Aena låg och knaprade nöjt på en sork. Det hade tagit lång tid att hitta mat och lika lång tid hade det tagit för henne att faktiskt lyckas döda maten när hon väl funnit den på grund utav sina ringrostiga jaktfärdigheter. Men hon hade lyckats i alla fall, och nu smaskade valpen högt.
  Aena var helt borta från verkligheten, fokuserade bara på smaken av blod som hon så länge suktat efter. Hon behövde knappast oroa sig heller för andra vargar nu, det var i alla fall vad hon trodde. Slätten var ju så tom, så öde. Inte ens vinden höll henne sällskap här. Och dessutom var hon så liten så hon försvann lätt i det höga gräset.
  Aena drog av huvudet från sorken, njöt av smaken. När skulle hon lyckas fånga en måltid härnäst?

[Säg till om det är svårt att svara på]

Hon hade passerat genom passet ut i världen, lämnat hem och familj för att ge sig ut efter den syster som gjort detsamma. Hon ville inte längre ha någon fin sten av Aurora, hon ville hitta en egen! Det var med glada skuttande steg som hon lämnat sin hemskog, men nu gick hon långsamt och huvudet hängde lite. Slätten var dimmig, grå och kall, samt lite läskig. Och hon hade varit ensam i flera dagar nu. Inte hade hon trott att det skulle vara så ensamt att vara en ensam vandrare.. Hon hade föreställt sig möten med tusen coola vargar och stora äventyr, egentligen var det mest lång tråkig gång. Hennes tassar värkte lite, ovana med ansträngningen. Några gånger hade hon faktiskt övervägt att vända hem, men det skulle kännas som ett sådant nederlag.
Doften av blod fick henne att titta upp, skåda genom dimman och det höga gräset. Hon hade inte ätit idag men var fortfarande ganska mätt på en korp hon fångat igår. Att ha fångat ett flygfä fick henne att känna sig duktig, det hade hon aldrig lyckats med förut. De nyligen funna krafterna underlättade mycket. Hon ruskade på sig och började följa doften av blod, helt obrydd om att det kunde vara farligt. Det luktade inte som vargblod eller ett stort byte - snarare gnagare, så risken att det skulle vara en stor aggressiv varg var liten. Tänk om hon äntligen skulle få träffa en annan levande själ! Det skulle verkligen behövas.
Mycket upprymd blev hon då hon såg den lilla svarta valpen, vilken låg och tuggade på en sork. Den lilla bollen på hennes bakdel började vifta frenetiskt och hon tog några lekfulla skutt framåt.
"HEJ!"
Utbrast hon högt, nästan skrek. Blev lite generad över att vara så frakt på, men rodnaden syntes inte bakom den redan rodnande pälsen.. Gud vad hon längtat efter sällskap!

"HEJ!" Aena lyfte snabbt upp huvudet, bara för att se hur en främmande valp skuttade närmare henne. Om det inte hade varit för att Aena varit hungrig och svag hade hon stannat och pratat med valpen men nu var hon mest bara rädd för att hennes sork skulle bli snodd. Därför bet hon instinktivt tag i sorken, vände sig snabbt om och sprang bort från främlingen, så snabbt som hon kunde förmå med sina små ben.

Nej. Nej.
"Nej!"
Ett uppenbart ledsen uttryck låg över Assars ansikte, men det byttes snart ut mot ett desperat och hon satte av efter valpen.
"Nej vänta!!"
Ropade hon och de stora tassarna dundrade mot marken.
"Vänta!"
Äntligen hade hon hittat en levande själ och då sprang den från henne! Hon såg väl inte så hemsk ut? Hade fått för sig att hon till och med var lite gullig, kunde bli lika vacker som mamma en dag. Den lilla valpen som såg ut som en fe var otroligt snabb med Assar ville inte ge upp riktigt än.
"Jag är inte farlig, snälla, bara vänta!"

Aena kollade bak på den andre. Valpen sa att hon inte var farlig, kunde Aena lita på henne? På att hon sa sanning? Aena kom snabbt fram till ett beslut, en slutsats.
  Hon saktade ned och stannade, vände sig om mot den andre och släppte ned sorken på marken.
  "M-min mat", stammade hon. Aena försökte låta bestämd, dominant, men misslyckades brutalt. Trots det lyckades hon ge främlingen en intensiv, mörk blick som tydde på att hon menade allvar.

Den lilla orangea valpen som redan var betydligt mycket större än det mörka byltet stannade och såg något snopet på främlingen. Men snart lekte ett litet leende i den ena mungipan, visade skuggan av en skrattgrop på de konstant rodnande kinderna. Valpens mörka blick var något obehaglig men hela situationen var ganska gullig.
"Ja."
Sade hon och nickade för att visa att hon förstått.
"Jag har redan ätit"
En stolt min syntes i hennes ansikte och hon stärkte lite på sig. Lyfte den ena framtassen så bara klorna nuddade marken och bugade sig skämtsamt för honan.
"Jag heter Assar, vad heter du?"

Aena kände en viss stolthet över att få den större [?] valpen att knäböja inför henne. Till och med lite glad kanske. Så pass glad att en rodnad spred sig över Aenas kinder, kanske inte bara av glädje utan också på grund utav obekvämheten som uppstod när hon såg att hon växlat roll. I vanliga fall var det Aena som behövde buga, som behövde backa. Nu var det istället hon som höll huvudet högt och var, eller snarare fejkade att vara, dominant.
  Lite osäker på vad man var menad att göra när man hade andra under sig vred hon lite på sig där hon stod, lutade sig åt höger för att sedan lägga mer tyngd på vänster. 
  Aena svalde och nickade åt denna "Assar" innan hon harklade sig.
  "Jag är Aena", sa hon och lyfte lite på hakan i ett försök att se ännu större ut, eller snarare mindre liten ut. Därefter la hon sig långsamt ned i gräset, kollade på Assar samtidigt för att se till så att den andre inte gick till angrepp för att sedan fortsätta äta upp resten av sorken.
  "Så...", började Aena med munnen full av kött, "hänger du här ofta eller?"