OFF: Här ska Tavar möta flocken han växte upp i 8D



Det var natt. Himlen var svart som sammet, och beströdd av miljontals och åter miljontals stjärnor.
Världen slumrade, träd vaggade svagt i sömnen.
Grenarna knakade och vinden fick de minsta av dem att darra.

Något rörde sig i nattens tysta stillhet.
En hare.
Den skuttade ut från skogsbrynet, stannade upp.
Höjde huvudet och vädrade så att den rosa nosen darrade.
Öronen lades platta mot ryggen, och plötsligt tog den ett stort språng och började springa så fort de små benen bar.
Detta skulle bli harens sista språngmarsch.

Harens små klor klapprade hysteriskt mot stenplattorna i ruinerna.
Ett krokigt träd stack upp ur ett golv, och kastade sin skugga mot de svala plattorna, skyddade dem från månskenet med sina brokiga grenar.
Haren tvärnitade precis framför skuggan och spärrade upp ögonen, vände huvudet fram och tillbaka.
Vilken fara skulle den fly ifrån?
En räv kom störtande tätt bakom haren – det var den som från början jagat djuret.
Men snart stannade även räven, nu helt ointresserad av haren.
Räven stirrade in i mörkret under trädet.
Sedan vände den om och flydde.

Haren tryckte sig platt mot stenplattorna och andades så snabbt att det lilla hjärtat dunkade som kolibrivingar.
En svart tass sträcktes ut från skuggan.
Månskenet glänste i den mörka pälsen, de svarta, krökta klorna.
Haren knep ihop ögonen och pep.

Tassen sattes varsamt ner på harens nacke.
Grep tag i skinnet och drog in den i skuggan.
Det sista som sytes av haren innan den försvann in i mörkret under trädet, var en fluffig boll till svans.

En stund senare flög haren ut ur skuggan och landade med en duns fem meter ifrån skuggan.
Den var helt tömd på blod.
En mörk gestalt gled ut ur skuggan och susade, sprang så snabbt att man knappt såg denne, upp på en av ruinerna.
Där stannade den och lade sig ner i skuggan av ett stort, murat trappsteg.
Slöt ögonen och slickade blod från sina svarta läppar.

Det var stjärnklart. Man kunde inte undgå att beundra de vackert tindrande ljusprickar som var spridda över himmelen i mönster. Stjärnorna var även anledningen till att hon rörde sig ute såhär sent på kvällen. Dem fascinerade henne så långt bort men ändå kändes dem så nära. Tassarna rörde sig långsamt över den kalla marken. Blicken var fäst i skyn. Hon andades in av den klara nattluften. Världen var så perfekt på natten. Något fick henne att stanna.

Något som inte hörde hemma i hennes synfält. Det var inte möjligt.
Hon ryckte till. Han kunde inte finns där framför henne. Hon inbillade sig. Säkert en utav de många onda drömmar hon drömt om honom sedan deras senaste möte. Trots vad hon försökte intala sig så var det hon såg sant och hon började sakta inse det. Allt var för klart för att kunna vara en dröm. Blicken var stelt fäst på den mörka individen. Vid nacken hade pälsen rest sig.

"Vad gör du här?" Frågade hon morrandes. Ingen rädsla denna gång endast hat och avsky. Varför var hon tvungen att finna honom överallt? Hon hade hoppats att de aldrig skulle behöva träffa varandra igen. Att han inte ens kunde lämna henne ifred när hon hade tagit sig så långt bort från den plats de senast träffades. Hon ryste till och det var inte utav köld.

Gestalten reste sig upp och såg på den grå honan framför, och nedanför, sig.
Ögonen glimmade blodröda.
"En oförskämd fråga, kära du. Jag finns här, därför att jag har lust till det. Och det jag har lust med - det gör jag." svarade han lugnt.
Rösten var kall och ointresserad.
Sedan böjde han på nacken och mötte hennes blick.
"Du om någon borde veta det."

Svansen svepte bakom honom.
Han satte sig upp och gäspade, sträckte på frambenen.
Månskenet speglades i de röda ögonen, och glänste i de två längre, mer spetsigare tänderna i hans övre käke.
Sedan stängde han munnen och höjde ett ögonbryn.

Han gjorde ingen ansats att närma sig henne, utan stod stilla likt en svart staty på trappan.
Tittade ner på henne med ett neutralt, kyligt ansiktsuttryck.

Unghnane låg i lyans öppning med den silvertonade blicken färs ti skyn. Huvudet vilade på tassarna och han andades lugnt och tungt, tankarna hade svävat iväg blen stjärnbilderna och han låg och beundrade dem. Men snart återgick hans sinne in i de banom som de varit bunda till nu i en allt för lång tid, han kunde se hur bergen reste sig framför honom, kände den friska kalla luften och känna den naturliga stenen emot tassarna. För något med ruinernast stenar var så onaturligt, säkerligen pågrund utav den jordmagi som måste använts för att bygga upp de en gång ståtliga templen. Nim hade ett hål i sitt hjärta, han saknade något djupt och innerligt, han ville därifrån. Ut och bort på fria vägar.
Anledningen till att han låg där till hälften utanför lyan och skådade de fjärran galaxerna var att Rosie ännu inte återvänt hem. Det var inte oförståeligt en natt som denna, för nog var skyn otroligt vacker, men i IsilAnar såg man efter varandra. Nim skulle stanna vaken tills honan kom tillbaka.

Månens ljus silade ner mellan trädgrenarna, reflekterades i luftfuktigheten och fick hela världen att dränkas i silver. Något kändes inte rätt, inte bara för att Nim ständigt kände sig olustig numera eller för att scenen framför hans ögon påminde allt för mycket om hans tidigaste minnen, nej det var något med stämningen i skogen. Den som annars var så ljudlig och alltid fylls med skrin och läten, den var alldeles för tyst. Många skulle se det som en efterlängtad paus för de känsliga öronen, men Nim anade oråd. Då en vilsen räv plötsligt kom springandes mellan ruinerna med skräck i blicken svalde Nim hårt ovh reste sig. Räver var visseligen mycket fega varelser, men denna var närmast panikslagen och litet han kände i denna skogen kunde framkalla en sådan skräck.
Rosie var där ute, han kände hur det klumpades i halsen.
Med ett dovt skall kallade han på sin beta vilken borde befinna sig i någon sovsal tillsammans med övriga medlemmar. Utan att vänta på sin kära havsvarg började han sedan röra sig framåt, genom månenes silverskimmer. Nosen jbbar febrilt med att fånga upp en lukt och blicken svepte över det välbekanta reviret som plötsligt inte kändes lika tryggt längre. Hur mycket han än svalde så ville klumpen i halsen inte försvinna...


[Oj vad dåligt och händelselöst detta blev, men skall jag ändra på det måste jag skiva om det hänner jag, och det har jag helt enkelt inte ork för. Så ni får nöja er med detta halvdana trams, skall skärpa mig - lovar <3 ]

Kaine hade tidigare på dagen haft en lyckad jakt nere i havets djup och fått sig ett skrovmål som skulle hålla honom mätt en längre dit nu. Efter det hade han vandrat runt lite och studerat reviret. När kvällen sedan blivit allt för mörk och dyster hade han krupit in i en av lyorna och lagt sig ner. Inte långt senare hade han somnat.

Snart vaknar han av ett dovt skall som kommer från någonstans utifrån och Kaine lyfter på huvudet. Något stod inte rätt till fick han en känsla av och kastar en snabb blick på den som ligger i samma lya. Sedan reser sig Kaine upp och kliver ut ur lyan. Den friska nattluften slår emot hans ansikte och han blir med ens klarvaken. Han känner av vätskerörelserna i Nim's kropp som rör sig bort från lyorna. Ännu längre bort kan han även känna av vätskerörelserna från Rosie. Det är där det inte verkar stå rätt till.

Kaine börjar snabbt att trava iväg åt det hållet. Öronen står spetsade på huvudet men det kryper obehagligt i kroppen. Rosie verkar inte vara skadad. Tur det. Men det bästa är att se till att förhindra det om det skulle visa sig befinna sig fiender på reviret eller något. Kaine har aldrig haft direkta fiender. Han vet inte hur det fungerar. Han vet bara att man skyddar de sina till varje pris. Men att slåss mot andra vargar är inte samma sak som att slåss mot hajarna i havet. Men en viss likhet finns väl. Förutom att Kaine inte känner att han kan utföra alla rörelser fullt ut på land.

Kaine ökar takten och börjar springa. Snart får han syn på Nim's välkända siluett och Kaine ger ifrån sig ett kort uffande för att göra Nim varse om att Kaine är med honom. Den havsblå blicken söker sig över området för att få syn på Rosie någonstans. Snart får han syn på henne längre bort. Han får även syn på något annat. Hans första tanker far iväg till Locura. Men det är inte Locura som står uppe på stentrappan. Vampyren är alldeles för stor. Och det är en hane. Det syns på de grovare dragen. Kaine märker direkt att det är en vampyr för liksom Locura är inte denne levande. Inga vätskor i rörelse i kroppen. Det är tomt.
Kaine undrar vad vampyrens syfte är med detta besök. Rosie verkar allt annat än glad.

Snöflingorna seglade tyst ned ifrån den mulna himlen. Dom marken omkring henne med ett tjockt vitt täcke, men alldeles vid de ljusa tassarna slog sig små rosa blommor upp ur den frusna och ogästvänliga marken. Till en början endast några få. Knappt märkbara. Men för att en efter en bli flera, starkare tillsammans. De växte sig större och tvingade undan snön, kylan. I dess ställe kom allt fler blommor, i olika färger, och spred sig som ringar på vatten. Tillsammans var de otroligt vackra, om än olika. De kunde samexistera. Tvinga undan kylan och mörkret snötäcket skapade. Inget skuggade längre den vackra floran.
Som händelseförloppet hände inför henne, såg den ljusa varginnan lugnt på med ett milt leende. De för tillfället ljust bruna och orange ögonen svepte över den vackra backen som undan för undan blev allt mer färgglad och härlig. Men sen fastnade blicken vid en speciell blomma. En vissen.

Imani ryckte till och höjde huvudet. Ett skall. Tydligen hade det bara varit en dröm, om än en något underlig dröm. Kanske hade den någon mening? Något meddelande åt henne? Kanske var det om flocken hon drömt, om hela Numoori..?
Nåväl. Att tyda drömmar fick vänta, för när Kaine lämnade lyan kunde hon inte låta bli att låta ett stygn av oro slå rot i magtrakten. Det borde vara något viktigt om flockbordern skulle ge sig ut i natten, eller? Imani visste att hon inte skulle få någon ro förrän läget blivit kollat.
Gäspning. Lika bra att få det gjort direkt istället för att ligga och vänta för att sedan riskera att bli förlorad i drömmarnas värld. Varginnan reste sig smidigt, ändock trött, upp och ruskade lätt på sig. Efter ha kollat av lyan lite märkte hon att det inte bara var Kaine som fattades, utan Nim och Rosie också. Ögonbrynen fördes ihop utav oro. Vart skulle de alla vid den här tiden?

Öde. Honan kisade ut i mörkret utanför lyan. Ingen var i närheten. Det hela började kännas alltmer skumt...
Där! Mitt i mörkret fick Imani en glimt av havsvargen som verkade minst sagt ha bråttom.
Något sade åt henne att följa efter, vilket hon inte var sen med att lyda.

Aideen sov inte. Hon kunde inte. Hon satt ute och försökte få syn på den stjärnklara himlen. Men det var inte det lättaste då träden stod så tätt i detta område. Hon suckade och placerade huvudet på sina varma tassar. Hon lät öronen vinklas åt olika håll för att se till att hon inte missade något ovanligt ljud.
Hon hade inte varit sig själv på senare tid. Hon kände sig lite kluven. Kluven angående många saker. Men mest så kände hon sig kluven över sina känslor för Colosseum. Hon suckade och vände och vred sig. Ville inte längre tänka på sånt som gjorde henne illa till mods.

Vad var det!? ett skall ekade mellan de hårda ruinväggarena. Aideen var nsbabt upp på benen. Nim kallade. Något var fel!
Aideen rörde sig snabbt och smidigt mot ljudet. Hon kunde känna fler dofter än bara Nims. Hur många var uppe egentligen?
Hon smög sig försiktigt fram och såg sig omkring. Om det var något som var fel ville hon inte bli upptäckt för vem skulle då rädda dom om de andra var i fara?
Men det dröjde inte länge fören hon fick syn på Kaine, Nim och mor. Hon smög sig fram till dem och gjorde ifrån sig ett lågt ljud för att visa att även hon var där och redo att hjälpa.

En vit tik trippade över marken, irriterad över att inte ha något att göra. Men så sprang en hare förbi henne, och efter den en räv. Den vita tiken stannade hastigt upp, efter det följde hon blicken på haren, en så vacker liten varelse ..

Den vita tiken sprang åt motsatt håll då hon efter en stund hade stått och tittat på den lilla "teatern", haren hade stannat bredvid ett träd, bortom dess skugga, och kort därefter kom räven, då räven blev rädd av något sprang den rakt förbi den vita tiken. Haren låg där sedan död på marken och utsugen av blod, det var då hon sprang för sitt liv. Vem hade sugit ur harens blod ifrån två hål på harens kropp? Och varför?

Den vita tiken såg sedan något i ögonvrån som bara susade förbi, då stannade hon upp, och ögon försökte få reda på vem detta kunde vara. Ögonen föll på en svart individ på en av ruinerna, vem var detta? Hon tänkte i alla fall inte ta reda på vem det var, men kort där efter, kom Rosie fram till den andre och talade morrande till den svarta individen. Inte förens då spärrades den vita tikens ögon upp, hon blev nyfiken, det verkade vara någon som Rosie kände hon talade med. Istället för att ta reda på vem den svarta var, så satte sig den vita tiken ner, hon iaktog dom båda.

[Oh, here comes Locura.... 8D Blev inbjuden av Tavvis <3]

Det var stjärnklart, med andra ord vackert. Ifall man nu kunde uppfatta saker som hade med naturen att göra som vackra. Det kunde inte den mörka honan som satt och blickade upp mot himlen. Månen, stjärnorna... De var ingenting. Bara meningslösa ljus som hindrade mörkret från att äga natten helt och fullt. Hon gillade molnen, de dolde dem. Fick dessa löjliga små ljus att försvinna. Svepte världen i mörker. Precis som den borde vara, svep i mörker.
Fast å andra sidan kunde hon inte låta bli att tycka att de var bra på ett sätt. För trots att hon avskydde både månen och stjärnorna så var de inte alls lika hemska som det stora ljusa klotet man kunde se om dagen.
Solen.
Den brännande, hemska solen. Den ljusaste av dem alla. Den som gjorde dagen till dag. Ett ljus som endast natten kunde tränga bort helt. För även om molnen täckte himlen kunde Locura känna de svaga strålarna tränga igenom molntäcket. De slickade hennes rygg, svedde hennes päls. Ville bränna henne till döds. De var fiender, det hade de varit enda sedan Locura hade fötts till detta liv. Visserligen hade hon aldrig varit direkt förtjust i solen, men inte heller hade hon haft särskilt mycket gillande för den. Det enda hade väl varit att den kunde värma hennes svarta päls så skönt. Men nu hatade hon den. Den var hennes värsta, och egentligen också enda, fiende.

Huvudet sänktes och den röda blicken gled över omgivningen. Det syntes att det var en gammal plats. Många tassar hade jämnat till marken, tiden hade rivit stora byggnader och lämnat endast stenrester, och växligheten verkade näst intill uråldrig. Hon mindes denna plats, platsen där hon varit nära att äta havsvargen.
Ruinerna.
Men egentligen... När hade hon inte varit nära att äta honom? Kaine var en delikat måltid. Inte en sådan som det var värt att spara på, men hon tvivlade inte på att han skulle smaka utsökt. Enda problemet var att han inte gick att äta. Det var en omöjlighet. Vad det var för mental spärr som hindrade henne hade Locura ingen aning om, men hon kunde inte räkna de gånger hon viljat bryta ner den och suga livet ur den sandfärgade vargen. Dock utan att lyckas. Det var alltid något som hindrade henne i allra sista sekund. Vad det var förblev en gåta.

En lätt suck undslapp vampyren då hon reste sig. Det verkade som att detta skulle bli en händelselös natt.

Men just som tanken hade passerat hennes huvud hördes ett skall. För svagt för att en dödlig hade kunnat uppfatta det, men Locura hörde. Och hon hörde väl. Huvudet vreds hastigt och ett tag stod hon blick stilla, vädrade. Sedan spred sig ett flin över de smala läpparna och ögonen glimmade ondskefullt.
Det flöt en doft av spänning i luften.
Kanske denna natt inte skulle bli allt för misslyckad trots allt. Och med den doften som ledsagare susade hon sedan framåt mellan träden, på väg emot platsen som skallet hade kommit ifrån.

[Skriver ett till meddelande eftersom ingen annan gör det xD]

När Aideen hade kommit tillräckligt nära för att se vem den främmande vargen var hoppade hennes hjärta till. Pappa! Hon blinkade några gånger och närmade sig honom och Rosie. "Far?" frågade hon försiktigt. Egentligen visste hon att det inte var han längre. Men hon kunde inte låta bli att tro att han fanns kvar där inne. Något måste väl finnas kvar?
Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon ville inte att han skulle ha gått och glömt sin familj... hon älskade honom fortfarande.

[Hallå, fooooolkeeeeet.... Kom igen och svara nu då D; Blir typ ledsen då rollspel står stilla.]

OFF: Ja, precis! Kan inte svara förrän Rosie gör det ;_;

[Rosie har inte varit inloggad på en månad... D; så det kommer nog dröja ett tag för henne att komma med ett svar... Inte för att vara elak mot någon dock! ;o Men ja...]

OFF: Neeeeeej D; Jag som vill rolla dethär ;_;

|| Felåååååååt alla jag har varit helt död... finns ingen garanti på att jag inte kommer bli det igen men ska försöka hålla mig aktiv om jag blir inaktiv igen har ni dock från och med nu tillåtelse att pp:a Rosie ||

Hon kunde inte läsa uttryck som fanns i vampyrens ansikte. Hon visste inte vad han ville.
Eller jo det visste hon. Han ville ha död det ville alla som var som honom. Men hon visste inte vad han ville för stunden. Ljuden av skall nådde hennes öron och hon vinklade dem bakåt. Rädslan dämpades något. Dem var påväg.

”Du borde ge dig av.” Sa hon varnande trots att hon visste att han förmodligen inte skulle bry sig ett dugg om hennes ord. Han hade rätt, han gjorde som han ville.
Nim och Kaine var nu där och det tog inte lång tid innan de övriga slöt upp inklusive en vit hona vars namn hon kom ihåg som Pika.
Far. Förvånat lät hon blicken lämna Tavar.