En suck lämnade den stora hannens strupe då han låg på en klippavsats och såg ut över flockens nya revir. Det smärtade honom smått att Öknen inte längre var deras hem. En nedåtgående sol förstärkte den röda färgen i bergen som omgav honom och nattens råa kyla smög sig sakta men säkert fram. Inte för att den bekom honom nämnvärt. En kall bris fick den svarta pälsen att röra sig lätt och han ruskade lite på sig för att avlägsna det damm som landat på hans nos. Öronen var spetsade och han väntade på att någon skulle komma. Han hade inte avtalat något möte, men en känsla han hade sade honom att han snart inte skulle vara ensam lång stund till. Det skulle finnas frågor att besvara, det skulle bli diskussioner. Iallafall från de som var medlemmar i flocken när han gav sig av. De nya skulle säkert undra vem han var och varför deras ledare sänt ut just honom på ett enmansuppdrag som i efterhand egentligen var mer eller mindre hopplöst. Den röda blicken följde solens väg ned bakom bergens toppar och välkomnade det mörker som sänkte sig över omgivningen. Äntligen hemma, även om det aldrig skulle kännas som ett riktigt hem. Men, han hade sin flock, sina vänner, sin familj...

Den bruna hanen stod tyst och betraktade den svarta hanen som låg på klippan utanför grottan. Han hade åldrats, men han återvände åtminstone inte skadad och svag som förra gången. Kione stod gömd i grottans mörker och han visste inte om han var redo att möta fadern än. Så lång tid hade gått. Han hade inte tänkt på sin far på flera månader. Han hade gett upp hoppet om att han skulle återvända. Han försvann, utan ett ord och Kione hade svårt att förlåta honom för det. Men nu var han tillbaka. Trots att han var arg och besviken var han ändå nyfiken på vad fadern hade varit med om. Kanske fanns det många intressanta och spännande historier att berätta. Men för ögonblicket ville Kione bara ha svar. Han slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan han klev ut ur mörkret och på nästan ljudlösa steg ställde sig bredvid den svarta hanen. Hans blick var stadigt fäst vid bergstopparna på andra sidan dalen, han ville inte se på sin far, inte än.

"Far." Mumlade han, envist stirrande ut i fjärran.

Den svarte hade hört sonens andetag en kort stund, och han beslutade sig för att låta honom ta första steget. Med slutna ögon hörde han den unga hannen röra sig mot honom. Han hörde undertonerna i sonens röst, besvikelsen, ilskan. Han suckade tungt samtidigt som han hävde sig upp i sittande ställning. Ett snett ögonkast på den yngre gjorde att även han valde att låta blicken vila på bergen.
"Kione, min son." Han tystnade, funderade en stund, ändå snett leende åt att sonen inte kommit rusande, vilt skällande och krävt en förklaring. Flocken hade fostrat honom väl.
"Det gläder mig att se dig vid god hälsa." Han ringlade den yviga svansen kring bakbenen.
"Det smärtar mig dock att jag ej varit närvarande under denna viktiga tid i ditt liv." Han vände blicken mot Kione, betraktade den unga vargens kropp. Så lik men ändå så olik. Vinden ylade bland bergstopparna, men utöver det var det enda som hördes de båda vargarnas tysta andetag.

Kione skrapade frånvarande med klon i marken. Var det egentligen en så stor grej? Vitani, Sarabi och resten av hans syskon hade växt upp utan sin far. Elyn och hennes syskon hade växt upp utan sin mor. De hade alla klarat det. Egentligen kanske det inte var där skon klämde. För när han tänkte på det så hade han aldrig känt sig ensam i flocken, hans mor och syskon hade alltid funnits där, hans trygghet och stöttepelare. 

"Jag är inte arg, far. Det gick ju rätt bra för mig ändå." Han såg på sin far för första gången och tvingade fram ett snett leende. "Jag bara önskar att du kunde sagt adjö.." Han slog ner blicken. Då hade han åtminstone fått chansen att ta farväl och vara medveten om att det kunnat vara sista gången han såg sin far. Bara det hade varit betydelsefullt. Vart han skulle och vad han skulle göra var oviktigt. Kione såg ut över bergen igen. Kanske skulle han aldrig riktigt förlåta sin far för att han hade varit så frånvarande under uppväxten. Men samtidigt visste han att Frost hade varit borta på uppdrag åt flocken. Det var trots allt en godtagbar ursäkt. Ledarens ord är lag. Även om Frost velat stanna så hade han inte kunnat.

"Men nu är du här." Han riktade blicken mot fadern igen och log. Det var väl det som var huvudsaken, eller?

Han suckade lätt då han lyssnade på sonens ord. Tankarna for genom huvudet och han var tyst en stund innan han svarade. Blicken vilade på sonen, han som varit så liten stod nu bredvid honom, nästan fullvuxen.
"Jag hade gärna sagt adjö, både till dig, till din mor och alla andra, men uppdragets art förhindrade det tyvärr." Han lät blicken vandra ut över bergen.
"Mina order var att uppdraget skulle utföras i största hemlighet, de flesta inom flocken trodde trots allt att jag fortfarande var svag och mer eller mindre döende. De vargar utanför flocken som kände till min existens trodde att jag var död." Han tänkte tillbaka på denna svåra tid samtidigt som han fuktade läpparna.
"När man är medlem i en flock måste man ibland göra svåra val, i detta fall valet mellan ledarens order eller att lugna sinnet hos de nära och kära man lämnade. Min lojalitet är och kommer alltid att ligga i första hand hos ledaren i denna flock. Du kommer så småningom förstå du också, när du själv skaffar familj." Han lät åter blicken vändas mot Kione. Det högg inom honom vid tanken på att han missat båda sina söners uppväxt. Han hoppades på att hans närvaro skulle bli mer långvarig denna gång.
"Nu är jag här, och förhoppningsvis för att stanna en längre tid, om inte flocken behöver mina tjänster någon annanstans."

Kione förstod sin far. Han visste hur viktig flocken var och att man lyder order blint. Hade han varit i sin fars ställe så hade han agerat likadant. Trots det så kunde han inte låta bli att fortfarande känna sig besviken. Besviken för att hans far aldrig hade varit där för honom, stöttat honom och hjälpt honom under uppväxten. Men han kände inget agg mot sin far. Inte längre. 

"Jag förstår, far." Svarade han med stadig röst. Det fanns så mycket han ville berätta för Frost. Om allt han hade missat, det som hade hänt. Allt han hade åstadkommit. Men när han stod där så visste han inte hur han skulle börja. Fanns det ens något att säga, när han väl tänkte efter? Den bruna hanen harklade sig och fuktade den svarta nosen.

"Hur känns det att vara tillbaka?" Kione kunde knappt föreställa sig. Så mycket hade förändrats, de var ju inte ens kvar i Öknen längre. Flocken var inte vad den var och många av medlemmarna var främlingar för fadern. Kände han verkligen att Devils fortfarande var hans familj?

[Förlåt för segheten =( Har haft häcken full med jobb, sen hamnade jag i en bilolycka och har svårigheter att sitta vid datorn utan att få ont som satan...]

Frost såg på den bruna hanen och tänkte lite på frågan han fått. Ja, hur kändes det egentligen att vara tillbaka hos flocken? Han hade inte ens reflekterat över det ännu. En kylig vind rörde om hans tjocka päls och han harklade sig smått.
"Det känns... Annorlunda. Jag har vandrat ensam länge och så mycket har förändrats. Vissa har försvunnit, vissa har tillkommit. Men trots allt så finns kärnan kvar. Det nya reviret må kännas fel, men det blir nog bättre så småningom." Han suckade smått och vände blicken ut över det karga klipplandskapet som omgav de båda.
"Att återvända efter såhär lång tid är inte en lätt sak, speciellt då jag försvann utan ord, och jag vet inte om jag kommer att få ett särskilt varmt välkomnande av de andra." Han tänkte på sna gamla vänner, på Shiro, Mal, Kyo... Han undrade vad som hänt med syskonen Sarabi och Vitani. Det var så mycket han inte visste.
"Men nog om mig, berätta du om vad som hänt under tiden jag varit frånvarande, om flockens strapatser och om dig själv och din utveckling till den individ du är idag.."

[Ingen fara, som sagt så är jag inte snabast i världen på att svara heller xD Men är du okej?!? Bilolycka, hua :c ]

"Jag saknar i alla fall inte hettan." Flinade han, i ett försök att muntra upp sin far. Men han saknade sina systrar. Han hoppades att han skulle få se dem snart igen, men innerst inne anade han att det aldrig skulle ske. "Och jag tror de andra kommer att förstå. Vi trodde ju länge att Malvado hade förrått oss, men det visade sig att allt bara var en plan att förgöra Qu. Han är förlåten." Kione skrattade då han tänkte på det. "Till och med Sarabi förlät honom." Men hans leende försvann när han tänkte på sin mor, skulle hon förstå? Han visste inte. 

"Det var synd att du missade vår vandring. Vi sopade mattan med ett gäng korkade vargar i Kawazatriskogen!" Sa han med ett retfullt flin. Han tänkte på striden. Det kändes som det var en evighet sen. "Vi tog en gisslan också. Tramptass sa att vi ska offra henne till gudarna." Han nickade men blev sedan tyst. 

"När Nevada försvann fick de som ville lämna flocken." Han log inte längre utan såg med spänd förväntan på sin far. "Zayev och Azazel valde att lämna." Det kändes fortfarande olustigt när han tänkte på det. Kanske ville ledaren rensa ut de oäkta, eller slippa inbördes konflikter. Men aldrig tidigare hade någon tillåtits lämna flocken oskadda.

(Haha, alltså det är ju så svårt att försöka komma ihåg vad som har skett efter att Frost försvann. Var han tex med under senaste kriget? Vet han om Fieros svek? Äsch, det fick bli som det blev ^^ )

Frost vände blicken mot den yngre, lyssnade noga på det han berättade, öronen röde sig lite fram och tillbaka då han funderade på sonens ord.
"Så du har fått smak för strid?" Han log lätt då han tänkte tillbaka på sin egen ungdomstid.
"Jag har lagt märke till att de båda inte längre var med oss, jag trodde dock att dom förlorat livet på ett eller annat sätt..." Så de hade fått lämna flocken, vid liv dessutom? Vad hade hänt med Devils alltid lika solklara regler? Det var något han var tvungen att tala med ledaren om. Den röda blicken glödde smått i det tilltagande mörkret.
"Och nu? Du fick ett uppdrag vid flockmötet, är det ditt första?"
Det var klart att han ville ha koll, alltid detta kontrollbehov. Själv skulle han hålla sig på reviret ett tag, iallafall tills han blev alldeles för rastlös.

[Jodå börjar bli bra, åkte på en rätt rejäl whiplash, tack och lov bara muskelskador! Man får vara glad för det lilla iallafallt =)]

Kione spände stridslystet kroppen och flinade. "Ja, det kan man väl säga. Har vi inte alla det?" Hans leende dog ut. Att slåss gav honom en kick, adrenalinet som pumpade i blodet fick honom att utföra handlingar han normalt inte skulle. Flockgemenskapen stärkte honom, gjorde honom djärvare. Det var naivt att förneka att han älskade att slåss. Men krig medförde också förluster - blod och död var alltid krigets offer. Innerst inne var Kione inte säker på om det faktiskt var värt det. Han hade förlorat så många flockbröder och systrar. Kione var tacksam när fadern bytte ämne. 

"Nej, det här är mitt andra uppdrag. Innan vandringen ingick jag i en sökpatrull för att leta efter Nevada... Vi kom tillbaka tomhänta, men det var iallafall ett uppdrag." Den bruna ryckte lite lätt på axlarna och såg på sin far. Det kändes som en evighets sen. "Vad ska du göra nu, far?"

[oohoho saknar frooost! Skriver utifall att han dyker upp igen snart. Edit: LOL spårade upp telenr och nu e han här 8D haahahha ]



"Vad ska du göra nu, Far?"

"Han ska tala med mig." Kyokos blick var fäst vid sin son när hon klev fram. Hon bar ett litet, urskuldande leende som hon riktade mot honom. När hon först sett Kione närma sig sin far hade hon bestämt sig för att lägga sin egen önskan åt sidan, och låta Kione få tid att igen möta den far han sett så lite av. Hon kunde träffa honom imorgon, hade hon tänkt, och suttit stilla en bit bort.

Men det visade sig att åldern inte hade gett henne så pass mycket tålamod, inte än i alla fall. Men det hindrade henne inte från att känna sig lite skyldig gentemot sin son.

"Förlåt att jag avbryter, vännen, men -" Hon grimarserade vid smeknamnet som automatiskt smet ut. Justja, man fick inte kalla honom det längre. Hon harklade sig, började om.

"Ni kommer ha massor av tid tillsammans i framtiden. Tid jag inte kommer störa." Hon log mot sin son, men lyfte sedan blicken och såg mot Frost.

"Eller hur?" Frågan var sval, och det var knappt man hörde frågetecknet i slutet av meningen. För jo, nu måste han ändå stanna. Han måste.
Blicken hon spände i Frosts ögon var kall.

Men det var den inte länge. Hon kunde inte vara kylig mot honom. Kunde inte vara besviken.


Livet hade gett dom två olika stigar att vandra. Devils hade gett dom två vitt skiljda uppgifter.

När de möttes hade deras uppgifter varit densamma. Det vill nästan inga: de var vilda, fria, obundna av krav. Devils regler och uppgifter hade blivit fler och allt mer krävande eftersom.

Frost var vandraren. Hade alltid befunnit sig i utkanten av Devils. Och det var som om varje uppdrag förde hans tassar längre och längre bort ifrån dom. För att söka information om andra flockar. För att söka den forna ledaren. För att söka och finna vadhelst.


Kyokos lott hade blivit med Devils. Med valpar och med familjen. Hon flinade när hon föreställde sig om hon hade fått vetat det när de möttes. Om Frost hade berättat att det var såhär deras relation och hennes liv skulle se ut i framtiden så skulle hon ha bitit huvudet av honom och sprungit iväg skrikande av skräck.


Men nu var de här, ändå. Och avsky inför situationen kände Kyoko inte. Inte skräck eller fångenskap heller, nej.

Men sorg, det kände hon ibland.

Men det var inte länge hon tillät sig själv att känna det heller. När man levde liv som de gjorde fick man så mycket sorg ändå.Och han stod ju framför henne, ändå. Hade hade återvänt.

Och även om det bara var för en kort tid igen, och även om en kort tid alldrig skulle duga, så var det mer än ingenting.

Och med den lott som livet gett de båda, så var det egentligen allt man kunde begära.


Kyoko tog ett vigt hopp fram till Frost och borrade in nosen i hans päls. Aska och eld, som alltid.

Ett leende spelade på hans läppar när han såg sonens underliggande iver, han påminde så mycket om honom själv, men ändå så olik. Han tänkte precis komma med ett svar när en annan röst stal uppmärksamheten. En ack så saknad rös. Han stelnade till och vände blicken mot den lilla tiken, förberedd på hennes ilska, men innan han egentligen han säga något så var hon framme vid honom, med ansiktet inborrat i hans päls. Han vände blicken mot Kione, nickade lite och log. Hela familjen samlad, för första gången på så länge. 
"Kyo..." Han kunde inte komma på något vettigt att säga. Inte nu. Han såg ner på henne, lät nosen borra in sig bakom hennes ena örat. Han drog in doften och slappnade av. Han hoppades att han denna gång inte skulle behöva lämna henne, men allt berodde på hans uppgifter...

Kione backade osäkert bakåt då hans mor plötsligt kom fram till dem. Hennes röst lät oroväckande sammanbiten och det lät som hon tvingade sig själv att hålla igen sina starkaste känslor. Kione tyckte hon påminde lite om en tickande bomb och han visste att Kyoko inte var någon man ville ha något otalt med. Men han var osäker på om hans mor var arg på Frost eller inte. Det var svårt att tolka hennes signaler. Han kastade en snabb blick på sin far. Skulle han hamna i knipa nu?

Kione såg framför sig hur den tickande bomben exploderade men istället omfamnade hon den svarte hanen. Kione andades ut och log svagt åt dem. Han såg på sin far och mor och kände sig med ens så tillfreds med livet.

[Aaaw De e så söta!]


Kyokos hjärta hoppade över ett slag när Frost sa hennes namn. Det var så oerhört länge sedan hon hade hört honom säga det, och hennes mörkaste stunder hade hon varit säker på att hon aldrig skulle få höra det igen.

Efter en stund öppnade hon åter ögonen, såg mot sin son.

Hans svaga leende fick henne att le tillbaka i gengäld.

Han hade blivit så stor. Så lik sin far. Samma kroppbyggnad, och hno fann ofta att hans rörelser påminde om Frost. Att han log på samma sätt, som om det gått i arv.
Men den långa svansen och de giftgröna ögonen vittnade om hennes egna gener.

Sålänge Vitani och Sarabi var frånvarande så skulle hon alltid känna sig orolig, ofullständig. Men med Frost och Kione här, med de två hanar som var hennes närmaste familj, så kunde hon säga att det var uthärdligt.

Hon blev lite mera hel.


[Kan avslutas här om ni vill - vill ha ett kort egenroll med frost sen iaf :D och prata om Kione och Vilja ahhaha]

[Justja, en Idé - uppdraget som Frost var ute på så länge nu var för att söka Nevada, eller hur? Tänkte att resten av flocken verkade ju söka mest i områdena kring öken, medans Frost var påväg långt bort mot bergen osv. Så tänkte han kan ha försökt söka efter området Nevada växte upp, utifall att han av någon anledning sökt upp sin förra familj på nått uppdrag? Förklarar lite varför frost vandrade så långt bort liksom. ]

[bara att avsluta här, idén låter bra den, bara att starta ett egenroll så hoppar jag in så fort jag kan ;D]