Det hade gått flera dagar sedan hon blivit för titt Yanamore och Yuki hade hämtat sig relativt bra efter amputationen av de väldigt skadade frambenet. Hon hade börjat kunna röra sig allt mer men så hade det skett. Minja hade varit där och hjälpt henne igenom de hela. De två små hon hade fått hade varit svaga lika så Yuki och kort efter hade livet lämnat den lilla lilla tiken. Minja hade varit där och gett Yuki stöd. Både Minja och Yuki hade sett att den lilla inte skulle klara sig så Minja tog hand om den lilla kroppen. Yuki fokuserade på den lilla hanen. Yuki fick vara ifred med sonen och med timmarna som gick blev han allt starkare.

Dagarna som gick därefter var som en enda lycka för Yuki trotts att oron fanns där för sonens hälsa. Yuki hade bett Minja att inte berätta för någon om sonen då hon var rädd för att han inte skulle överleva. Så kom Minja och berättade att hon mött Assar och att hon berättat att Yuki ville träffa henne. Nu satte Yuki och pysslade lite med en lerskål, hon ville återgälda all hjälp och vänlighet hon blivit visad. De lilla vita knytet låg stilla och sov dold bland fällarna.

Minja hade visat henne till en av alla tillfälliga boplatser som var fyllda av både Månvargar och alla skogsbrandens offer. Här skulle Yuki vara. Försiktigt steg hon fram men då hon fick syn på honan kunde hon inte hindra en min av ren förvåning. Ögonen spärrades upp och hon synade den numera trebenta varginnan. Hon var vit! Det hade man aldrig kunnat gissa senast de setts.
"Hey Yuki"
Kallade hon innan hon var helt framme, mest för att försäkra sig om att detta verkligen var rätt person. Mycket riktigt lystrade honan på hennes raspiga stämma. Ett brett leende sprack upp i hennes ansikte och utan att tänka sig för slöt hon det sista avståndet och kramade om honan.
"Du ä vit!"
Utbrast hon i ett skratt.
"Å du ä så vacker, du ser ut å må bra mena ja.. Ja ä så gla å se dej."
Utan att släppa omfamningen med sitt ena framben så lutade hon sig lite bakåt för att möta den andres ögon. Hon var verkligen lik Nace.
"Behöveru nå? Varför ville du ja sku komma?"

Då den främmande men ack så stämman ljöd "Hej Yuki" så släppte Yuki de hon hade för tassarna och såg upp mot den större mer färgranna tiken som snabbt slöt avståndet mellan dem och omslöt henne i en rejäl kram. Yuki besvarade kramen med sitt enda framben och log mjukt "Hej Assar." Då Assar utbrast att hon var vit log hon mot henne. "Ja jag är ju det." Även om pälsen ännu bar spår av eldens framfart i form av gråa och lite gula fält så var den till största delen vit nu. Tassarna bar synliga färska ärr och ena örat hade blivit bränt så de var deformerat och frambenet som saknades var de mest uppenbara skadorna.

Assar släppte inte henne helt utan behöll ett ben om henne. Då hon började tala om att hon var vacker log hon lite smått. Vacker var kanske inte längre de ordet hon skulle använda men att hon mådde bättre än då de först träffades det stämde betydligt. Hon mötte Assars blåa med sina egna lavender färgade ögon. Mjukt log hon. "Du ser ut att må bra du med Assar och jag mår mycket bättre nu trotts allt som hänt." Hon hade väntat på frågan om varför hon bett Assar komma och just då kunde hon höra de lilla gnyet från fällen så försiktigt tog hon sig lös från Assars omfamning och gick de få stegen till fällen för att puffa undan den och visa Assar. "Jag vill tacka dig för det du gjorde. Du räddade inte bara mitt liv utan även min ofödde sons liv. Utan dig hade vi inte varit här i dag." Hon slickade den lilla över den blå mantoffsen och såg sedan åter på Assar. "Så jag skulle vilja fråga dig om du vill göra oss den äran och ge min son ett namn?" Då den lille känt sin mors lugnande slick och närhet hade han somnat om. Han var inte mer än några dagar gammal.

Hon nickade till hennes ord, mycket hade tveklöst hänt Yuki och hennes kropp bar spåren efter det. Assar var inte ovan att se förlorade lemmar men det var stort att Yuki verkade ta det så bra. För en gångs skull verkade Assar dock visa upp viss finkänslighet och påpekade det inte, antagligen för att hon var så uppspelt över att över huvud taget få se honan igen.
Det lilla gnyet hade kanske passerat henne obemärkt om inte Yuki så instinktivt reagerat på det och brutit sig ur hennes grepp. När honan med förvånansvärt skicklighet haltade fram till ett bylte med filtar på sina tre ben och visade sin överraskning steg tårarna i hennes ögon. Precis som första gången hon fått se sin systers barn kunde hon inte hindra sig själv från att gråta. Valpen kunde inte vara gammal, bara några dagar, och hade inte öppnat ögonen än. Den var så liten och så skör och så ofattbart gullig.
Hennes min var lika delar förvåning som förtrollning då hon slutligen slet blicken från valpen och mötte den andres lila ögonpar. Hade hon varit högdräktig där inne i branden? Det var ju helt hemskt, och hur hade hon missat det. Åter såg hon ner på det lilla livet, hade hon räddat honom också? Assar var i total chock och först gick inte honans kommande ord riktigt in.
"Tack. Tack för att du berätta, för att du visa hono.. Va?"
Hon var så övermäktigt tacksam för att honan velat visa upp sitt vackra barn för henne, bara det var tack nog, men att döpa honom? Och att det skulle vara en ära för Yuki? Assar blev helt stum.
"Ja..?" Frågande sökte hon honans blick "Vadå, som en gudamor?"
Tårarna strömmade längs hennes kinder och hon kunde inte riktigt tro på att detta var verkligt men Yuki såg säker ut. Hon menade allvar. Likväl behövde Assar fråga en gång till.
"Får ja det?"
Glädjen och stoltheten hördes i rösten och den sken genom hennes blick tårar till trotts.
Hennes första tanke var att döpa honom till Nace, eller någon version på Nace eller Sraosha. Men då hon tänkte på sin mor mindes hon ett samtal de haft under sensommaren. Om valpar, eventuella småsyskon, och om namn. Assar mindes tydligt namnen som hon och Sraosha bollat mellan varandra, som hennes mor tyckte var så vackra att de förtjänades ges till hennes valpar. Den lilla vita klumpen var inte hennes småsyskon men det var nära nog, och den lilla mankammen tillsammans med den blå teckningen över hans bakdel talade sitt tydliga språk.
Hon snyftade, samlade sig lite och log det mest genuina leende som någonsin lämnat henne.
"Tiger."
Orden var slutgiltiga men så kom hon på sin själv och såg frågande på Yuki igen.
"Blir Tiger bra? Min mamma älska det namnet.."

Assars reaktion då hon visade upp de lilla knytet var inte vad Yuki hade väntat sig föst. Tårar. Assar började gråta. "Jag ville berätta det själv för dig." Hon log mot Assar och även hon fick tårar i ögonen. Tanken på hur illa de kunde ha gått.

Valpen var lugn igen och hon lade den mjuka fällen över så bara de lilla knubbiga huvudet var framme nu. Hon klev fram till Assar igen. "Det är tack vare dig som vi finns här i dag så jag vill gärna det. Du är en del av våra liv nu." Hon betraktade den större färggladare tiken. Tanken på fadern till valpen slog henne. Hon visste inte ens om han levde eller om han hade fått ge sitt liv till elden.

Då Assar sade namnet Tiger så lade Yuki huvudet lite på sned. Hon såg på Assar med den varma lugna blicken. "Åh Assar det är ett jätte fint namn. Tiger Morgonstjärna" Hon såg åter på de lilla vita knytet och log moderligt. "Du förstår Minja berättade att han föddes just innan den sista stjärnan den morgonen slocknade. " Yuki log mot Assar och steg fram igen för att krama om henne igen. "Vad tror du. Moster Assar?" Yuki släppte henne igen och såg på Assar med huvudet på sned. "Vi tillhör inte din flock men jag stannar gärna i Yanamore ett tag, jag vet inte om Tigers far lever och jag har ingen nära släkt vad jag vet i Numoori. Jag har träffat en kusin, Nyke, men det är länge sedan nu. Så jag undrar om du skulle vilja vara som en moster för Tiger, inte bara gudmor?" Hon såg undrande på Assar. Trotts att de inte kände varandra så väl kunde hon känna att hon hade ett gott hjärta och hon hade kommit att gilla henne och kände sådan tacksamhet. Yuki ville inte säga det rätt ut men just nu hade hon inga andra. Då hon inte visste om Aki levde så var det bara hon och Tiger.

Moster. Moster till Tiger Morgonstjärna. Assar var helt förbluffad, fick inte ur sig ett ljud utöver tillbakahållna snyftningar. Tårarna fortsatte att rinna längs hennes kinder. Hon hade inte känt något som detta på så långa evigheter. Enda sedan Sraosha och Nace dött hade alla känslor känts genom ett töcken. En ständig nedstämdhet hade legat över henne, även om hon tappert försökt att kämpa på som vanligt. Men nu... Hon såg från Yuki till det lilla valpansiktet som stack fram från fällen. Det här var lycka. Hon kände sig lycklig.
"Åh Yuki.."
Fick hon ur sig med en viskande stämma.
"Du förstår int hur mycket dä här betyder.. Dä en sån gåva."
De blå ögonen riktigt tindrade och ett enormt leende delade hennes anlete. Hon hade inte lett ett genuint leende på så länge, hade glömt hur det kändes.
"Tiger Morronstjärna... Ja lovar å ta hand om er båda. Ja ska lära han allt ja kan!"