger han kanske lite för högt. Men han är så glad över tanken att kunna flyga med Assar. Det får det att pirra i maggropen.