Himmelen var mulen och gråa moln hotade med regn. Kaiwoods alla löv darrade i vinden som blåste mellan stammarna. Ibland lät det som att det tjöt ifrån skogen, men om det bara var vinden eller andarna som bodde där kunde Abraxas inte alltid avgöra. Och framför allt inte nu; han var allt för upptagen med att jaga efter en  kanin, inte många veckor gammal.

Det unga djuret hoppade plötsligt åt sidan och bytte riktning. Abraxas såg efter den och skulle följt efter kaninen, om hans kropp hade tillåtet det. Istället föll han omkull och gjorde en mindre graciös kullerbytta. Surt såg han efter bytesdjuret och spottade svordomar åt det. Tjurigt reste han sig upp. Han trodde han hade förstått sig på det här med jakt nu, men uppenbarligen hade han haft fel. Han behövde öva mer. Men inte idag. Dessutom hade kaninen försvunnit ur hans synfält. Även om han skulle kunna följa den genom doft skulle han aldrig komma ikapp den ändå.
   De röda ögonen såg sig omkring. Han kände inte längre igen sig. Hans nos sökte efter bekanta dofter. De fanns där, lite längre bort. Han hade varit så fokuserad i sin jakt att han inte ens hade lagt märke till att han lämnat reviret. Hastigt började han ta sig tillbaka till gränsen. Han visste att han inte borde vara utanför det, och att det inte var med flit var ingen ursäkt. Han borde ha varit uppmärksam nog att inse att han lämnade det. Plötsligt stannade han upp. I ögonvrån kunde han se en ljus individ röra sig mellan stammarna. En ogillande rynka bildades mellan hans ögon. Varför hade han inte känt doften av denne innan han sett den? Vinden smekte hans kropp och gav honom svaret. Motvind. Självklart. Han fnös kort innan han åter vände stegen mot reviret. Den vite befann sig inte på reviret, och där fanns ingen anledning till att lägga nån energi på en främling.

[Förlåt att det tog sån tid, min rolllust gick sin väg en stund :/]

Han kände på doften hur främlingen kom närmare. Abraxas vände bort huvudet för att tydligt visa att han inte var intresserad. Då främlingen talade lämnade en irriterad suck honom. Kunde han inte se att han inte hade det minsta intresse av samtala?
   "Hej." mumlade han kort till svar utan att stanna.
Han behövde komma hem, innan någon såg honom, för att undvika en utskällning.

[Känner du att det är för lite att svara/reagera på så säg till så försöker jag göra det längre c:]

Han hörde den äldres röst och saktade in stegen, nästan så han stannade. En kort, föraktfull fnysning lämnade honom. Ointressant, ja, men det var inte den enda anledningen.
   "Du är inte värd min uppmärksamhet." sade han lugnt till svar och fortsatte sedan som om ingenting hade hänt.
Den vite fortsatte att tala med honom, vid ett tillfälle lämnade konstiga ljud hans mun, och öronen tyckte irriterat till. Han tyckte han var nästan övertydlig med att han inte var intresserad, fattade främlingen inte hinten? Han kanske var trög. Ja, så var det nog. Ett plötsligt ljud, likt en smäll, gjorde att han hoppade högt. Med ett pip vände han sig om och såg efter främlingen. Vad hade denne gjort för att ge ifrån sig ett sådant ljud? Han hann se den okände klämma sig upp bland trädkronorna och försvinna ur sikte. Ytterligare en föraktfull fnysning lämnade honom innan han vände mot reviret igen.

[Avslutat]