Löven darrade i den svaga vinden som kammade igenom skogen, och deras prassel var det enda ljud som fyllde den ekande tystnaden. Trots att våren började blöda till sommar huttrade Aleksandr lätt när blåstens fjäderlätta, osynliga fingrar sprang längs hans rygg. Det kompakta mörkret som lagt sig över Ötamon bidrog till en nästan spöklik atmosfär, och med månen i moln så fanns inte månblommornas sken där att vägleda honom. Men mörkret störde inte Aleksandr. Inte längre. Det var en trygghetskänsla, något han kände till och kunde kontrollera. Det fick honom att känna sig starkare.
     Han hade hört ljudet av en bäck, och drevs ditåt av den torra känslan han bar i munnen. Gruppen var inte långt borta, det var de aldrig, och en drickpaus kunde ingen förneka honom. Ljudet kom närmare, och Aleks noterade hur lågmält och diskret det var även när han kom närmare. Som om vattnet var i rörelse, men ändå gled fram, mjukt och lent. 
     De tjocka, svarta molnen som klädde himlen skingrades tillräckligt för att ge plats åt månljuset. Det reflekterades nästan perfekt mot det blanka vattnet och bildade en jämn mångata. Ljuset, blekt och vackert, skimrade i Aleksandrs ögon när han storögt såg ut över den helt klara bäcken. Det var knappt så att det gick att se vattnets rörelser. Vattnet flöt fram, tyst och stilla. Det kändes nästan som en synd att böja ner huvudet och lapa i sig av vattnet, för det skulle krusa ytan, men Aleksandr gjorde det ändå. 
     När han druckit sig fri från törst observerade han vattenytan, fortfarande nerböjd med nosen bara några centimeter från att blötas. Ytan som krusats av hans tunga jämnades ut när ringarna växte och föll tillbaka i bäcken, och med ens så var vattnet lika glasartat som det varit innan, som om ingenting hade hänt. Faktum var att bäcken var så blank att Aleksandr kunde se sitt ansikte i vattnet. Blåa ögon stirrade tillbaka på honom. Ett ansikte delat i två av mörkt och ljust. Aleks tog ett djupt andetag, drog tag i sin kraft, och andades ut. Ur hans mun vällde mörker, tjockt och tungt, och samtidigt så lätt. Som dimma, eller rök. Mörkret gled fram över vattenytan och täckte hans spegelbild, dansade lätt över bäcken, skar bort månljuset, innan det skingrades och försvann.
När månljuset kastade sitt ljus över glasbäcken igen, och Aleksandr kunde se sin reflektion igen, mötte han någon annans blick i vattnet. Precis bakom honom stod någon.

Varya hade aldrig känt sig så enig med natten som efter hennes uppvaknande. Hur kunde hon inte? Den var en del av henne nu, lika mycket som hon var en del av den. Ett samspel som skulle äga rum för evigt.
     Deras dofter låg i luften. Tydliga spår även för de dödliga, så att förfölja dem hade inte varit svårt. Men det var dumt. En risk som hon inte annars vågat ta, om det inte varit för vad Maksim sagt. Eller så var det bara det hon försökte intala sig själv när hon på långt håll följde avbrytaren genom skogen. Stegen var ljudlösa, som om hon bara var en vandrande skugga. För allt hon brydde sig om kunde hon lika gärna vara det.
     Stigarna var välbekanta och när hon insåg vart de var på väg tvekade hon. Platsen var så fläckad med minnen och känslor. Allt vaknade som försiktigt upp ur sin dvala och hon kunde känna dem röra sig under ytan. Men hon behövde veta om det var han.
När han böjde sig över bäcken var det som att hennes instinkt drog henne närmare. Ljudet av vindens mjuka rörelser och hans varma puls var tröstande. Den rödfläckade blicken stirrade intensivt på hans ryggtavla. Hennes bröstkorg tycktes stelna när hon synade alla hans drag och detaljer, sög åt sig dem, desperat för att inte glömma. Mörkret som föll ur honom kändes nästan som ett slag i magen. Precis som Katya.
     På vattendragets släta yta möttes deras blickar. Varyas uttryck var sammanbitet, men ögonen bar på något mjukare. Något mittemellan sorg och längtan.
     “Aleksandr,” andades hon knappt hörbart över vinden. Hon svalde, rädd för vad han skulle säga men samtidigt förberedd. Det skulle vara mycket enklare att lämna om han avskydde henne, precis som hans syster gjort.
     “Visst är det vackert?” Rösten var tydligare denna gång och hon nickade försiktigt i en menande gest mot bäcken. Med långa, smidiga steg lämnade hon skuggan bakom sig och mötte han i månljuset. Hennes ärr var läkta, men fångade månens sken med en silvrig glans. “Glasbäcken,” förkunnade hon tyst. Stämman var hes men len. Hennes blick lämnade aldrig hans tvådelade anlete. En del av henne, en del av Kolzak.

Aleksandr svalde ett överraskat jämmer när främlingen bakom honom uttalade hans namn. Hon visste hans namn. Hur visste hon det? Vad mer som fick hans päls att stå på ända var att han aldrig hört henne komma. Spökhistorier som Brann berättat om stupade krigare i Ötamon gjorde sig påminda och Aleksandr blev plötsligt rädd för att vända sig om. Han föreställde sig att sekunden han slet blicken från reflektionen i vattnet för att se bakom sig, skulle den spökbleka gestalten med ärrat ansikte vara borta. Men han var modigare än så, intalade han sig. Hon kanske var läskig, men Aleksandr hade en känsla av att hon inte var här för att göra honom illa. Så han vände sig om, och till hans stora lättnad stod hon där. En riktig person, i kött och blod. Inget spöke. 
     "Öh, hur vet du vad jag heter?" frågade han högt, egentligen obrydd till den fridfulla tystnaden som vilade omkring dem. "Da, jo, det är... fint här." Aleksandr hade inte vetat att platsen haft ett namn. Glasbäcken. Med ny blick såg han över det glasklara vattnet och försökte föreställa sig skönheten med platsen dagtid, eller vid solnedgång. Han föreställde sig hur en rosaröd himmel reflekterades i vattnet. Månljuset var självklart vackert, även om det var en lite kuslig känsla. Främlingens plötsliga uppenbarelse lättade inte på den stämningen. "Lite läskigt, också. Inte för att jag är rädd eller så."
Han sträckte på sig lite som för att understryka sina egna ord medan han studerade henne med en nyfiken blick. Främlingen var sannerligen ordentligt ärrad över ansiktet och inte minst över halsen. Hon slet inte blicken från Aleksandr, ens för en sekund, och han kände sig lite utstuderad. Aleks visste nog att han såg lite märklig ut, med det tudelade ansiktet och de två hornen som sprang ut ur hans panna. Betarna som börjat göra sig tillkänna och stack ut litegrann från under hans överläpp, och efter att ha varit i Civitas underströks bara det faktum att han stack ut. Blickar var något han kanske skulle behöva vänja sig vid.

“Du verkar inte rädd,” instämde hon lågmält och log ett litet, omaka leende. Det var medveten som hon valde att undvika hans fråga. I själva verket var hon rädd att ge sig till känna. Katyas reaktion hade varit full med mörkt hat, och om Varya vetat hade hon nog hellre låtit dottern leva i ovisshet. Men bara kanske. För något med tanken på att de aldrig skulle veta vem hon var retade henne mer än hon ville medge.
     “Den här platsen håller på mycket hemligheter,” fortsatte hon efter en stunds eftertanke. Den blåa blicken lämnade honom för första gången när hon såg sig omkring. Hjärtat värkte och ömmade när hon mindes Kolzak stå i det stället Aleksandr nu stod.
     “Är du duktig på att hålla hemligheter?” Kvickt fixerade sig hennes blick vad hans anlete igen. Det var egentligen en tom fråga, vars svar hon inte brydde sig om. Hon ville bara höra han prata, hon ville veta mer om honom. Hon hade redan bestämt sig att detta var det första och sista möte de skulle ha, och det han gav henne nu var det enda hon skulle ta med sig. Hon hade lovat Maksim.

Den här platsen håller på mycket hemligheter.
Aleksandr spetsade intresserat öronen och såg storögt på henne. Var det något han var svag för, så var det hemligheter. Han älskade att veta sånt andra inte visste, och hålla det hemligt. Det kunde vara vad som helst. Men vad som var ännu viktigare, var förtroendet bakom hemligheten. Det var som en skatt man var tvungen att bevara till varje pris. I synnerhet om man lovat.
"O ja! Det kan nog alla intyga. Särskilt Maks-"
Aleksandr hejdade sig. Det högg till otrevligt i magen vid tanken på Maksim, bara att säga hans namn gjorde ont. En gång hade Maksim råkat kissa på sig när han haft en otäck dröm och det var tack vare att Aleksandr var en så bra bror som ingen fick veta. Då hade Aleksandr känt sig som den bästa brorsan någonsin. Nu kände han sig mer som skräp, som avskum. Maksim var ju borta, utan ett spår. "Min bror."
Aleksandr försökte skaka av sig sorgen, och gjorde sitt bästa att dra uppmärksamheten från sin blanka blick genom att le. Han orkade inte prata om det, särskilt inte med en främling. Hon skulle inte fatta. "Vad är det med det här stället som är så hemligt?"
Den blå blicken drogs mot vattnet. "Det är ju bara lite vatten."

“Maksim,” fyllde hon tyst i åt honom. Leendet han försökte ge henne var glädjelöst och hon kunde se att han sörjde. Det kanske var för det bästa, för den Maksim som kommit till henne den natten för länge sedan fanns inte kvar.
     “Det är inte vattnet som är hemligt,” kontrade hon med ett kallt leende. Det fanns något som roat glimmade till i blicken. “Det är sakerna som hänt här som är hemliga,” förtydligade hon och såg förväntansfullt på honom, “men du och jag, här just nu, är också en hemlighet. Kan du hålla den hemligheten? För isåfall har jag en del att berätta.” Hon tog plötsligt ett steg närmare. Det fanns inget hotfullt i hennes uttryck även om gesten kunde uppfattas så.
     “Jag vet mycket mer om dig och din familj än du kan tro. Om din mamma.”

Maksim. Hon hade sagt det, visst hade hon? Maksims namn. Hur visste hon? Först Aleksandrs namn, och nu Maksims. En våldsam rysning löpte längs Aleksandrs ryggrad. Förvånat stirrade han på henne, blicken lätt flackande tills han fann ett fäste i hennes ögon. Leendet på hennes läppar kändes opassande. För Aleksandr var det här blodigt allvar.
Kan du hålla den hemligheten?
     Aleksandr tvekade inte för ett ögonblick, utan nickade kort och mötte trotsigt hennes blick, och stod stadigt kvar när hon tog ett steg närmare. Aleksandr var inte rädd. Han var inte. Rädd. 
Jag vet mycket mer om dig och din familj än du kan tro.
Okej... lite läskigt, kanske. Han var kanske lite rädd ändå. Hade hon snokat på dem? Kände hon dem? Frågorna surrade i Aleksandrs huvud och han öppnade munnen för att fråga hur, när hon talade igen.

Om din mamma.


Din mamma.

Mamma.

"Mama?"
     Aleksandr ekade det sista ordet, och stängde sedan munnen direkt som om han sagt något förbjudet. Det kändes som om marken disintegrerades under hans fötter, och han föll. Det hisnade i hans maggrop, obehagligt, och han kände ett obehag krama åt hans hjärta, snöra åt hans andning. Samtidigt kändes det som om rosor blommade i hans buk, och han fick något förväntansfullt i blicken Han hade aldrig känt något liknande, han kunde inte placera känslan. Saknad, längtan, där fanns lite ilska också, men framför allt... nyfikenhet. Hon kände till hans namn. Maksims namn. Det var bevis nog att hon inte ljög. "Känner du min mama?"
     Nu tog Aleksandr ett steg närmare och han stirrade uppmanande på henne. Det var första gången han hörde om sin mamma från någon annan än far. Även om Kolzaks ord varit målande och han besvarat eventuella frågor så gott han kunnat, kunde inga beskrivningar eller minnen fylla Aleksandrs tomrum. Avundsjuka över mamman Lev, Mara och Gast fått ha. De hade båda föräldrarna, och Aleksandr hade haft en.
     Aleks öppnade munnen, först med en lite sträng blick som om han var påväg att hota orden ur främlingen. "Hörru, jag ha-" Han ångrade sig direkt, och försökte sedan igen. "Ey, du, jag-" I några ögonblick stod han sedan tyst. Till slut fick han mål i mun. Även om han kände sig bestämd så insåg Aleksandr att han skakade lite, och det hördes på rösten. "Jag... jag vill höra om mama." 

De vaga uttrycken i hennes anlete bleknade bort och slätades ut. När tystnaden växte fram mellan dem lyssnade hon oroligt till hans hjärtslag i hopp om att de skulle avslöja något om hans känslor. De skarpa ansiktsdragen spändes när han yttrade ordet. Mama. Det kändes som att hennes hjärta försökte bryta sig ut ur hennes bröstkorg. För ett ögonblick tycktes hennes blick mjukna.
     “Din mamma,” började hon långsamt och trevande, “är en ynkrygg.” Tonen blev hård, nästan som om hon spottade orden med avsmak. “Hon är feg, och svag. På ett oförlåtligt sätt.” Varya naglade fast honom med blicken, noga med att hålla sin intetsägande mask intakt trots hur känslorna rev henne inombords. Det dröjde några långa andetag innan hon vågade ta till orda igen, rädd att rösten skulle spricka.
     “Hon har gjort hemska saker. Värre än du någonsin kan föreställa dig. Hennes hjärta är svart och dött sedan länge…” Varya tystnade igen. Trots hennes desperata försök att hålla undan vemodet färgade det hennes blick. En ömkan för honom, för den smärta hon visste att hon orsakat. “Men du har ärvt din pappas hjärta, Aleksandr,” det ryckte i hennes läppar när hon kämpade emot ett sorgset leende, “du har hans godhet. Och jag,” hon hejdade sig innan hon hann försäga sig, “och jag vet att hon inte vill något hellre än se dig växa upp och behålla den.” Ett tung utandning undslapp henne och hon slöt ögonen kort för att samla sig. Hennes ben kändes svaga, som om de skulle ge vika vid minsta skiftande av vikt.
     “Hur mycket smärta hennes frånvaro än gett dig,” fortsatte hon tystare och tonen var nästan len, “så är det inget mot vad som skulle blivit. Snälla, lita på mig.” Kanske försökte hon övertala sig själv mer än honom med det sista.
     “Varya är så gott som död. Hon kommer aldrig vara en del av ditt liv. Jag är ledsen om du någonsin önskat något annat.”

Din mamma är en ynkrygg.
"Va?"
     Aleksandr ryckte till, blinkade hårt som om han precis fick årets utskällning av pappa. Han hade förväntat sig en fin saga, en historia om vem hon var, kanske om hennes ungdom, om hennes liv. Han förväntade sig inte höra elakheter. Och det slutade inte där. Hon fortsatte, fortsatte att spotta ord om hans mamma som om hon hatade henne. Som om hon var det mest vedervärdiga avskum. Feg, och svag. Oförlåtligt. Ȟ̵̻̦̰̰̽̓̐͗͒͝ë̵̜̬̲͓͒̂̃̈̀̐̆͗͑m̷̨̡̢̪̮̮̗͎̭͋ś̴̨͕̙̥̿͠k̵̄̐͜a̷̜͊͂̚ ̸̣͖̭̓͛̍̂̊͝s̸̛̳̖̱͈͒̎͗͐́͌́a̵͕̬̱̝̭̬̟̾͗͌̃k̷͖͓̘̝̉̌̿̋͆̎e̸͔̝͚̝͆̐̕r̵̨̧̛͚͔̣͍̘͍͊̋͘͝ͅ. Värre än du någonsin kan föreställa dig.
     Aleks darrade, skälvde allt medan han stirrade rakt i hennes ögon i förtvivlan. En del av honom kände sig kränkt, även om han aldrig känt sin mamma. Trots allt hade hon skapat honom, hon var en hälft av honom, hans ursprung. En annan del kände besvikelse, för tänk om allt hon sa var sant? En sista del kände trots, för han ville tro på allt det fina pappa berättat om. Historierna som fått honom att längta, även om han inte uttryckligen sagt att han ville ha henne i sitt liv. Han hade alltid funderat. Tänkt. Drömt. Men hon var en främling, en främling som han inte kände. Ändå kände han sig djupt sårad.
Hon kommer aldrig vara en del av ditt liv. Jag är ledsen om du någonsin önskat något annat.
     Aleksandrs läpp hade börjat darra för länge sedan, hans andning blivit ojämn och skakig. Det var egentligen inget ovanligt för honom att gråta, han hade alltid burit sina känslor öppet, aldrig känt behovet av att dölja dem. De gjorde honom inte svagare. Men han höll alltid modet uppe för de andras skull, log, skrattade, försökte vara den som tröstade, den som fanns där. Nu var det som att allt brast. Tårar strömmade nerför hans kinder igen, blanka, salta rännilar som reflekterade månljuset. Hans blå ögon var glasartade.
"Varför säger du så?" viskade han tillslut. "Vem är du? Varför säger du så om henne? J-jag känner inte dig. Hur ska jag lita på dig? Jag vet inte ens vad du heter."
Aleksandr skakade på huvudet. "Jag ville ju bara se henne. Jag ville bara fråga varför jag-" inte dög. Aleksandr svalde orden.
  Varya är så gott som död. Hon kommer aldrig vara en del av ditt liv. Jag är ledsen om du någonsin ölnskat något annat.
     De orden. Att höra sin mammas namn så. Död. Aldrig vara en del av ditt liv. Det kändes som om en port stängdes framför näsan på Aleksandr och det lilla hoppet av att få en nyckel, en ledtråd, en hemlig ingång till en del av sitt liv han alltid undrat över blåstes bort. Han stod utelåst, och skulle för alltid undra, aldrig veta. Det krossade honom. Han grät ljudligt, snorade och hulkade som ett barn utan någon där att hålla honom. "Det är orättvist...! Ja... ja-ag ville bara se henne och veta om hon älskade mig.."

Luften mellan dem tycktes bli kall och tom, som om den blivit avskalad från känslor. Men de var tydliga i sonens ansikte, medan hennes blev hugget i sten. Under ytan hade kampen mot hennes känslor äntligen avslutats, och hon hade slagit sin dom.
“- veta om hon älskade mig.”
     “Om hon älskade dig hade hon kommit tillbaka.” Orden slank ur henne klara och isande likt fjällvatten under våren. Det kändes som hon lade in den slutgiltiga dödsstöten när hon hörde hur hans andetag djupnade. De rödfläckade ögonen stirrade på honom. Hon pressade fast hans ansikte i hennes inre, som en ärr över hennes hud, så att det alltid skulle finnas med henne. Varya undrade om han någonstans i djupet förstod, om han kände det band som hon nu kallblodigt försökt hugga av mellan dem. Det var en dåraktig, barnslig tanke, och hon visste att familjeband inte var starkare än något annat band. Det var inte en onaturlig kraft. Men ändå fanns det en del av henne som hoppades att han skulle inse, och sedan be om hennes famn.
     Det var det här hon var bäst på. Bränna sina broar. Det hade tagit alldeles för lång tid för den insikten att lägga sig och när den väl gjort det hade det tagit henne ännu längre tid att acceptera den. Hon hade fått offra sitt liv och sedan väckas åter för den enkla lärdomen. Men hon hade alltid varit blåögd och naiv inför livet. Hon hade alltid förväntat sig andras hjälp, sett på dem omkring henne som övermän. Världen var grym, och det var det enda hon skulle kunna lära dem. Hennes barn.
     Varya vände om, beredd att lämna sin gråtandes son bakom sig. Men hon tvekade, kastade en blick över axeln. Ta hand om Katya. Men orden hann knappt formas i hennes mun innan hon svalde dem igen. Det visste hon redan att han skulle göra. Hans öppna gråt talade om ett ungt hjärta fullt med kärlek, precis som hennes en gång varit.
     När Varya tog sitt steg ut i dunklet igen blåste en vind förbi och hon lät den föra henne med sig. Snabbt och ljudlöst lät hon mörkret bära henne vidare, så som den alltid gjorde. Det var lättare så här, intalade hon sig själv. Det var det rätta att göra. Men egentligen var hon osäker på vem hon egentligen försökte skona. Sina barns hjärtan, eller hennes egna rädsla att bli avvisad. Bakom ögonlocken strålade fortfarande Katyas hatiska blick likt eld, brände genom hennes själ. För ett ögonblick lät hon sig luras av att det var svårt att avgöra vad som smärtade henne mest - Aleksandrs tårar eller Katyas hat - men hon lät det inte hållas. Hon var trött på att låtsas som att hon inte visste vilket odjur hon var. Det handlade alltid om henne.

Aleksandr drog lätt efter andan när hon sa det där. Orden ekade i hans huvud och upprepades, som ett hån, eller som en mardröm. Men de var äkta, verkliga ord, och Aleksandr blev säker på att de var sanna trots att han ville tro annat. 
"Jag vet."
     Han lät besviken och brusten när han talade, och stod länge tyst, som om han väntade på något svar, eller någon förklaring till det hela. Något gott efter allt det onda. Inget kom. Tystnaden ekade dovt i Aleks öron tills det enda han hörde var ljudet av främlingens fotsteg som lämnade honom.
"Vem är du-"
     Hon var redan borta, och Aleksandr stod ensam vid vattnet. Plötsligt kändes det som om han inbillat sig alltihop. Kanske var det lika bra. Kanske behövde han inte veta mer för att leva sitt liv.
     Tyst, och med huvudet sänkt, snyftade han till och svalde det sista av gråten innan han vände för att återvända till gruppen. Han tänkte inte yttra så mycket som ett ord om mötet den kvällen.

[Avslutat]