Han sätter sig ner och betraktar den andre med en kylig blick. han klipper lite med öronen och sveper med svansen. Han flinar kyligt mot den store svarte vargen framför honom. - Mitt namn är oväsentligt, han fnyser lite och rycker lite på axlarna. - Men om du möjligtvis måste ha ett namn så säg Kai. Han hette något helt annat, men det namnet var inte västenligt längre, Kai var kort och lätt att komma ihåg. han ser hur den andre sänker sitt huvud och raggen är rest på den andre. Han möte den andres onda gula blick, hans bärnstensbruna blick är kylig och han undrar vad den andre försöker bevisa? - Vad har fört dig hit främling?

( paxat till Colosseum, fortsättning från gamla sidan)

Flinet bredde sig i hans ansikte.
-Om inte jag har med ditt namn att göra, varför skulle då du ha nått att göra med min vistelse?
hans ord var hårda och stötande, ögonen var också hårda.
Kalla.
Men hans leende var susande falskt och hånande.
Det passade egentligen inte ihop, och han lät det sakta tyna bort.
Till sist stod han där, tyst, hård, kall.
~Så grymt...~ var hans ända tanke.
Men de två orderna var något att sätta på hela världen.
De var sanna, de var beskrivande.
Världen var grym, han var grym, livet var grymt, naturen var grym.
Mycket var grymt, men inget gick att ändra på.
Så var det bara, det var såhär det var lagt att vara.
Visserligen överdrev han när han tänkte in sig själv, han hörde inte in. Det var itne grejen.
Grejan var om livet, naturen ovh hela världens innehåll.
Hur mycket som egentligen avr grymhet.
Hur mycket som var grymt, fel och orättvist.
Och då så sen också, hur mycket av det grymma, fela, orättvisa som inte gick att ändra på.
Hur det var lagt att vara såhär- och då var det så.
And that's it.
Folk fick klaga ch gorma hur mycket de ville, inget skulle ändå inte ändras.
Ville de leva väl var möjligheten bara att acceptera.
Att kunna gilla läget.
Att kunna släppa det, kunna låta dte vara.
Kunna dra sig tilllbaka och stänga in den orättvisa känslan.
Kunna tänka positivt.
Detta skillde sig från honom, han hade accepterat att världen var grym,
men han tänkte inte positivt för det.
Han ville inte tänka positivt och såg ingen nytta av det.
vissa ansåg att det hjälpte, att det fick deras humör att höjas.
Orsaken till hans orkyssade ruta i det ämnet var nog det, att han inte såg något nöje i ett höjt humör.
Varför gå runt och springa och le?
Vem brydde sig om nån varg blev sårad?
Det var ingen gud, det var en liten obetydlig varg i en stor mängd.
Detta var orsaken till hans beteende, han betedde sig som han kände för att bete sig.
Att håna andra var ett litet nöje. Att kunnde se modet sjunka, självsäkerheten klösas.
Och att själv känna makten och vinsten.
Innerst inne brydde ingen sig om någon annan än sig själv. De kunde låtsas, föröka och visa, men det hade ingen skillnad.
Igentligen var de själva viktigast, det var en sanning alla bar på, som vissa var medvetna om,vissa inte.
De som inte var det, hade tryckt ner den.
Tryckt nerden så långt att den inte kunde kämpa sig upp förrän det kom sig till stundens hetta.
Då var den oövervinnerlig.
I Seu's ögon var därför det onödigt tjabbel och löften.
Han visade istället sanningen, den som så många andra dolde nere under många många lager.
Lager som ofta bestod av en sak-
Lögner.

Han flinar bara kallt mot främlingens ord och ryckte bara lite lätt på axlarna. Han möter den andres kalla hårda blick med ett neutralt kylig blick. - Inte så pratglad med andra ord? han svepte lätt med svansen och sätter sig ner. Han lyssnade på skogens ljud och visste att han var nära sin gamla flock revir och innerst inne var han faktiskt lite rädd att möta sin syster och sin systerson men det tänkte han aldrig visa för någon, inte allra minst för främlingen framför honom. - Tillhör du någon flock främling? säger han sedan med sin kyliga neutrala röst.

Seu's ögon hårdnade när han såg mot den andre,
"inte så pratglad?" vilka ord.
Hans råa flin syntes nu tydligare,
-Vi kanske kan snacka ändå, föreslog han
med glättig ton, ögonen smalnade men glittrade svagt i mörkret.
Det här kundé ju kanske till och med bli lite kul..
Dags att leka lite, det var rätt länge sen...
Hans svarta svans snepte till bako honom och han började gå
med långsamma, dröjande steg mot den andre.
Ögonen såg rakt in i hanen, rått.
- Med ett mer intressant ämne...
han flinade mer och ögonen var hårda.
Hell's time.
Även nu när han blinkade såg han hanen ligga på sida, huvudet utsträkt, strupen synlig.
Den avr öppne, helt öppen med ett gapande sår.
Blod rann mjukt ner på marken, bildade en liten mörk pöl.
Han kunde till och emd nästan känna blodsmaken.
Blodet.
Vargens blod.

Han betraktar den andre med en neutral kylig blick, han höjer på ena ögonbryt när den andre snackar om att vi kan prata ändå? han ruskar smått på huvudet och undrar vad den andre menar. Han sitter lugnt kvar och sveper lite med svansen och följer Seus dröjande steg. - Jasså? har du några bra förslag? Hans röst är kylig, uttråkad. Men han var inte den som vände ryggen mot en annan varg, ond som god, som neutral, man vet aldrig vad folk har i tankarna eller vad de gör om man vänder dem ryggen. Han var inte ens på humör, nu kände han sig bara uttråkad och ville därifrån...

Ett lågt skratt ekade bland träderna.
Det var ihåligt och tomt,
innehöll ingen skrattglädje.
Det tystnade snart och endast Seu's råa flin låg kvar.
-oja, det har jag allt,
hans blick sökte sig till den andres och han njöt.
Njöt av känslan av att vara den som höll i trådarna,
att vara den som styrde mötet.
Med mjuka obrådskande steg gick Seu
närmare tills han stod på väldigt nära avstånd.
En av hans Wager virvlade till intill dem.
-Dig och ditt blod skulle vara ett fint ämne kanske, föreslog han med råmjuk hånande stämma.
En skär tunga slickade honom om munnen.
Fler Wager virvlade till på ungefär samma ställe,
samlade sig till en ganska tunn
nästan genomskinlig dimma bakom Seu.
Snart skulle denne Kai få se.
Få se hur det kunde gå till.
Få se, få se.
Orderna klingade som ljuv musik i Seu's öron.
Blod. Ännu vackrare.

Han ser en svartliknade vin virvla intill dem och han höjer en aning på ena ögonbryt. En svart vind hade han aldrig sett förut, var det något den där Seu framför honom som kallade fram den? han visste inte men han tänkte inte ta reda på det heller. Den andre kunde gott och väll avslöja det själv. han morrade till när Seu sa om hans blod. " vilken irriterande Jycke" tänker han med en irriterad min. - Verkligen? Men mitt blod står inte på menyn idag. Han ler hånfullt emot Seu. hans ögon började svagt att glöda ett tecken på att han har infernovarg i blodet, Men han attackerar inte, han väntar, tålmodigt.

Kais motattackerande reaktion får Seu att höja på ögonbrynen och flina bredare. Så sött. Försöker med självförsvar.
Seu ser de glödande ögonens färg stärkas, en varg med elementet eld?
Seu hade tidigare inte låtit sina Wager mötas ihop med eld, han visste itne dess reaktion men det skulle bli att se.
Nån gång måste vara den första.
-Nejdå, inte för dig inte, svarade han med lugnt nästan ursäktande ton, men i allt han sade fanns det råa hånandet kvar. I allt som sades. Allt.
I princip.
Colosseum iakttog den andre och lät orderna sjunka in utan brådska.
-men för mig.... avslutade han sen sitt korta tal. Tungan slickade honom ännu en gång runt munnen, flinet höll sig kvar och de gula ögonen smalnade.
Wagemassan tog sig lågsamt näramre som en mörk dimma, den var just bakom Colosseum nu, började nästan sluta honom i sina tunna bunda trådar.

Han himlar lite med ögonen, den här vargen börjar verkligen att gå honom på nerverna. Han Klipper lite med öronen och hans ögon börjar glöda ännu mer, han ser hur den svarta dimmmassan kommer allt närmare, han undrande vad det vad för någon kraft den andre hade. men han tänkte inte fråga. Just nu ville han bara få bort den där irriterande pälsbollen härifrån. - Ge dig av härifrån jycke väser han mellan sammanbitna tänder. han morrar dovt en aning och stryker öronen bakåt mot nacken igen.

Seu såg den andre förbereda sig på ett svar och redan då flinade han med mörka läppar ihoplimmade, han blottade inga tänder ännu.
När den andre blottade sina ord lämnade ett hest hånskrat Seu's strupe.
En bild av en orolig, nästan rädd Aideen dök upp på hans näthinna.
Han viftade bort bilden av henne, men det skar. Fick honom att känna att nått var fel.
Han intalade sig att de rett ut det här, så länge han inte gav sig på hennes flock var det okej, och han tillhörde ju inte hennes flock, eller hur?
Ännu en gång drog han in hanens doft, Aideens flockdoft märktes inte av, däremot lukten av en annan flock han inte riktigt visste vilka det var. Han hade hört om de, men kom inte ihåg deras namn.
Han struntade i det, det rödde inte honom, han brydde sig inte.
Det enda han brydde sig om var hanen framför honom, hans kattgula ögon drog in allt denne Kai släppte ifrån sig, varje ansiktsuttryck, varje min och ögonkast.
-Jycke? Kom du inte på nått bättre ynkling? besvarade han den andres förmaning, vid det sista ordet som var menat som ett öknamn åt hanen spände han ögonen i Kai och riktigt väste ut det.
Efteråt höll han kvar ansiktsuttryckt av avsmak innan det sakta lös upp i ett rått flin.
-Är inte du sugen på att leka lite..? Det bara darrar inombords vid tanke på en riktig lekkamp mot dig..., han la extra betoning på orderna "leka" och "darrar", Han brast ut i ett väsande smskratt efteråt, hans föreslag hade varit i så rå ton att ingen kunde undgå att han inte ville leka normala lekar.
Att han egentligen ville lekar som handlade om den andres liv, blod-lekar.
Seus lekar.

han morrande högre och varnade och stryker öronen bakåt, hans ögon börjar glöda ännu mer, ilskan han hade inombords kokade. den väntande på att bara få komma ut att explodera. han slickar sig om nosen och mungiporna och ser hånfullt på den svarta vargen framför honom. " ynklig?" han är minsann ingen ynklig, visst den andre såg mycket starkare ut, och visst skulle han få skador men han var inte ynklig eller feg. han skrattar till och hans ögon ser rasande ut, ett elakt leende sprider sig på hans läppar. - Leka? Är du inte lite för gammal för lekar. Han morrar igen och blottar tänderna, hans klor gräver sig ner i marken.
Hans ilska gör så att hans päls börjar brinna, han börjar långsamt att flytta på sig.

(Off: Jag vill inte att Kai skall dö ^^, Men har ett förslag att Tocho kan komma lite senare och skydda sin medlem men lämnar Coloss efter striden för att ta hand om Kai's sår)

| Kalla inte min varg Coloss :( avskyr alla smeknamn folk lägger på honom som är "fel". Det kan ju inte du veta men SEU. han kallas SEU! ='DD Om du inte vill att Kai ska dö, så gör han inte det. Tocho behöver nödvändigtvis inte heller komma, när Seu anser att Kai läxats upp tillräkligt kommer han nog lämna honom i sin plåga.. Tror jag.. ärligt talat vet jag inte hur det blir IC, låt Tocho komma lite senare om Tocho själv och du vill det. Har ingen skillnad.. xD |

Colosseum granskade den andres sakta framrullande vredesutbrott, dess ögon började glöda.
Seu övervägde att sätt sig ner och betrakta scenen,
mest bara för att reta vargen men gjorde det inte. Inom kort började den andres mörkgrå päls brinna, helt klart Inferno alltså. Seu hade sett det hos flera andra vargar.Kais ord fick dock Seu att småskratta rått igen,
-Om du tror jag är för gammal för lekar har du inte lekt mina lekar, hans ord böljade sig fram genom den råa luften,
slingrade sig om Kai och nådde slutligen hans öron.
-Är du så feg att du inte klarar dig utan din eldkraft? hånade Seu med klar stämma.
Han såg utmanande på Kai, utmanade honom att låta sin eld sjunka.
-Låt oss leka min lek utan krafter.. om du vågar- yngling, avslutning sa han lugnt med låg ton.
De kalrgula kattögonen var fästa vid Kai's den utmanande glansen fyllde dem, för att visa att han menade det lät han sin ihopsammlade Wagemassa bakka från dem, samlas ihop och bli mindre, tunnas ut och lösas upp som om den drog iväg med en vind.
En ny,liten Wage drog som en svartfärgad vindpust i en virvel intill Seu, den löstes upp direkt efter att den blottats.
Sen syntes inget mer av hans Wagekraft.
Han väntade tålmodigt att Kai äen han skulle släppa sin eld.
Då först skulle Seu visa honom hur leken gick till. Bara tanken fick honom att flina med den välända råa glimten.

han ruskar smått på huvudet och piskar irriterat med svansen, han ville bara slita upp den där hånflinade flinet i den andres ansikte, men han lägger band på sig, han ville inte slösa på energin ifall den andre skulle ta till fula metoder senare i dennes "så kallade lekar". Han flinar kallt men en aning retsamt, - va? Du är väll inte rädd för min eld gosse? han sänker huvudet men låter elden sjunka undan så småningom, om den andre ville leka lek utan krafter så skulle han göra det, men han tänker hålla ett öga på den svarte. han morrar dovt och fnyser till. - Yngling? han skrattade kort till "om det vore så sant , men han är inte så ung längre, han är i medelåldern eller ja om man nu räknade så" tänker han för sig själv. han slickar sig om nosen och rör sig i sidled runt den andre med vaksamma ögon men öronen ligger platt mot nacken och hans tänder är blottande och ett dovt morrande lämnar hans strupe. - Visst vi kör din "lek" gosse!

( okej ^^ då vet jag att han kallas Seu :) Ledsen att det har tagit tid att svara, men har ajft mycket IRL)

Colosseum höjde för en sekund på ögonbrynen, ett våghalsigt kort och totalt skärande rått skratt lämnade Seu. Han lät det sakta dö ut i det sista innan han lät blicken fokuseras med mörk glans mot Kai. Den stackars lilla saten.
-Du. Du och din lilla eld har noll betydelse för mig, jag skulle kunna krossa dig med eller utan den glöden, hans röst var som huggen i sten med en road extraklang som spetsning.
Den grå vargen framför honom såg nästan för klen ut när han gick där, i sidled runt Seu.
Seu vände sig mot honom i lugn position, lät ögonen fokusera in sig på hanen.
Den gula blicken sökte sig snabbt till dess strupe, därifrån ett dovt morrande ljud steg,
den som Seu bara önskade sig till. Att få sätta tänderna i en annan vargs strupe och höra de ben som knäcktes, höra denne dra sitt sista andetag och känna det varma tjockflytande blodet rinna mellan hans egna tänder och ner för hans strupe som hans föda.
Han hade längtat länge för att få göra det.
En spegelblick av Aideens bekymrade ansikte flimrade till framför hans ögon och fick honom att rynka pannan. Den mörka svansen piskade till i irritation, hon kunde inte förstöra för honom. hon avr inte här. Inte förrän hon var här kunde hon stoppa honom. Och än så länge gjorde han inget förbjudet, Kai tillhörde inte hennes vänner.

Seu tog några snabba steg ut mot Kais bana och stod sen framför Kai och stoppade hans väg, han ställde upp sig och visade upp full position, han höjde huvudet och stod bredbent med framtassar vars klor grävde ner sig i den småfrusna jorden. Som ett tecken på fight.
- Mina lekars gång ska du få reda på strax. Vi kan ju ta ett testspel, sådär för att lära oss..., föreslog han rått, haken var bara att det inte fanns något svar på hans förslag. Det var en fastsägelse, såhär gör vi. Kör på.
Seu steg fram så han stod riktigt nära Kai, blåste in varm luft mot hans panna, han stod så för en stund.
Lät sina ögon borra sig in i den andres, sen slungade han sig fram som en väldig plog, röjde allt. Tänderna glimmade i mörkret, väntad epå att få gräva sig in i tjock päls, göra slut.
Bakbenen skjöt ifrån med väldig fart, inriktad på sitt mål mde framklor spetsandes mot bytet. Ville greppa. Ville förstöra.

Han morrar dovt och blottar tänderna igen, han är verkligen irriterat mask. Han ruskar smått på huvudet och fnyser åt hans ord, - eld eller inte, jag tänker inte ge mig kryp! han piskar irriterat med svansen och slickar sig om nosen och mungiporna, han kände ett raseri flöda upp inom honom, ett raseri som han aldrig har känt tidigare, han ville känna smaken av blod, sätta tänderna i den andres kropp klösa riva bita.

han skrattar till och blänger på den Seu. Han ställer sig bredbent när Seu gör det också, han morrar dovt, - låt se vad du kan pojk. Väser han mellan sammanbitna tänder. han kunde känna när seu blåser in varm luft mot hans panna, hans ögon som borrar sig in i hans egna. men han viker inte undan med blicken. Men han blir snabbt överrumplad när den andre kastar sig framåt som en plog mot honom, han var inte alls beredd på det och han han känner en skarp smärta vid bogen och han morrar högt av vrede, han kastar fram sitt huvud och försöker göra ett mothugg och bita tag i Seu.

( Off. Ledsen att det har tagit långt tid, har glömt bort det här rollet :(, men vi sa att Seu skulle skada/läxa upp Kai? :P)

||Jag har ingen aning om vad vi sagt! XDD Men om du inte vill Kai ska dö, så dör han inte. Du kan ju alltid ta in Tocho (visst var det honom du snackade om här tidigare?) om du vill ha hjälp ^^ ||

Colosseum kände tänderna borras ovälkomnat in i den andre hanens bringa, han njöt.
Med starka käkmuskler grävde han så långt han kunde, slog huvudet från sida till sida för att orsaka smärta, riva loss skinnet och benen. Få blod att flöda.
-Du rör mig med dina små ord, hånskrattade han med käftarna fortfarande slutna om Kai.
Han kände den andre hanen göra ett motgrepp, i hans vänstra sida.
Seus vänstra bakben lättade från marken och han lade tyngden på det andra istället, sen slog han kraftigt mot vargens huvud, kanske för att förblinda, kanske för att få denne att lossa sitt grepp, kanske för att bara riva fram smärta och plågor. Han gjorde det gång på gång, tog sats och slog mot dennes huvud med bakbenet för att sen spänna klorna och riva där den träffade.
Känslan var underbar. Att få skada, skadeglatt skada.

(tror vi sa att kai skulle bli skadad bara ^^ )

han morrade högt av vrede, men också av smärta, han känner hur hans tänder fåt tag i Seus päls och han borrar ner tänderna så gott han kunde trots sin egna smärta. han känner blodsmak i munnen och hans ögon glöder av raseri och smärta, men han vägrar ge upp. Han ville ge den här pojkuslingen en läxa.

men han tappar greppet när Seu vrider på sig och kommer loss sedan känner han ett huvud som träffar honom på hakan och sedan sylvassa klor som träffar honom över ansiktet över det ena ögat. han backar några steg och känner hur blod rinner från såren i ansiktet men också smärtan i hakan där Seus huvud hade träffat honom.

han drar några djupa andetag för att försöka samla sig och han morrar högt och rasande och klipper med öronen. - Lyckoträff säger han bara. han fnyser åt den svarte yngre hanen.

Seu böjer bakåt huvudet och skrattar gällt, lyckoträff.
Han ser tillbaka mot Kai med svarta ögon och lättsinnad min.
-Lyckoträff? Jasså det säger du, han har en road ton,
går mot Kai. Blod sipprar från Seus sår, han ignorerar det.
Låtsas om varken smärtan eller blodet fanns. Det spelar
ingen roll vad han känner nu, det blir bra sedan. Vänta bara.

Hanen gör ett nytt angrepp mot Kai, siktar sig på att hoppa rakt mot hans rygg och greppa sig fast. Han kastar hela sin kropp ditåt, som för att helt enkelt landa mot Kai och fälla honom i hoppet. Det vore underbart, helt enkelt underbart. Perfekt.

Han följer Seu med blicken och han morrar lågt och blottar varande tänderna igen. han måste ge den yngre hanen beröm för sin envishet och styrka det kunde han medge, men han skulle aldrig säga det högt och speciellt inte inför Seu, det var som att bli förödmjukad mitt framför nosen på honom.
han skrattade kallt till och blänger på honom och skakar smått på huvudet. - Du vet inte vad du ger dig in på valp väser han lågt.

Fast han hinner inte hoppa undan när Seu anfaller honom igen och han känner hur Seus tänder greppar tag om hans rygg och han vrålar högt av ilska och smärta. han stretar emot och försöker få Seu att släppa taget om hans rygg men han blir fälld mot marken med en tung duns

Seu hoppar undan från Kai med ett hånande skratt,
-Valp? Kallar du mig valp?, väser han sen, ögonen ler.
Seu börjar gå iväg från Kai, stannr bara nån meter bort och vänder sig helt om.
-Jag tycker inte du bör stanna här. Det kan vara farligt, han flinar vid det sista ordet. Känner sig drypande elak, får skamkänslor.
-Ha det bra gamle grå, sköt om dina sår, sa han med
en röst så silkenslent mjuk mot den drypande kyla
han släppte ur sitt kroppsspråk. Sen gav han hanen
en sista inskärande gul blick innan han återigen vände sig bort
från honom och gick, den här gången utan att vända sig om.

|| börja avsluta här eller? :) ||

Han ger ifrån sig ett lågt morrande och ruskar smått på huvudet. " irriterande valp" tänker han och ser surt efter den svarte hanen. Gamle grå? han kunde itne låta bli att skratta. kunde han itne komma på något bättre. Gamle grå kändes mer som ett smeknamn än som ett nedvärderande ord. Men han orkade inte slösa sina sista krafter och sin energi på Seu som går därifrån. han börjar att gå tillbaka till flocken, han haltar och hans rygg gör ont. Om valpen kom tillbaka så skulle han få se... han skulle få känna smärta och lidande, ilskan brände inom honom men han höll det inom sig. Tiden skulle få utvisa, tänker han medan han lämnar platsen.

AVSLUTAT!