Återigen hade hon tappat bort sig. En djup suck lämnade henne, att hon aldrig kunde lära sig. Sezja muttrade lite surt för sig själv innan hon insåg att hon frångått sitt uppdrag, inte skulle hon bry sig om ifall hon tappat bort sig eller ej. Nej, hon skulle leta efter Maksim. Maksim!
   Lite längre fram tycktes den trånga gatan öppna upp sig till ett torg och där, där verkade det vara en hel del folk. Eventuellt några som hon kunde fråga efter Maks. Bingo! Grottvargen ökade takten och var snart ute på det stora torget. Det ensamma ögat svepte över platsen, aldrig hade hon sett något liknande.
   “Konstigt,” vargar är inte menade att leva ovan jord, i alla fall inte enligt Sezjas mening. Det är högst annorlunda, och än mer annorlunda att det fanns ett torg här. Folk handlade från stånden, skrattade och hade sig trots att det började gå mot midnatt. Majoriteten verkade nästan berusade och Sezja såg därför ingen mening med att fråga någon om valpen.
   Tiken höll sig i kanten av torget och hade tillslut, sakta men säkert, nått andra sidan av torget. Nu smalnade torget av igen, men gatan var inte hälften så trång som den förra. Denna var luftig, upplyst och mysig. Sezja passerade ett flertal öppningar och skådade varenda en. Snuffade omkring efter Maksim. Snart vandrade en annan varg ut från en av öppningarna, något som hon inte alls hade väntat sig. Han verkade åtminstone inte påverkad.
   “Åh!” Utbrast hon och gick närmre. “Ursäkta. Jag har en fråga jag vill ställa. Du har inte möjligtvis sett en valp, ungefär såhär hög?” Sezja gestikulerade med benen för att visa hans höjd.
   “Maksim heter han.”

Even stannade upp när någon påkallade hans uppmärksamhet, och han vände blicken mot främlingen som kom upp till honom. Vad han möttes av var en ful, sned varelse med utstickande käke och så fläckvis päls att han antog att hon hade skabb. De långa morrhåren vibrerade i hennes ansikte när hon gestikulerade och frågade om han hade sett den hon letade efter. Han var på väg att avfärda henne när hon gav honom ett namn.
     "Maksim?" Even såg fundersamt på skabbvargen, innan han fortsatte med nyfikenhet i rösten. "Vem är det som söker honom?" Han såg ett ljus av hopp tändas i skabbvargens ögon.
     "Sezja! Av Cirkeln. Har du sett honom? Han är mörk, med horn. Vit nos?"
Even stod tyst en liten stund, övervägande, innan hans uttryck mjuknade och han log.
     "Det låter som den Maksim jag känner. Jag kan ta med dig till honom, om du vill." Reaktionen han fick från Sezja var nästan komisk. Lättnad och oändlig iver fick hela den övervägande kala kroppen att vibrera, och hela hon viftade med i svansens rörelser.
     "Ja! Åh, ja! Tack, snälla, tack!" Hennes lättade mantra fortsatte medan Even vände och bad henne följa med längs gatan.
      De fortsatte tillsammans längre upp i Civitas, bort från de aktivaste gatorna och längs stillsamt nattmörka terrasser tills de nådde stadens övre delar. Even passade på att småprata med den energiska Sezja längs vägen. Frågade vad hon gjorde i Civitas, och hur hon kände Maksim.  Under tiden kände han efter Varyas närhet. Hon var inte hemma, men inte så långt bort att han trodde att hon tagit sonen med sig. När de passerade Varya och Maksims boning så stannade Even upp. Vädrade. Och fortsatte framåt efter Maksims spår.
     Spåret ledde dem till Civitas inre forum, och Even bad Sezja att vänta utanför vid böneplatsen innan han själv äntrade huvudsätet. Innanför var rummen upplysta, och ljudet av liv och rörelse nära. Han kunde höra Nilos valpar prata högt, och kände några av Auroras med dem. Och, såklart, den han sökte.
     "Maksim," kallade Even när han kikade in i rummet där ungvargarna roat sig med något. Flera av dem sprattlade till som om de blivit påkomna med något olagligt, men Even ägnade dem inte mer än en höjning av ögonbrynen. Istället sökte han Maksims blick.
     "Där är någon som vill träffa dig. Kom." Han såg de andra resa sig tillsammans med Maksim, nyfikna på vem det kunde vara som sökte honom. Even gav dem en mer road blick. "Det gäller bara Maksim. Ni andra får vänta." Hans ord följdes av illa dold besvikelse från flera av ungdomarna, men han valde att inte kommentera det när han istället väntade in Maksim, och förde med honom ut från rummet. Ut från huvudsätet, till forumets öppna yta, och Sezja som väntade vid böneplatsens vatten.

[Tog mig friheten att PPa lite. Bara säg till så ändrar jag <3]

Maksim höjde på blicken när hans namn ekade i det stora rummet. Något förvånad över att det inte var hans mor som kallade, utan Even, reste han sig upp från den vilandes positionen. Huvudet var buret högt och inga tecken på nervositet kunde synas i hans kroppsspråk. Det fanns en viss nyfikenhet inombords över vem det var som ville träffa honom. Trots allt hade han inte många bekantskaper utöver de som befann sig i rummet han tillsammans med Even lämnade.
    Maksim kunde bara gissa vart de var på väg. Han hade endast sett platsen tillsammans med sin mor på långt håll, och aldrig riktigt haft intresset för att närma sig. Men mycket riktigt anlände de till det öppna torget som omringades av byggnader. Doften av vatten träffade hans nos, men även av en annan, främmande doft. Eller, den var inte främmande utan snarare… familjär? Maksim försökte intala sig själv att det var en inbillning, ett spratt från förut, men så såg han henne. På torgets centrum, framför vattnet, stod hon. Sezja. Hon som hjälpt till med hans uppfostran. Hon som sjungit vaggvisor och berättat spännande historier. Hon som tillsammans med resten av dem hade ljugit för honom.
    “Maksim! Jag kan inte tro det, jag har äntligen hittat dig! Åh nu får du äntligen följa med hem!” Hennes röst skar i hans öron, men det var som om orden inte nådde ända fram.
    Med en kall blick mötte han hennes. Ungvargen kände hur musklerna stelnade. Något väcktes i bröstet på honom, men det var varken hopp eller glädje av att se henne. Istället var det ilska, frustration och svek. 
    “Hur har du mage nog att komma hit”, hans dova röst övergick till ett hotfullt brummande. “och ljuga mig rätt upp i ansiktet?” Förblindad av hat minskade han på avståndet mellan honom och Sezja. Huvudet var sänkt närmare marken, likt ett rovdjur på jakt efter sitt byte.

Det kändes som om Sezja fick vänta i forumets mitten i en hel evighet när det egentligen bara hade gått en halv minut. Trots det började hon att tvivla på om främlingen verkligen skulle bringa fram Maksim. Han kanske ljög och njöt av detta?
   Det stora öron paret snappade upp fotsteg som närmade sig, ögat drogs snabbt till ljudets riktning. Mycket riktigt rundade hanen som fört hit henne ett hörn, bakom honom gick det någon. Ivret växte sig starkare och starkare.
   Ett ansikte kikade fram bakom den äldre hanen, och det var.. Det var Maksim! Var det här han hade varit gömd hela tiden?
   “Maksim! Jag kan inte tro det, jag har äntligen hittat dig! Åh nu får du äntligen följa med hem!” Hon ögnade honom från topp till tå. Så stor han hade blivit, ingen pluttig liten parvel längre.
   “Hur har du mage nog att komma hit och ljuga mig rätt upp i ansiktet?” Trots storleken på grottvargens öron tycktes hon inte ha hört vad som lämnade den ungas läppar, lyckan var alldeles för överväldigande. Det var inte förens han kom närmre som Sezja insåg att han var.. Arg? Fylld av ilska. Och hat? Hon kände inte igen honom.
   “Maksim,” försökte hon nu med tårar strömmande nerför kinderna, “Vi saknar dig så där hemma.” Han verkade inte lyssna. I ett desperat försök att nå honom sträcktes en tass ut mot den yngres ansikte, men ingen reaktion fick hon fram. Förtvivlat såg hon upp mot främlingen som tidigare fört hit henne.
   “Vad har ni gjort med honom!?” Skrek den lilla tiken upprört innan blicken åter föll på valpen. “Åh.. Fina Maksim..” Det var länge sedan som hennes ansikte varit så pass fyllt av sorg som nu.

Sezja grät, men Maksim rörde inte en min. Det hade gått alltför lång tid sedan han försvunnit nu, och dem hade inte en enda gång kommit efter honom. Cirkeln saknade honom inte, det hade dem aldrig gjort. Så varför fortsatte hon att ljuga? Var det ännu ett sätt att spela honom ett elakt spratt, att försöka väcka hans förhoppningar för att sedan krossa honom gång på gång igen, som så många gånger förr?
    “Vad har ni gjort med honom? Åh fina Maksim.”
    “Han har inte gjort någonting, Sezja,” det dova brummandet i hans strupe ökade när hon tilltalade Even. Hans blå blick nålades fast vid hennes, vägrade släppa henne med blicken. “Det här är jag. Mitt rätta jag.”
    Sezja var så nära att han skulle kunna röra henne nu, men så stannade han plötsligt. Sorgen i grottvargens ansikte fick något att djupt inom honom att tveka. Minnen kom tillbaka till honom, minnen om skratt och glädje. Det här var fel. För en kort sekund mötte hans blick Sezjas, varm och skör likt förut. Det varade inte länge. Ljudlöst hade Even närmat sig och lutat sig tätt intill honom. Orden som viskades i hans öron fick hatet att återigen väckas till liv, nu mer brinnande än förut.
    “Maksim vänta, vi saknar dig, kom hem snälla Maks-” Hennes ord dränktes av gråt och Maksim sträckte nöjt på sig. Han hade växt om henne nu.
    “Sluta,” varnade han samtidigt som han tog ett kliv framåt, manade henne till att backa. De var nära vattnet nu.
    “Maksim du måste tro mig”, hennes baktassar nuddade vattnet nu. Hatet inför henne växte. “vi saknar dig. Din pappa, dina syskon…”
   Utan en min lät han vattnet under Sezja svepa omkull henne och ta ett fast grepp kring henne. Förtvivlat försökte hon tala honom till sans, men Maksim var förblindad. 
    “Sluta. Prata.” morrade han, men förgäves. Sezja slutade inte ljuga, utan fortsatte mata på med giftiga lögner om att de hade letat efter honom var dag sedan hans försvinnande. Hon uppmanade honom att tänka på sin far, på sina syskon, på Cirkeln.
    “Sluta! Allt ni har sagt har varit lögner. Du, Kolzak, Vasilisa”, morrade han samtidigt som han lät vattnet omsluta hans ben. “ni har alltid ljugit för mig! Jag vill inte höra mer.” Han blottade tänderna och gjorde ett utfall mot hennes strupe. Det enda han ville var att få henne att tystna, att sluta sprida lögner. Sedan fick Gudarna avgöra hennes öde.
    Blodet fyllde hans mun när hans käkar omslöt hennes hals. Det var en främmande känsla, att ha makten över någon annans liv, men Maksim skulle ljuga om han sade att han inte tyckte om det. Han bet ihop hårdare, innan han släppte taget och lät henne falla hårt mot vattenytan. Maksim lät vattnet hålla henne nere, struntade i den sprattlande kroppen som desperat kippade efter luft. Blodet hade färgat det grunda vattnet rött när Sezjas kropp slutade att kämpa.


[Fått tillåtelse att PPa]

Hon försökte få Maksim att förstå, försäkra honom om att hon inte ljög.
   Förgäves. Med ett hastigt ryck svepte vattnet under tassarna omkull henne. Tårarna slutade aldrig att strömma.
   “Tänk på alla som älskar dig. Tänk på din pappa, dina syskon. Cirkeln,” snyftade hon fram.
   “Sluta! Allt ni har sagt har varit lögner. Du, Kolzak, Vasilisa. Ni har alltid ljugit för mig! Jag vill inte höra mer.”
   “NEEE-”
Maksim gjorde ett utfall och Sezjas rop tystnade sakta men säkert när han slöt käftarna kring hennes nakna hals. Hon hade ingen chans, hennes liv var nu i den ungas tassar. Grottvargens öga var helt uppspärrat av skräck och förnekan, hon vägrade förstå. Detta var inte Maksim, aldrig att detta skulle vara Maksim.
   Han bet allt hårdare och hårdare, och snart, släppte han. Blodet forsade ur kroppen som aldrig förr, färgade vattnet rött. Sezja kämpade men hur mycket hon än försökte så var det något som höll henne nere. Både blod och vatten hindrade henne från att andas, gurglande ljud lämnade hennes käftar.
   Med sina sista krafter lyckades hon tillslut slita sig från vattnets grepp samt få luftvägarna fria. Trots det Maksim gjort mot henne vägrade hon att lämna livet bakom sig utan att säga de viktigaste orden.
   “Vi alla.. Älskar dig..”
Och. Allt blev svart.

Even lät scenen utspela sig framför honom, med endast lite uppmuntran när Maksim för ett ögonblick tvekade. Men bara lite. Resten av förloppet skötte han strålande på egen hand utan inblandning. Sezjas ord dränktes i vatten och blod, och med henne Maksims tidigare liv.
     Det belåtna leendet rann av Even och ersattes med enkelt lugn. Förstående och öppet. Han slöt upp bredvid Maksims flämtande, skälvande form. Doften av blod och vrede fyllde luften. Doften av rädsla, och ljudet av Maksims trummande hjärta.
     "Så, Maksim. Såja." Even slog sig ner i det grunda vattnet bredvid Maksim och lade ena tassen mot hans rygg. Maksim stelnade till för ett ögonblick, men lät snart sig själv sjunka ihop i Evens öppna famn. "Såja. Hon kan inte skada dig längre. Du är trygg här." Even höll om honom och hyschade honom lågt när den första chocken lagt sig och tårarna kom ikapp. "Du har varit så stark, Maksim. Hon kan inte nå dig nu. Det är okej."
     Maksims gråt blev tung och ohämmad, och påminde om just hur ung han faktiskt var. Knappt mer än en valp, trots att han var stor nog att börja växa om många vuxna. Even fortsatte att muttra betryggande ord till valpen medan han sträckte sig efter känslan av Varya. Hon var inte långt borta. Han grep tag om den känslan och drog. En hård kallelse han visste att hon skulle följa.
     Ljud från huvudsätets byggnad fick Evens öron att vända sig. Han såg över axeln bort mot byggnadens höjda ingång, där skuggorna av ungvargar snabbt skyndade undan i ett försök att gömma sig. Han kunde höra dem viska, flämtande och konspiratoriskt, och tacksamt för lågt för att Maksim nog skulle höra. Even kunde ta itu med resten av dem senare, när Varya kunde ta över det sköra hjärtat i hans famn.
 
[Åkallar Varya Och fritt för Tenebris ungdomar (helgonfrön och blombarn) att reagera om de vill ha varit med och tjuvkikat från huvudsätet ;) ]

En nyfikenhet hade som alltid väckts inom Stephano när hans pappa mitt i leken kallat på Varyas son, Maksim. Trots att han visste att han inte borde, hade han bestämt sig för att smyga efter. Det var ingen som direkt hade hindrat honom, eller hur?
    Stephano hade försiktigt stuckit fram sitt huvud, ögonen stora av nyfikenhet. Han var medveten om sin klumpighet, och det här kändes som en av de gånger som han faktiskt var tvungen att försöka hålla tassarna i styr. I bakgrunden kunde han höra tysta steg som närmade sig, och han antog att det var Alonso,  men han ville inte släppa de tre individerna på torget med blicken. Det var som en pjäs, långt mer verklig än vad han någonsin sett förut. Och det gick fort. Innan Stephano hunnit dra efter andan hade mötet eskalerat, och det annars blå vattnet hade färgats rött på bara några sekunder. Med ens kändes ryktena som hade spridits bland ungdomarna mer sanna; bland att Maksim skulle vara hämtad ur Chaibos grottor eller att han skulle vara son till guden själv.
    Svartvargens hjärta slog hårt bakom bröstkorgen. Han insåg inte att han var rädd. Vad var det som hade hänt egentligen?

Tistel hade följt efter, mest för att se till heredis. Stephano hade stuckit iväg och Tistel var snabb med att följa på tysta tassar. 
"Stephano," viskade hon lågt och försökte få med sig honom tillbaka. "Kom, vi går-"
Tistel lyfte blicken mot torget och önskade att hon inte hade gjort det. Blodet sprutade, vattnet blev rött. Tistel frös till is. Hon förstod till en början inte vad det var hon såg. Maksim. Lilla Maksim. Vad höll han på med? Vad hade han gjort? Vad hade han gjort?
Hon kvävde ett skrik genom att bita sig så hårt i läppen att den började blöda. Kontroll. Kontroll. Andas. Andas, långsamt.
Den gråa lilla vargen låg död och lealös i vattnet. Tistel hade hört henne gurgla hjälplöst. Lukten av blod gjorde henne illamående och hon slöt ögonen. Hon ville inte se. Hon hade aldrig sett någon dö förr. På skakiga ben vände hon om och gick tillbaka in.

Det var på tysta tassar han följt efter heredisen när han kikade efter sin far. Viol hade oändlig respekt för Even, inpräntad in i märgen på hans ben sedan han var valp, men när någon sökte Maksim, av all i Civitas, kunde inte misstankarna han burit med sig sedan början inte hindras ifrån att bubbla till ytan. Och Stephano gick trots allt först, han följde bara efter. Han tvivlade på att förklaringen skulle räcka för någon, men lät det ändå inte stoppa honom.
 Scenen framför honom urartade sig snabbt. Som skådespelen men å så mycket mer levande. Verkligt. Inte ens striderna i Arenan var så intensiva som den korta scenen framför honom. Ingen av hans syskons eller kusiners skådespeleri kunde ens mäta sig i känslan som nästan kunde ha slagit honom i ansiktet.
 Systers röst och uppmaning kunde inte få honom att slita blicken ifrån vad som hände. Det blanka vattnet som färgades med blod. Adrenalinet som pumpade i ådrorna även om han egentligen inte ens var i närheten av händelsen. Det var något av en upprymd känsla och han nästan vibrerade av den.
 Hjärtat skippade ett slag då Even såg mot dem och det var inte fören då som han dök undan. Han hörde att de andra viskade sinsemellan, men han deltog inte i några av de snabbt utkastade teorierna, för tagen av stunden för att kunna tala alls.

Ja, så kunde man ju också sköta det. Malva log. Det gav kanske inte det bästa intrycket men hon kunde inte hindra det, klockan var mycket och hon var bland vänner, det var okej att vara genuin för en sekund. Och känslan som fyllde henne då hon såg Even och Maksim var stolthet.
Hon hade följt tätt efter Stephano, sett till att få en bra utsikt och tydligt följt hur dramat eskalerade. Små nickningar allt medan Maksim blev allt mer upprörd. Sen gick det blixtsnabbt, från skrik och gråt till blod och död. Tibast kanske kunde finna sig en konkurrent i Maksim ändå. Den silvriga blicken vilade på Even, imponerad av hans taktik. Han vände sig om men hon var inte lika snabb som de andra med att ducka undan, hon visste att han skulle få reda på att de sett och hon misstänkte att han visste att hon visste mer än somliga andra i gänget. Allt hennes arbete, hennes syskons arbete, hennes mammas och Varyas arbete, det hade fått effekt. Maksim var förändrad, han var deras nu. Malva hade aldrig känt sig så mäktig.

Det var så adrenalinet som rusade genom hans kropp fick honom att vibrera. Han såg på vattnet som hastigt färgades rött, precis som under mässan för Tenrai. Men den här gången var det en vargs blod. Det var nästan hypnotiserande. Blicken sökte sig till Maksim. Han var så himla häftig! Hade han inte sett det själv hade han nog inte trott det. Plötsligt duckade de runt omkring honom undan, och av ren instinkt gjorde han detsamma.
    "Vad hände?"
    "Pappa tittade hit!" väste Prospero tillbaka.
Ajdå. Det hade inte varit menat att någon skulle se dem, allra minst de de spionerade på.

Lupin hade suttit lite längre in i rummet när han såg Stephano passerat och inte långt efter kom Tistel. Han hade ingen större relation till någon av dom men hon var trots allt hans kära syster och Steph en hederis. Mjukt reste han sig upp och lämnade kvar den tunna metallbiten på golvet och följde efter dom två. Vad som skulle spelas upp framför honom var en bild som aldrig skulle lämna hans sinne. 
Vattnet färgades röd och framför den gråa lilla kroppen stodd den rödsvarta Maksim. Lupin hade alltid haft svårt med honom, inte valpen i sig men hur han plötsligt bara dök upp från ingenstans. Och den konstiga, obehagliga känslan han haft mot Maksim visade sig vara sann. 
Med en besviken blick såg han bara ner på marken och hjälpte sin syster in, såg upp emot Stephano med tomma ögon och försvann in igen.

[Bara tittar in lite grann]

Ni andra får vänta.
Prospero hade inte lyckats dölja sin besvikelse så väl som han hoppats när pappa fört med Maksim ut från rummet. Vem var det som ville träffa Maksim, av alla? Maksim träffade ju bara sin mamma. Typ. Och Aurora. Och honom och de andra i Tenebris. Men ingen som inte Prospero också fick träffa? Så när pappa och Maksim lämnat rummet, och ungvargarna som gemensamt verkat hålla andan för att lyssna hörde dem kliva ut ur byggnaden, så var Prospero inte sen att resa sig igen och skynda efter de andra. Skynda så tyst de kunde, vilket inte blev så jättesnabbt egentligen när de snubblade över varandra i sin hastade nyfikenhet samtidigt som de försökte att inte ge ljud ifrån sig.
     När flera av ungvargarna kikade ut runt hörnet på huvudsätets ingång så fick inte Prospero plats. All den rosa pälsen från många rumpor var i vägen! Han hörde en främmande röst skrika en fråga utanför, argt och anklagande. Och åååh, det var alldeles för spännande ju! Han kunde inte missa allt för att några var så mycket större och tog så mycket plats.
     Prospero valde att chansa, och skyndade förbi ingången så snabbt han kunde för att inte vara synlig längre än nödvändigt. Med hjärtat i halsgropen, och Ariel i hälarna, tryckte sig Prospero mot ingångens andra sida och spanade ut mot forumet och böneplatsen. Precis i tid för att se Maksim kliva framåt, och en mindre, grå skepnad backa. Resten gick fort. Vattnet rörde sig. Morrningar blandades med bedjande rop och skrik från främlingen. Sedan tystnad.
     Han kunde inte slita blicken från händelsen. Nattmörkret sög färgen ur världen runtom, men blodet i vattnet var mörkt även på avstånd. Prospero såg sin pappa kliva ut i det röda och hålla om Maksim, men hörde inte var som sades. Han lutade sig framåt utan att tänka på det i ett försök att höra något, men avståndet var för långt, och när Even såg upp så kändes det som att faderns ögon såg rakt in i honom. Han skyndade sig att rygga undan bakom hörnet, men visste att han inte varit snabb nog.
     "Vad hände?" Ariel sprattlade vid hans sida, lite långsammare på att gömma sig än han själv.
     "Pappa tittade hit!" väste han tillbaks. De hade blivit påkomna. Å andra sidan, vad spelade det för roll att bli påkommen? Han hade just bevittnat det häftigate han någonsin sett!

Hade hon något annat väl än att följa efter? Miranda skyndade för att inte hamna efter vännerna när alla följde efter Maksim och Even på behörigt avstånd. Hon lyckades, tack vare sig storlek, klämma sig fram och huka sig mellan frambenen på någon av de äldre.
     Det hördes prat, men Miranda kunde inte urskilja vad som sades. Hon såg dock nog. Hennes hjärta missade ett slag när Maksim attackerade den lilla, till synes väldigt svaga vargen. Blodet vällde fram och färgade bönevattnet rött.
     Miranda flämtade inte, inte heller ryckte hon till. Men blicken på Maksims ryggtavla var tårögd, och äckelkänslorna blommade upp i halsen. Visst hade hon sett döda bytesdjur, även slagsmål vargar sinsemellan, men hon hade aldrig bevittnat en sådan avrättning. Maksim hade inte en skråma.
     Pappa vände sig om, och ungdomarna skyndade åt sidan. Miranda rörde sig inte, alltför påverkad av vad hon sett, men någon tog tag i henne och drog henne utom synhåll. Något omtöcknad, inte från våldet utan att det var Maksim som gjort det, skakade Miranda på huvudet och lämnade platsen. Hon kunde inte titta på honom.

Varya hade just - med nöd och näppe - lyckats få tillbaka Jodano till sin boning efter en kväll ute när något drog i henne. Even. Känslan slog ut alla tidigare tankar och lämnade inget rum för något annat. Det var ett oförklarligt fenomen för henne, och stundvis fullkomligt desorienterande. Men denna gång var det tydligt och klart som en blixt från himmelen. Hon dröjde inte ett ögonblick för länge och rörde sig snabbt upp mot den inre muren och huvudsätet.
      Innan hon ens nått fram till portarna kunde hon höra ljudet. Maksims brutna gråtande och Evens tröstande röst. Ljudet väckte liv i känslofyllda minnen. En instinktiv rädsla blossade upp när tankarna på vad som kanske hänt rusade iväg. Lukten av urtvättat blod mötte upp henne. Varya skyndade sig mer och när blicken äntligen landade på honom på andra sidan portöppningen kallade hon på honom.
       “Maksim?” Han rörde sig inte ur sin stilla plats i Evens famn. Hon längde på stegen ytterligare. Ekot av ett hjärta som stegrade fyllde henne. Den blå blicken flackade över böneplatsen i ett försök att pussla ihop scenen som utspelat sig. Men allt hon egentligen behövde veta var tydligt; Maksims blodiga käft och den livlösa vargen i vattnet. Hon skyndade sig fram till honom, andades ut högt och lättat.
       “Åh, min prins,” Even gav henne sin plats och genast fyllde hon tomrummet han lämnat efter sig. Hon gav Even en tacksam blick innan hon vände sitt fulla fokus på sonen. Mjukt hyschade hon honom och drog honom till sig ytterligare. Hon vaggade honom försiktigt i hennes famn. Hans ännu gängliga kropp kändes stel och spänd. Chockad, paralyserad.
       “Se så,” viskade hon mjukt i hans öra, “titta,” uppmanade hon med sin moderligaste ton, “titta vad vackert. Titta på vattnet, Maksim.” Mörkare strängar av det tjockare blodet skapade virvlar som långsamt dansade med vattnets stillhet. Varya kunde inte hålla leendet borta från sina läppar, så hon försökte dölja det i hans päls.
       “Jag är så stolt över dig.”

[Avslutat! Om någon vill flika in vid ett senare skede är det frittfram <3]