Nu rörde hon sig nedåt längs med sluttningarna, noga med att hålla sig undan de två reviren som låg i detta område. De rörliga tassarna anpassade sig utan problem till underlaget och den långa svansen hjälpte henne hålla balansen då hon tog sig nedåt längs de branta sidorna. Det enda sällskap hon hade var en och annan bergabock. Mötet med den gamle vännen hängde kvar inom henne som ett leende på de mörka läpparna medan hon rörde sig framåt. Det doftade varmt av höst och sand, och kanske var det bara inbillning men lite va blod. Hon stannade upp och sträckte på de långa benen, slöt ögonen och gäspade och satte sig sedan på en liten avsatts. Det var snart morgon och hon hade ännu inte sovit, det var dags att fylla på krafterna. Dessutom insåg hon själv hur dumt det var att klättra längs med okända bergssidor innan det ens var ljust ute. Så åter stannade hon upp i detta område för att beundra utsikten. Satt lugnt och andades in den ljumma nattluften, med sig förde den doften av varg. Leendet väcktes åter till liv men hon reste inte på sig. Ville någon möta henne fick de komma till henne, hon skulle vila. Svansen slöt sig om hennes kropp och hon slöt ögonen. Tillät sig meditera lite med sinnena ännu på helspänn.

[Sideri]

Den långbenta vrentiken vände sina röda ögon mot den gassande solen över huvudet. Det var en klar nackdel med att bo här - solen. Den var inte skonsam. Fast hon planerade inte att vara här särskilt länge till. Snart skulle hon vidare. Var det nu låg. 
Plötsligt höjde hon huvudet med ett ryck. Nosrn rörde sig för att bättre känna den lukt som kom seglande mot henne. Jo. Utan tvekan. 
   Hon hade egentligen annat att göra än att springa omkring och ödsla sin tid på idioter, föraktansvärda slamkrypare, men något drog henne ändock åt främlingens håll. Vem visste? Kanske det kunde bli intressant. Kanske det kunde bli ... roligt.

Ett litet leende klädde tikens läppar när hon stegade mot främlingen. Det var en stor varg, besynnerlig, med horn och långa pälstestar som hängde ner och tycktes tvinnade. Den satt med svansen runt sig och slutna ögon.
   "Det är en fin dag idag, inte sant?" frågade hon med len stämma.

Dansande energier närmade sig henne men hon satt kvar, främlingen gjorde ingen ansatts att anfalla henne och även om hon skulle det så skulle hon inte ha en chans. Vrenhonan talade och den bruna honan med de långa gyllene öronen öppnade ögonen och såg på främlingen för första gången.
"Jag vet inte om jag skulle kalla det dag än.."
Sade hon och tittade upp på himlen som ännu färgades av soluppgången.
"Men det är väldigt vackert här."
La hon till för att inte låta vresig. Hon var inte rädd för att uppröra någon annan, men hade lärt sig med åldern att det var onödigt att låta spydig och starta bråk när det inte behövdes. Att slåss hade inget egenvärde i sig själv, det hade hon lärt sig på glaciären.
Hon lät en stunds tystnad fylla tomrummet mellan de två tikarna, reste sedan på sig och vände sig emot den andre.
"Hälsad, namnet var Persephone"

Den rödögda honan betraktade den andre med ett sting av irritation. Vem var hon som trodde att hon kunde tala till henne på det sättet? Inte var väl det så man brukade tilltala främlingar. Inte där Sideri kom från i varje fall. 
Irritationen avtog en aning när honan tillade att det var vackert. Men det var bara som att stoppa ett svärd i en skida - närsomhelst kunde den dras upp och hugga.
   "Sideri", sa hon korthugget som svar på tikens hälsning. "Vad gör ni i Blodbergen? Det är en speciell plats, vacker, men förrädisk. De flesta är inte här utan ett syfte."
   Men var inte hon här utan ett syfte? Hon saknade mening. Kanske talade hon i lögner. Kanske lurade hon sig själv genom att formulera sina lögner så att hon själv trodde på dem.
   Kanske levde hon i en värld, ett nät, spunnet av osanningens tjocka väv.

Hon verkade ha retat upp honan en aning ändå, Persephone tog det med lugn. Hon mindes själv hur lätt hon blev uppjagad som ung, och vad hon dömde så var denna hona ganska ung - kanske hälften av Pers' ålder. Hon lät inte åldervärderandets synas på utsidan utan mötte bara honans blick med glädje i de egna ögonen.
"Jag skulle inte säga att jag saknar syfte.."
Började hon som lite fundersamt.
"Men att jag är just på den här platsen har jag ingen förklaring till.."
Hon ryckte lite på axlarna då hon sa det, armbanden på hennes vänstra ben skakade lite vid rörelsen.
"Jag har vandrat, från glaciären och längs med bergskedjorna enda hit. Det har tagit tid och min mening är att söka igenom mitt gamla hemland."
Hon var inte rädd för att dela med sig av uppgifter, visste att det inte fanns någon anledning till att vara det. Visst, om hon haft ett uppdrag som inte fick röjas hade hon inte suttit o pratat med första bästa främling om det, men att hålla en platonisk konversation med en något aggressiv främling om vad hon gjorde i landet var inget hon hade något emot. Hon återgick igen till att bedöma honan med blicken, diskret funderade hon på om honan skulle känna sig inträngd ifall hon frågade detsamma som motfråga. Någon som ifrågasätter andra med aggressivitet var ofta osäkrat på samma teman med sig själv, var det inte det hon fått lära sig?
Kanske tycktes det konstigt att hon kunde samlat på sig så mycket vishet från ett gäng vargar på glaciären, att hon kunde ha lärt sig så mycket om social integration på en av numooris folktommaste platser. Men det var givetvis äldre vargar med kunskap om landet som vandrat ut dig för att leva sina sista år med att lära de yngre. Hon må ha levt hela sitt vuxna liv utanför det här landet men samtidigt trodde hon inte att det fanns många som visste så mycket om det som hon gjorde. All information var givetvis inte färsk dock, något hon blivit medveten om bara kvällen innan. Och kanske var det också lite därför hon var ute på vandring genom landet. Devils höll inte till i öknen, de höll till i blodbergen. Hon bodde inte längre på glaciären, hon bodde i inlandet. Den nötbruna blicken glimmade då hon såg på den andre honan.
"Vandrar ni också?"

Sideri kunde inte annat än att nicka till svar på honans fråga. Hon vandrade, men vad hon sökte efter eller vart hon var på väg visste hon inte. Egentligen var det väl ologiskt att hon, som själv gick i världen utan det omtalade syftet, skulle se ner på andra i samma sits. Det var orättvist gjort. Men den långbenta, grå vrentiken hade inte mycket till övers för logik. Hennes sanning var måhända inget annat än hennes sanning, meningslös för andra än henne själv. I hennes vrickade, skadade hjärna fanns inget rätt eller fel. 
   "Jag letar", sa hon, för hon ville ogärna låta honan tro att hon själv saknade syfte. "Efter vad vet jag inte, om än jag letar med hjärta och själ."
   Men som med alla som letade skulle hennes letande vara till ända snart. Kanske skulle hon finna vad hon sökte, kanske skulle det enda hon fann vara att det inte fanns något att finna, men det var en sann förvissning för sökaren - det skulle komma ett slut.
   Hon lät den rödsprängda blicken svepa över Blodbergen, för att sedan återvända till tiken framför henne.
   "Nej, jag ska gå. Jag har annat för mig."
   Som att leta. Plötsligt hade hon känt en häftigt uppflammande sökarlusta, som hon var villig att bejaka på stört.
   Så därför rätade hon på sig, stötte fram ett militäriskt "Farväl" och vände den väldiga tiken ryggen.

[Ledsen för segt svar, men har ingen inspiration alls till Sideri. Avslutar därföf hennes rollspel så fort jag kan. Vill du tillägga något så kör på]