[Utspelar sig under vintereventet, dag 14 vid skogstjärn.]

Snart hade ett fullt dygn passerat sedan fullmånen hade färgats i blodets nyans. Den var endast en röd skugga bakom norrskenets ljus, men den var onekligen där. Dagen hade börjat gått emot sitt slut och himmelen hade mörknat. Om än det gröna skenet var starkare än solens ljus så var det mycket, mycket påtagligare kvällstid. För Corson hade det gjort att tiden kändes något rubbad. Det var svårt att somna när omgivningen lyste grönt överallt. Färgen var som fastbränd i hans ögon.
     Den unga hanen hade gått till skogstjärnen i brist på underhållning. Visserligen visste han att det inte skulle finnas något mer roande där, men promenaden dit var åtminstone tidsfördrivande.
     Väl framme vid den stora tjärnen så satte sig ner vid skogsbrynet. Norrskenets dansande ljusstråk reflekterades så klart på vattnets yta att det nästan inte ens kändes som en spegelbild. Men skenets ljus dubblades och allt omkring var grönare än resten av skogen. Corson hade lessnat på det gröna och när ljusspelet skiftat färg hade han nästan varit mer uppskattande än rädd. Från början hade han varit väldigt osäker, men utan att visa det, nu hade han nästan vant sig vid det - eller snarare tappat intresse för det än vant sig, vem kunde vänja sig vid ett norrsken så kraftfullt? - och för honom hade allt återvänt till det normala. Många verkade påverkad av naturfenomenet, men så egenkär Corson var så återgick fokus snabbt tillbaka till sig själv. Han tänkte inte låta något, inte ens Gudarna själv, påverka eller distrahera honom.
     Med en djup suck reste han sig upp och tog de steg som återstod emellan honom och vattenbrynet. Utan att nudda vattnet med tassarna så sträckte han sig över kanten och började dricka av det smaragdgröna vattnet.

[Snorvalp han är. ♥]

Blicken var fäst på den dansande himmelen medan tassarna vant gick vägen till tjärnen. Vanligtvis brukade ljuset kunna hypnotisera honom, men nu tog den röda månen all hans uppmärksamhet. Han fann det underhållande att hans ögon verkade han samma färg som den, båda påverkade av norrskenets gröna. Men det var inte det enda som var påverkat av gudarnas skådespeleri. Hans sömn hade blivit märkbart sämre, inte bara för att det plötsligt lika ljust om natten som om dagen, utan även för att han hade en förmåga att ligga vaken och bara titta på det. Om det någonsin försvann skulle han sakna det.

En välbekant doft störde hans tankegång och Abraxas tog blicken från himmelen. Corson. Han stannade upp. Egentligen hade han önskat att få vara ifred, men då brodern sannolikt redan känt av honom på ett eller annat sätt fanns det ingen anledning att vända tillbaka. Nonchalant såg han upp mot himlavalvet återigen och satte kroppen i rörelse. Tyst satte han sig bredvid honom.

I skogen bakom honom kunde han höra steg. Steg som var för ljudliga för att vara en av de vuxna – steg som påminde om hans egna. Något av syskonen hade gjort entré, men han såg sig inte om. Istället satt han kvar vid vattnet med blicken fastnaglad på de mörka träden på andra sidan tjärnen. När brodern satte sig bredvid honom kunde han i ögonvrån se att det var Abraxas.
     ”Abraxas” hälsade han monotont. En lätt suck lämnade honom innan han såg upp på himlen igen. ”Vad tror du? Om norrskenet?” Ingen hade erfarit något liknande förr, och alla hade olika teorier. Corson visste själv inte vad han skulle tro om det hela, men lade inte ner så mycket tanke i det heller. Vad Abraxas tyckte var egentligen bortom hans intresse, men han frågade ändå.

Han nickade endast till svar på broderns hälsning, innan han kom på sig själv.
    "Corson."
Abraxas var av naturen en fåordig individ, vilket gjorde det svårt för honom att föra småprat och utveckla sina tankar i ord som modern verkade önska av honom. Men för hennes skull försökte han även om det inte alltid var möjligt eller bekvämt för honom. Då Corson ställde honom en fråga drog han en djup suck.
    "Inte en aning." Vad gudarna än hade för sig kunde han inte förstå sig på dem. "Jag förstår inte ens varför."
Bara för att han fann det vackert innebar inte att han såg någon mening med det hela, om det ens fanns någon.
    "Själv  då?"
Egentligen var han inte så intresserad av ett svar även om han vagt undrade vad de andra trodde om det. Men i ett försök att vara mer verbal var det lika bra att slänga tillbaka frågan.

Abraxas hade inte heller någon förståelse för det gröna på himlavalvet. Det förvånade honom inte så mycket, då även de äldsta inte hade någon större aning. Tystnaden lade sig åter emellan dem. På ett sätt var det ordlösheten emellan dem frustrerande för honom. Det här var viktigt, att de höll ihop och brydde sig om varandra var viktigt för hans mor. Men de båda verkade ganska ointresserade.
      ”Du vet att det här är viktigt va?” frågade han med en låg ton. ”Att vi håller ihop. Familj är viktigt och sånt” fortsatte han förklarade. Corson var säker på att brodern visste.
      ”Skulle du ha min rygg ifall något hände?” Den mörkpälsade vred på huvudet och de isblå ögonen mötte de röda. Han visste att han skulle lita på dem, sina bröder och systrar, men ibland blev han så insnöad i sig själv och han började tvivla på sin egen lojalitet. Men om verkligheten skulle slå till och Abraxas eller någon skulle behöva hans hjälp? Då ville han tro att han skulle göra allt för honom.

Han såg på sin bror med höjda ögonbryn. Visste Corson någonting om norrskenet han inte gjorde? När han sedan fortsatte blev Abraxas minspel med ens allvarligt. Han nickade förstående. Jo, familjen var viktig. Viktigast. Det hade deras mor lärt dem. Till och med Abizou var viktig för honom, även om hon var lika klen som en nyfödd valp och knappt värd någonting i stridssyfte.
    "Skulle du ha min rygg ifall något hände?"
Han gav brodern en konstig blick. Vad var det för en fråga?
    "Självklart!" sade han som om det vore det mest uppenbara i världen. "Jag menar.. vi är familj! Du skulle väl ha min om det behövdes?"
Han hade sett de andra träna dagligen och visste vad de var kapabla till. Han visste att han kunde lite på sina syskon med sitt liv, att de skulle hjälpa varandra om det behövdes. Abraxas skulle utan att tveka dö för sin familj, så mycket visste han.

Det svarta ansiktet som annars alltid var så stelt visade ett svagt flin. Utan en sekund av tvekan hade Abraxas svarat honom. Det var en lättnad. Kali hade lärt dem det. Familjen var det viktigaste de kunde ha i den här världen. Men drömmen om att en dag bli likvärdig med vad Shiva och mor var hade stigit honom åt huvudet. Det hade fått honom att tvivla. Trots att han kanske inte var den mest sällskapliga brodern, så uppskattade han dem ändå. I hemlighet.
     ”Klart jag skulle” svarade han, och de blygsamma flinet breddade på sig lite. En blick av listighet mötte broderns röda. ”Inte för att jag skulle behöva hjälp, förresten” fortsatte han med en övertriumferande ton som indikerade hans sarkasm. Ett kort, kvävt skratt smet undan honom innan han stelnade till igen.

Ett litet leende växte fram på hans läppar. Han tvivlade inte på att hans syskon skulle finnas där för honom, men det var alltid skönt att faktiskt veta. Broderns spydiga kommentar fick honom att flina bredare.
    "Eller hur, va." sade han retsamt.
Han knuffade till honom lite lätt med tassen. Ett skratt lämnade valpen innan han reste sig upp och tog ett skutt bort från brodern. Svansen började gunga bakom honom och han gled ner på armbågarna.
    "Vill du träna närstrid?"

Det kalla, smala flinet höll sig kvar i hans ansikte när Abraxas knuffade till honom. Blicken följde hans broder när han bjöd in till närstrid. Corson reste sig upp med samma uttryck i ansiktet. ”Aldrig att jag tackar nej till en hederlig närstrid, broder” ett kort skratt lämnade honom innan han själv följde Abraxas exempel och föll ner på armbågarna. Det dröjde bara någon sekund innan han kastade sig emot den bruna med frambenen utsträckta i förväntan att Abraxas skulle möta honom i språnget. Käken var vidöppen och läpparna uppdragna i beredskap om att få tag någonstans kring hals eller nacke, förhoppningsvis.

Abraxas fnös fram ett skratt då han hörde broderns svar. Knappt beredd på den hastiga rörelsen kastade han sig undan men lyckades inte riktigt. Han blev tacklad till marken med Corson över sig. Lekfulla morrningar lämnade valpen då han med tillbakadragna läppar parerade den andres mun med sin egen.

Trots sina försök förlorade han striden. Han rullade över på tassarna och skakade på sig. Han skulle bevisligen behöva träna mer på närstrid. Men han tänkte inte ge sig så lätt.
    "Sisten tillbaka till lyorna är en loppa!" utbrast han och satte av i galopp tillbaka till resten av familjen.

[Avsvlutat]