Vad Keisuke hade förstått så var det riktig träning som gällde här snart. Ingen mer syskonlek, de hade väl inte tid för det, de andra. Keisuke hade aldrig varit bra på det där med lek. Det hade ofta slutat med att han bad om ursäkt på mammas befallning. Befallning och befallning. Hon hade bett honom be om ursäkt när han skadat sina syskon i lek. På tal om mamma. Hon hade varit borta mycket länge och ingen tycktes ha ordentliga svar på hans frågor. Keisuke hade blivit tilldelad mentorer och han tyckte att det var dags att ta tag i det där med träningen. För det var väl mentorer som skötte sådant? Abraxas. Abraxas, Abraxas, Abraxas... Han visste hur hanen såg ut, men han kunde inte se honom någonstans. Så Keisuke vandrade med en enkel plan i huvudet, på jakt efter en av mentorerna. Till slut, till slut så fick Keisuke syn på en känd skepnad. Den som var måltavlan till och med.
  "Du är min mentor, eller hur?" frågade han obrytt och bröstade upp sig lite för att inte se pytteliten ut. "Jag skulle leta efter dig. Men jag undrar om du har sett ... Akuma ... nyligen."
  Han var onekligen nyfiken. Det kändes fruktansvärt ovant att säga hennes verkliga namn. Mamma. Det var dock värt ett försök. Keisuke ville gå till bottnen med det här. Han ville ha tillbaka sin mamma. Kanske visste den där Abraxas något. Det kanske var en sådan där vuxengrej. De hade kontakt, alla vuxna. Även om Abraxas kanske inte såg helt vuxen-vuxen ut så var det definitivt värt det där försöket. Han kunde ha någon information. Keisuke insåg att han inte börjat med att säga hej ens.
  "Hej... Abraxas", sade han sist, såklart i fel ordning.

Han kunde helt ärligt säga att han inte nödvändigtvis såg fram emot att behöva vara mentor åt en av de nya valparna. Tacka gudarna att de var två om varje valp åtminstone.

Abraxas rullade över på andra sidan innan han slött ställde sig upp. Överkroppen sänktes då han sträckte ut musklerna och ett litet pip lämnade honom då han avslutade sin gäspning. Han smackade med tungan och såg sig omkring. Det var nästan så han kände sig uttråkad.
    Valpens doft nådde honom innan han kom inom synhåll. Med en trött suck satte han tassarna i rörelse. Han hade fått för sig att det var Kogan som skulle ta honom idag, men han verkade ha missförstått. Det var kanske lika bra: han hade ändå ingenting att göra för tillfället.

Den röda blicken föll snart på den svart-röda individen som rörde sig mot honom.
    "Du är min mentor, eller hur?"
Han bet tillbaka ett flin då den lille bröstade upp sig. Med en neutral mask lyssnade han på vad valpen hade att säga. Han frågade om sin mor. Den äldre hannen kunde höra hur ovant Akumas namn låg i hans mun. Om sanningen skulle fram hade Abraxas inte en aning om var hon befann sig. Han hade inte tänkt på det förrän han fick frågan, men han hade inte sett henne på länge heller.
    "Vanligtvis brukar man börja med att hälsa." Det neutrala masken hotade med att spricka "Prova den ordningen nästa gång."
Rösten var det enda som bröt hans illusion av neutralitet. I tystnad förbannade han den roade ton som smugit sig in i samtalet.
    "Vad gäller din mor," han bestämde sig för att byta ämne, "så har jag inte sett henne. Men du är å andra sidan inte här för att fråga om henne, korrekt?"

Keisuke ville säga så mycket. Saker han sagt till Mirai men som han inte riktigt vågade sig på att säga till andra inom det som var Keisukes nya familj. Egentligen var bara Arashi och Mirai familj. Det kändes bäst att tänka så. De var de enda som kände honom någorlunda. Just nu kanske det bara var Mirai som riktigt kände Kei. Om någon. Knappt hon, kanske. Keisukes röda ögon sneglade mot mentorns. Det första han faktiskt noterat med Abraxas var just de där ögonen. Kei kunde inte säga att han kände någon samhörighet för det. Abraxas öppnade munnen för att tala. Istället för att svara på något Keisuke frågat, vilket Keisuke egentligen var helt OK med, så uppmanade han sin lärling att börja i rätt ordning i fortsättningen.
  "Mmm hej", sade Keisuke igen, tyst och lite buttert.
  Sedan kom han på att han var liten. Hans jobb var att respektera den som stod inför honom just nu. Så hans ansiktsdrag mjuknade lite. Han var inte säker på vad hans ansikte speglat för känslor innan, förhoppningsvis inget annat än likgiltighet, nonchalans eller snudd på kaxighet. Man kunde ju alltid hoppas, troligen var hans mask för genomskinlig för att övertyga någon alls. Abraxas fortsatte. Han hade inte sett mor. Typiskt... Genom Keisukes blick svepte hopplöshetens skugga snabbt förbi, tills den var borta igen, och Keis uppmärksamhet återvände till mentorn. Han var inte där för att prata om mor, det var sant. 
  "Mm", bekräftade Keisuke motvilligt. "Jag vill inte vara jag. Jag vill bli bättre."
  Keisuke mindes det Mirai sagt. Keisuke visste att eld var farligt, det var bra - men Mirai hade fått lära sig att man inte använde sina krafter i strid. Bara som sista utväg. Keisuke hade inte riktigt fått kläm på det där med strid, tekniker och dylikt. 
  "Men jag behöver...", sade Keisuke och pausade.
  Skulle han säga det? Hade han råd att säga såhär? Jo då, han hade inte direkt något rykte. I alla fall inget bra, eller coolt rykte. 
  "Lite hjälp", avslutade han.
  Hans klor hade grävt sig ner i marken lite utan att han hade märkt något. Något kom ikapp med honom. Han kände sig plötsligt nervös.

Motvillighet och missnöje klädde valpens ansikte. Abraxas stod tyst och noterade förändringarna i Keisukes kroppsspråk och röstläge. Lyssnade. Väntade tålmodigt ut honom till alla orden han ville säga hade blivit sagda. Det var uppenbart för honom att den yngre fann det jobbigt att be om hjälp. Han kunde känna igen det.
    "Du är den du är. Det är omöjligt för dig att bli någon annan." Han tystnade kort och tyckte sig se besvikelse i det röda ögonparet som såg på honom. "Däremot kan jag hjälpa dig att bli en bättre och starkare du."
Till hans vetskap hade inte ens Abizou önskat att hon var någon annan. Visst hade hon önskat att hon inte varit sjuk, det hade han också gjort ju närmare de kom varandra, men hon hade aldrig velat vara någon annan än sig själv. Och med den viljestyrkan hon hade kunde han förstå det: han hade aldrig sett någon annan brinna starkare än henne.

Han passerade valpen och knyckte på huvudet för att få honom att följa efter.
    "Planen är följande: jag ska ta reda på hur mycket du kan och sen bygger vi på det." Abraxas såg inte på den yngre då han talade. "Och som jag förstod det har du visat tecken på eldkrafter, så jag vill se hur god kontroll du har över dem också."
Tassarna styrde mot träningsområdet. Det första han ville kolla var valpens fysiska styrka.

Han var den han var. Så sade Abraxas. Han kunde inte bli någon annan. Keisuke nickade, och försökte se så säker som möjligt ut. Visa att han förstod. Det lät rimligt. Keisuke var inte helt säker på vad som var han dock, men han ville ta reda på det så småningom. Bättre och starkare, i sig själv, det kunde han dock bli. Det sade i alla fall hans ena mentor, så det var säkert sant. Kei insåg att han skulle behöva sätta sin stolthet åt sidan mycket mer i framtiden genom att be om hjälp massor av gånger. För att bli bättre. Så hans ögonbryn ryckte lite. Han var inte tillräckligt synkad med sin kropp för att veta exakt vad detta betydde, men det kändes inte riktigt bra. Keisuke antog att det var mycket som inte skulle kännas bra.
  "Okej... bra", svarade han slutligen åt att Abraxas kunde hjälpa honom att nå annan styrka. 
  Det var kanske inte så bra att han svarade så segt men han hade behövt viss betänketid. Ändå var hans yttrande inte särskilt imponerande. Han var tacksam, men han väntade lite med att uttrycka det. Keisukes blick vilade nästan hela tiden bara på Abraxas bog, och pilade upp till dennes huvud när mentorn knyckte lite på nacken. Visade att Kei skulle följa med. Keisuke tog ett skutt framåt för att inte hamna på efterkälken. Han gick i rask takt efter sin mentor med lyhört spetsade öron. Han sade ingenting. Vanligen pratade Keisuke på, i alla fall med systrarna. Abraxas började tala igen. Han ville ta reda på hur mycket Keisuke kunde och valpen kröp ihop lite av skam där han gick. Han rätade snabbt på sig för att minimera chansen att Abraxas lade märke till det. Han skämdes över att han inte var lika bra på allt som Mirai tycktes vara. Abraxas fortsatte. Eldkrafter. Kontroll. Keisuke nickade även om Abraxas inte såg direkt mot honom. Kanske såg mentorn det i ögonvrån.
  "Okej", sade han igen utifall att Abraxas inte sett hans nick som bekräftade att han hade hört vad som sagts.
  Det sista Keisuke ville var att Abraxas skulle bli irriterad över att Kei inte sade något. För Keisuke lyssnade noga, väldigt noga. Han visste bara inte hur han skulle visa det. 
  Keisuke insåg vart de var på väg. Han svalde, men han försökte att inte svälja så hårt. Kei var nervös, men han var säker på att det skulle ordna sig. Fanns en risk att Abraxas skulle bli besviken men Keisuke beslutade att försöka sig på att inte ta det så hårt om så var fallet senare.
  "Jag kan inte så mycket om eld och sånt, men det jag kan är jag lite bra på", sade han för att visa sin entusiasm.
  Keisuke kände sig inte överdrivet entusiastisk men han var ändå glad att de tagit tag i hans träning ordentligt nu. Det hoppades han åtminstone var fallet. Han ville säga tack, det vore lämpligt, och det låg på hans läppar men han kunde inte. Han snörpte lite på munnen. Han kunde visa tacksamhet senare, säkert.

Valpen bakom honom sade inte någonting till svar. Han började se sig om över skuldran för att ge honom en sträng blick, men kom aldrig så långt innan Keisukes röst nådde hans öron. Han fortsatte prata, om att han inte kunde så mycket. Men att han var bra på det lilla han kunde. I alla fall ganska bra. Abraxas noterade att valpens självförtroende var någonting de behövde jobba på: han skulle aldrig kunna bli en tillgång till flocken om han inte trodde han skulle kunna klara av saker.

De nådde efter en kort tid träningsområdet. Han hade lärlingen till att dra och knuffa på tunga föremål. Räknade sekunderna då han sprang runt den lilla bana han valt ut åt honom. Följde hans klumpigt valpiga rörelser med blicken. Det var inte direkt någonting att hurra över, men han skulle bli bättre. Hans användning av sin eldkraft var inte så dålig den heller. Han skulle vilja påstå att de var bättre än han hade väntat sig. Men han tvekade inte på att han skulle utvecklas något enormt tillsammans med honom och Kogan.

[tar och avslutar det här nu pga att jag är snigel deluxe, så behöver det inte bli liggandes igen xD]