Hon drog tunga tassar genom sanden under sig innan hon utmattat stannade och blickade förfärat och besviket ut över vattnet framför henne. Hade hon återvänt till platsen de kommit till? Hon hade vandrat så långt för att endast komma tillbaka till havet som skiljde monstren från deras förflutna och dem själva, eller ja. Nu var det endast hon själv som stod där. Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte saknade hans värme intill hennes egna eller att sova tryggt intill honom. Hon satte sig ner, svansen låg tätt intill henne medan hon höjde huvudet och fann sig med högt huvud omedvetet sjungandes en sorglig ton. Språket var som vanligt inget som varken hon eller någon annan verkade förstå, men det affekterade ändå alla runt omkring. Hennes hesa hals fick tonen att låta ledsammare även om melodin själv var som ett försök till muntra upp sig själv - ett misslyckat försök då tårarna långsamt föll ännu en gång ner för de snart pälslösa ränderna längst kinderna. Hennes päls var glanslös och vanvårdad. Hennes figur var ännu en gång utmärglad men hon hade funnit ett par kadaver under hennes vandring vilket gett henne styrka att fortsätta även om det på senaste tiden inte hade dykt upp något lätt att fånga eller något att äta.
Hennes sång tystnade lätt bort, vattnet skvalpade försiktigt och hon undrade tyst för sig själv om hon skulle försöka ge sig ut i vattnet, kanske finna sig tillbaka till deras hemplats. En snabb tanke passerade hennes sinne. Mother was right. Tanken fick henne att argt bita ihop käkarna. Modern var aldrig rätt så varför skulle hon vara det nu. Lorelei lade sig långsamt ner i sanden, rullade ihop sig till en liten boll medan hon blickade ut över havet. Önskade att hon kunde känna broderns värme längst hennes rygg ännu en gång och för en kort stund kändes det som om någon lade sig vid henne och hon drog snabbt upp huvudet för att sedan inse att ingen var där.

[Paxat Nepo med Depp Lorelei :'D utspelas runt Augusti]

Med stora språng for han över den mjuka stranden. Han visste att han var utanför reviret, men för stunden var det mycket mer intressant att studsa i sina egna spår, som inte nudda mark förutom att han nu inte fick skapa nya spår eller hål som inte redan fanns på stranden. Skuggor var också tillåtna att hoppa i! Han skrattade lätt och studsade vidare till en sänka, som låg bakom en upphöjning, skapad av vinden. Men han snubblade till och rullade ner för den lilla krökta vallen. Med klingande skratt tumlade han runt innan han kom till ett hastigt stopp. Öronen stod upp på huvudet där han satt, halvt på sin egen rygg, med vallen som stöd. Omtöcknat såg han sig om efter något nytt och roligt att göra. Kanske kunde han träna? Sås om han egentligen borde göra? Han skrattade och sprattlade tills att han av de kraftiga rörelserna trillade ner på sidan. Han skrattade men fräste sedan och försökte spotta ut sanden han fått i munnen.
Ett par fula grimaser, och mycket fräsande, senare så fanns det bara få sandkorn i bakre delen av hans käftar och smaken kvar. Han försökte desperat dra tungan emot den övre, främre tandraden, till föga framgång.
Med ett stånkande reste han sig och travade mot vattnet. Något måste få detta att försvinna! Han hade redan glömt leken om att inte göra nya spår och de stora skutten fick små avtryck av tassar att uppenbara sig på den mjuka sanden. Snart märkte han hur han närmade sig vattnet och den lilla svansen viftade som en propeller bakom honom.
Vattnet plaskade upp på hans ben då han studsade ner i det med glada rop. Han fnittrade högt och tog sedan en munfull innan han, likt tidigare, fräsande spottade ut det. Usch så äckligt! Vad var det med det här vattnet? Som tur var hade den flesta av sanden försvunnit, men nu var det den nya äckliga smaken som låg på tungan. Usch! Han grimaserade igen och ruskade på huvudet, med öronen som flängde med i rörelserna.
Som hämnd mot vattnet studsade han hårt med frambenen i det så gnistrande pärlor av vattnet sköt upp i luften. Med ett stort leende hoppade han ett skutt till, glad över den nya roliga leken. Snart avbröts han dock av plötsliga nedstämda känslor och han kände inte längre för att leka. Han kände sig så nere, trött och ledsen. Som om något stort inom honom saknades. Han snyftade till och såg sig om. Platsen var inte rolig längre. En bit bort fick han dock syn på en vit besynnerlig varelse. Den liknade inget annat han sett och de nedstämda känslorna, som han inte visste egentligen var honans, försvann, ersatta av en nyfikenhet. Åter tog han långa skutt och med en viftande svans rusade han nästan in i henne där hon satt. Hon verkade tunn. Sjuklig. Skulle man se ut så? Han tippade huvudet på sned så att öronen nästan hängde åt sidorna igen, de hade inte riktigt blivit så stadiga som de skulle sen när han blivit äldre.
"Vad sjunger du på?" Hans röst var valpigt nyfiken och ett leende kunde skymta på hans läppar medan svansen piskade marken där han satt sig ner då han bromsat.
"Det är konstiga ord" fortsatte han. Han var inte ens säker på att det var ord. Fundersamt rynkade han pannan. och tittade på henne med de förbryllade havsblå ögonen.

Hon hade sedan en liten stund stängt sina ögon och mer öronen vinklade bakåt försökte hon tänka på solen istället för hennes tomhet. Det fungerade inte som hon hoppats på, även om hon kände att vattnets lugna vågor var lugnande så fanns tomheten fortfarande där, gnagde ett större och större hål inom henne, och allt hon egentligen ville var att lägga sig ner och vänta tills det försvann. Det var förvånansvärt lång tid det tog för henne med hennes större öron att höra den lille valpen när han rörde sig fram till henne. Med huvudet mot sanden lyfte hon först endast ögonlocken och tittade mot honom, för hennes del kunde det likväl vara ett monster beredd på att äta henne men framför henne stod endast en liten valp med stora slappa öron. Hon gav ifrån sig ett lätt fniss när hon fokuserade lite på hans öron, de var fina men lite stora tycktes det även om hennes var mycket större och  utan att tänka på det och lyfte tungt huvudet och tittade på den unge med ett halvhjärtat.
"Hello."

Vad sjunger du på? De är konstiga ord. Hennes halvhjärtade leende dog ännu en gång ut. Ännu en som inte talade hennes språk och hon visste inte hur hon skulle göra sig förstådd, det hade trots allt inte fungerat någon gång innan och hon orkade inte försöka längre.
"I do not understand you. Sorry." Hon gav ett halvhjärtat försök till ännu ett leende. Hon var helt säker på att den lille inte skulle förstå henne.

Honans ansikte kläddes i ett leende som inte riktigt nådde ögonen, men det dog snart ut. Kanske var hon sjuk? Hon såg sjuk ut. Svansen saktade av, utan att stanna helt och han tippade huvudet på sned. Orden hennes mun formade var konstiga, och han förstod inte ett enda av dem. Förbryllat rynkade han pannan. Var namnet på sången så långt? Det var ett krångligt namn. Nepotonje skulle då aldrig komma ihåg det, faktum var att han redan glömt det, någonting med sorrie på slutet.
"Sorrie?" upprepade han, då han trodde att honan ville se om han också kunde. Upphetsat började svansen glida fortare över sanden igen. Han ville också sjunga Sorrie sången! Den lät fint, även om den inte var lika uppfriskande och peppande som dem de vuxna sjöng på mornarna.

Sorrie?
Den unge förstod henne inte och hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde varken förstå den lille och den lille kunde inte förstå vad hon själv sade. När hon inte visste vad hon skulle göra var alltid hennes bror nära henne medan nu gav tanken på brodern en sjö av känslor att välla fram. Kände alla verkligen så mycket känslor som hon själv? Hon ville släppa ut de från kroppen och sinnet, få en stund av frihet från känslorna. Omedvetet hade hon höjt huvudet och låtit ett yl lämna hennes hals, det var ett specifikt yl som rullade fram sakta och dov. Ganska specifikt för henne och broderns art och hemplats. Ylet gick långsamt över till ännu en sång som hon omedvetet sjöng rakt från hjärtat. Melodin var dyster men inte sorgsen och gav en ton av att något fattades. Vad hon saknade var oklart, brodern hade säkerligen något med det att göra, men saknaden av någon att tala med saknades även den och flocken.. Hon ville helst inte tänka på om någon där ute fanns vid livet. Modern som alltid var hård mot henne, eller kanske den äldre honan var ungar flyttat och hane dött. Fanns det ingen av dem kvar än?
Det var en lång stund hon sjöng. Längre än vad hon innan gjorde. Och hon slutade inte den förevigade melodin fören hennes energi var tömd och hennes huvudet föll trött till marken. Hennes blick vändes mot valpen som fortfarande satt vid hennes sida. Han var inte så dum ändå, som orkade stå ut med henne. Hon försökte uttala ett par ord med det blev endast till ett trött försök till att mima orden innan hennes ögonlock stängdes och hon somnade i vad som skulle kunna beskrivas som den lugnaste som hon haft på länge.

Han lutade lätt på huvudet år andra hållet i stället då inget svar kom. Otåligt stannade svansen till och han skulle precis ge tillkännage det bristande tålamodet då ett lång besynnerligt yl drog ut över honans läppar. Det liksom rullade ut på det mest udda sättet. Han tippade åter huvudet på sned och såg på henne med nyfikna blå ögon, och snart fortsatte sången, eller nej? Det tycktes vara nån annan för denna var inte lika dyster. Sorgsen ja, men ändå inte lika tung på något sätt. Han log till en början men snart tyngde den sorgsna känslan honom igen, innan den försvann med vinden.
En ny förbryllad rynka skymtades mellan ögonbrynen och han makade sig, fortfarande sittandes, närmre henne. Försiktigt och sakta. Tills han tillslut kunde röra vid henne med Nosen. Då hon låg ner lyckades han precis nå hennes huvud, som nu sjönk till marken då hon inte längre sjöng. Han lutade sig fram och satte sin panna mot hennes. Så som han sett Dimitrij göra ibland. Sedan nynnade han klumpigt på den del av hennes melodi som han kom ihåg. Gång på gång gnolade den ljusa rösten på melodin. 
Snart upptäckte han hur den mycket större honan sov, ett lätt leende klädde läpparna och han såg tillbaka mot Reviret. Skulle han hämta en vuxen? Mamma? Pappa? Kanske till och med snälla Loke? Han skakade snabbt på huvudet och nickade sedan tyst till sin nästa tanke. Den bästa vore väl ändå Dimitrij? Men sedan ändrade han sig igen och skakade tyst på huvudet, Mamma var bäst! Han kastade ännu en blick på den stora vita varelsen. Hon såg fortfarande sjuk ut, och hon var väldigt smal. Och han kom faktiskt ihåg när han varit mindre och fått sår så hade modern tvättat dem! Ja. Mamma fick det bli!

Ljuset speglades lätt i den silvervita pälsen och ned i vattnet, vilket hon njöt av att vila sig i nu innan hösten och vintern skulle komma i antågande. De blå var slutna och hon koncentrerade sig på att känna vattnet omkring sig. Kände varje liten våg skvalpa emot kroppen då strömmen lätt drog i pälsen. Hon visste inte riktigt hur kraften kunde användas emot att kämpa vampyrer i framtiden, men det var något hon fick ta med Dimitrij. Enkelt lyftes en slinga med vatten, mycket likt en orm som steg ur forsen, som slingrade sig fram i bågar där hon styrde det. Detta var simpelt, en enkel sak att göra med krafterna.
Vattnet som hon redan lyft upp delade på sig i mindre små bollar och de placerade sig i en cirkel runt henne. Fortfarande svävande i luften snurrade cirkeln sakta runt henne innan det gick fortare och fortare. Mycket snart sköts en av bollarna iväg och träffade ett träd. 
Lugnt öppnade hon åter ögonen och lät vattnet glida ner till forsen igen.
En närvaro i hennes sinne, som flickrade till och försvann igen fick henne att vippa lätt på öronen. Hade han verkligen klarat det på det stora avståndet? Känslan av att behöva hjälp låg kvar i sinnet och hon kom snabbt upp på tassarna.
I en lätt trav satte hon av mot kusten, som visserligen bara var några minuter bort. Kunde sonens kallelse ha med det udda ljudet, som hon hört tidigare, att göra? Kanske var han skadad?
Paniken växte i hennes strupe och de långa stegen blev korta och snabba när den lugna traven utbyttes mot en snabb galopp. Träden blev glesare och jorden, som visserligen redan var lös och utspädd med sand, förbyttes. Då hon kunde se sonen sitta, tillsynes helt oskadd, invid en stor vit-grön hög saktade hon av en aning men skyndade sig ändå. Hon sökte oroligt av Sonens gestalt med blicken och andades ut då han inte verkade skadad.
"Vem är detta Älskling?" Frågade hon mjukt och kollade på den sovande varelsen. En hinna av misstänksamhet låg över hennes sinne, trots att hon ändå kände för varelsen som var på tok för mager och vars päls var helt glanslös.
Dock fick hon inget direkt svar ifrån sonen, förutom en underlig mening. 'Vet inte, men hon sjunger Sorrie' Hon rynkade förbryllat pannan men slog sig snart ned bredvid hennes älskade son och hade helt glömt att ens vara sur över att han lämnat reviret, om Loiana kunde hjälpa denna varelsen så kunde väl Dimitrij väl inte klaga, eller? Det var ju inte ens för en hel dag.

Drömmen var inte kantad av minnen som den brukar vara, och även om den var kort så var den precis vad hon behövde - fri från tryckande känslor och bekymmer. För henne kändes det som en evighet innan sinnet förstod att en annan kommit till hennes sida. Nosen rörde sig och andetagen blev kortare samt snabbare innan hon till slut öppnade ögonen. Det tog en stund innan hennes syn blev klar och hon tittade lite lätt förvirrat runt sig, fortfarande liggandes ner, men när blicken fastnade på den unge igen och vem det var som nu satt bredvid honom. Öronen låg osäkert bakåt och kramade hennes hals. Det var väl självklart att den lille inte var ensam. Hon reste sig långsamt till en sittande position vilket krävde mycket på hennes tunna kropp. Hon ville egentligen inte tala alls, chansen att den andre skulle förstå henne var liten av att döma de hon tidigare mött. Den förste de mött, även om minnet av honom var kantat av en regnskur och lite suddighet, kom hon ihåg kunde förstå och till och med tala. Han hade varit vänlig den lilla tiden de träffats, eller i varje fall verkat trevlig.

"Do you by any chance understand me?" Hopplösheten i hennes fråga var tydlig, hon trodde inte att den andre skulle förstå men gjorde ändå ett försök till det. Hon hade försökt så många gånger, hur mycket mer skada skulle ännu ett till försök kunna göra?

Han satt där och funderade på om han verkligen skulle lämna varelsen med de konstiga språket, även om det så bara var för stunden så han kunde hämta hjälp. Men tänk om hon då var borta när han kom tillbaka? Det kunde han ju inte riskera! Hon skulle ju lära honom sjunga Sorrie, och den andra låten som hon inte sagt vad den heter. Han rynkade åter panna, han verkade göra det ofta i denna besynnerliga honans närvaro, och koncentrerade sig så hårt han bara kunde. Letade efter den svaga närvaron han kunde uppfatta av flocken. Letade efter modern. Hans panna blev i djupare veck och han kved till av ansträngningen, det var flera gånger han nästan tappade kraften, men snart lyckades han komma åt modern, men orkade inte göra mer än att peta litet på sinnet, som om han pockade på uppmärksamhet, med en känsla av att behöva hjälp.
Sedan tappade han kraften och all närvaro han nyss känt försvann så snabbt att han fick en huvudvärk. Han ruskade först på huvudet, för att få bort den, men när han upptäckte att detta bara förvärrade det hela slutade han genast och satt bara där istället och trampade otåligt medan han väntade på modern. Måste vuxna bara vara sååå söliga?
Snart kom dock den ljusa gestalten ut ifrån trädgränsen och Nepotonje viftade glatt på svansen, men satt kvar vid den stora vita. Han var stolt över att han vaktade henne, och över att han lyckats nå modern på så långt avstånd. Modern ställde en fråga och han svarade lätt med ett glatt uttryck i anletet, som dock försvann när han kom på varför han kallat dit modern.
"Mamma, är hon sjuk?" Man kunde höra det ledsna oroliga i hans röst och han såg åter på den större, och äldre, honan. Han ville inte att hans nya kompis skulle vara sjuk. Han ville att hon skulle vara frisk och sjunga med honom!
Därför blev han glad när honan åter verkade vakna. Hans svans svepte åter över sanden och han såg förväntansfullt på henne. Skulle hon bli glad över att han hämtat hjälp åt henne?

Tiden passerade tyst förbi, och Nepotonje var förvånansvärt lugn, han brukade alltid försöka hitta på något att busa med, som i den här situationen hade hon kunnat sett honom leka med alla de sandhögar som fanns omkring dem, men han satt tyst och kikade oroligt på den vita varelsen på sanden.
Som om han hört hennes tankar såg han upp på henne och ställde en fråga. Loiana rördes av hur mycket valpen verkade oroa sig för främlingen, samtidigt som det oroade henne hur fäst han blivit vid den främmande honan på en så kort stund.
"Jag vet inte gubben, vi får se när hon vaknar" Suckade hon lätt.
Nästan på kommando började den andra tiken röra på sitt huvud och snart slogs ögonen upp. Lugnt satt hon kvar, utan att vara för nära, och lät främlingen vänja sig vid att hon var där, hon skulle precis sära käkarna för att tala då främlingen hann före. Rösten var monoton, och det märktes att honan redan förväntade sig ett nej på sin fråga.
"I'm not overly good at your languge but I understand enough" Svarade hon med en len röst.
"My son really seams to want to help you, so he called for me, can you tell me what has happened?" Hennes uttal var verkligen inte det bästa men hon hoppades att det var bra nog för främlingen att förstå.

Hon brydde sig inte om att honan inte talade det lika bra som henne själv, eller hennes broder. Hon talade språket och det var allt som betydde något. En lättnad över att äntligen träffat någon som förstod henne lade sig över henne och hon drog försiktigt fram de stora öronen. Svansen bakom henne rörde sig lite, även om det mer skulle kunna kallas en förflyttning från ena sidan till andra sidan än att hon faktiskt svängde glatt på svansen och sade med en liten, om än märkbar glädje i den monotona rösten:
"I don't mind." Hennes röst var inte lika len som den andres eller ens lika len som den en gång varit. Hon var trött och halsen var torr, hon kunde inte ens tvinga sig själv att tala med en len röst. Ett lätt leende av lättnad prydde hennes läppar då hon äntligen funnit någon som kunde förstå henne. När den andre åter talade igen så tittade hon först lite på den unge och sedan tillbaka på honan. Så han hade hämtat sin mamma, hur länge hade hon sovit?
"You've got a kind-hearted son. Seeking to help a stranger like me. He could make a great Kannhe one day.." Hon uttalade ordet Kannhe med högsta vördnad och respekt vilket inte gjorde det svårt att förstå att ordet hade stor betydelse för henne. Men att hon inte förklarade ordet gjorde det även lätt att förstå att hon inte visste att det inte användes som det användes där hon var uppfödd. Efter att hon sagt det drog hon dock bak öronen och hennes lilla leende ersattes med en ledsam min. "I.. I'm lost.. Or well, I lost my brother.. No, that's not true either.. I.. we had an argument.. And I left him angry as I was. I've always had problems with emotions, being with my brother always helped me. Now he's gone.." Hennes huvud sänktes gradvis medan hon talade och blicken lades under henne på sanden.

Åter ramlade sådana där konstiga ord ut ur främlingens mun, samma språk som namnet på låten varit. Han såg upp på modern, visste kanske hon vad den andre sa? Han trodde då allt att Mamma och Pappa kunde allt, så det så! Snart ramlade liknande ord ut ur mammas mun och han viftade glatt på svansen. Vad var det han sa! Trots att det var viss skillnad på sättet de båda uttalade de udda orden så kopplade han det som samma språk, eftersom den ljusa snart svarade igen. Han kände igen ett ord och trampade på stället utav glädje, åååh mamma pratade om honom! Han hade hört henne nämna honom som son, eller pratade hon om Navez? eller kanske Ciye? Natanh? Men varför skulle hon? När Nepo stod precis här! Då var det väl lättast att tala om honom? Ja bestämde han och flinade igen. Honan hade också sagt son, hade hon en egen son? Han tippade lätt på huvudet igen. Han kunde inte se henne som en mamma av någon anledning, och om hon hade en son, vart var då han? Medan han funderade hade hans ögonbryn åkt ihop och bildade en förbryllad rynka i pannan mellan ögonen. Han lyssnade där av inte riktigt på konversationen han inte kunde förstå.
"Vad heter du?" avbröt han plötsligt och tittade på honan, helt omedveten om att hon inte förstod honom, hon hade ju sagt vad sången hette! Sorrie.