Den lilla svarta tiken ligger och snosar i ett träd i Lövskogen. Solen har just börjat stiga över trädtopparna och kittlar hennes nos. Violet tog sig den föregående natten till att jaga. Hon tycker om att jaga mitt i natten och hennes mörkersyn är inte fy skam. Och så är det så kul att jaga fladdermöss. Även om de inte är de godaste att äta. De sista timmarna innan solen skulle stig hade Violet lagt sig på en stor gren i ett träd och slumrat till lite. Men nu vaknar hon av solens strålar och gäspar innan hon reser sig på grenen och med ett smidigt skutt landar hon på marken. Hon sträcker på sig likt en katt och gäspar igen innan hon ruskar på kroppen och ser sig sedan omkring. Hon borde gå tillbaka till lyorna. Violet har börjat finna sig till rätta i denna skog och lämnar det gärna inte om hon kan undvika det. Men för några dagar sedan mötte hon på en allt för patetisk varelse när hon tog sig till Döda skogen en sväng. Violet vägrar tänka något direkt på främlingen och har lyckats. Det är bara ett flyktigt minne nu och efter det bestämde hon sig för att vandra tillbaka till reviret.
Hon sätter den lilla svarta kroppen i rörelse och börjar trava med mjuka rörelser i riktning mot lyorna. Hennes trampdynor dämpar hennes steg så att hon blir näst intill ljudlös. Den svarta svansen guppar med i rörelserna bakom henne. Hon befinner sig på reviret och vet precis vart hon befinner sig. Det är inte långt kvar till lyorna.

[PAX TILL KAIITO]

Han hade mest rört sig i örnskepnaden den senaste tiden. Dels för att han hade mycket bättre överblick över reviret, och dels för att det kändes aningen tryggare. I luften kunde ingen nå honom, i luften var han fri att kunna iaktta alla utan att de såg honom. Och det kändes bra, att iaktta. Speciellt när han var en nykomling.
Men denna dag hade han valt att ha sin varg skepnad, endast för att han saknade marken under tassarna. Trots att han kunde förflytta sig både i luften och under vattnet var det på marken han hörde hemma. Han var varg, det gick inte att förneka. Han kunde aldrig glömma sin sanna skepnad, det var han väl medveten om. Så han tänkte inte ens försöka, någonsin.
Han var en varg, och han gillade det.
Det var när solen hade börjat stiga som han sakta glidit ned mot marken och antagit sin sanna skepnad. Och sedan hade han stillsamt lagt sig ned igen.
Och där låg han nu, under ett av de många lövklädda träden, och funderade över vad han egentligen gjorde här. Varför hade han tackat ja till Tochos erbjudande? Det var oklart, han var inte säker. Men sedan insåg han att det egentligen inte heller spelade någon roll. Han kände sig hemma i skogen och flockens gemenskap gav honom en trygghet. Han trivdes, så vad fanns det egentligen för anledning till att han borde ha sagt nej? Ingen. Därför var ja det enda rimliga svaret.
Men fortfarande kändes det aningen ovant, att kalla sig medlem av en flock. Mest troligt skulle han vänja sig med tiden.

Allt medan tankarna flög runt i hans huvud slöts ögonen på ungvargen och det var med en stillsam min han sakta slumrade till en aning.
En doft sökte sig sakta in i hans nos, men Kaiito var allt för förlorad i sin egna värld för att uppmärksamma den. Kanske var det för att den var så svag att hans undermedvetna inte ansåg att det var värt att ägna den uppmärksamhet eller så brydde han sig helt enkelt inte.
Det han inte anade var att den kom allt närmare.

Med lätta tassar travar hon fram. Drar in skogens dofter i lungorna. Och njuter av lugnet. Det är det hon uppskattar mest i denna skog. Att den verkar styras av ett sådant lugn. Trots att det finns så mycket liv här. När Violet först hade vandrat in i den här skogen hade hon aldrig anat att hon skulle komma att kalla den här platsen för hem. Då hade hon inte ens vågat tänka tanken. Men hon hade mött den stora svarta hanen. Tocho. En ung hane som just hade tagit över en flock efter att han dödat den förra ledaren som var en gamling. Violet hade till en början inte sett något direkt i hanen. Men det hade ändrats. Och nu är hon medlem i hans flock. Till och med ärats en hög rang.

Tiken går i egna tankar och lägger först inte märke till den bruna vargen som ligger vid foten av ett träd. Men när hon kommer nära känner hon trots allt hans doft och stannar upp. Den violetta blicken faller på den unga hanen. Hon känner flockens doft på honom så han borde vara en medlem. Hon går närmare. Nyfiken även om hon aldrig skulle erkänna det. Men nog kan det vara bra att känna till alla medlemmar i flocken. Hittills har hon bara bekantat sig med Tocho och Wind.

"Solen har redan stigit. Är du fortfarande trött?" Frågar hon honom med en lätt retlig ton och sätter sig ner framför honom. En bit ifrån honom. Hon sveper den svarta svansen omkring tassarna och öronen spetsas framåt samtidigt som hon fixerar hanen med sin violetta blick. Runt den lilla svarta tiken finns alltid som osynlig rök som man inte kan märka med varken synen, doften eller känslan. Det är något som helt osynligt berör andra helt enkelt. Och vinden som sveper genom skogen är minsann bra på att sprida den.

Det är som om han är medveten om den andres närvaro, trots att han inte direkt lägger märke till att det finns någon i hans närhet. Med ögonen slutna och halvt inne i drömmarnas värld har han inte direkt koll på verkligheten, men fortfarande blir han inte det minsta förvånad då hennes röst rycker bort honom från hans halvsovande läge.
De pupillösa ögonen slogs upp och en klart blå blick betraktade den svarta honan som nu satt framför honom. Huvudet vilade dock fortfarande på framtassarna, åtminstone för en stund till. Tills han skulle tala. Men för stunden betraktade han henne under tystnad, trots att hon hade ställt en fråga. Den bruna hanen ansåg dock att det inte fanns någon anledning att stressa fram ett svar på en gång.
Så ett tag lade sig tystnaden mellan dem medan Kaiito såg på honan.

- Inte nödvändigtvis trött, det finns andra anledningar till att en varg ligger med ögonen slutna.
Svarade han sedan med sin lugna, melodiska röst. Ett svagt leende drog över hans läppar och det var med en smått misstänksam blick som han såg på den andre. Den beiga luggen hängde som alltid för hans ögon, men mellan hårstråna kunde han möta hennes violetta blick. Och den fick honom att le aningen mer. Ett snett leende vilket fick honom att se slug ut.
En svag känsla av gillade hade börjat växa inom honom och han kände sig smått intresserad av honan som han ännu inte visste namnet på. Men han ville veta, eftersom att det var bra med information. Dessutom gillade han att kunna förknippa ett ansikte med ett namn.
Men han kunde vänta med att fråga, det verkade inte som att hon hade bråttom någonstans och det hade inte han heller.

[Hörruuuuu, jag kom på en sak. Angående Violets charm kraft ;D ehehe, frågar bara nu, men kan det vara så att den bara fungerar på Kaiito när han är varg? För logiskt sett så borde ju inte en örn eller en sork dras till en varg på det sättet ;D Eller är det en dum idé? Det är ju din varg och din kraft, du bestämmer! Men tänkte bara ^^]

[Det är ju inte direkt så att charmkraften gör andra störtkära i henne. Utan det är mer så att det skapar en känsla av lugn och tilldragelse eller vad man ska säga. Sen så reagerar ju man olika oxå. En del blir kära medan andra kanske bara känner sig lugna och känner ett visst gillande för och känner sig dragna till Violet så att det skapas en känsla av att de inte vill lämna henne. Lite så går den ut på. Hon har ju som sagt inte upptäckt kraften ännu riktigt så hon kan inte kontrollera den. Men när hon blir starkare så ska hon kunna göra folk störtkära i henne. :P hehe. Men Kaiito kan reagera annorlunda på hennes charmkraft om han är i örnformen. Det är ju du som bestämmer hur han ska reagera. Men man kan i alla fall inte undgå att bli påverkad av hennes kraft i alla fall. :3]

Violet sitter lugnt kvar där hon sitter och ser på hanen. Hennes fortsatta vandring mot lyorna får skjutas upp en stund. Hon är nyfiken på den här hanen. Även om hon ser mest rastlöst likgiltig ut där hon sitter. Öronen klipper till på hennes huvud när hanen öppnar munnen och talar.
"Själv klart". Svarar hon honom utan att låta för glättig på rösten.
"Men det beror väl oxå på vilken tid på dagen det är. Det är rätt tidigt ännu och om du inte har varit uppe och sprungit hela natten så kan det se lite underligt ut att du fortfarande ligger och drar dig". Säger hon utan att låta dömande alls. På sista tiden har Violet faktiskt börjat gilla att föra samtal med andra. Men då måste hon även finna ett visst intresse för den hon talar med. Och en flockbroder måste väl ändå klassas som intressant.

"Hur länge har du varit med i flocken?" Frågar hon honom. Eftersom Tocho för inte så länge sedan tog över ledarplatsen och det har skett förändringar i flocken och den verkar inte ha varit så stor från början och Violet har heller inte varit medlem så länge så hon vet inte vilka eller hur många som är medlemmar i flocken. Så hon är nyfiken. Även om hon inte erkänner att även hon kan känna nyfikenhet.

[Aha, okej. Men då tror jag inte att Kaiito ska påverkas så mycket av den, eftersom att han faktiskt är en formskiftare. Eller i vargskepnaden ska han nog känna av den, men det ska vara mindre och annorlunda i någon annan form ;D]

Han lade huvudet på snet och log lättsamt emot henne.
- Jag drar mig inte, jag funderar. Och bäst gör man det genom sina drömmar. Det enda man sedan behöver göra är att tyda dem.
Vad skulle hon tro om detta då? Att han var helt sinnesrubbad, galen? Kanske, men Kaiito litade på sitt undermedvetna och därmed på att de saker han drömde hade mer eller mindre betydelse. Han trodde att det var klara tankar, beslut som inte gick att göra i vaket tillstånd, som vad dolda för blotta ögat.
Kanske lite löjligt, men det fungerade för honom.

Öronen vinklades en aning framåt då han hörde frågan som ställdes och tonen av misstänksamhet ökades i ögonen. Inte för att hon frågade om han var medlem, utan för det faktumet att hon visste om flocken. Betydde det att hon också var medlem?
- Ett tag, inte allt för länge. Det var endast några dagar sen jag mötte Tocho.
Svarade han sedan medan han stillsamt satte sig upp. En impuls att kasta sig mot den klart blåa himlen och flyga sin väg drog genom hans kropp, men han ignorerade den. Han var nyfiken på honan.
- Och jag antar att även du tillhör flocken, eller har jag fel?

Ett litet lurigt och otydbart flin ligger på hennes läppar för en stund när hanen talar. Men hon väljer att inte kommentera det mer. Svansen lämnar sin plats kring hennes tassar och sveper till bakom henne för att sedan lägga sig kring tassarna igen fast från andra hållet.
Hanen talar igen. Så han har inte varit medlem så länge. Hon hade en känsla av det. Flockdoften verkar inte vara så starka på honom ännu. Men den märks ändå.

Hon nickar kort när han åter talar.
"Jag är flockens rådgivare". Säger hon. Hon skryter inte om sin höga rang. Tycker det bara är något som kan vara bra för den övriga flocken att veta. Hon ruskar lätt på huvudet och öronen fladdrar med i rörelsen och pälsen på halsen tycks resa sig varefter pälsen lägger sig till rätta igen och den violetta blicken vänds mot hanen igen.
"Mitt namn är Violet". Presenterar hon sig sedan. De har visst inte gjort det ännu.
"Vad är ert namn?". Violet har varierar väldigt mycket i sitt tal. Hon duar ibland och talar lite mer formellt ibland. Det beror inte på personen hon talar med utan på vilket humör hon är på. Och på sista tiden har hon faktiskt mått väldigt bra. Förutom det där korta irritationsmomentet i Döda skogen för ett tag sedan. Hon tänker bara på händelsen.

Ena ögonbrynet höjdes smått då hon sade sin position inom flocken. Hon sade det nästan som om det skulle vara av intresse för honom, som om Kaiito skulle bry sig. Det gjorde han inte, fann inget intresse i andras positioner inom en flock. Förutom ledaren då. Resten hade han alltid sett som antingen vänner eller ovänner. Visserligen hade han heller aldrig varit med i en flock, men det var så han alltid hade tänkt sig det. Och han tänkte inte ändra på sin bild nu, bara för att denna hona råkades vara rådgivare.
- På så vis.
Sade han bara kort.
Rådgivare... Vad gjorde ens en sådan? Gav råd, antagligen. En tjänst som enligt Kaiito var ganska meningslös. Ifall man behövde någons råd så mycket att man gav denne en position var det nästan patetiskt, hade ledaren då inga egna tankar?
Men han sköt undan dessa funderingar, eftersom det var respektöst mot Tocho.

- Mitt namn är Kaiito.
Sade han sedan och det lilla sneda leendet hade trätt tillbaka fram på läpparna.
Han kände att han borde tycka om denna hona, riktigt varför visste han inte. Men fortfarande var han misstänksam. För bara för att han trodde att han borde tycka om henne så kunde han ha fel. Han kanske borde akta sig för henne.
- Säg mig Violet, rådgivare i Cierzo... Har du din position för att kunna ge alla dina råd, även mig? För i såna fall kan jag tala om att jag inte är intresserad av dem.
Den pupillösa blicken betrakade henne, och Kaiito var väl medveten om att han kanske inte var särskilt trevlig. Men det var sådan han var, hon fick acceptera det.

Rådgivaren är en bra position. Inte för att hon tycker sig förtjäna den. Men Tocho ville ha henne där. För han uppskattade hennes råd och tankar. Men en rådgivare är inte en besserwisser som tror sig kunna det mesta. Nej, Violet är inte sådan i alla fall. Hon är inte så säker på om hon ens gillar tanken att hela flocken kanske vill ha hennes råd. Men Tocho gav henne platsen. Och då tänker hon inte klaga. För hon hon har ändå en plats. En plats han tycker hon förtjänar.

Den bruna hannen presenterar sig som Kaiito. Hon lägger namnet lite förstrött på minnet. Lägger inte ner så stor energi på det hela då de tillhör samma flock. De kommer antagligen att stöta ihop med varandra fler gånger. Åt det han säger sedan fnyser hon lätt och öronen klipper till på hennes huvud.

"Jag ger mina råd till de som vill ha den. De som inte är intresserade är inget idé att slösa tid på". Säger hon bara lugn och bryr sig inte om hur hanen kommer ta det. Violet säger alltid som hon tycker och tänker och struntar i om andra tycker annorlunda eller anser hennes åsikt helt fel. Men hon är inte den som bara öppnar käften för minsta lilla. Hon är ingen uppkäftig och kaxig liten tik som ska irritera alla hon möter. Faktiskt så bryr hon sig bara om Tocho's åsikter.

Kaiito kunde inte låta bli att le aningen bredare. I orden som hon uttalade kunde han höra en svag attityd, och han anade att hon hade mer av den någonstans inom sig. Ifall det var en bra eller dålig egenskap var han inte riktigt säker på, det återstod att se. Men han gillade den.
Och han gillade även att hon sade att hon inte tänkte slösa sin tid på att ge råd åt de som inte ville ha dem.
- I såna fall tror jag att vi kommer komma bra överens, Violet.
Nej, Kaiito hade fått ett psykiskt ärr sedan mötet med Damon. Vargen som han inte längre såg som sin far. Alla hans drömmar om fadern hade krossats och sedan den dagen hade alla blivit främlingar. Vargar man inte kunde hoppas på eller släppa in i sitt liv. Och varför skulle han då lyssna på någon annans råd? Nej, trots att han nu var med i flocken var alla medlemmar främlingar. Och det var tveksamt att de någonsin skulle bli något annat.
Han hade helt enkelt fått problem att lita på andra, eller ens tro något bra om dem.

Blicken gled över den mörka honan för att sedan åter fastna vid de violetta ögonen. Det var något speciellt med dem, de påminde honom om... Echo.
Han blinkade till.
Honan han hade mött på slätten, hon som han inte hade kunnat få ur tankarna sedan dess. En magnifik varelse, vackrare än något annat. Det var så han såg det. Och utan att riktigt inse det så var Kaiito en aning förälskad i henne.
Den sorgliga sanningen han fortfarande var omedveten om var att de var kusiner.
Men så länge han inte visste det kände han sig varm när han tänkte på henne. Lite liknande känslan han fick i denna honas närvaro faktiskt.

Ett flin breder ut sig över hennes läppar och den violetta blicken vilar på Kaiito. Hans ord roar henne konstigt nog. Men inte då ett överdrivet sätt. Kanske kan han vara intressant i alla fall. Men hon tänker inte bedöma honom nu. Nej, tid och handlingar får utgöra om han kan vara något hon kan finna intresse av senare. Just nu är det bara en flyktig bekantskap. Ett flyktigt möte mellan två medlemmar av samma flock.

Violet reser sig upp. Hon har aldrig varit den som gillat att sitta stilla för länge. Hon gillar att röra på sig. Hon tar några steg snett fram åt sidan. som för att börja gå i en cirkelform runt hanen. Men hon tar bara några få steg. Sedan stannar hon igen.
"Det återstår att se". Säger hon utan några skiftningar i rösten men med det där oläsliga flinet på läpparna. hon sveper till med svansen. En lätt piskande rörelse innan hon åter slår sig ner på marken och sveper svansen om tassarna.

Han granskade henne med en något avsmalnad blick, men fortfarande låg leendet på läpparna. Han hade en vag känsla inom sig som sade honom att han borde tycka om denna hona, att han borde se henne som åtminstone en vän. Men den känslan fick honom bara att bli misstänksam. För han hade inga vänner, inte nå mer. Han behövde dem inte heller, trivdes bättre i vetskapen om att hans riktiga jag var dolt djupt inom honom tillsammans med alla hans svagheter och hemligheter. Andra behövde inte veta så mycket om honom mer än hans namn.
Därför började en svag oro att gnaga inom Kaiito då han omedvetet påverkades av hennes charmkrafter. För han gillade inte känslan som det gav honom, att han borde tycka om henne och lita på henne. Det borde han inte alls göra.
De blåa ögonen studerade henne fundersamt allt medan tankarna korsade hans huvud.

"Säg mig, Violet... Hur länge har du varit en medlem av flocken? Måste man inte ha varit det ett bra tag för att bli tilldelad en sådan hög position?"
Ingen ton av den misstänksamhet han kände hördes i hans röst, den var endast lugn och melodisk. En sådan röst som de flesta gillar att lyssna till. Rogivande och varm. Kaiito hade många gånger funderat över att han nog skulle passa bäst hr i världen som en gammal varg som berättade sagor åt valpar. Men ännu var han inte där.
Han levde i nuet, och just nu var hans uppmärksamhet riktad mot den svarta honan.
Kaiito hade börjat misstänka att det var något udda med henne, eftersom att han fick de känslor han fick nu när hon var nära.

Såklart. Trots att Kaiito inte låter så så kan Violet ändå känna av misstänksamheten i hans ord. Alla är misstänksamma på alla. Ingen litar på någon. Det kan finnas de man vill lita på. Men att verkligen göra det är en helt annan sak. Och att bara lita på vem som helst är inte heller bra. Då är man dömd.
"Jag blev medlem i flocken strax efter att Tocho tagit över ledarplatsen. Det var han som valde min rang". Säger hon utan varken känslor eller skiftningar i rösten. Hon kan inte neka det hon känner för den svarta hanen. Han är den första hon verkligen vill vara med. Och det är något hon är obekant med och därför misstänksam mot vad hon själv känner. Och även om hon inte är direkt medveten om sin kraft vet hon ändå att hon på något sätt påverkar andra. Men det är inget hon utnyttjar. För hon kan inte kontrollera det eftersom hon inte vet vad det är. Men om det i slutändan skulle visa dig att det är just det som påverkar även Tocho så vet Violet förmodligen inte vad hon skulle ta sig till. Så på ett sätt är hon även rädd över det hela. Men hon är ingen som går omkring och berättar om allt vad hon känner. Hon stänger hellre in det någonstans långt inne. Så långt inne att ingen förutom den hon känner för kan locka fram det.
Men det är onödigheter just nu. Så länge Tocho inte är i närheten intalar hon sig att det bara är respekt en flockmedlem känner för sin ledare. Även om även det är ovanligt för att vara Violet.

Strax efter att Tocho hade tagit över ledarplatsen? Det lät intressant. Det betydde alltså att det kanske inte var så länge sedan som även ledaren hade kommit ny till denna skog och funnit något som kunde kallas hem här, precis som Kaiito. Och det betydde även att denna Violet kanske inte heller var så himla gammal medlem av Cierzo som Kaiito hade kunnat tro. Verkligen intressant...
Huvudet lades en aning på sned medan den brune lyssnade på henne med rätades sedan upp igen när den svarta hade talat klart.
- En aning underligt i mina öron... Men det är klart, vem är jag att ifrågasätta våran ledares beslut? Jag antar att ifall han gav dig den positionen så har han en god anledning till det. Grattis till positionen då, Violet.
Han log svagt emot henne. Riktigt vad han var ute efter med denna konversation hade han ingen aning om, men det var som om det fanns något att luska fram. Vad det kunde vara var ett mysterium, han visste helt enkelt inte. Men han hoppades kunna ta reda på det.
Men så fick Kaiito även hejda sig en aning. Han ville inte heller göra sig ovän med denna hona. Trots allt kändes det bra i hennes närhet, och hon hade en relativt hög rang inom flocken. Endast en dåre skulle söka problem med sin egna flocks rådgivare. Kaiito hade ingen lust att bli utslängd innan han ens hade hunnit se ifall den flock passade åt honom. Så han fick ta det försiktigt.
Han kände att han inte ville ha henne som en ovän, inte heller en fiende.

Nog hade det även tett sig underligt för Violet att Tocho gett henne en sådan hög rang från första början. Men hon hade även varit tacksam mot honom. För hon ville inte ha någon låg rang. Det hade hon fått nog av i sin födelseflock där hon och hennes mor hade ansetts vara lägre än skräp. Violet hade ju i alla fall lyckats ta sig upp till toppen. Men hon hade inte direkt behövt kämpa för det. Men det hade slutat med att hon nästan förlorat livet. Hon är rädd att historien ska upprepa sig igen. Men hon hade inte kunnat tacka nej till Tocho. För hon ville trots allt vara nära honom.
Hon studerar Kaiito när denne talar. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud. Det slutar med att hon nickar lätt.
"Tack". Förminelsen av ett leende kan skymtas på hennes läppar, men det är lika snabbt borta igen. Hon har nog börjat finna ett visst intresse för denne Kaiito. Han är i alla fall någon hon ska hålla ett öga på tills vidare.

Kaiito kunde skymta en svag förändring, en förnimmelse av något som kunde liknas vid ett leende i hennes ansikte. Ett leende som verkligen var varmt och tacksamt. Men lika snabbt var det draget borta, så han började fundera ifall han endast hade inbillat sig. Kanske det hade varit önsketänkande.
Men varför skulle det ha varit det? Han kunde inte se någon anledning till att han önsketänkande gällande den saken. Det var ju knappast så att han ville att hon skulle le varmt och ödmjukt emot honom. Eller?
Det var konstiga känslor han fick i hennes närhet, känslor som han inte direkt gillade. Kanske det var för att de där ögenen påminde så himla mycket om Echo, kanske det var för att han kunde se en del av den vargen han var så förtjust i hos Violet. Eller så var det något annat... För ifall han påmindes om Echo borde han inte få dessa vänligt inställade känslor för även denna hona. Det var inte rimligt, eftersom han alltid var så misstänksam mot andra och det tog ett bra tag att vinna hans tillit.
Vad berodde då detta på?
Han funderade men kunde inte komma på något vettigt svar. På något sätt hade han dock en aning om att det hade någonting att göra med hennes rang, och när han tänkte på den var han inte riktigt lika glad åt henne. Vad det kunde vara hade han dock ingen aning om.

Huvudet ruskades lätt och de pupillösa ögonen granskade henne ingående.
- Vad har du för egenskaper då?
Frågan verkade som tagen ur luften, nästan som att den inte alls hörde hemma i sammanhanget. Som om den kom från ingenstans. Och till viss del gjorde den väl också det. Och Kaiito insåg det samtidigt som han sade den, och valde därmed att utveckla den lite.
- Jag menar, du måste ha någon styrka som har gett dig en sådan hög rang. Har det med dina krafter att göra, eller är du helt enkelt allmänt vis bara?
Han log lite smått mot henne, för visst lät han väl en aning otrevlig. Dock var det inte hans mening. Och leendet var avsett för att få henne att förstå det.

Hans fråga förstod hon inte riktigt. Och det är något hon inte tycker om. Att inte förstå. Men han utvecklar den och det vore väl för hans eget bästa. Det är inte den tillfrågades fel om han eller hon inte förstår frågan. Det är den som ställer frågan som måste se till att den är förståelig.
Vilka egenskaper hon har? Vad som har gjort att hon fått den rang hon besitter. Vad för krafter hon har. Ja, det är något hon bara har halva svar på.
"Kanske det är något som är självklart att förstå. Vilken rang man blir tilldelad. Men för att vara ärlig vet jag inte om jag förtjänar den. Det var Tocho som gav mig platsen. Med förklaringen att han värdesätter mina råd. Själv anser jag mig varken vis eller allmänbildad". Hon tystnar och sitter en stund och bara andas. Låter den violetta blicken svepa över platsen. Vad hon tänker på kan inte utrönas alls. Om hon ens tänker på något. Utan att se på Kaiito tar hon åter till orda.
"Mina krafter har jag ärvt från min mor. Men det är bara en jag kan förstå mig på och kontrollera.". Nu ser hon på Kaiito igen.
"Den ena är både ett bra för svar och effektiv till attack. Den andra vet jag inte om den går att kontrollera". Hon har åter vikit undan blicken och tycks studera något mellan träden. Hon har aldrig talat om sina krafter förut. För en av dem vill hon faktiskt inte kännas vid. Hon vill inte ha den och ignorerar den. Men det är inte lätt då den är verksam hela tiden. Hon kan inte stänga av den. Hon kan inte kontrollera den och heller inte få något grepp om den. Kommer hon någonsin få det. Hon vill inte tala om den då hon närmast skäms över den. Men Kaiito frågade. Hon bannar sig själv för att ha öppnat munnen. Nej, hon får inte avslöja något mer. Hon vill inte. För hennes egen skull. Hon vill inte att historien ska upprepas. Hon vill inte bli jagad för något hon inte kan rå på. Men hon kan inte ta avstånd till det. Nej, hon vill inte tala om det.
Hon reser sig prompt upp. Som för att markera något. Men hon är inte säker på vad det är hon vill markera. Heller inte vad hon vill åstadkomma med gesten. Hon vill gå därifrån. Men samtidigt vill hon stanna. Hon vill springa iväg någonstans där hon kan gömma sig. Men hon vill ändå kunna konfrontera det hela för kanske kan hon lyckas få grepp om det. Men hon vill inte samtala om det med någon främling som redan tycks döma henne. Halvt åtminstone. Det är ingen som förstår. Det är aldrig någon som förstår. Kommer Tocho förstå? Förmodligen inte. Han kommer väl bli arg på henne. Anklaga henne för att leka med honom. Anklaga henne för att driva med honom eller något. Hon vet att om något sådant skulle hända skulle hon tvingas lämna flocken. Kanske är det för det bästa. Kanske är hon dömd att alltid vandra ensam. Aldrig få komma nära någon då de känslorna aldrig kommer vara äkta. Det är hennes blods fel. Hennes mor. Nej, hon kan inte klandra sin mor. För mor var den enda som förstod. Ingen annan kan någonsin förstå. Att det är en förbannelse hon bär på. Något hon faktiskt inte vill ha något att göra med. Kunde hon kontrollera det skulle hon göra allt för att stänga av det. Om det så skulle döda henne.
Ett kallt flin uppenbaras på den lilla tikens läppar. Men hon har vänt sig bort från Kaiito så han ser det inte. Det är ett kallt flin. Ett härligt flin. Ett flin som är passande den lilla falska tiken. För hon är inte en liten älskvärd tik som trånar efter närhet vart hon än vänder sig. Hon är falsk. Hon leker med alla hon möter. Tar bryskt vad hon vill ha och sen lämnar resten kvar. Hon är känslolös och mordisk... Nej, det är inte heller sant. Kanske var hon sådan. Kanske finns det en sida av henne som är sådan. Hon är sådan. Men det är inte hela hon. För Violet är en osäker liten tik. Även om hon spelar säker och vandrar med stolta bestämda steg. Hon vandrar målmedvetet. Hon är en liten tik som längtar efter någon som kan älska henne. Älska henne för att hon är hon. Inte på grund av den förbannelse hennes mors blod har gett henne. Hon vill vara en del av en gemenskap. Ha många vänner omkring sig och uppfostra valpar som är hennes. Men är hon värd detta? Hon trodde sig en gång vara lycklig. Lyckan skulle ha blivit total med de valpar hon en gång bar på. Men hennes dröm sprack som en bubbla på det skummande havet. Hon såg sitt liv hänga på en skör tråd. Allt var över. Sedan dess har hon inte kunnat leva. Hon tog avstånd till sig själv och därmed till alla andra. Vägrade släppa någon nära. För hon är inte värd någon som helst närhet.

Flinet har dött bort. Hon står och stirrar in bland trädens skuggor. Kanske kan det liknas vid något transliknande tillstånd. Men hon har lätt för att ta sig ur det. Hennes tankegångar har inte pågått längre än några få sekunder. Inte nog för att hon ska anses konstig. Det har hennes gest genom att resa sig upp och vända sig bort lyckats bättre med att åstadkomma. Det rycker lätt i tassarna. Som om de skriker till hjärnan att ge dem order att röra kroppen framåt. Föra henne bort. Hennes planer hade varit att ta sig tillbaka till lyorna. Men nu är hon inte lika säker. Kanske borde hon börja vandra igen. Men hon trivs i den här skogen. Vill se den som sitt hem. Men hon anser sig inte vara värd det. Hon är osäker. Det är vad hon är. En osäker liten hona. Men hon döljer det väl. Det är vad hon tvingats till under hela sitt liv. Dölja den hon är och dölja allt vad hon känner. Endast en likgiltig och kylig fasad får framföras. Det är bara Tocho som har fått se en del av den hon är. Men även med honom vågade hon inte tillåta sig att känna något. Även om hon med honom har känt mer än vad hon någonsin har gjort. Men det är inte rätt. Inte för någon. Hon skadar bara sig själv tillslut om hon tillåter sig att känna något. Ingen finns det som förstår. Ingen alls.

[Woooh!! O.O Det blev längre än jag trodde. Kunde faktiskt känna en tår i ögonvrån. Violet är en sådan plågad själ. Varför ska man känna med sin karaktär för. >.< Tycker så synd om henne. D':]

[Haha, guuud... Får typ ångest för att mina inlägg aldrig blir sådär långa D;]

Kaiito lyssnade noggrant till varje ord som hon sade. Riktigt varför var han inte säker, men det var något... Fortfarande något, som gjorde att han ville. Konstigt på ett sätt, men samtidigt kändes det inte allt för underligt. På något vis kändes det faktiskt naturligt.
Och han tog till sig allt hon sade också, att hon talade om två krafter som hon hade ärvt från modern. Den ena som var på ett försvar och ett anfall, och den andra... som hon inte sade mycket om. Inte mer än att hon kunde kontrollera den. Och visste väckte det hans intresse, men tanken på att fråga ännu mer med en nyfiken ton försvann när den svarta honan vände sig ifrån honom.
Varför? Kanske hon inte ville tala om detta. Kanske han hade gjort fel som frågat. Men samtidigt kunde ju ingen av dem veta vad den andra hade i tankarna och undrade över. Så ingen gick att klandra.
- Mina krafter kommer också från mina föräldrar, den ena från min mor och den andra från min f... Damon.
Kaiito svalde kort, nickade lite smått men mest åt sig själv.
Han hade ingen far. Han hade klippt av varje band till den vargen sedan dagen han mötte honom för första gången. Det fanns ingen anledning till att kännas vid med sådana varelser, som knappt ens förtjänade att kallas vargar. Nog hyste han ett hat mot fadern, en kylig inställning. Och den skulle aldrig kunna försvinna.
Trots det hade fadern gett honom liv. De delade samma blod, samma ögonfärg och samma kraft. Så det fanns band som inte kunde klippas, men Kaiito gjorde så gott han kunde. Och på senare tid hade han tagit itu med uppgiften att radera Damon ur sitt minne. För aldrig mer ville han ha något mer att göra med vargen han borde kalla för far och älska.
- Det är inte alltid man får det man vill ha utav sina föräldrar, jag skulle klara mig mycket bättre utan kraften jag ärvde av Damon. Eller, jag använder den knappt, så gott som aldrig någonsin. Men fortfarande kan jag ju inte göra mig av med den.
Vad pratade han nu om? Det var frågan. Kaiito var inte riktigt säker på varifrån de orden kom men det var någonting som fick honom att anse att de lät bra i just detta läge.
Varför hålla dem inne då?

[Jag tänkte inte så mycket på vad jag skrev. Jag bara skrev. Följde känslan så att säga. Det är läskigt att kunna sätta sig in så i karaktärens tankebanor och känslor. O.O]

Då hanen talade kunde hon inte låta bli att vända sig mot honom. Hon ser på honom. Möter den ljust blå pupillösa blicken. Hon lyssnar på det han säger. Hon får en känsla av att Kaiito kanske är en lika plågad själ som henne själv. Hon måste hålla med om att han talar vist, sant. Det man föds med är inte det lättaste att göra sig av med. Och det går minsann inte att ignorera. Det vet hon mycket väl. Även om hon fortfarande försöker. Men det kommer aldrig gå då det faktiskt är en del av henne själv som hon försöker ignorera.
Den lilla tiken tippar huvudet lätt på sne. Studerar den brune och ser nästan fundersam ut. Hon vill fortfarande inte tala om det hela. Inte om vad hon besitter. Men det känns på ett sätt lättare att tala med Kaiito än med någon annan. Det är skillnad på Kaiito och Tocho. För hon vill för allt i världen inte att Tocho ska tycka illa om henne. Så därför vill hon helst klara sig själv. Visa att hon är stark. Men Kaiito verkar nästan lyckas få henne att öppna upp. Hon har redan sagt för mycket. Men även om det är så fel det hela så kan hon inte låta bli att känna att det ändå känns bra. Att tala med någon. Även om hennes försvar säger åt henne att upprätthålla fasaden och säga något spydigt och vara den där lilla kaxiga tiken hon varit så länge. Men sedan mötet med Tocho har det bara blivit svårare. Som om hon inte längre är säker på någonting.

Han sade ingenting, men han märkte att han åter hade fått hennes intresse. Hon verkade åtminstone inte längre vara på väg att vandra ifrån honom, vilket inte kunde ses som annat än positivt. Var hans tal om hans egna erfarenheter som fått henne att stanna? Mest troligt. Kanske det var lika bra att fortsätta på det ämnet då.
- Jag har också fått Damons ögonfärg, åtminstone en av hans ögonfärger. Men det gör inte att jag är något lik honom alls. Vad kan jag egentligen göra åt saken? Det enda vettiga är att acceptera sig själv som man är, leva med det helt enkelt. Och jag tänker inte leva som Damon har levt, bara för att jag har några av hans egenskaper.
Varför talade han ens om detta? Varför försökte han muntra upp henne, få henne att inte gå? Två frågor som Kaiito inte kunde finna några svar på. Men samtidigt kunde han inte låta bli att tycka att det kändes bra. Det var som om han ville detta, av någon outgrundlig anledning. Inte för att hon var hans flocksyster, inte heller för att hon stod högre i rang än honom. Utan för att han faktiskt gillade henne. Men det kunde inte stämma, för han gillade ingen. De var främlingar. Eller..?
Omedveten om kraften som Violet besatt började Kaiito sakta fatta ett starkare tycke för henne.
- Våra föräldrar gör oss inte till dem vi är, det är endast vi som kan bestämma det.
Han hade fått lära sig det, efter mötet med Damon. Och sedan den dagen hade Kaiito till viss del blivit förstörd, men också väldigt beslutsam. Han tänkte inte sluta som fadern.
Aldrig någonsin en till Damon.
Det fanns bara ännu en fråga han brottades med... Skulle det vara värt det att ta faderns liv?

Hon står tyst och lyssnar på hans ord. Låter honom tala utan att avbryta på något sätt. Låter honom avsluta. Sedan sätter hon sig ner och sveper den långa yviga svansen om tassarna och fuktar nosen innan hon tar till orda. Hennes röst är lugn. Som om hon har hamnat i något berättar-läge. Som om hennes sinne slöjas av historierna som ligger bakom henne. Hon både vill och inte vill tala om sin historia. Men Kaiito verkar öppna sig för henne. Så varför inte öppna sig för honom? Kanske är det de båda behöver. Någon att anförtro sig åt. Någon de inte har någon nära relation till och som inte har några kopplingar till varandra alls. Hon vet inte vad hon känner för Kaiito. Hon vet bara att det är annorlunda från vad hon känner för Kaiito. Förvirrande. Men nu för tiden är hon van vid förvirringen.
"Jag föddes i en minst sagt oväntad och icke önskvärd kull. Min far var en högt aktad krigare i flocken och mor var... ja, hon stod lägst. Det gick inte att ha lägre rang än henne. Hon föraktades och hatades. Man äcklades av hennes närhet. Mina bröder såg ut som far. Så de fick trots alls krigarutbildning. Men ja... Jag var allt för lik mor. Som en kopia. Så jag delade hennes rang. Man fick inget mer än hatiska blickar och vi stod verkligen på botten".
Violet tystnar. Osäker på om hon ska våga avslöja hela historien. Hon har aldrig berättat detta för någon. Ingen utanför hennes födelseflock vet om detta. Kanske behöver hon någon att prata ut med. Men är Kaiito verkligen någon hon kan öppna sig för. Hon är osäker. Hon gillar inte att vara osäker. Öronen lägger sig i nacken. Osäkert. Som en reflex sänks även huvudet. Bara lite men ändå synligt. Nej, hon tycker inte om att vara osäker. Hon har länge försökt att greppa sitt liv. Ta kontrollen och slippa osäkerheten. Men det går inte då det finns delar inom henne själv som hon inte kan kontrollera.

De pupillösa ögonen hölls stadigt fästa vid honan. Granskade den svarta kroppen, såg in i de violetta ögonen. Och Kaiito kunde inte låta bli att undra vad som rörde sig i hennes huvud, han kunde inte låta bli att undra vad hon egentligen tänkte på. Det för att han tack vare hennes kroppsspråk fann ett ord för att beskriva henne.
Misstänksam.
Visserligen kanske det var osäkerhet, men egentligen gick de uttrycken hand i hand. Ifall man var osäker var man också misstänksam, och tvärtom. Och han började se en svag likhet mellan sig själv och tiken. När hon talade kunde han också börja ana varför denna osäkerhet fanns hos henne. Kanske det inte var hela sanningen som sades, men fortfarande var det en del av den. Hon verkade inte ljuga. Och visst kunde en sådan upplevelse leda till osäkerhet.
Själv skulle han inte beskriva sig som osäker, mer misstänksam. Dock var det ingen behandling som fått honom att bli den han var. Det var krossade drömmars fel.
- På så vis.
Sade han kort som svar på hennes ord. Kaiito kände att det inte fanns så mycket mer att säga. Ifall han var kortfattad kanske det skulle uppenbara sig mer från Violets sida, och han såg inget dåligt i att veta mer om henne. Faktiskt så kunde det väl endast leda till bra saker, eller?
Han hade ju faktiskt fått öppna sig själv lite. Inte mycket, men lite. Så det borde ge henne en viss trygghet.
Han ville att hon skulle berätta.
Dessa underliga känslor, varför uppskattade han hennes sällskap så mycket? Det var ett mysterium, men han kände inte längre något behov av att ifrågasätta det. Kaiito hade förstått att han mest troligt inte skulle finna svaret på egen hand, så varför då fundera över det hela?

Skulle hon fortsätta berätta. Avslöja hela sanningen för Kaiito. Nog skulle det kännas som en lättnad att få öppna sig för någon. Men kunde hon lita på att hanen inte spred det vidare senare. Violet skulle förmodligen inte klara av att stanna om Tocho fick reda på allt. Hon har inte tänkt att undanhålla sanningen från den svarta hanen för evigt. Hon har tänkt att berätta för honom. När hon är redo för det.
Den violetta blicken fixerar Kaiito. Studerar honom. Hon höjer sakta på huvudet igen men öronen behåller sin plats mot hennes nacke.
"Jag har aldrig berättat det här för någon förut. Jag vill helst inte att det sprids vidare". Säger hon och nästan spänner blicken i Kaiito. Som en tyst varning. Att hon inte kommer sitta tyst och stilla och se förbi det om han skulle läcka informationen till någon annan.
"Trots min låga rang tänkte jag inte låta den påverka mig. Jag beblandade mig med övriga flocken som vilken annan medlem. Det uppskattades inte. Allra minst av ledaren".
Fortsätter hon berätta nu måste hon även berätta om den kraft hon inte kan kontrollera. Den kraft hon själv vet så lite om. Hon vill inte bli behandlad som hon blev behandlad då. Som om hon inte var värt mer än skräp och att andra... faktiskt var rädda för att komma henne nära. Fysiskt. Eftersom hennes kraft faktiskt sprids från hennes kropp. Vilket hon inte är hundra på att den gör eftersom hon inte märker det själv. Kraften påverkar inte henne själv eftersom det är en del av henne. Det kommer från henne. Kanske är det här trots allt hennes chans. Att öppna sig för någon. Kanske lyckas få över någon på hennes sida. Bli accepterad av en enda individ för att kanske få stöttning nog för att kunna bli accepterad av alla andra. Det låter helt puckat.
"Ledaren tog med mig avsides. Förmodligen tänkte han sätta mig på plats. Få mig att räta in mig i ledet igen. Acceptera min plats. Men han kunde inte röra mig".
Hela tiden ser hon på Kaiito. Som för att studera hans reaktion på hennes ord.

Kaiito visar inget större uttryck. De blåa ögonen behåller sin blick blandad av intresse och misstänksamhet och öronen förblir halvt om halvt spetsade. Att han lyssnar är det ingen tvekan om, men hur intresserad han känner sig är en annan fråga. Dock kan man inte rakt av säga att han inte känner något intresse, för det enda man ser är en fasad. Kaiito gömmer sig djupt inom sig själv där ingen kommer åt att såra honom. Så det var svårt att avgöra ifall han verkligen var intresserad eller bara lyssnade för att lyssna.
Sanningen var dock att han var smått intresserad, även om han inte ville det. En känsla av att vilja hjälpa och trösta honan hade sakta börjat ta över honom, och innan det ens hade bildats vänskap mellan dem så hade känslorna inom Kaiito börjat djupna. Och omedveten om att det var ofrivilligt började ungvargen att acceptera det som hände honom.
Honan från slätten med violetta ögon hade sakta börjat falna medan denna hona med likadan blick blev allt starkare.
Konstigt...
Men han hade inte tid att ifrågasätta det, allt för uppslukad av att faktiskt vilja göra någon nytta och veta mer om den svarta honan.
- Varför kunde han inte röra dig?
Frågan var kort, men det var inte det som var det viktiga. Den behövde inte vara längre för att Kaiito skulle kunna få ett ordentligt svar på det han undrade över. Han var full av spänning, förväntan. Även om det enda som syntes var hans stilsamma yttre där han satt. Men han kände att nu kanske hon skulle öppna sig helt. Och var det inte det han ville? Någonstans sade en röst att hon var en främling, att han inte borde bry sig. Men den var allt för svag för att Kaiito, uppslukad av hennes charm, skulle kunna höra den.

Hans fråga skrämmer henne. Det förvånar henne inte eftersom svaret kommer tvinga henne att blotta sitt allra innersta för den bruna hanen. Det gör henne svag och Violet har alltid hatat sin egen svaghet. Är man svag överlever man inte. Inte länge i alla fall. Hon sitter kvar där hon sitter. Trots att hela hennes innersta väsen skriker åt henne att springa iväg. Skydda sig själv. Detta måste vara den största utmaning hon någonsin stött på hittills. Kanske det är just det. En utmaning. Ett hinder hon måste ta sig över. Kanske hjälper det att hon knappt känner Kaiito. Men ... de är medlemmar av samma flock. Kommer träffa på varandra flera gånger i framtiden.
"På grund av en kraft jag besitter som jag ärvt från min mor. En förbannelse snarare då den tvingar mig att ta avstånd till allt och alla på grund av att den påverkar alla i min närhet". Orden är som en viskning. Hon har sänkt blicken. Ser ner på sina egna tassar. Hon åndrar genast sina ord. Men det går inte att ta tillbaka. Hon kan bara sitta och vänta på någon reaktion från Kaiito. Förmodligen kommer han börja se henne som ett freak. Precis som alla andra. Börja hata henne för vad hon är och äcklas av hennes blocka närvaro.