Amanita vandrade in i skogen med mjukt svepande steg över marken. Hennes tassar lämnade spår efter sig i det frost klädda gräset, men hennes steg såg så lätta ut att det blev nästan overkligt tydliga spår. Månen lös full och klar på himlen och kylan var nästan så där ovant bitande kall, men Amanita märkte knappt vid det för hon kände sig mer uppfriskad än vanligt. Hon hade åter igen återvänt från en lyckad jakt, denna gång vid Numoorislätten. Hon kände sig starkare än någonsin tidigare och självfallet var det också så. Hon levde allt oftare på vargblod, vilket gav hennes styrkor tillbaka. Att leva på djurblod hade gjort henne svag och ynklig jämfört med andra vampyrer, fortfarande starkare om man jämförde med de levande. Den nya styrkan spred starka känslor inom henne och hon älskade det. Det kändes nästan overkligt när hon tog sig tillbaka till Kaiwood efter att ha stannat i utkanten vid ett av hennes vanliga gömställen över dagen. Natten var åter här och hon vandrade fritt, utan något mål egentligen. Hon njöt bara av känslan och hon nöjt av varje minut i frihet. Den svarta skepnaden rörde sig graciöst fram över den frostklädda marken som vackert gnistrade, nästan som att det var tusentals av små kristaller under henne. Ett hjärtslag, starkt och kraftfullt hördes desto närmre revirets gräns hon kom, men hon var helt säker på att individen vandrade utanför gränsen och ganska långt där ifrån dessutom. Kunde hon ha turen att möta en trevligare individ än sist? Ja hon kunde trotts allt hoppas på det bästa. I en nästan övernaturlig hastighet närmade hon sig främlingen, som troligtvis var totalt ovetandes om hennes närvaro. Just nu.

Ända sedan Paimonias död hade mardrömmarna återigen ökat. Han såg hur hans familj förvandlades till de odöda runt omkring honom. Och det fanns ingenting han kunde göra åt saken.
    "Nej... nej, nej nej!" desperat såg han sig omkring.
Corson... Naphula... De var inte längre sig själva. Gurglande ljud bakom honom fick honom att hastigt vända sig om. Vad som i drömmen var en glänta var i verkligheten lyan han tidigare delat med Abizou.

Ett gnäll av smärta lämnade honom när han våldsamt slog nosen i lyans vägg. Ögonen tårades och han svor tyst. Med mardrömmen fortfarande färskt i minnet sträckte han på sig innan han lämnade lyan. Marken glittrade i det månljus som nådde ner. Abraxas drog ett djupt andetag. Ett moln lämnade hans mun då han andades ut. Sedan satte han tassarna i rörelse, utan något speciellt mål. Han behövde bara få röra på sig. Rensa tankarna.
Tassarna placerades planlöst den ena framför den andra. Han hade ingen uppfattning om var han befann sig, eller hur länge han hade gått. Inte för att det var något problem. Skogen var hans hem. Han kände till varje vrå av den nu.

Hans tankar cirkulerade runt utan att komma någonstans.
    "Varför...?" frågade han igen.
Om frågan var riktad till sig själv, till gudarna eller ingen speciell visste han inte ens själv. Det fanns så mycket frågor han aldrig fick svar på. Varför just hans familj? Varför hade Paimonia blivit en av dem? Varför kunde han inte förhindrat det? Han hade känt en konstant oro för henne sedan Abizou dog. Det hade blivit en så bekant känsla. Men han hade aldrig kunnat sätta ord på vad det var som var fel. Nu när hon var borta var det även om att hon saknades i hans medvetande. Som om ett tomt utrymme tagit hennes plats. Han kunde känna någon typ av mental koppling till familjen, men den till Abizou och Paimonia hade helt och hållet försvunnit. Det kändes tomt.
En rörelse i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet. Han saktade in och vred på huvudet. Den svarta vargen som närmade sig fick honom att stanna upp helt. Visst hade han varit upptagen med sina tanker, och visste hade han slagit i nosen tidigare, men det innebar inte att hans plötsligt skulle ha förlorat sitt luktsinne. Det enda han kunde känna då den mörka närmade sig med onaturligt svävande steg var en vag doft av blod. Ögonen smalnade av något.
    "Vem är du?"
Han hade sina misstankar, men kunde inte vara säker förrän främlingen bekräftade dem.

Främlingen bar en slags ostabil aura, som om något satt honom ur balans på riktigt. Hon var nyfiken, blicken var riktad mot sitt mål och hon svepte fram. Det tog inte jätte långtid innan han skymtade hennes rörelser i ögonvrån och hon log svagt, inbjudande och alldeles charmigt sådär. På något sätt sådär förföriskt som bara en vampyr kunde utan att riktigt behöva anstränga sig. Hon använde ofta förmågan till att försöka få ett mer inbjudande möte. Det hade trotts allt fungerat på de flesta som hon använt det på. Hanen talade dock med misstänksamhet i rösten och hon valde att ignorera det och såg fortsatt vänlig ut. 
- Nita, vem har jag nöjet att tala med då?
Sa hon och svepte sig fram emot honom tills avståndet bara var någon meter emellan dem. Hon såg på honom och han var åter igen en som såg ut att vara i jämn ålder med henne, eller tja så gammal som hon varit när hon dog. Han var även lite mindre och hon misstänkte ganska starkt att han var släkt med de andra. De hade liknande mönster, färger och attityd samt var i liknande ålder. Syskonskaran bitter mer eller mindre. Hon hoppades där emot att han var lite mer lätt förförd än de andra. Så hon faktiskt kunde få ut något av mötet med dem. Tiken hon mött hade mer eller mindre satt sig helt på tvären. Corson hade varit trevligare till en början i alla fall, tills den där Kogan dykt upp. Tråkmånsar helt enkelt. 
- Vad gör du en natt som denna? 

Så hon var den han trodde. Nattvandraren som Corson berättat att Shiva uttryckt det. Fina ord skulle inte förändra vad hon var. Eller den fara flockledaren satte flocken i när han tillät henne vandra deras skog som hon behagade.
    "Anade det." svarade han.
Det skulle även förklara varför han kunde känna doften av vargblod från henne.
    "Jag är Abraxas. Och på promenad."
Han studerade henne. Slank med skinande päls. Olikfärgade ögon. Abraxas kunde inte förneka att det fanns en onaturlig lockelse hos henne. En han inte tänkte falla för. Han visste vad hon var. Det var hans första möte med en vampyr, men han hade hört tillräckligt om dem från flocken för att förstå att de inte var någonting man ville ha omkring sig.
    "Vad gör du i vår skog?"
Det fanns inget hotfullt eller aggressivt i hans röst. Endast en neutral trötthet. Och egentligen var det kanske inte just vad hon gjorde där han undrade över, utan snarare varför Shiva tillät henne att vara här.

Orden som lämnade hanen fick hennes ögon att gnistra till, av både nyfikenhet och intresse. Nåja, det var egentligen inte konstigt att ordet om henne hade vandrat flockmedlemmarna emellan. Det hade hon förståelse för. Hanen verkade mer neutralt inställd till hennes närvaro, men såg fortfarande misstänksam ut och eftersom han redan förstod och visste vad hon var behövde hon inte lägga till sin förföriska charm längre. Inte mer än vad hon redan utstrålade naturligt såklart. Abraxas. På promenad, mitt i natten. Ja varför inte. Hon funderade över hur hon skulle formulera sig i nästa fråga utan att det skulle låta varken hotfullt eller nedvärderande.
- Jag bor här, för tillfället. Ni är bror till Corson eller hur?
Sa hon och var noga med att betona de sista orden. Hon hade trotts allt bott tidigare i Kaiwood, men då hade inte Abraxas fått liv ännu och hans mor hade troligtvis inte varit speciellt gammal själv. Kaiwood var en bra plats för att gömma sig på och hon kunde enkelt välja om hon skulle integrera med de som levde här eller inte. Hon hade aktivt själv valt att möta medlemmarna ur TBB här och nu, men hon kunde lika gärna välja att leva här utan att de hade någon som helst aning om det. 
- Kaiwood är en fantastik plats. Som gynnar mig på många punkter. 

Bor här? Sen när? Hur länge hade Shiva tillåtit henne befinna sig i området? Hur länge hade han utsatt dem för fara? Och hur länge var tillfälligt? Frågorna snurrade i hans huvud. Bestämt knuffade han undan dem och nickade istället bekräftande åt hennes... påstående var det enda han kunde kalla det. För en fråga var det inte.
    "Ja, Corson är min bror."
Hennes kommande ord fick hans ögon att återigen smalna av. Skogen gynnade henne?
    "Gynnar? Vad har Kaiwood andra ställen inte har?"
Vad tänkte Shiva med? Tänkte han alls?

Hon var alldeles stilla, ögonen och blicken fästa vid hanens röda. Hon blinkade inte, andades inte. Varför skulle hon anstränga sig för att försöka lura någon som redan vet? Det var trotts allt onödigt, i Shivas sällskap gjorde hon det endast för att det skulle vara bekvämt. Helt ärligt struntade hon i om Abraxas fann hennes närvaro obehaglig. Hon log svagt då frågan kom, att det gynnade henne var självklart för henne men såklart inte förståligt för dem.
- Jag tränar en egenskap hos mig själv just nu och Kaiwood har det perfekta läget för det..
Svarade hon med djup röst, ärlig och övertygande. Hon var nöjd med formuleringen och hon hoppades att det skulle räcka som svar på hans fråga. Det var inte som att man brukar tala ut om alla detaljer i ens liv för en främling bara för att denne ber om det. Det vore som att förklara sina krigsplaner för fienden innan man genomför dem, korrkat med andra ord. 
- Ni behöver inte oroa er, jag är inget hot mot er flock..

En egenskap? Vad var det för egenskap hon behövde öva på just i Kaiwood?  Vad hade Kaiwood som ingen annan plats hade? Utöver flocken kunde han inte komma på någonting annat.
    "Det är väldigt lätt att påstå."
Att utge sig för att vara någonting annat än det man egentligen är var simpelt. Det kunde vem som helst göra. Och det var inte heller svårt att låta trovärdig medan man ljög någon rätt upp i ansiktet.
    "Oavsett vad det är för egenskap du tränar på kan du göra det någon annanstans ." blicken hårdnade. "Vi har haft nog med odöda i den här skogen."

- Fast varför skulle jag ljuga? Vad skulle jag vinna på det? 
Hennes tonfall hårdnade en aning och de lysande ögonen gnistrade till en aning. Hon var allt för trött på att inte bli betrodd, vad hade hon gjort för att förtjäna det?. Haha ord fick hennes dock att förstå det hela en aning bättre. De var skadade sedan zombiesarna vandrat och hon misstänkte att den bruna honan hade hunnit gå över till de dödas sida sedan Nita träffat på henne. 
- Ni väljer själva. Antingen kan vi vandra sida vid sida eller så gör ni mig till en fiende av er själva.. 
Hennes ord började bli till gränsen av giftiga. Det var absurt av dem. Hon var en av de mest lojala och hedersvärda vargar som någonsin vandrat här, det var egenskaper hon värderade så högt och det var egenskaper hon kämpade för att behålla. Nita hade varit allt för godtrogen när det gällde flocken, hon hade trott att det skulle vara en enkel match, men de var bokstavligttalat en bunt inskränkta varelser som bara hatade på resten av världen. Vad det verkade som. Hon hade aldrig haft fiender på detta viset tidigare, Tramptass räknades väl knappt. Hon hade aldrig jagat specifika individer och nu undvek hon bokstavligen en hel flock, bara för hans skull. Och de skulle troligtvis aldrig ge henne något tillbaka för det. Ögonen smalnade av en aning när de sista orden lämnade hennes mörka läppar.
- Förhoppningsvis är ni inte så trånsinta att ni väljer den vägen..

Han uppskattade inte den mörkas tonfall alls. Hur kunde hon tro att hon hade någonting att säga till om när hon var den som inkräktade på deras mark?
    "Jadu... varför ljuger någon någonsin?"
Hon kunde ha allting att vinna på att ljuga för honom. Och han tänkte inte lita på en blodsugares ord bara sådär. Det om något skulle leda till en allt för tidig död.
    "Jag ser ingen anledning till varför jag skulle vilja vandra med en vampyr."
Att leva sida vid sida med henne innebar att de tillät henne komma nära. Och han ansåg att hon kommit nära nog som det var. Abraxas kunde inte svara för de andra i flocken, men han tänkte inte sluta sitt liv som ett bytesdjur.

- Mycket bra fråga. Jag är däremot värdelös på att ljuga, död som levande. 
Svarade hon bara med ett lättsamt skratt som följd och ett svagt leende. Det var obegripligt dock, att vissa vargar gick runt och levde i lögner. Hur orkade dem hålla reda på allt? Nita hade många gånger valt att undvika sanningen, men det var ytterst få gånger hon faktiskt ljugit någon rakt upp i ansiktet. Hon såg ingen heder i det och valde att inte leva så, även fast hon enkelt skulle kunna göra det. Vargen verkade en aningen bitter, kanske borde han leva lite mer. Ta vara på sin tid, den kunde enkelt tas ifrån honom. 
- Jag ska inte tvinga dig. 
Sa hon bara och flinade lite svagt retsamt emot honom i hopp om att lätta upp stämningen. Hon såg honom nämligen inte som ett hopplöst fall. Det fanns något hos honom som hon gillade, vad kunde hon inte riktigt räkna ut. 
- Jag får nog min chans att bevisa mitt värde för er, någon dag. Om jag fortfarande bor kvar vill säga. 
Svarade hon bara med mystik i sitt uttryck. De visste troligtvis väldigt lite om de levande döda överhuvudtaget och om de fick en bild av vad de var för något genom Amanita så var den väldigt olik den verkliga bilden av dem. Amanita var så långt ifrån dem andra man bara kunde komma. Skulle någon av de andra vandra in i Kaiwood för att jaga så skulle inte mycket hindra dem. De skonade inte vargar på samma sätt som hon gjorde. De skulle bara veta. 
- Har du vandrat utanför skogen Abraxas? Sett världen?

Hennes ord ljöd fint i öronen, men han var inte övertygad. Han lät inte leendet på hennes läppar lura honom. Framför allt inte när hon så gott som hotat honom och flocken för bara en kort stund sedan. Vad han inte kunde sätta tassen på var vad det var hon var ute efter. Vad det var hon egentligen sökte i just Kaiwood. Ett vagt hummande lämnade honom.
    "Kanske." han ryckte på axlarna. "Kanske inte."
Bevisa sitt värde. Genom handling troligtvis. Abraxas förstod vad hon menade. Ord kunde man förgylla och förvränga. Handlingar var mer trovärdiga. Men han visste inte om han ville låta henne bevisa sitt värde för flocken genom handling. Det fanns ingen garanti att det inte skulle försätta dem i fara.
Ett något förbryllat uttryck spred sig över hans anlete.
    "Självklart." svarade han på hennes fråga.
Han hade sett världen. Kanske inte hela, men han hade sett den. Och han hade gjort det tillsammans med Abizou.

Det var sant, kanske skulle hon aldrig få en chans att bevisa något för dem. Ville hon verkligen det? Hon visste inte säkert. Det hon fokuserade mest på var att träna, kämpa mot hennes egen natur. Monstret lurade ständigt där innanför och blodtörsten var stark, men inte okontrollerbar. Inte längre. Gav man tassen tog den benet, att alltid vara på sin vakt och att alltid vara redo var egentligen ganska krävande. Psykiskt förstås, men hon gjorde vad som krävdes av henne för att stå fast vid sina principer. 
- Vad har du sett, som är speciellt nog att du aldrig kommer glömma?
Sa hon och log snett, kanske fanns det något på hans resa som varit speciellt. Hon ville veta om han hade något av en själ där inne, eller om han var lika kall och hjärtlös som så många andra. Hon hade också svårt för att hålla tillbaka sin naturligt bubblande nyfikenhet. Den hade alltid funnits där och hon drog själv slutsatsen att det var för att hon dog vid en tidpunkt i livet där nyfikenheten hade drivit henne mot de mål hon tidigare haft. Att det hade varit en stark känsla vid tidpunkten. Många andra känslor förblev bortglömda. Ilska hade varit övervägande hela hennes start som vampyr, men den hade minskat för varje år som gått. 
- Vad har du för krafter?

Hon ställde många frågor. Och vissa av dem kom allt för nära för att han skulle vara bekväm med att svara på dem.
    "Ingenting du behöver veta."
Han hade sett en helt annan sida av Abizou. Sett henne i ett nytt ljus. Sett elden som brann inom henne. Det var någonting han aldrig någonsin skulle kunna glömma även om han försökte. Men han tänkte inte dela med sig av det till en främmande varelse. Framför allt inte när denna främmande varelse samtidigt råkade vara en vampyr.
Nitas frågor blev mer och mer personliga. Vad var hon egentligen ute efter? Han hade svårt att avgöra det. Det kunde vara precis vad som helst.
    "Du ställer väldigt mycket frågor du inte behöver veta svaret på." konstaterade han kort.
Det fanns, till hans vetskap, endast en anledning till varför någon skulle vilja veta någon annans krafter. Förberedelse. Planering. Oavsett vad hennes baktanke med frågan var tänkte han inte ge ut den informationen bara sådär. Det vore ingenting annat än korkat.

- äsch, finns det något du kan prata om utan att nojja? 
Sa hon sedan med retsam ton och svepte lätt med svansen bakom henne, ett av de få kattbeteenden som hon faktiskt ärvt från fadern. De var överlag ganska lika, förutom att han varit större och konstigt nog liknade Shiva hennes far ganska mycket. De hade rett ut det redan första mötet, då Nita misstänkt honom för att vara någon annan. 
- behöver? Ska det alltid finnas en anledning menar du? Jag är bara nyfiken förstår du. Jag kan berätta mina, eldens krafter var mina. Som min mor. 
Hon menade på att om Amanita delade med sig så kanske de skulle göra detsamma, men de funkade inte alltid så. Tyvärr. Fast om han fortsatte vara så tråkig kunde hon likagärna gå här ifrån, det fanns annat hon kunde göra när natten ändå var här. Slösade hon sin tid på honom?

Ena örat klippte till.
    "Jadå. Ämnena sjunker dock drastiskt när man pratar med..." en förvuxen mygga. "...en vampyr."
Det ryckte lite i ena mungipan. Hon hade nog inte uppskattat om han kallat henne förvuxen mygga högt, men han hade tyckt han var fyndig i alla fall. Dessutom var det inte heller speciellt långt ifrån sanningen.
    "Jag är bara nyfiken förstår du."
Nyfiken var det ja. Det fanns ingenting fel med att vara nyfiken, han hade själv varit det när han var yngre. Och han var det fortfarande till viss del. Men han hade också tidigt lärt sig att bara för att man är nyfiken innebär det inte att man kommer få ett svar.
    "Tydligen inte." svarade han med en axelryckning.
Dessutom hade hon inte gett honom mycket information om sig själv. Bara vilken kraft hon hade haft en gång i tiden. Men han bestämde sig för att ge henne det hon ville ha.
    "Telepati är min kraft."

Det nöjda flinet retade honom. Han visste inte av vilken orsak det hade tagit leendets plats, men oavsett anledning retade det honom. Vem var hon att tro att hon var något, vampyr eller inte?
    "Ja, det har definitivt sina fördelar." han flinade lätt. "Men varför vi inte kan läsa vampyrers tankar vet jag inte."
Kanske saknade de sinnen. Eller hjärna att läsa av. Det kunde också bero på att de i grund och botten inte var levande varelser. Inte på samma sätt som han själv i alla fall.
Ögonbrynen höjdes då hon nämnde moderns vänskap med BloodBlossom.
    "Åhå?" svarade han med måttligt intresserad röst.
Vem som helst kunde påstå att deras förälder varit nära vän med vem som helst. Precis som att han själv skulle kunna påstå att han var nära vän med Hielo.
    "Vem var hon?"
Han kanske inte trodde på henne helt och hållet, men han kunde inte förneka att nyfikenheten grodde i honom. Hennes nästa fråga fick honom att återigen höja på ögonbrynen.
    "Vad jag vet om...? Jag vet att de är blodsugare, rädda för solen och att man inte bör lita på dem."
Det var åtminstone i grova drag det han lärt sig under sin uppväxt.

Hans ord fick henne att fundera över saken själv. Hon visste faktiskt inte heller den verkliga anledningen, bara att det var så. Det störde många och hade framförallt stört Tramptass en gång i tiden. Gud vad länge sen det kändes! Levde han ens fortfarande? Amanita kände en viss hjälplöshet över att hon inte tycktes kunde hålla koll på tiden. Hon var alldeles för lite bland de levande. Det var på tiden att hon ändrat på det. 
- Helt ärligt, vet jag inte själv varför det är så. Troligtvis för att jag redan är död.
Sa hon bara och ryckte en aning på axlarna och flinet gick till ett mjukt leende igen när han frågade om hennes mor. Den stora krigaren som hon saknade så mycket. Hon önskade att hon hade fått säga hejdå, men istället fick hon vandra i skuggan av moderns storhet. Fast hon unnade henne det, det var hon värd. 
- Ascar av Devils. 
Svarade hon med lugn röst. Hon undrade hur uppdaterade de egentligen var i historien. Modern måste dött långt innan denna ens fötts. Ascar hade levt i en tid då krig härjade vilt i landet och hon hade varit ung när hon utkämpat sin första strid emot Qu. Bland stora namn som Weed, Kyoko, Nevada, Laulu, Dolor, Mivria. Ja och där ibland även en del vargar från TBB. 
- Väldigt ytligt alltså. 

Ett kort, hummande läte lämnade honom. Ett konstaterande på det hon sade. Men denna Ascar var så gott som främmande för honom.
Abraxas skakade på huvudet och ryckte axlarna.
    "Kan inte säga att jag vet så mycket mer om henne mer än att hon var med i Devils."
Han hade väl hört kort om att hon var en krigare i flocken från öknen, och en god sådan. Men huruvida de stämde eller inte kunde han inte avgöra. Nita verkade däremot väldigt förtjust i sin mor av leendet på hennes läppar att döma.
    "Mycket möjligt." han ryckte återigen på axlarna.
Det var omöjligt att han visste allting om vampyrer, men han ansåg sig ha tillräckligt mycket kunskap om dem som det var.

- Jag förstår, tiden går ruskigt fort när man har oändligt av den.
Sa hon fundersamt och såg ut att sjunka djupt in i sina tankar under en stund. Kyla låg över hennes ansikte och hon varken blinkade eller andades under denna stund, som hon så normalt sett annars gör av ren reflex. Det var en vana att alltid göra det, för att på något sätt smälta in bland de dödliga. 
- Jag försökte länge att leva på djurblod, det går till viss del. Men man blir svag och tillslut går man in i någon slags dvala. 
Hon svamlade mest, för att ha något att tala om. Men det hade egentligen ett syfte, även fast han säkert aldrig skulle förstå henne eller tro henne för den delen. Hon tränade för att slippa ta liv. 
- Är du likt många andra i er flock? Utan respekt för livet? Tar du liv som du finner oviktiga?
Sa hon sedan som en fråga. Hon ville veta om han var en mördare, om hans moral låg lägre än hennes och ändå kunde han stå här och döma henne. Och andra sidan förstod hon ändå varför, vampyrer var väl inte direkt kända för att vara gosedjur direkt. Fast att dra alla över en kant var väl ändå taskigt? Amanita såg sig aldrig som en del av dem. Hon var sin egen individ och hon hade kämpat varje minut av sin existens som vampyr för att motsträva det som andra trodde att hon var. En mördare.

Han studerade henne då hon tystnade. Hennes fundersamma uttryck fick honom att undra vad för tankar som passerade innanför hennes pannben. Orden som lämnade henne sedan fick öronen att klippa till. Abraxas hade inte tvekat på att bloddoften han kände hos henne var från en varg, och hennes ord bekräftade det hela. Försökte.
    "Som att leva på växter, antar jag... Tillräckligt, men inte speciellt givande."
Han hade själv aldrig behövt leva på växter och bär, men han kunde inte tänka sig att det skulle ge lika mycket om en nyss fälld hjort.
Ännu en gång höjde han på ögonbrynen.
    "Självklart har jag respekt för livet." det gömde sig en förolämpad underton i rösten. "Och hade jag tagit allt liv jag fann oviktigt hade min mor sett till att jag inte stod här idag."
Han hade sett Abizous liv som oviktigt. Det hade varit helt värdelöst under en så lång tid under hans uppväxt. Det fanns fler flockmedlemmars liv han fann oviktigt, men han tänkte inte hjärtlöst döda dem för den sakens skull.
    "De liv jag har tagit har inte varit i onödan."
De hade fått ge sina liv för antingen träningens skull eller för att det var hans uppgift. Men det var inte någons död som hade varit i onödan.
    "Och för att svara på din första fråga: jag antar att jag är lik många andra i min flock. Det är oundvikligt när man växer upp med dem."
Han hade blivit influerad av många olika vargar. Hans mor mest av alla.

Amanita fnissade till när hon hörde hans liknelse, ja fast det stämde trotts allt ganska bra. Hon nickade bekräftande. Det han sa lät vettigt till viss del, att han haft en sträng uppfostran gick inte att ta miste på. Han var hård i sina uttryck, väl strukturerad och han var smart nog att inte reta upp henne i onödan, samtidigt som han inte ville visa sig undergiven. Det var självfallet att han växt upp i krigarflocken. Hon ogillade dock de ord han nämnde. 
- Så det har varit sårade, gamla, sjuka? Jag förstår inte hur man kan själv utnämna sig att ha rätt till att ta någon annans liv? Bara för att man kan. 
Hon skulle aldrig förstå sig på vargar. De lekte med liven sina som om de inte var värda något. Amanita hade själv aldrig tagit ett liv under sin livstid. Som död där emot kunde hon inte räkna dem, men det var något hon länge kämpat med att ändra på. Blodtörsten gjorde sig sällan hörd längre och många hade hon lyckats rädda den senaste tiden. En seger i sig, för henne. Hon skrattade lite ursäktande, för att inte behålla allt för stort allvar i samtalet. 
- Ta det inte fel, jag är inte bättre själv. Där emot tog jag inget liv under min livstid. Och jag var säkert inte äldre än vad du är idag. 
Sa hon förklarande för honom. Hon har aldrig sett sig som svag bara för att hon valde att skona livet på dem som kommit i hennes väg. För även dem hade haft vargar som passerat de velat jaga iväg, vilket de gjort och utan att mörda. 
- Jag valde inte det här och jag har under väldigt lång tid kämpat emot blodtörsten till den grad att jag nästan gick i dvala, för att sedan tränat mig själv till att överleva utan att döda. Och du ungvarg kommer här och säger att liven inte tagits i onödan?
Sa hon och skrattade igen. De gjorde henne galen ibland. Det var så komiskt och patetiskt ibland. Att hon valde att integrera med dessa varelser var konstigt. De var ruskigt vad de lekte med något som de borde hålla kärt. Hon ruskade på huvudet.  
- Jag har nog hållit mig undan alldeles för länge. Jag förstår mig inte på vargar längre. 

Blicken blev med ens skeptisk. Om det var vid de sjuka, sårade och gamla hon drog gränsen för när det var okej att ta någons liv var hon inget annat än naiv. Det fanns andra fall där ett liv inte hade någon betydelse. När någon annans blod var värt att spilla.
    "Vad är det som säger att det är rätt att döda någon bara för att den är sjuk, gammal eller skadad?"
Om hon var så rädd om andras liv som hon påstod, vad var det som sa att deras liv hade nått sitt slut då de uppfyllt de kraven? Hennes skratt fick hans öron att klippa till. Abraxas drog lite trött på mungiporna. Liven han tagit hade inte varit i onödan. Inte för honom.
    "Bara för att du inte tog ett liv när du levde innebär det inte att du på något vis skulle ha bättre moral än någon annan här. Vad du varit en gång i tiden spelar ingen roll. Det är vad du är nu som är det viktiga." hon sade att hon inte var bättre än honom, men det var inte vad hon hade menat. "Så vem är du att döma mig när liven du tagit är oändligt många fler. När du dödat senast inatt."
Ögonen hårdnade allt eftersom han talade. När han sedan tystnade var de lika kalla som is.

- I den grad att det endast är lidande kvar, om de ber en. Kan jag tycka det är okej.
Mumlade hon, det var en tanke som for förbi, till och från. Hon hade blivit ombedd det tidigare. Att ta någons liv. Att byta ut det mot ett oändligt sådant. Dömd att leva i mörker. Hans nästa ord fick hennes ögon att gnistra av ilska. Om hon inte hade rätt att döma honom vad hade han då? Som inte visste ett skit om vad hon hade gjort och inte gjort. En mullrande morrning steg gradvis allt högre ur hennes strupe och med hotfulla steg reste hon sig för att ute sluta den sista metern emellan dem. Hon kunde känna hans andedräkt emot hennes ansikte när hon sänkte huvudet i hans höjd. Tänderna blottades sakta för att avslöja de långa huggtänderna allra först. Han kunde vara så kall som han ville vara, men det skulle inte hjälpa honom. 
- Du ska inte tala om saker du inte har en aning om Abraxas.
Hennes ord var giftiga och den mörka tungan pressades ut mellan tänderna för att fukta nosen. Hon avskydde när de trodde sig veta något, något om henne. Och ändå hade de aldrig träffat en tidigare. Hur kunde de döma så fort. 
- Det är många månvarv som passerat sedan jag tog ett liv sist. Så döm mig inte innan du vet sanningen.
Hennes ord var hårda, men morrningen dog ut i samband med de sista orden. Hetlevrad som få hade hon alltid haft svårt att kontrollera sitt humör och det hade också gjort det svårare för henne att kontrollera sin blodtörst. Elden hade varit ett passande attribut för henne, men också livsfarligt. Det hade tagit tid att komma dit hon tagit sig idag och hon tänkte inte låta den här varelsen ta det ifrån henne. Hon höjde huvudet igen, såg ner på honom. 
- Nåja, moral hit och dit. Ni lever efter eran och jag kämpar för att hålla mig till min.