Mirai hade känt kärt återseende när hon vandrat tillbaka in i skogen med de andra. Luften kändes uppfriskande och hon hade mött Cy i en omfamning. Hon hade saknat honom och de andra såklart, samtidigt som vandringen och invigningen hade varit en fantastisk upplevelse. Hon var mer motiverad till att träna än någonsin tidigare. Hon ville stå där i arenan och en dag slåss för Lykoris ära. Hon hade tagit några dagar för sig själv i skogen. Kaiwood var trotts allt den bästa platsen i hela Numoori, även om hon kanske inte hade sett så mycket av övriga delar av landet fanns det inget bättre än hemma. Och Kaiwood var hennes hem. Känslan av att vara helt ensam i skogen bröts ganska snart av en välbekant doft. Hon log smått och bestämde sig för att färdas i riktningen mot doftens källa. Hon var fylld av energi och en positiv aura spreds tydligt runt omkring henne. Resan hade gjort henne gott och det syntes. Med ett leende mötte hon kusinens bruna gestalt. Han som nu bar ett par vingar med sig. Det kändes fortfarande så udda, men såklart privilegierat. Han förtjänade säkerligen sina vingar. 

[Utspelar sig efter invigningen av Skuggfall, ett litet tag efter de återvänt till Kaiwood]

Om sanningen skulle fram såg han inte fram emot det här samtalet. Men det gick inte att förneka att Mirai av någon anledning tytt sig till honom. Med långsamma steg följde han ett av hennes doftspår. Han drog ut på det, det visste han. Men han ville verkligen inte att det här samtalet ens skulle behövas. Trots att det Keisuke gjort var oförlåtligt visste han alldeles för väl hur det var att förlora syskon. Det slog honom att hon upplevt den smärtan tidigare, men han visste också att det inte skulle bli lättare en andra gång.

Abraxas halvhjärtade sökande efter kusinen tog snabbt slut när han kände henne komma närmare, och mycket snart därefter kunde han se henne glatt studsa fram mot honom. Han mötte trött hennes leende, och mötte hennes panna med sin egna.
    "Hej valpspoling." hälsade han mjukt. "Precis den jag letade efter."
Han kunde se nyfikenheten tändas i hennes blick, och det gjorde det hela så mycket svårare; hon skulle inte alls tycka om överraskningen. Han drog ett djupt andetag som för att stålsätta sig själv. Lika bra att få det här överstökat. Det skulle inte kännas bättre hur länge han än drog ut på det.
    "Medan vi var iväg på invigningen hände det en grej här hemma." han tvekade kort när han såg hennes leende falna. "Medan vi- Alltså det som- Det här suger..."
Han mumlade fram det sista i jakten på ord.
    "Okej. Såhär. Corson berättade för mig att medan vi var iväg så hittade han och Naphula Keisuke. Död."
Han studerade försiktigt hennes ansikte medan han lät nyheten sjunka in något.
    "En bit bort ifrån honom hittades kroppen av en tik. De var båda manglade, så teorin är att de dog av skadorna den andre orsakat. Och vi misstänker-" fortsatte han hastigt innan hon hade chansen att svara honom "-att tiken är densamma som han... förgrep sig på."
Han tystnade. Det var väldigt mycket information att ta in på väldigt kort tid. Med en rynka i pannan, skapad av den nervositet han kände över hennes kommande reaktion, väntade han vad som kändes som en hel evighet.

- Hej kusin!
Det gick inte att ta fel på glädjen som hennes ansikte utstrålade när kusinen hälsade till henne. Svansen svepte från sida till sida och ett varmt leende syntes på hennes mörka läppar när deras pannor möttes. Hon tog ett litet steg tillbaka när han började prata, men hon märkte av den spända stämningen. Vad var det som var fel? Hon såg till en början förundrad ut men leendet försvann i takt med att orden sjönk in. Något hade hänt, men vad? En kall kår sträckte sig längs med ryggen och fick pälsen i nacken att resa sig. Hon kände obehag när Abraxas inte tycktes finna några ord för det han skulle säga. Hon stod som fastfrusen i jorden när orden regnade över henne. Öronen vinklades bakåt, men den intensiva blicken stirrade Abraxas rakt i ögonen. Hon kunde inte släppa den, för någonstans i hans ögon letade hon efter något som skulle tala om för henne att han stod där och ljög för henne. Hon ville inte tro honom. Keisuke hade lämnat henne också. Hon hatade honom för att han hade gjort såhär emot henne! Varför?!. Sedan brast det. Tårarna började okontrollerat rinna ner för hennes kinder och hon vände med ens bort blicken. Hon var stark. Keisuke var tillsammans med Mitsou nu. Hon var stark. Hon var helt tyst, men tårarna slutade inte rinna. Utan att bry sig om något annat klev hon fram och satte sig precis intill kusinen och lät tårarna rinna samtidigt som hon tryckte ansiktet mot hans bröstkorg. Hon visste inte vad hon skulle säga. Det fanns inga ord som kunde beskriva hur ont det gjorde. Nu var hon ensam. Helt ensam.

Det kändes inte alls bra att se henne gråta. Om han skulle vara helt ärligt var det faktiskt fruktansvärt obekvämt. Sorgen och smärtan i hennes blick kunde lika gärna varit hans egna då han själv förlorade sina systrar. Och den var en smärta som aldrig riktigt skulle försvinna.
    När hon tryckte sig mot honom förblev han stilla. Ljudet av hennes röst dämpades av päls, och plötsligt slog det honom att han själv varit i en liknande situation. Då hade det varit han som gråtit, och Kali som tröstat. Av exakt samma anledning. Det var nästan komiskt hur historien upprepade sig. Men bara nästan. Och egentligen långt ifrån komiskt.
    Med försiktiga rörelser fällde Abraxas ut vingarna och dolde kusinen från omvärlden. Han borrade ner nosen i hennes nacke och lät henne gråta ut mot honom.
    "Jag är så ledsen, Mirai." sade han tyst. "Den här smärtan är det värsta, framför allt när man tvingas uppleva den mer än en gång."
Även om han själv inte hade någon kärlek eller respekt över för Keisuke kände han ändå med henne.

När hon kände Abraxas omfamning rann tårarna ännu mer okontrollerat och smärtan brände i bröstkorgen. Hon kippade efter andan samtidigt som hon blundade hårt. Även om besvikelsen över Keisuke's val kring att förgripa sig på en annan tik så spelade det inte längre någon roll. Hon hade inte ens fått träffa honom en sista gång. Hon hade inte fått säga hejdå och hon mindes inte ens vad de sista ord var som hon sagt till honom. Och hon skulle aldrig få möjligheten att säga dem. Hennes bror. Abraxas ord fick henne att lugna andetagen lite. 
- Det låter som att du talar av erfarenhet?
Hennes röst var dämpad, försiktig och smått stammande mellan allt snörvlande. Hon kunde inte låta bli att känna så mycket trygghet och stöd från kusinen, det fanns nog ingen annan i flocken som hon visat sig så sårbar för som inför Abraxas. Kanske för att hon alltid känt att det var en sådan respons som han nu gav som hon skulle fått. Han gav ett intryck av att vara stabil och stark utan att vara kall eller hjärtlös. Någonstans där inne hade hon börjat se upp till honom. 
- Nu är det bara jag kvar. 

För ett ögonblick trodde han att hon skulle få andnöd eller kippa sig själv till en stroke eller nåt, men hon lugnade sig efter en liten stund. När han hörde hennes röst, fortfarande dämpad, skrattade han glädjelöst till.
    "Det skulle man kunna säga."
Han mindes det fortfarande som om det var igår. Och även om han inte ville glömma så önskade han ändå att det inte var så färskt i minnet.
    "Du vet de två gravarna vid foten av Morikos höjd?"
Han sneglade ner på henne så gott han kunde, vilket visade sig vara svårare än väntat med tanke på hur nära hon var, så han gav upp. Istället la han hakan på hennes hjässa.
    "De tillhör två av mina systrar, Abizou och Paimonia. Abi förlorade vi när de odöda höll på att fullkomligt övermanna oss. Samma dag som Moriko visade sig och gav oss sin välsignelse. Jag var väl ungefär lika gammal som du."
Det var med både stor sorg och stor stolthet som han såg tillbaka på händelsen.
    "Jag antar att det var då vi förlorade Paimonia också egentligen. Hon blev biten, och till en början hände ingenting alls. Men sen en dag så bara... var hon död. Förvandlad till en av de där styggelserna."
Att se henne sån hade varit det absolut värsta. Eller nej, det var inte sant. Att behöva se sin mor bli nerbruten av sorg var det värsta. Han hade fortfarande kvar ett litet ärr i nacken från händelsen.
    "Nu är det bara jag kvar."
Abraxas höjde benet för att, om möjligt, dra henne närmare.
    "Det är inte sant. Du har oss."
Det var tyst mellan dem, åtminstone en stund innan han själv bröt den med ett ljud som påminde mer om en hickning än det skratt det var menat som.
    "Men det är kanske en klen tröst när jag tänker efter."
Med lite tur kunde han i alla fall få ett leende från henne, om så bara ett litet.

Tårarna slutade inte rinna, men hon lugnade sig en aning när hans röst bröst tystnaden. Den bröt alla tankarna kring brodern och den tidigare hon förlorat. Mitsou var trotts allt ganska länge sen nu. Tiden gick fortare än vad man kunde blinka. Konstigt nog hade hon inbillat sig att Keisuke alltid skulle finnas där för henne. Att han alltid skulle vara vid hennes sida om hon höll honom nära. Var det hennes fel? För att hon hade låtit honom bli självständig? Hon var stilla när han talade och mindes de båda gravarna vid Morikos höjd som hon nyfiket besökt mer än en gång. Hon hade hört historierna om de odöda, men hon hade aldrig träffat på någon själv. 

På något sätt så var hans ord betryggande. Hon hade fortfarande flocken och alla här. Det var ensamt utan syskon, men samtidigt hade hon funnit starka band till många av flockens medlemmar. Och de kanske skulle föra henne närmre dem och närmre sina mål. Hans ord och "hickning" fick henne att le tillbaka mot honom mellan snörvlandet. Tårarna började hejda sig lite och hon kände att andningen avtog och började återgå till det normala. 

- Jag beklagar dina systrars bortgång Abraxas. Vilket hemskt öde. Kommer de komma tillbaka, de odöda alltså?

Det gladde honom att han kunnat locka fram ett litet leende hos henne. Det här skulle vara jobbigt för henne, och hon behövde vara stark. Han log mjukt tillbaka vid hennes ord.
    "Åh, de kommer inte tillbaka så länge vi har något att säga till om. Det är vår uppgift att skydda Morikos skog, och om de odöda skulle våga sig hit igen så är vi bättre förberedda nu. De kommer inte ha en chans."
Sist hade de blivit överraskade och överväldigade. Aldrig mer. Han skulle aldrig låta någon som stod honom nära falla offer till de odöda igen, om han så dog på kuppen.

[Tänker att det passar att runda av här? Så om du inte vill skriva ett sista, avslutande inlägg så ser jag detta som avslutat nu c:]