Nilo vandrade uttråkat runt på Civitas gator klädd i sina enklare guldsmycken. Hennes liv hade verkligen vänts upp och ner sen hon fick valparna och det var som att hennes liv bara hade rullat på utan att hon haft tid att reflektera över något av det som hände. Nu när valparna inte behövde hennes omedelbara övervakning och tillgänglighet hela tiden så passade hon på att strosa runt och göra.. ja ingenting. 

Hon hade tillbringat ganska mycket tid med Aurora, men var inte säker på vart hon höll hus nu. Och det var mitt på dagen så hon kunde inte direkt gå till Even för underhållning heller. Och Grendel.. var hon lite less på för stunden. Han hade varit med ganska mycket med valparna, vilket hon uppskattade. Nilo suckade högt medan hon gick och spanade på vad handlarna hade för varor tillgängliga. Och det fanns inget nytt hon kunder se som fångade hennes intresse. Det hann inte hända mycket från dag till dag i utbudet. 

En oro och otålighet hade börjat slå rot i henne. Hon tänkte på Zaron som hon frivilligt offrat för allt det här. Men ännu hade hon inte nått sitt slutliga mål. Hon bet sig själv i kinden för att hon ens tänkte på möjligheten att Even kanske hade som avsikt att aldrig förvandla henne. Hon hade inte råd att tänka så. Men hon undrade genuint vad mer hon kunde göra för att visa sig värdig. 

Samtidigt så var Nilo inte olycklig. Långt ifrån så levde hon ett liv långt bättre än ens hon hade kunnat drömma om. Därför kände hon sig även otacksam. För hon var girig, och en del av henne visste att det var farligt. Hon hade nästan allt, men ville ändå ha mer. 

Hon suckade uttråkat igen och fortsatte vandra i hopp om att hitta något som kunde skingra hennes tankar. 


[Rollet är öppet för vem som helst att hoppa in i, annars står det som ett ensamt inlägg.]

"Mamma! Mamma!" Miranda försökte att inte låta jättejobbig när hon skyndade efter Nilo på gatan. Hon hade fått syn på henne från en av de högre nivåerna, och hade nästan snubblat i trappan i sin iver att hinna ikapp.
     "Lehm är tillbaka!" Så snart hon var ikapp och kunde gå vid sin mammas sida skyndade Miranda att samla sig. Blickarna som Nilo drog till sig studsade mot Miranda också, och de fick henne att rodna. Det blev inte bättre om hon såg ut som en dåre samtidigt. Där Nilo kunde växa i glansen av andras blickar och beundran var Miranda blyg och kröp ihop. Hon försökte dock att ignorera det, och fokuserade istället på att få ut det hon ville. "Jag såg honom där uppe. Åh, snälla mamma, kan vi gå och kolla på dem?" Lehm var inte mer än äldre tonår, men han var ändå mycket begåvad. Han gjorde fantastiska små statyetter av lera i klara färger och mönster som hade en sådan rörelse i sig att man ibland väntade sig att de skulle komma till liv. Miranda hade länge beundrat hans arbete - och för att vara riktigt ärlig, honom också. Det var naturligtvis inget hon ville erkänna, men hon rodnade djupt vid tanken på att gå dit utan sin mamma och kanske behöva prata med honom. "Snälla?"

"Mamma! Mamma!"
Instinktivt vände Nilo sig om och såg efter sin dotter och andades ut direkt när det inte verkade vara någon fara med henne. 
"Jasså är han." Nilos hjärta slog kanske hårdast för hennes dotter. Hon hade i början haft väldigt svårt att riktigt finna i sig i att faktiskt bli en mamma. Det hade bara varit en del i något större. Men något oundvikligt hade växt inom henne. Nilo kände en sån stark önskan att beskydda Miranda mot allt i denna värld, och hon visste mycket väl att hon inte skulle ha möjlighet till att kunna göra det fullt ut.  Men Nilo kunde se Haru på långt håll i ögonvrån. När Haru inte vaktade Nilo, så vaktade hon Miranda. Även om Miranda inte själv alltid var medveten om det.

Nilo gick fram och såg sin dotter i ögonen en stund och sen log hon. "Hur kan jag säga nej till de vackraste par ögonen som glittrar mer än alla juveler i hela Civitas." Miranda var så lik sin far att det gjorde ont i henne. Och Miranda hade verkligen börjat blomma nu. Hon var nästan rädd att hon skulle bli vackrare än Nilo någonsin varit. Men hon kände samtidigt den rädslan med stolthet. "Kom låt oss se vad Lehm säljer idag. Du får välja vad du vill." Nilo kom på vad hon hade sagt. "Vad du vill utom Lehm, såklart." Lade hon snabbt till i en väldigt retlig ton.

Miranda nickade entusiastiskt, och rodnade sedan kraftigt över sin mammas ord. Hon hade svårt att genuint tro på det Nilo sa, och komplimanger gjorde henne förlägen. Rodnaden blev inte bättre av hennes mammas retsamma kommentar.
     "Mamma!" protesterade Miranda med blossande kinder, och kunde inte hejda ett litet pip. "Jag- Det- Neeeeej." Hon önskade att det inte var så uppenbart hela tiden vad hon tänkte och kände. Det hade varit mycket bättre att vara som Nilo - samlad och precis så uttrycksfull som hon önskade. Då kanske inte alla hennes hemligheter skulle stått skrivna i pannan.
     Trots det kunde inte Miranda hindra sig själv. Hon anförtrodde sig till Nilo angående det mesta, och nu när hennes djupa hemlighet ändå verkade vara ute kunde hon ta tillfället i akt.
     "Han är väldigt söt", viskade hon och såg sig oroligt om så ingen annan än modern hörde. Kinderna hettade fortfarande, och hon slogs av tvivel. Borde de verkligen gå dit? Hon såg hundra olika hemska scenarion spelas upp i huvudet, och hon uttryckte ett av dem: "Mamma, tänk om han säger något till mig." Hon visste inte varför han skulle göra det när Nilo var där, men hon litade så mycket på sin mamma att hon uttryckte även den oro som verkade löjlig.

Mirandas ungdomliga känslor gav Nilo en oroande rysning i nacken. Så många risker som kom med kärlek. Så många faror. Dessutom önskade Nilo att Miranda kunde hitta en trevlig hane från Diomhair i framtiden helst, om någon alls. Men hon kände att det var för tidigt för att krossa längtande framtidsdrömmar redan. Hon ville bara att Miranda skulle vara lycklig, så länge det kunde vara möjligt. Nilo ville aldrig att verkligheten och världen skulle komma ikapp den bubblan som hon och hennes valpar levde i nu.

"Nå söt eller ej, skulle han inte tilltala en Heredis som ville handla av honom så vore det ju högst otrevligt gjort. Då skulle nog din mor behöva tala lite med honom. Eller så får vi hämta farbror Grendel. Eller i värsta fall, din far. Och det vill ingen av oss. Allra minst Lehm." Hon log. "Var inte orolig. Han ska vara högst hedrad av att du önskar prata med honom."

De kunde nu se Lehm på håll.

I sin mammas sällskap fick Miranda modet att sträcka lite extra på sig. Heredis, ja. Även om hon inte var jätteintresserad av de privilegier som titeln förde med sig så var det en bra påminnelse om att hon fick rycka upp sig. Det var inte passande för en Heredis att fega såhär.
     Miranda andades in genom nosen i några djupa andetag, och efter ett uppmuntrande leende från Nilo tog hon täten mot Lehms stånd. Med mamma vid sin sida kunde hon klara allt.

[Avslutat!]