Solen höll på att nå slutet av sin bana denna dag och sakta höll den varma dagen övergå i en kyligare vår kväll. Fåglarna kvittrade lite lojt bland trädens allt grönare kronor. Trotts den vackra vårkvällen så kom den massiva svarta hanen med ett tungsint sinne. Kriget var över och han kom hem med en del skador. Dock inga allvarliga skador men mer vad han sett. Vad han sett andra vara frivilliga att göra mot andra. Vad hade detta krig gett i grunden? Döda medlemmar och sorg. Han ruskade på sig och satte sig ner vid ett stort träd. De isande blå ögonen hade en sorgsen blick. "Skönt att vara hemma" Mumlade han dock.

(Kort start men till Violet i alla fall)

Hon har inte lämnat reviret en gång sedan de andra lämnat för att ge sig ut i kriget. Det är mycket som håller henne kvar. Däribland en son som hon älskar mer än hon någonsin kunnat ana. Men reviret har känts så tomt, och även hennes hjärta. Öronen klipper några gånger på huvudet och den violetta blicken stirrar surt på den kvittrande fågeln som placerat sig precis på grenen ovanför henne. Grenen hon ligger på är rätt bred och placerad rätt långt ner på stammen.
Fågeln kommer dock gå säker denna dag. Liksom alla dagar. Den lilla svarta tiken är inte så förtjust i fågeljakt. Hon reser sig på grenen och ruskar lätt på huvudet. Balansen är det inget fel på. Fågeln flyger kvittrande iväg och vargen hoppar smidigt ner till marken och landar med en närmast ljudlös duns. Hon ruskar på sig igen. Pälsen lägger sig sedan sakta till rätta igen och vargen sätter den lilla kroppen i rörelse. Öronen står spetsade på huvudet och det darrar lätt i nosen.
Snart stannar hon tvärt. Stannar i en halvsittande position. Dofter har nått hennes nos. Välkända dofter. Men även blandat med den där hemska metalliska doften av torkat blod. Öronen lägger sig mot nacken men spetsas snart igen. Sedan sätter hon kroppen i rörelse igen och joggar snabbt mot doftens källa.

Den isande blå blciken föll på ett moln som sakta höll på att färgas rosa av solens sista strålar. Han suckade kort och reste sig upp igen trotts den brinnande smärtan i frambenet. Han ruskade på sig och började gå igen. Han orkade inte hela såren helt och fullt då han var så utmattad sedan kriget. Han ville bara hem till lyorna, till sin älskade och sin son. En djup suck lämnade honom. Han hade något att återvända till i alla fall. En älskad familj och en flock att ta hand om. Många tankar for igenom hans huvud. Han måste be Mitri om att hela så många skador hon kunde och han måste själv återhämta sig så han kunde hjälpa flocken. Se över deras skador och höra med alla om de fortfarande ville följa honom trotts att han drog in dom i detta krig. Ett krig de i grunden inte hade med att göra. Han gick sakta försjunken i rätt dystra tankar så han märkte inte av de snabba stegen som kom emot honom.

Hennes steg övergår snart i skuttanden. Hennes sätt att springa. Den lilla svarta fluffiga tiken tar sig fram snabbt mellan träden och bryr sig inte om ifall hon skrämmer harar och fåglar i sin framfart. Allt hon har i tanken är att ta reda på om han mår bra. Hur skadad han är och om han lever. Att han är här borde väl tyda på att han lever i alla fall. För inte kan hennes luktsinne förvilla henne så mycket att de skapat en fantomdoft av honom? Hon bryr sig heller inte om vad som fastnar i pälsen när hon drar fram.
Snart får hon syn på honom. Hon saktar farten och går närmare. Stannar sedan upp och ser på honom. Hon vet inte om hon ska vara lycklig eller lida med honom. Han lever i alla fall. Men ser inte ut att må bra.
"Tocho.." Börjar hon lite försiktigt för att fånga hans uppmärksamhet. Hon står stilla och den violetta blicken söker hans isande blå. Öronen dras osäkert bakåt och det darrar lätt i hennes lilla svarta nos.

Han stannade upp då han hörde sitt namn och de isande blå ögonen sökte efter källan. Snart mötte han den violetta blicken och han log mot henne om än ett matt leende. "Hej Vi" Sade han med den trötta rösten. Han linkade mot henne och då han var framme vid henne så sänkte han huvudet till hennes nivå och strök sin nos mot hennes kind. Han satte sig sedan trött ned och betraktade henne och kunde inte låta bli att le då han såg hennes fluffiga päls med lite skräp i den.

Hon ger honom ett lätt leende när han ser på henne och kommer fram och stryker sin nos mot hennes kind. Hon ser på honom när han sätter sig ner. Hon sätter sig ner då med.
"Hur är det?" Frågar hon lite försiktigt. Hon ser ju att han inte mår bra. Och hon är orolig för honom. Minst lika orolig som hon varit under tiden han varit borta. Så han får väl förvänta sig att hon kommer ställa frågor om hans tillstånd. För hon bryr sig om honom. Väldigt mycket. Mer än hon själv kan ana.

Han suckade tungt då hon frågade hur han mådde och han skakade lite på huvudet. "Jag har mått bättre men de finns de som har det värre än mig.." Han såg sig omkring och sedan såg han åter på Vi. "Har någon fler återvänt ännu?" Han hade i tumultet i kriget och dess slut kommit bort från resten av flcoken då de varit så utspridda.

Öronen står mjukt spetsade på hennes huvud när han talar. Oron stillar inte något av hans ord.
Så frågar han om fler har kommit tillbaka. Hon biter sig lätt i läppen. Hon vet inte om Kaiito har talat med Tocho ännu.
"Jag har sett Kaiito". Säger hon. Öronen lägger sig lätt bakåt igen. Violet värderar de få vänner hon har högt. Och att en av hennes bästa vänner nu lämnar flocken gör henne sorgsen. För Kaiito betyder mycket för henne. Men nu kommer hennes familj bli hel igen. Ingen saknas. Och det mildrar smärtan och mycket. Hon ser på Tocho. Han är den som betyder mest för henne. Och Gavin såklart.

Han nickade. Kaiito var troligen den ur flcoken som råkat mest illa ut i kriget. Han såg på henne. Kunde ana lite sorg i hennes blick. "Har det hänt något Vi medan jag var borta?" Han flyttade sig lite närmare henne och alde en tass på henens

Hon ser på Tocho igen. Öronen klipper till på hennes huvud. Sedan sänker hon blicken till Tocho's tass som han placerade över hennes.
"Kaiito kände att han inte kunde vara kvar" Hon höjer blicken och möter Tocho's isande blå ögon.
"Kaiito har lämnat Cierzo". Hon fuktar nosen med den lilla skära tungan.
"Det beror dels på alliansen med Qu. Hans far är beta där. Och Kaiito tycker inte om sin far". Hon skakar lätt på huvudet när hon säger det sista. Själv vet hon precis hur det känns att hata sin far. Tocho vet väl det med? Han blev väl inte så bra behandlad av sin far heller. För att han inte föddes med de rätta förutsättningarna eller vad det var. Hon ser på Tocho igen.

Tocho lyssnade lugnt på det hon berättade och nickade sedan lite. "Ja tyvärr visste jag inte om detta med att hans far tillhörde Qu. En allisans med Qu leder till att han måste vara allierad med sin far" Han suckade kort. "På sätt och vis känns det som om jag svikit Kaiito. Tvingade honom att slåss i ett krig med sin far inblandad" Han såg ut över skogen och mötte sedan Vis violetta blick. "Jag håller inget emot honom om han valt att lämna Cierzo. Ingen ska vara tvingad att vara med i flocken framför allt inte då jag gjort ett sådant misstag"

Hon lyssnar på honom. Öronen lägger sig lätt bakåt igen när han verkar klandra sig själv.
"Du kunde inte veta. Om han inte själv berättade det för dig".
Hon skulle sakna Kaiito. Han var den första som accepterade henne för den hon är. Hon önskar honom all lycka. Och det sa hon till honom. Att hon hoppas att han finner en plats kan kan trivas på. Hon makar sig lite närmare Tocho. Så att deras svarta pälsar nästan smälter in i varandra.
"Jag är glad att du är tillbaka". Säger hon och lutar försiktigt huvudet mot honom. Är försiktig för att inte råka komma åt någon del av honom där han kan ha ont.

Han lyssnade på vad hon sade och suckade kort till. "Kanske har han berättat men jag inte minns det.. Det har blivit så många nya i flcoken att det är svårt att minnas vad exakt de sagt till mig" Han suckade åter men sedan då han hörde hennes ord och ände hur hon försiktigt lutade sig mot honom lät han sin kind vila mot hennes panna. "Det är skönt att vara hemma.. Jag tänkte på er hela tiden under kriget... Undrade vad som skulle ske ifall jag inte kom tillbaka igen"

Hon njuter av hans beröring. Att vara nära honom igen. Att andas in hans doft. Han betyder så mycket för henne. Hon vet inte vad hon skulle ta sig till om hon förlorade honom.
"Det vill jag inte tänka på". Säger hon. Hon har fortfarande svårt att tro att Tocho vill vara med henne. Hon är lycklig över det. Men hon har förlorat så mycket under sin livstid att det fortfarande är svårt för henne att helt lita på det som är just nu. Att han vill ha henne. Att han har saknat henne. Det är ord som gör henne så lycklig. Men hon vågar inte ta honom för givet. Hon brottas fortfarande med allt det hon levt med så länge. Hon lyfter nosen och hennes lilla skära tunga stryks över den kind han hade lutat mot hennes panna.
"Det är något jag måste berätta, Tocho". Säger hon och den violetta blicken söker åter efter hans isande blå. Hans ögon är så vackra.
Hon bär även på en hemlighet. En egen liten hemlighet hon inte berättat för någon. För hon ville berätta det för honom först.

Han kände den lätta beröringen av hennes skära tunga mot hans kind och han mötte hennes violetta blick. "Vad är det käraste?" Han blev plötsligt orolig. "Har det hänt Gavin något?" Han undrade vad det var hon måste berätta för honom. Hans huvud kändes som om de var fyllt av ull och han hade svårt att ens tänka på mer än att något gått fel under så dystra tider. Han reste sig upp. Var beredd att rusa till lyorna om hans son var i fara. Skulle ge all den energi han hade kvar för att hela honom. "Om han är skadad kan jag hjälpa honom"

Hon ler mjukt mot honom när han visar stark oro för deras son trots att han själv inte är i bästa skick. Det får hennes känslor för honom att bubbla ännu mer. Hon skakar lätt på huvudet.
"Gavin är en stark och glad valp. Han har det bra. Saknar sin far bara". Säger hon och ser på Tocho. Hon sänker blicken till sina tassar. Eller kanske till sin mage. Sedan ser hon på Tocho igen.
"Det kanske inte är det bästa tillfälle att berätta nu. Men... jag är dräktig... igen". Säger hon och känner det hetta om kinderna. Hon hoppas att han kommer bli lika glad över nyheten som hon är.

Han hör henne tala om att Gav mår bra och att han inte var i fara. han satte sig ner igen och andades ut. Då Vi sänkte blicken lade han huvudet lite på sned och lät blicken fara över henne. Ta in hela henne. Var hon rundare om magen? Sedan hörde han hennes ord och han klippte med öronen först. Han satte först bara tyst och stilla. Sade inget, gjorde inget på en stund. Sedan gav han ifrån sig ett högt glatt skratt och drog Vi närmare sig. "Vi älskade, det är underbara nyheter!" Han slickade henne på kinden och kramade om henne. "Underbara glada nyheter i dystra tider." På sätt och vis var detta exakt vad han behövde för att lätta upp sitt dystra hjärta. "Gavin ska få små syskon..." Han kunde inte hålla tillbaka ett par tårar av ren lycka från att leta sig ner för hans kinder.

Leendet på hennes läppar lyser upp när Tocho tar nyheten så bra. Hon gosar försiktigt in nosen i hans päls när han drar henne närmare sig och kramar henne. Gavin ska få små syskon ja. Om det är fler än en vill säga. Och om de överlever. Violet är fortfarande orolig över hela den här dräktighetsgrejen eftersom hon förlorade sin första kull. Så det här är tredje gången hon är dräktig. Hon börjar bli rätt van nu. Och Gavin lever och är lycklig och har hälsan så hon vågar hoppas på att även denna gång kommer det bli levande valpar. Men med Tocho som far måste det bli levande valpar.
"Gavin ska få småsyskon". Säger hon leende och vågar tänka tanken på att Gavin kommer få fler lekkamrater. Hon ser på Tocho och ler mot honom.

Hans känslor för denna svarta tik steg bara i grad för varje gång han såg på henne och rörde vid henne. Trotts den smärta som strålade ut ifrån hans skador så dövades den ned av den lycka han kände i detta läge. Han slöt ögonen. Undrade hur många de var och hur de skulle vara som. Gav hade kommit som en vit överasskning. Skulle de komma fler vita eller skulle de se ut som honom eller Vi? Han öppnade ögonen och slickade Vi på kinden. "det är underbart Vi. Gav kommer nog få roligt med sina syskon!"

Hane beröring. Hans närhet. Hans doft. Hon älskar allt med honom. Om allt mot förmodan är en dröm så vill hon aldrig vakna. Hon vill alltid vara här med honom. Stå vid hans sida. Se deras valpar växa upp.
"Jag är så lycklig". Viskar hon in i hans päls. Hon är lycklig. Med honom. Men den känslan skrämmer henne mer än något annat hon tidigare erfarit. För det är alltid när hon är som lyckligast som allt tas ifrån henne. Och hon vill inte förlora Tocho. Hon vill inte förlora Gavin. Och hon vill inte förlora valparna som växer i hennes mage. Men hon kan inte krampaktigt hålla fast vid allt det.
Hon ser upp på Tocho. Vackra underbara Tocho. Vad tycker han egentligen om henne? Hela den här stunden de suttit här har hon i alla fall varit stark nog att ha stängt av sin charmkraft. För hon har fått grepp om den nu. Hon kämpade så hårt med det. För honom.

Inget skulle kunna få honom att vilja något annat än att dela detta liv med Vi. Hon hade kommit att betyda mer än något annat i hans liv och även Gavin hade fått en oerhört viktig del av hans liv. an hade inte trott att han skulle kunnat känna så här och han visste att det han kände var äkta. Vi hade berättat om sin kraft men för honom spelade det ingen roll. Visst kanske från början hade hennes kraft påverkat honom i den grad att han accepterat hennes närvaro snabbare än andra tikars, öppnat upp honom för henne. I början hade han känt så starkt just då de var nära men med tiden hade hans längtan efter henne även funnits där då hon inte var nära. Han höll om henne. "Vi du är mitt allt och de liv du gett Gav betyder så mycket för mig. Att vi har en son och fler valpar på väg. Mitt liv var så tomt innan jag träffade dig men nu känns det som om mitt liv är helt, fullt av glädje" Han drog sig sedan undan från henne och reste sig upp. "Vi har en familj och flock tillsammans" Han log varmt mot henne. "Ska vi gå till lyorna?"

Han kan då alltid få henne knäsvag. Hans ord gör henne om än mer lycklig än hon skulle kunna föreställa sig. Kunde hon rodna hade hon gjort det. Kinderna hettar. Hon är dum som tvivlar på honom. Men på samma gång är hon så säker på honom. Men det är fortfarande svårt för henne att förstå. Att han faktiskt vill vara med henne. Hon är rädd att om hon bara skulle göra något fel. Trampa snett någonstans. Så skulle han vända sig mot henne och lämna henne.
"Du och Gavin är mitt allt. Och valparna som är på väg gör det hela än mer fullkomligt". Säger hon och lägger ner känsla i varje ord.
När han sedan reser sig gör hon det samma. Trots den växande magen är hon fortfarande väldigt smidig. Trots sin storlek. Hon är liten och fluffig. Tocho är stor och ståtlig och vacker. Gavin verkar tack och lov ta efter sin far på den punkten. Hon nickar mot honom.
"Det låter som en bra idé". Hon ler mjukt mot honom.

Tocho log mjukt mot den svarta tiken och de isande blå ögonen betraktade henne lugnt. "Älskade Vi" Han slickade henne ömt på nosen och nickad eåt henne. "Ska vi gå älskade?"

(Kort och dåligt svar men aknske dax att avsluta detta roll?)

[AVSLUTAT]
[Tycker jag. :3]