Tibast hade varit i Skuggfall ett bra tag nu. Dagarna var fyllda av hård träning, följt av kvällar med träningsstrider. Det var ett hårt liv, och långt ifrån så glamoröst som han hade hoppats på. Dessutom ville ingen släppa ut honom i den riktiga arenan, trots att Tibast började bli riktigt bra - åtminstone med egna mått.
     Under tiden som gått hade tonåringen växt sig större och större. Han var kanske inte riktigt lika hög som sin pappa, men betydligt bredare och tyngre. Trots det sken en tonåringsgänglighet igen, och Tibast hatade att se hur oproportionerligt långa hans ben och nos var.
     Det var kväll, och han och några andra gladiatorer satt samlade kring en eld. Durian, misstänkte Tibast, hade fått i uppdrag av hans mor att hålla ett extra öga på hennes son, men det hindrade honom inte från att retas med tonåringen.
     "Bah!" fnös Tibast tillslut när han fick nog. "Jag ska dricka." Med nosen i vädret lämnade han sällskapet för ett vattenhål. Redan på håll kunde han se en annan varg stå vid vattnet, men utan att dricka. Tibast nådde dess sida, och såg ner på vattnet. Det såg ut som vanligt.
     "Något fel?" undrade han med dov röst, men utan att låta nämnvärt intresserad.

[Öppet roll i Skuggfall!!]

Det hade inte varit med mycket glädje han återvänt hit, efter allt som hänt ville han egentligen inte lämna hemmet, eller partnern, men denna vilja och önskan slet i honom hårdare än någon annat behov. Han behövde veta mer, och han behövde svar, och den enda platsen han egentligen visste säkert att religiösa vargar samlades var i närheten här.
 Så här stod han, med den ljus turkosa blicken stirrandes ner i vattnet, sinnet var långt borta i tankarna och det var som om världen runt om honom försvunnit. Vad han hört av andra vittnen så verkade det stämma så som hans flocksyskon sagt. Guden fanns. Inte för att han velat tvivla på dem, eller kalla dem lögnare, men i sådan trauma kunde man se vad som helst, att sedan prata om det på vägen tillbaka kunde ha solidifierat synerna, men att hundratals skulle ha sett samma synvilla? Nej han trodde inte det var troligt. Om månguden existerade så kunde det vara lika sant att resten gjorde det, många var övertygade men ingen hade haft svaren han sökte.
 En plötslig röst ryckte honom tillbaka till verkligheten och det var med en trött blick han såg emot den stora ynglingen. Ett mjukt sken ifrån hans blick lös upp denne något i dunklet runt vattnenhålet. Stället var upplyst, men ingen placerade eldar för nära vattnet, Rocco gissade att mer än ett par ungdommar hade sätt stopp för det genom att släcka elden som något skämt de hittat på.
 Trots att han mycket klart mindes vad den unga sagt, frågan hade varit simpel, så låtsades han att han tvekade och tänkte efter, gav sig själv tid att studera den hornprydde, utan att fästa blicken länge vid något av attributen, minst lika ointresserad av den andres utseende som han var av Rocco.
 "Inte med Vattnet" svarade han tillslut och flyttade något på sig för att göra plats, låtsades inte om som om han nyss stått och stirrat på det som om det var ett främmande ting för honom.
 "Tränar du här?" kontrade han med en egen fråga, utan riktigt intresse i tonen. Ren artighet.

Tibast godtog svaret, och sänkte huvudet för att dricka utan vidare. I tystnaden var det svårt att missa följdfrågan, trots hans lapande.
     "Ja", svarade han när han var färdig, och skärskådade den andre. "Men det gör inte du. Vad gör du här?" Det var inte dags för nästa spel på ett tag, och det var för tidigt även för de mest hängivna besökare att ta sig hit.

Att Rocco inte var en gladiator här var uppenbart, så att det var någon ynglingen plockade upp på och frågade om var inte oväntat.
"Jag är bara en gäst" konfirmerade han sakligt med samma trötta röst.
"Jag söker inte stridens hetta, det jag söker är svar på frågor" så många oändliga frågor. Han synade främlingen hastigt igen, försökte komma på om det fanns något som denne kunde veta. Att den bjärta vargen var ung var det tydligaste, sättet ben och nos var något längre och att andra proportioner inte riktigt hängt med i utvecklingen, men om han var född i Civitas fanns det fortfarande en chans att han var Religiös eller åtminstone hör något om gudarna. Av vad Sirocco hört så hade staden olika traditioner som hade med gudarna att göra.
"Du vet inte om det finns någon här i närheten med kunskap om Gudarna?" Han behövde inte hålla kvar ynglingen, som tydligt inte var intresserad, men om han bara fick en riktning att gå skulle allt vara så mycket simplare.

Mmhm. Att han var en gäst hade Tibast redan listat ut, och det diffusa svaret var honom inte till så mycket nytta. Han var inte intresserad av främlingens mål - han ville bara veta varför han stod här och smög.
     "Gudarna?" upprepade Tibast. "Inte här. Testa Civitas. Där finns säkert många som kan hjälpa dig." Han nickade i Civitas riktning. Där borta tedde sig himlen ljusare, även om de inte kunde se staden. "Öh, väl mött." Tibast hade beslutat sig för att han inte gillade konversationen. Den kretsade för mycket kring ointressanta saker, och främlingen visade inget intresse för honom. Utan större sorg återvände Tibast tillbaka till lägerelden.

Civitas. Sirocco hade hoppats på att undvika staden, av vad han fått höra var det dit alla flyktingar ifrån Måntemplet dragit sig, och han ville helst undvika dem, deras smärta syntes tydligt nog hemma och han ville inte konstant påminnas om de han lämnat där i sådana svåra tider, men om det var dit han behövde gå så var han tvungen. Det var trots allt viktigt.
 "Tack för hjälpen" yttrade han då den yngre vände och gick, den glödande blicken vändes åter emot vattnet, studerade ringarna som spred sig sedan främlingen druckit, innan han själv drack av vattnet, försökte köpa sitt sinne tid innan han behövde möta massorna som förlorat allt.

Avslutat